onsdag 5 september 2007

SLOTT OCH VIN I UNGERN 11/9 - 18/9 2005

Efter övernattning på hotell Residens i Malmö och en härlig hotellfrukost, hämtades vi av Scandoramabussen. Efter mellanlandning vid Ollebo, där övriga resenärer anslöt, for vi iväg söderut över Öresundsbron. Genom Själland gick färden ner till Gedser, där vi bytte buss mot båt. Två timmar till sjöss med god tid för en smörrebröd satt gott. När vi kom till Rostock var vi både andligt och lekamligt förberedda för de kommande timmarna i bussen. De gick faktiskt förvånansvärt fort, tack vare mycket och intressant information, och med bensträckare varannan timme. Vår eminente chaufför Emanuel bidrog också, förutom med snabb och säker körning, till underhållningen. Rappa repliker och roliga historier avlöste varandra.

Framåt kvällningen passerade vi gränsen till Tjeckien, och klockan 19.58 var vi framme vid hotellet i Usti nad Labem. Vid niotiden blev vi serverade en trerätters middag. Fräscht och gott, men undan gick det. Sista tuggan var inte svald förrän tallrikarna försvann. Hela härligheten var överstökad på mindre än en timme. Fast eftersom alla var tämligen möra, så gjorde det inte så mycket att det gick undan. Men klockan tio, det strider mot alla naturlagar att dra sig tillbaka så dags, så en liten eftersittning fick det allt bli på Monicas och Bosses rum. Tyvärr var det rysligt lyhört, så vi störde grannarna och fick avsluta kvällen nere i foajén i stället. Måste försöka få rummen intill varandra i fortsättningen, så vi kan hålla oss i mitten och inte störa de som vill sova. Men när klockan var elva gav även vi upp, det skulle bli tidig väckning.

Måndag 12/9 -05

Klockan ringde 5.20. En sån fasansfull tid att stiga upp på! Frukost klockan sex, en frukost som kommer att gå till historien som den där Bosse åt, och inte måttligt heller: korvar och bacon och ägg om vart annat. Detta har väl aldrig hänt tidigare, och vi tvivlar väl alla på att någonsin få skåda något liknande igen. Klockan sju var vi i rullande buss igen, och genom regndiset åkte vi vidare genom Tjeckien, via centrala Prag. Det var kul att återse den, vi fick till och med en skymt av botellet vi bodde på, när vi var där för ett par år sen. Men idag var temperaturen ca 20o lägre än sist. Vi passerade även Brno, och där kunde man, mellan alla solros- och majsodlingar skymta en och annan vinranka. Undrar om det var Swatovavnirechke? Ja, strunt samma, huvudsaken att det var vinrankor. Vi har faktiskt varit på väg i drygt ett dygn nu, och en resa utan vinrankor är som en sommar utan sol. Fast faktums faktum, hittills har det druckits öl i sällan skådad mängd. Men det ska väl räta upp sig när vi kommer till Ungern. Lunch på hotell Stupava: Korvsoppa och panerad karp, med betoning på panerad, och en mycket intressant potatismossallad.

Färden fortsätter via Budapest, där vi fick en snabbtitt på denna spännande stad, som definitivt gav mersmak. Där anslöt en ungersk chaufför, för att avlösa Emanuel, som vid det laget behövde få lite vila. Klockan 19 var så färden slut för denna dag, och vi var framme vid vårt slottshotell. Mycket imponerande, rena sagostuket. Med det visade sig vid rumsfördelningen att det är ryslig skillnad på folk och folk. Skogarna installerades rent furstligt, med sittgrupper högt och lågt, som gjort för nattliga sammankomster, faktiskt. Carlssons är inte riktigt lika nobla, så de fick nöja sig med lite mindre elegans, tämligen rymligt men något sparsammare möblerat. Kyllönens och vi fick nöja oss med mer folkligt stuk på våra rum, men sängar fanns där, och dom var sköna. Men innan det var dags att krypa till kojs skulle det ätas middag. Lite klurigt var det att hitta matsalen i källaren, men med guide fann vi vägen via dörrar och trappor, bassänger och skönhetssalonger. Och väl framme var det bara att konstatera att det varit mödan värt. En mycket slottlig, för att inte säga kyrklig interiör, där vi vederbörligt bänkade blev serverade den ena läckerheten efter den andra. Till förrätt var det någon sorts crêpes, fast med lite tjockare pannkakor, fyllda med välkryddad köttfärs och åtföljt av champinjoner. Till huvudrätt fick vi kycklingklubba, ett par skivor fläskkött, ris och äntligen lite rejäl råkost. Och pressgurka! Det var länge sen vi hade det hemma, och det som är så gott. Till dessert serverades en bamsig chokladtårta, mycket god men tämligen överflödig efter allt den andra vi stoppat i oss.

Ljuvligt väder ute, och efter maten var det skönt med en liten promenad innan vi samlades hos Kyllönens för en improviserad variant av Irish Coffee: vatten kokt i medhavd vattenkokare, pulvercappuchino och whisky. Tillsammans med lite dagssammanfattande tjôt var det en god och trevlig avslutning på en mycket lång men väldigt intressant dag. Själva bussresan hade ju varit fylld av otroligt mycket intressant information om allt vi passerade.

Tisdag 13/9

Sovmorgon! Härlig frukost med levande musik. Ännu en härlig upplevelse, som vi aldrig varit med om tidigare. Klockan nio avgår bussen mot Eger. 43 km och en och en halv timme senare var vi framme. Efter en gemensam stadspromenad var det helt klart dags för en paus på en trevlig servering. Solen gassade och skuggan under ett parasoll hägrade, i synnerhet om man samtidigt kunde få sitta och smutta på ett gott vin. I detta fall blev det en fräsch Léanyka. Inte precis det man oftast dricker, en mycket trevlig ny bekantskap.

Efter denna förfriskning var vi mentalt reda för nästa punkt på programmet, jakten på ett vinotek. Fast dessförinnan skulle några av oss gå tillbaka en bit för att uppsöka en passerad bank. När de långt om länge återvände, efter många och komplicerade turer på banken, började jakten. Det sägs ju att jakten i sig är mer värd än det nedlagda bytet. I så fall är vi mycket nöjda, för under jaktens gång fick vi köpt några vykort – inte illa det – men något vinotek stod inte att finna. Ledsamt, visst, men varför deppa ihop för det? Resans mål och mening i och för sig, men är inte mål och mening till för att skifta och förändras, precis som principer är till för att brytas?

Efter denna jakt – som slutade med ett glas öl –äntrade vi bussen för vidare transport till lunchrestaurangen. Där väntade ett glas pallinka – aprikosbrännvin som så att säga tog oss med överraskning, på gott och ont. Det var inte så värst gott, då är allt grappa betydligt bättre. Men det var intressant! Därefter serverades en mycket god bönsoppa tillsammans med ett glas olazriesling. Vinet serverades med bravur från kolvliknande tingestar med långa glasrör, av ett par mycket stolta unga kypare. Till huvudrätt fick vi kalkon och en mycket god kålsallad, ledsagat av ett Egri Bikavér, som enligt mitt tycke var måltidens höjdpunkt. Till dessert serverades dagens pannkakor med katrinplommon-fyllning. Till detta skulle det vara ett halvsött/sött muscatvin. Men något galet blev det visst där, dom tog väl ur fel tunna, det var på sin höjd halvtorrt. Synd, det hade passat bättre med något sötare.

Solen gassade när vi kom ut ur den svala restaurangen, och innan vi gick ombord på bussen fick vi oss lite levande musik till livs, av en något sliten man med ett klarinettliknande instrument. Inne på restaurangen var den utlovade scárdazmusiken på skiva i stället för som förespeglats av levande orkester. Men det gick ju bra det med, och den var utan tvekan lättare att få tyst på, när Martin skulle informera om mat och dryck.

Efter den kringelkrokiga vägen tillbaka till hotellet var det väldigt skönt med en promenad i omgivningarna. Temperaturen var dessutom betydligt behagligare på den högre höjden. En dusch sen, och man var som en ny människa. Och det kunde verkligen behövas, inför stundande maratonätning. Det skulle bli slottsmiddag i renässansstil. Uppsnofsade samlades vi i matsalen klockan åtta, och vid borden väntade haklappar och ”kungliga” kronor. Det förtog något av elegansen vi kämpat oss till, men det var smällar man fick ta. Faktiskt såg jag ett par mej närstående herrar smyga av sig slipsarna i skydd av haklapparna. Först serverades en mycket god soppa, och därefter kom utmaningen, ett enormt fat med blandad konfekt: grönsaker och frukter, fisk (karp?), biff och fläsklägg, och under alltihop potatis. Lite rörigt blev det, när allt skulle delas och fördelas, men det uppstod aldrig några problem med att någon ansåg sig få för lite. Undrar om det vankas pyttipanna i morgon? Mätta och belåtna satt vi och pustade ut, när så desserten bars in. Vad det var exakt blev jag inte klok på, någon sorts kakor, en med vaniljsås och en med aprikossås, och i ärlighetens namn måste jag erkänna att jag inte orkade med någon fördjupad efterforskning i ämnet. Två trerättersmåltider på en och samma dag, det sätter sina spår. Tror faktiskt inte jag tappat ett enda hekto idag.

Efter detta maratonlopp var det skönt att sätta sig i sällskapsrummet och avsluta dagen med en kopp kaffe och lite eftersnack.

Onsdag 14/9

Idag är det Tokaj som gäller. Voine, voine, det här ska bli spännande! Efter frukost gav vi oss iväg. Knappt en och en halv timme tog bussturen, och både intressant information om det förbiilande landskapet och roliga historier hanns med, innan vi var framme. Bara av att se vinfälten som sträckte sig upp över kullarna, allt tätare och större ju närmre vi kom, fick det att vattnas i munnen. Tokaj visade sig vare en charmig liten by, och efter en kort promenad från bussen kom vi fram till dagens huvudattraktion, vinprovning hos Hertzelö, en en – eller rättare sagt sju – 500-årig vingård. Nere i källaren bänkade vi oss runt ett långbord, där glas och Pogatio/saltbullar var framdukade. Provningen leddes av en mycket trevlig ung dam, både duktig och pratglad, och Martin tolkade med bravur. Inte så lätt alla gånger kanske, efter som den lilla damen fyllde i med ungerska när engelskan tröt. Sex viner fick vi prova, och först ut var en torr 100% Furmint 2004. Ett ståltankslagrat, mycket fräscht vin.

Därefter var det sötingar för hela slanten, om än med lite olika stilar. Det andra vi provade var på Hárslevelüdruvan, 2004. Sent skördade och även den ståltankslagrad. Mycket honung och russin i både doft och smak, hög syra, frisk honungstonad sötma.

Nr tre var gjort på Köverszölö, 2002, en för mej helt ny bekantskap. Sent skördade druvor och ett halvårs lagring på nästan nya ekfat. Doften var obetydlig, och sötman tog tyvärr överhand över syran, inte riktigt harmoniskt.

Det fjärde var en blandning av de tre tidigare provade druvorna. Ett Számorodnivin med viss botrytis och honung i doften. Hög syra som fint matchade den diskreta men ändå tydliga botrytisen.

Nummer fem var ett vin från 1999, där andra pressningen av botrytisdruvorna använts. Druvsort fick jag inte kläm på. En fräsch honungsdoft och en klar, citrustonad botrytissmak.

Det sjätte och sista vinet vi fick prova var en 5 puttonyos aszú 2000. Frisk, lite grön sötma och tydlig botrytis i både doft och smak. Definitivt alldeles för ung.

En jättetrevlig provning, även om det saknades vatten. Fast man kan ju inte få allt här i världen. Naturligtvis blev det en del kommers efteråt, man kan bara inte lämna en sådan provning tomhänt. Den hade definitivt givit mersmak.

Solen sken varm och go´ när vi kom upp ur underjorden, och i sakta mak strosade vi igenom byn för att till slut landa på en markisskuggad terrass tillhörande en restaurang, där det serverades en utmärkt gulaschsoppa till mycket facilt pris. Mätta och belåtna återvände vi till bussen som tog oss tillbaka till vårt château.

Väl där tyckte Monica och jag att det skulle sitta fint med en kopp kaffe och en cigarett på terrassen. Där var ljuvligt, lagom varmt, lugnt och stilla. Men säg den frid som varar för evigt. Plötsligt började det regna småspik över fru Carlsson, snacka om hastigt uppbrott! Sen, vid närmare eftertanke kom vi fram till att det var fåglar som sprätte ut kvarlämnat skräp, företrädesvis spik, från taket där de lämnats kvar av hantverkare som fanns högt och lågt. Men lite överraskande var det allt.

En dusch efter detta miniäventyr, och så på’t igen. Eftermiddagspasset skulle vara i slottets källare, åtminstone tre våningar under marknivå. Denna provning var, trots att den var utsatt i Scandoramas katalog, egentligen struken ur programmet. Men Martin blev så tagen av allas vår besvikelse över detta, så han lyckades med lock och pock få hotellet, liksom den för dagen lediga kyparen Lazlo (visst var han söt och rar?) att ställa upp. En härlig provning blev den, något lössläppt men med både goda och intressanta viner.

Först ut var ett vitt från Balaton, Cserszegi Füszères 2004, gjort på Traminer och Irsai Olivér, den sistnämnda ytterligare en helt ny bekantskap. Svag doft, mycket hög syra, viss beska, frisk citrus med svagt parfymerad ton.

Andra vinet var en kékfrankosrosé från Sopron, 2003. Ovanligt blekt rosa (eller var det belysningen i källaren som gjorde att den såg så blek ut?), obetydlig doft, jordgubbar och lite restsötma i smaken och dessutom en antydan till tannin.

Efter detta vin var Växjöfalangen bara tvungna att brista ut i sång, och jag håller absolut med. Allt var jättetrevligt och gott, Lazlo höll på att vända ut och in på sig i sina ansträngningar att förmedla sitt kunnande till oss, på något haltande tyska. Detta skulle sen Martin i sin tur tolka, och det var nog inte så rasans lätt alla gånger. Men vi fick veta vad vi ville, till stor belåtenhet i alla fall för mej.

Men det var ett vin kvar, ett rött från Pecs, Villanyivorós Barrique 2004, producerat av Vylyan, gjort på Cabernet Sauvignon och Kekoporto. Kraftig, lite tung doft med mycket bär. Tanninrikt, mycket mörka bär, choklad och en viss ung grön ton i smaken. Ett mycket trevligt vin, som vi tänkte försöka få till den väntande middagen.

Efter provningen gick vi raka vägen till matsalen, där vi kunde förse oss från en väl tilltagen buffé. Till det drack vi först det tillhörande, tämligen tunna egrivinet vi vid det här laget lärt oss känna igen. Men sen skulle vi allt ha en flaska av det mumsiga vi smakat nere i källaren. Det visade sig bara vara så eländigt att just exakt det inte fanns i något av deras två låsta vinskåp. Vi var en hel delegation som troppade med kyparen för inventering av det lokala lagret. Ner i källaren fick vi inte gå och leta, fast det hade varit himla kul! Vi hittade både en ren Cabernet och en ren Merlot av samma producent, liksom blandning av Cabernet och Kekoporto från andra producenter. Lite dividerande blev det, men till slut bestämde vi oss för den rena Caberneten. Det var verkligen en lyckträff, stor och lång, massor med både doft och smak. Det enda som avhöll det från att vara helt perfekt var att det visade sig vara ett av de dyraste – om inte det allra dyraste – de hade. Men läckert var det.

När så alla fått sitt behov av mat och dryck stillat, kvarstod dock ett visst koffeinbehov. Men det var inga svårigheter att stilla det heller. I baren utanför matsalen stod de så gärna till tjänst, och vi samlades med våra koppar ute på terrassen. Ljuvligt väder, och spikregnet hade upphört. Sen beställde Soile och Kauko in en flaska bubbel, för att lite i efterhand fira sin silverbröllopsdag. Och av en märklig slump skedde sammaledes vid grannbordet, fast där hade det varit dubbelbröllop. Ja, det var tydligen populärt att gifta sig det året.

Nåväl, kaffe och bubbelskålar till trots, det blev allt lite kyligt, så vi beslöt att avsluta kvällen på vårt rum. Sängarna blev alldeles fullsatta, men så fort gästerna fått varsitt glas vin i handen upphörde klagomålen över bristande komfort som genom ett trollslag. Och då var det också slut på allt hams och flams. Åtta knivskarpa hjärnor aktiverades, i akt och mening att skapa den perfekta lyriken. Men tyvärr ligger det något i uttrycket ”Ju fler kockar …”. Men är perfektion verkligen så eftersträvansvärt? Jag har hört att det bara är Allah som är perfekt, och honom är det ingen av oss som gör anspråk på att vara. Men resultat fick vi, i form av en sång tänkt att framföras på bussen vid tillfälle. Får väl se vad som händer, vår möda tål kanske inte att dras fram i dagsljus. Men dylikt skapande tar på krafterna, och vi gjorde tidig kväll. Redan vid halv elva var det gästfritt i sängarna igen. Kära nån, undrar om vi börjar bli gamla och försvagade?

Torsdag 15/9

Idag är det mest truppförflyttning. Vissa gav sig visserligen iväg redan klockan åtta för att föryngra sig i ett thermalbad. Fast vi vågade oss inte på dylika experiment, skulle ju vara hemskt om man började gå i barndomen igen. Nej, det kändes säkrare att satsa på lite extra skönhetssömn istället. Sovmorgon och packning i lugn och ro är mer i vår stil. Klockan tio gav vi oss iväg från Palota hotell, hämtade upp badarna och satte kurs mot Budapest. Där fick vi, helt utanför programmet, två timmar på oss. En himla kul överraskning. Jag tror faktiskt att de flesta tillbringade tiden i saluhallen. Det var verkligen fantastiskt att se alla dessa paprikor, frukter och övriga grönsaker i alla upptänkliga färger och fasoner, kött, ost, bröd och kakor, ja allt som tänkas kan i matväg och dessutom en hel del textilier och lädervaror. Det var verkligen en kul upplevelse.

Så vidare mot Pecs. Under vägens gång fick vi som vanligt höra en massa intressant om det vi passerade och om Ungern i allmänhet. Milen försvann snabbt och vi var framme i god tid innan middagen, som skulle serveras klockan åtta prick - det var väldigt viktigt.

Alla var på plats utanför restaurangen i god tid, men sen började förvirringen. Ett antal servitörer gick runt med brickor lastade med vinglas, från början ungefär hälften rött och hälften vitt, för utdelning av valfri dryck till var och en. Men det gick inte helt enligt deras planer. De flesta ville ha rött, och stackarna kämpade frenetiskt för att bli av med de vita. Till slut gav de upp och hade bara rött. Vid det laget var de så förvirrade – språkförbistringen gjorde ju inte saken bättre heller – så vissa bord glömdes helt bort och vid andra fick bara ett par stycken. Med de gick ju att fånga in, problemet var bara att några då ville ha vitt vin. Det blev nästan för mycket för dem, och när sen ett par beställde varsitt glas rött plus en flaska vatten extra, så blev det bara för komplicerat. Ett glas vin och en flaska vatten gick bra, men två glas + vatten, då körde det ihop sig! Men efter en halvtimme hade alla fått sina glas, och den obligatoriska pannkaksrullen kunde serveras. Denna följdes av den vid det här laget lika välbekanta kycklingen. Desserten var dock ett nytt påfund, en ovanligt läcker mandel- och nöthistoria.

Efter maten satte vi oss i baren. I och för sig bara 20 minuter före stängning, men det skulle väl räcka för att beställa varsin kopp kaffe. En mycket trevlig bartender som pratade förhållandevis bra engelska, både mycket och gärna. Han pratade så väl för sina varor, att vi beställde åtskilligt mer än vad som varit tänkt från början. Det han pratade sig allra varmast för var pallinkan. Bäst i välden av alla hans lovord att döma, men jag tyckte inte den var något vidare. Fast allt är ju relativt, jämfört med cappuchinon var det rena gudadrycken. Jag tror faktiskt han glömde kaffebönorna och enbart använde mjölk och vatten, möjligtvis en aning kryddat med något slags surrogat. Det var faktiskt för djävligt. Ja, ja, man ska ju enligt god ton ändå inte dricka cappuchino efter lunch, och för min del gick det precis lika bra med ett glas riktigt god merlot.

Fredag 16/9

Lugn och behaglig morgon. Väskorna skulle vara i bussen klockan åtta, men det var en och en halv timme därefter för fria aktiviteter, om man inte ville följa med på guidad stadspromenad. Själva åt vi frukost i lugn och ro, och fick äntligen skrivit några vykort. Men ärligt talat, jag kan inte bli klok på vad vi skulle här nere att göra över huvud taget, mellan klockan åtta på kvällen och halv tio på morgonen.

Några timmars färd från Pecs fick vi en sju minuter lång båttur tvärs över Balaton. Strax på andra sidan åt vi lunch i Balatonfüred, en härlig gös, ett rejält glas vin och efteråt en chokladkaka som var riktigt god. En snabbrusch till närliggande butik säkrade dessutom eventuellt kommande behov av tjôtvin. Fast Emanuel gillande inte att vi sprang iväg, han tutade så ilsket, förlåt!

Vid femtiden var vi framme i Sopron, efter att ha hunnit med en kafferast utefter vägen. Det var ett kul ställe, där det förutom medhavt busscaffé och lokal toalett fanns en liten gränshandel med allt möjligt roligt och oroligt. Prydnader av alla de slag - företrädesvis tomtar - korgar, frukter, paprika i alla former och fasoner liksom inläggningar av skiftande slag. Lyckades faktiskt bli av med en del forint. Bytte dem mot något som såg ut som nån sorts paprikasås. Hur den ska användas får vi väl experimentera oss fram till.

Väl framme i Sopron fick vi en liten guidad tur runt det gamla fina torget. En stund för oss själva fick vi också, och då men benäget bistånd av observanta och omtänksamma kompisar blev jag vid några ljuvliga målade ägg. De jag har hemma kan behöva lite sällskap, om nu de här överlever resan.

Strax före sex var det återsamling för kort promenad till Soproni Borvidék och herrskapet Erhardt. Där skulle vi få prova tre av de viner de saluför. Borden var dukade med, förutom glas förstås och denna gången faktiskt två per man, rejäla fat med ost, nötter och bröd. Konstigt nog hade de med vindruvor också, men de tyckte väl det var käckt som dekoration. Nåväl, det var ju vinet som skulle spela huvudrollen, och förs fick vi smaka en Chardonnay 2004, från Vincellér Ház, ett friskt, fräscht vin, jäst med kolsyremetoden, ståltankslagrat, mycket hög syra och ganska fruktigt. Bör nog kunna få lite mer avslipad syra om ett år eller två.

Det andra vinet var en Kekfrankos, Pfneiszl Pincészet Kekfrankos Ujra Együll 2003 (och så sägs det att tyska vinnamn är långa och krångliga!). Mycket röda, söta bär i doften, mjuka tanniner, bär, en liten bitterhet och väl balanserad ekton i smaken.

Det tredje och sista var de tydligen mycket stolta över, men jag tyckte nog det andra var trevligare. Det här var en Cabernet Sauvignon 2002, även den från Vincellér Ház. Undrar om de inte borde koncentrera sig på vita istället. Lite märklig doft, inte skadat men bakom de söta, mörka bären fanns något cellouidliknande i doften. Efter en stund i glaset blev det i och för sig bättre och man kunde ana den cabernettypiska gröna tonen. I smaken var det mörka bär, mjuk tannin och mycket fat. Inte undra på, 22 månader på ny barrique. Inte riktigt i min smak. Men intressant var det, synd bara att det var så svårt att höra unge herrn när man satt en bit ifrån. Men vi hade tack och lov Martin som tolk, och han hördes tydligt och klart. Lite handlat blev det här också, Kekfrankos är ju inte det som står tätast på Systemets hyllor.

När detta var avslutat var det bara en kort färd till hotellet, ett stort komplex i typisk gammal öststatsstil. Efter incheckning serverades middagen. Denna gång var kycklingen i sällskap med rödkål. Efteråt fick det bli en kopp kaffe med avec i baren, som avslutning på dagen. Tidig avfärd i morgon.

Lördag 17/9

Uppe innan tuppen fått stövlarna på. Ja, det visade sig faktiskt vara stövelväder, i alla fall hade det börjat regna under natten. Temperaturen var också minst 10o lägre än föregående mornar, men nu gör det inte så mycket, när vi bara på snabbast möjliga sätt ska förflytta oss genom Österrike och Tyskland. Österrike rann förbi utanför bussfönstren utan att lämna några djupare spår. Ett fikastopp var väl det intressantaste som hände där.

Väl inne i Tyskland var det inte så långt till Passau, där vi åt lunch i ett gammalt bryggeri. En helt ljuvlig Seelaks serverades, det var nog bland det godaste jag ätit på den här resan. Kotlett, som en del valt, var tydligen också bra. Fast mysfaktorn var väl inte så hög. Hann även med en snabbrusch in i två vinaffärer. Ett tyskt vin fanns att tillgå, resten var import.

Efter ytterligare ett par timmars körning var det rast igen, och precis som traditionen bjuder satte alla kurs mot toaletterna. Väl framme uppstod ett visst kaos. Hela härligheten var automatiserad, om än inte helt så i alla fall halvt. Istället för att lägga sin inträdespeng på en tallrik, övervakad av en Frau, skulle man här stoppa sin slant i en parkeringsautomatsliknande anordning. Som tack för det fick man ut en liten biljett. Det enda som skilde den från en parkeringsbiljett var att det inte stod något klockslag. Efter att ah erhållit sin biljett skulle man passera genom ett vändkors. Tre dylika fanns det. För säkerhets skull övervakades alltihop av en Frau och en Herr, det var väl dom som haft hand om tallrikarna tidigare. Men eftersom vi var Dumme Schwede fattade vi inte att det var olika köer för män och kvinnor. Det var visserligen ingenmansland på andra sidan, men det borde vi ju fattat att det måste vara nån form av ordning. Men med lite ryande från vaktparet blev det ordning på detta också. Herrar till höger, damer till vänster och den i mitten, som i och för sig såg likadan ut, var för trafik i motsatt riktning. Men då var det ok att blanda män och kvinnor. Ja, och biljetten man fått kunde sedan användas som betalning i restaurangen, himla käckt. Vid nästa stopp, mitt bland vinfälten i Franken, var det tydligen likadant, men den missade jag. Stod utanför och beundrade utsikten och drömde om allt läckert som så småningom skulle hamna i Bocksbeutels.

Tja, sen rann det på i god fart. Det visade sig att Skogarna inte bara har gott siffersinne, de behärskade alfabetet också, och lyckades nästan pricka in full pott på tävlingen där obegripliga personnamn skulle omvandlas till begripliga landsnamn. Bra jobbat!

Vid sjutiden anlände vi till hotellet, som låg långt bortom all ära och redighet. Trodde ett slag att vi kommit alldeles åt skogen. Men vid vägs ände låg ett helt förtjusande Gasthof, med mycket personlig planlösning. Vilken blomsterprakt det var i korridoren, ja i den där rummen låg vid, alltså, inte den kilometerlånga transportsträckan dessförinnan. Undrar vad de tänkt sig där, måste väl finnas någon tanke med det.

Middag klockan åtta, med både god mat och hög mysfaktor. Till förrätt fick vi pumpasoppa. Intressant är kanske det ord som ligger närmst till hands. Inte fullt så intressant som kastanjesoppan vi fick vid annat tillfälle, inte så rysligt långt härifrån. Den var så otroligt intressant, att den bäst beundrades på visst avstånd. Jag tyckte faktiskt pumpasoppan smakade lite gräddkola. Men med en fräsch sylvaner till var det helt ok. Till huvudrätt fick vi kotlett, champinjoner, hemgjord pasta och sallad. Inte en kyckling så långt ögat kunde nå! Jättegott var det, precis som desserten som bestod av bärkompott, vaniljpudding och grädde. Ingen risk att matchvikten understigs idag heller.

Även om man inte gör ett jota så lång dagen är, så blir man faktiskt lite sliten. Efter maten kändes det inte angeläget med någon mer omfattande nattmangling, men vi var naturligtvis tvungna att provsitta Kyllönens vattensäng, där vi tillsammans med för ändamålet införskaffat vin avslutade dagen i stilla frid och kontemplation.

Söndag 18/9

Söndag 18/9

Sista före-tuppenuppstigning, sista hotellfrukosten, ombordstigning klockan sju, tre grader varmt. Verkar otroligt att det bara är ett par dagar sedan den var 20o så här dags på dagen. Dimman ligger tät, det är tyst och stilla i bussen.

Men säg den frid som varar för evigt. Snart förser Martin oss med den ena kluriga uppgiften efter den andra, och vi hålls fulltsysselsatta medan Emanuel snabbt och elegant för oss norrut.

Strax efter sex är vi tillbaka där vi började, Olleboterminalen i Malmö. Slit och släp med väskor, märkligt vad tunga de blivit under resans gång. Men till slut har alla skingrats till sina respektive anslutningsbussar. Som en sista liten pikant detalj visade sig vår buss vara överbokad, det var två personer fler än det fanns säten till, då oräknat att ytterligare en fick nöja sig med ett trasigt. Men efter en och en halv timme på golvet, när de första stigit av, hade vi alla sittplatser, och kunde falla till ro i väntan på att komma hem.

Söndag 18/9

Sista före-tuppenuppstigning, sista hotellfrukosten, ombordstigning klockan sju, tre grader varmt. Verkar otroligt att det bara är ett par dagar sedan den var 20o så här dags på dagen. Dimman ligger tät, det är tyst och stilla i bussen.

Men säg den frid som varar för evigt. Snart förser Martin oss med den ena kluriga uppgiften efter den andra, och vi hålls fulltsysselsatta medan Emanuel snabbt och elegant för oss norrut.

Strax efter sex är vi tillbaka där vi började, Olleboterminalen i Malmö. Slit och släp med väskor, märkligt vad tunga de blivit under resans gång. Men till slut har alla skingrats till sina respektive anslutningsbussar. Som en sista liten pikant detalj visade sig vår buss vara överbokad, det var två personer fler än det fanns säten till, då oräknat att ytterligare en fick nöja sig med ett trasigt. Men efter en och en halv timme på golvet, när de första stigit av, hade vi alla sittplatser, och kunde falla till ro i väntan på att komma hem.

Gourmetresan /Sten Svenhage 2/10 - 12/10 2004

Bussresa till Tyskland - Frankrike - Italien -Tyskland med Sten G Svenhage


Äntligen randas dagen för avresa. Men ack så tidigt den randas, långt innan tuppen fått skorna på. Klockan 6 - på morgonen! - lämnade vi Trollhättan för den första etappen till Jönköping, där vi skulle möta upp vid bussen. Kallt och ruggigt, men med förväntningarna värmande i kroppen samlades vi 29 av 32 deltagare, varav ett flertal var gamla bekanta sen tidigare resa. När allt bagage var inpackat och vi själva placerat oss i bussen, gav vi oss iväg mot det första stoppet i Halmstad, där våra gamla Trollhättebekanta Britt Johansson och Elisabet Björk anslöt. Därefter raskt mot Helsingborg, där Karin Thellmark från Höllviken anslöt. Färjan över till Helsingör gick snabbt och elegant, liksom färden genom Danmark och färjan Rödby - Puttgarden. Nu började det verkligen kännas att vi var på väg, stämningen var hög, alla hade det bekvämt i den stora bussen som så snabbt och elegant framfördes av vår trevliga chaufför Sören, och en bit ner i Tyskland började allvaret med den första vinprovningen i bussen. Sten hade med sig ett rött vin som vi skulle försöka pricka in. En klurig historia - för mej i alla fall. Det visade sig vara en Syrah från Portugal, João Portugal Ramos. Men även om gissningen blev i vildaste laget - jag vägrar tala om vad jag trodde det var - så kändes det att vi nu var igång med detta allvarliga värv vi gett oss in på. Detta var det första vin av 103 som vi provade under resan.

Hur som helst så rullade bussen på, och framåt kvällen kom vi till Hildesheim, där vi skulle övernatta. Efter en god middag med ett antal trevliga viner till stöp vi i säng, hur man nu kan bli så rysligt trött av att bara sitta still. Men det var förståss den okristligt tidiga uppstigningen som var orsaken. Man stiger inte upp halv fem en lördagsmorgon ostraffat!

2004-10-03

Lördagsmorgonens start var inte nån höjdare, men denna morgon var om möjligt än värre, om än inte lika tidig. Hade beställt väckning i hotellreceptionen, men inte sjutton ringde de! Vaknade tjugo över sju, och bussen skulle gå kl åtta, så det blev att slänga sej in i duschen för att försöka vakna, trycka ner det som blivit uppackat i väskorna igen och ett synnerligen raskt besök i frukostmatsalen. En torr brödbit och en kopp kaffe var vad som hanns med, alla andra läckerheter som fanns uppradade fick sig bara en sorgsen blick. Men vi sinkade i alla fall inte bussen, utan satt på våra platser prick åtta, om än något flämtande. Gissa vem som tvärsomnade, så fort bussen kommit i rörelse?

Ett par timmar senare, efter en kafferast utefter autobahn, var det dags för nästa provning. Den bestod av två vita viner, Dr Faust Pinot Blanc och Deidesheim Harmoni. Vi trappar upp! Denna provning skedde i grupper om åtta, för att vi skulle lära känna varandra lite bättre. Vinerna i sig, i alla fall det ena, var väl inte några bekantskaper som manade till fördjupad kontakt, men medpassagerarna var alla av det sympatiska slaget, så det blev en mycket trevlig stund, Dr Faust till trots.

Framåt eftermiddagen anlände vi till Ribeauvillé i Alsace, vårt första egentliga delmål. En liten promenad i den lilla stan (byn?) hann vi med innan det åter var dags för allvar. Vårt första vingårdsbesök var hos Lois Sipp, där vi fick en fantastiskt trevlig provning av sonen Etiénne Sipp. 11 viner fick vi prova, och därefter berättade Etiénne livfullt och engagerat om sent skördade druvor och botrytis.

Efter provningen var vi mogna för lite mat, och detta fick vi på den närliggande restaurangen Ami Fritz. En mycket god Tarte flambé serverades till förrätt, tillsammans med en Pinot Gris. Till huvudrätt fick vi så en enorm tallrik rågad med choucroute - surkål - beledsagat av fläsk och korvar av allehanda slag. Mycket var det, men med hjälp av en Gewurztraminer lyckades vi få ner merparten av det. Till dessert fick vi en härlig glassaktig historia med grädde och hallonsås. Precis vad vi behövde! Men eftersom det var så himmelskt gott så slank det också ner. Redan här känner man hur hektona börjar samlas runt midjan, men vad då, tids nog att dra åt svångremmen när man kommer hem!

Ännu en lång dags färd mot natt hade nått sitt mål, och mätta och belåtna kröp vi i säng, vaggade till ro av kyrkkockan som klämtade så glatt tvärs över det lilla torget.

2004-10-04

Nu kom vi upp i laga tid. Förutom fungerande väckning från hotellet hade vi satt båda våra mobiltelefoner på ringning, och så skulle det förbli i framtiden! Inga fler missade frukostar för vår del minsann! Fast denna morgon hade det nog inte märkts någon skillnad, vad gäller frukost intag. De alsaciska frukostarna är något spartanska, i alla fall i jämförelse med de tyska. Fast bagetten och croissanten var god, inte tu tal om saken. Kaffet lämnade väl kanske något övrigt att önska, men man kan ju inte få allt här i världen. Och vi hade ju så att säga att ta av sen föregående kvälls middag, så det var knappast någon risk för akut undernäring.

Bussen äntrades för en kort färd till Riquewihr, där vi fick en och en halv timme på oss att i det ljuvliga vädret strosa omkring och beundra denna urgamla korsvirkesstad. Lite federweisser hanns också med att smakas, druvmust som ännu inte jäst färdigt till vin. Tror att jag trots allt föredrar den färdigjästa produkten.

Åter i bussen kunde vi utefter vägen se hur skörden i vinfälten var i full gång. Allteftersom vi passerade det ena flitiga vinplockargänget efter det andra, så närmade vi oss snabbt Beaune, där vi skulle stanna i två nätter. Direkt efter ankomsten till Beaune fick vi ett par timmar för oss själva att ströva runt på egna upptäcktsfärder. För vår del (Monica och Bosse Carlsson, Ingrid och Sven-Bertil Skog, Jan och jag) styrde vi stegen till en turistbyrå, där vi fick varsin karta över stan. Direkt därefter landade vi i en helt fantastisk bokhandel, som hade i princip allt. En del inköp kunde faktiskt inte undvikas, t ex halsband, slipsar, planscher mm. Efter dessa utsvävningar uppkom ett akut behov av mat, så vi beslöt oss för att uppskjuta de mer kulturella aktiviteterna ytterligare en stund. En trevlig uteservering kunde tillfredsställa våra behov i form av varsin Croque Monsieur och ett glas vin. Denna monsieur var en helt ny bekantskap, som vissa av oss faktiskt hade lärt oss om på en genomgången turistfranskakurs förra hösten. Tänk att vi skulle få nytta av den! Det var ljuvligt att sitta där i solen och värmen, äta gott, dricka gott, må gott och titta på folk. Och det fortsatte vi med tills det var dags för bussen att ta oss till hotellet, som låg någon kilometer utanför stan. Där blev det en snabbdusch för att sen i samlad tropp bege oss till Château de Melin för provning och middag. Väl där blev vi först visade runt i deras källare, och där vi fick ett första litet smakprov på en aligoté. Därefter lämnade vi underjorden, gick över slottsgården och blev visade in i en sal där vi fick deras vita viner presenterade för oss. Paul Dumay, Ch de Melins ägare sedan fyra år tillbaka, berättade ingående om alla deras olika ägor runt om i Bourgogne. De, till skillnad från själva slottet, hade han övertagit från sina föräldrar. Tyvärr var den gode Paul lite svår att förstå, men så mycket begrep jag, att de hade ägor på alla typer av lägen, från det lägsta regionala till Grand Cru.

Vinerna vi fick prova avspeglade väl detta. Det var allt från aligotén som just inte lämnade några spår i minnet, till deras Meursault som var himmelskt läcker.

Efter de vita vinerna blev vi visade in i en annan stor sal, där det var uppdukat till middag. Till denna provade vi deras röda viner, eller i alla fall sex av dem.

Åter på hotellet var inte klockan stort mer än nio. Nåt så otroligt tidigt har vi väl aldrig varit med om! Efter en snabbtur in på rummen gick vi till hotellreceptionen, där det fanns några sittgrupper. Trots allt var vi inte sugna på några större äventyr, men en stund i stilla kontemplation med varsitt glas vin/öl satt fint. Tröttheten kom snabbt ikapp oss, och snart var det dags att dra sig tillbaka.

2004-10-05

Sovmorgon. Avfärd kl 9.00. Kort färd till Chassagne och Caveaux de Chassagne-Montrachet, för dagens första provning. Ett mycket trevligt kooperativ där vi fick prova 4 vita och 3 röda viner, under ledning av en något svårförståelig med engagerad man. Han berättade att de hade 500 olika viner, mest från Côte D'Or men även en del från Chablis.

Efter detta förmiddagspass var det dags för lunch. Och vilken lunch! Det avåts på ett litet ställe som heter Auberge de Vignes, någonstans ute på landsbygden. Vad sägs om paté med inbakad persilja, bröd och sallad; lammedaljong med rosmarin, polentaskivor med tomatröra, morötter och gurka; två sorters ost; och som avslutning en äppel-marängskapelse som var något alldeles extra. Till detta drack vi ett vitt och ett rött bourgognevin. Inte heller idag verkar det som att vi skulle förlora vikt!

Mätta och belåtna fortsätter vi färden, nu tillbaka till Beaune där vi ska besöka Bouchard Père & Fils. Besöket i deras vinkällare var verkligen en upplevelse. De har obegripliga 6 miljoner flaskor lagrade, från tidigt 1800-tal fram till våra dagar. Firman fick ny ägare 1995, och efter det har det skett en markant uppryckning. De har ägor över hela Bourgogne, med tonvikt på Côte de Beaune. Här fick vi prova tre röda och två vita, kanske inte några av deras toppditon, men trevliga. Det var verkligen kul att se deras källare, men inför själva provningen hade vi nog lite för höga förväntningar.

Efter denna provningseffektiva för- och eftermiddag fick vi ledigt resten av dagen, och vi gav oss glatt ut i vimlet i Beaune. Vårt huvudsakliga mål - bortsett från att strosa runt och insupa atmosfären - var att inhandla lämpliga livsmedel inför kvällens middag. Vi var nämligen överens om att vi inte hade behov av någon lagad måltid efter den fantastiska lunchen, och dessutom hade vi sett den perfekta picnicplatsen vid hotellpoolen. Vi siktade in oss på en liten livsmedelsaffär där det inhandlades ostar av alla de sorter, charkuterier och patéer, och naturligtvis viner som verkade spännande, t ex Givry 1er Cru, vitt och rött, och en Passe-tout-Grains. Bröd inhandlades också. När vi var nöjda med våra inköp påbörjades uttåget ur stan, med hjälp av den något undermåliga stadskartan. I den gamla stadskärnan, där vi befann oss, finns tydligen inte en rät linje i gatunätet, och det blev snabbt lätt förvirrat när vi skulle enas om riktningen. Hur som helst så gick vi ditåt vi till slut enats om att Route de Pommard låg, den väg vi skulle följa ca 1 km för att komma till vårt hotell. Efter ett par minuter befann vi oss i ett bostadsområde, där ny förvirring uppstod. Nåja, herrarna i sällskapet hävdade i efterhand att de hade totalkoll på situationen, så det var kanske bara jag som var drabbad av förvirringen. Samtidigt såg jag min chans att få praktisera den franska som jag så mödosamt lärt mej på franskakursen. Alltså repeterade jag i huvudet hur jag skulle fråga någon inföding efter vägen. Därefter attackerade jag första bästa förbipasserande, med ett glimrande "Route de Pommard, s'il vous plaît?" Lyckan var total, när mannen ifråga för mej fullt begripligt svarade "à droite, á droite et á gauche et tout droit". Jag begrep direkt att vi skulle svänga höger två gånger, sen en gång till vänster och så rakt fram. Precis vad vi lärt oss på kursen, klockrent faktiskt! Samtidigt viftade han förståss väldigt vältaligt åt höger respektive vänster, så situationen var glasklar. Efter denna förklaring såg den vänlige mannen ut att förvänta sig en något klarare bekräftelse på att meddelandet mottagits, utöver en uppmärksam och intelligent uppsyn, så vänlig som jag är repeterade jag á droite osv, på i mina öron klingande franska, och avslutade alltihop med ett Merci, Monsieur. Vid det laget tror jag att vägvisaren insåg mina språkliga tillkortakommanden, och började därför förklara alltihop en gång till, fast med många fler ord. Det var då jag blev helt på det klara med att han nog inte varit nykter på en lång stund. Mitt kära sällskap hade vid det laget samlats i en intresserad ring runt oss. När den hjälpsamme fransmannen hämtade andan försökte jag tacka för hjälpen en gång till, och började gå. Han gick åt samma håll, hela tiden pratande. Tack och lov avlöste Monica och Karin Thellmark mej som lyssnare. Vid detta laget hade han tagit en klar och tydlig ledning, pratande och gestikulerande i ett kör, och gav oss inte en chans att avvika från den inslagna vägen. Strax före första korsningen, där vi enligt tidigare instruktioner skulle svänga åt höger, kunde man gena över en parkeringsplats, vilket han troligtvis förklarade med alla de ord som rann ur honom. Tyvärr kunde vi inte ge ett nöjaktigt svar, så han ryckte fatalistiskt på axlarna och tog återigen ledningen med ännu fler ord. Skulle tro att han alltibland även luftade sina åsikter om vår intelligens. Till slut ansåg han tydligen att vi borde kunna klara oss på egen hand. Han blev väl torr i halsen av allt pratande, kan jag tro. Han skulle bara vetat att vi bar på ett flertal flaskor vin! Nåväl, promenaden fortskred, solen sken, 27o C var det trots att timmen började bli sen, och vi misströstade mer och mer. Det låg väldigt nära till hands att misstänka att vår hjälpsamme vän inte hade en aning om var efterfrågad väg låg. Den förväntade kilometern var passerad för länge sen, men av någon anledning kändes det inte längre lika angeläget att fråga någon om vägen. Det kändes snarast som att mina kunskaper i franska borde få vila i frid. Och sällskapet hade nog sagt upp bekantskapen med mej för gott, om jag gjort om samma bravad en gång till. Hursom helst stretade vi på, och till allas förvåning dök en Citroenfirma upp framför oss, och Citroën var något vi alla uppfattat i den något ensidiga konversationen tidigare, flera gånger faktiskt. Fast där och då hade vi väl lite svårt att avgöra om vår bestrukne hjälpare pratade om sin egen bil, bilar i största allmänhet eller om det var något vi förväntades ha nytta av för vår fortsatta färd. Och tänka sej, där låg den eftersökta Routen! Vid det laget hade jakten på den pågått ca trekvart och det var väl ungefär vid den punkten uttåget ur Beaune borde skett, utan denna vidlyftiga kringelkrok vi tog. Men det är ju nyttigt med motion och efter en timmes strövande i stan och sen en timmes rask promenad till hotellet, hade vi effektivt förbrukat lunchen och berett plats för vår supé. Men först kände vi ett visst behov av att ta igen oss en stund på respektive rum.

Framåt kvällningen samlade vi ihop oss och våra inköp och begav oss till poolen. Men tänka sej, där satt redan ett sällskap, som fått samma lysande idé. Vi fick gott plats allihop, och det såg mycket trevligt ut, när vi bänkat oss och började duka upp. Mat hade vi liksom dryck, glas och korkskruv, men det här med någon form av tallrikar hade vi missat, liksom kniv att skära ost och korv med. Men Sven-Bertil tillverkade eleganta tallrikssubstitut av den ena bärkassen, och vi hade ju folieskäraren på korkskruven! Fast ärligt talat funkade den inte så bra i det här sammanhanget. Men våra mer framsynta bordsgrannar hade den utrustning som behövdes, och de var vänliga nog att låna oss en kniv. Allt löser sig till det bästa, vi hade alla våra läckerheter elegant upplagda och när vi satt där förväntansfulla och just skulle hugga in, tyckte jag att det var på sin plats att föreviga detta ögonblick. Fram med kameran, hittade lämpligt ställe att få med hela härligheten och knäppte. Vid det laget hade skymningen börjat falla, så blixten utlöstes. Ja, det var faktiskt inte bara den som utlöstes, utan även ett larm i form av strålkastare som tändes samtidigt som det tjöt besinningslöst ur en högtalare. Oj, vad gör man? Vi valde att försöka bortse från eländet, fortsatte att äta, även om det blev något svårare att kommunicera med varandra, förutom med gester. Fast de syntes ju å andra sidan väldigt tydligt i det klara ljusets sken. Efter en stund kom en man som kastade ett öga åt vårt håll, ansåg väl att vi trots allt var ganska harmlösa och stängde av eländet. Efter det kunde vi åter till fullo koncentrera oss på vad vi hade på bordet och på varandra, fast några fler kort blev inte tagna den kvällen.

2004-10-06

Tidig start med färd mot Cave des Vignerons de Buxy, ett kooperativ där vi först fick en väldigt intressant rundvandring i deras vineri, där produktionen var i full gång. Det jäste och bubblade överallt, vin pressades och omdrogs och var i största allmänhet i rörelse. Efter denna trevliga rundvandring visades en informationsfilm, i och för sig med fransk berättare, men det gick utmärkt att bara titta på bilderna. Min franska räckte inte fullt ut att förstå vad som sades, konstigt nog.

Sen började förvirringen i och med att själva provningen skulle påbörjas. Provningsledaren, som tydligen inte visste så mycket om just det förfarandet, ville att vi skulle sitta kvar på de bänkar där vi sett filmen, och det gjorde vi snällt. Vi fick varsitt glas med det första vinet, och det gick jättebra tills den första klunken var tagen och det uppstod behov av spottkopp. Begäran möttes med viss förvåning och vi blev hänvisade ut i foajén, där det fanns ett stenkar, ungefär som en torrlagd liten fontän. Det blev lätt rörigt när alla reste sig för att hälla ut, och då förstod till och med den lilla guiden att det inte funkade som hon hade tänkt sej. Därför blev hela provningen förflyttad ut till foajén, närmre spott-koppen. Tyvärr fick vi stå runt en rund disk, typ reception, trångt blev det men viner fick vi prova, och det var ju huvudsaken. Sju stycken blev det, fyra röda och tre vita, av något blandad kvalitet.

Efter väl förrättat förmiddagsvärv var vi mogna för lunch. Denna skulle intas på Auberge Saint Veran, en liten bit utanför Buxy. Där blev vi serverade en gåsleverpaté (ja, om det var gåslever eller anklever ska jag nog för säkerhets skull låta vara osagt, men ljuvligt gott var det) till förrätt, en biff av tvivelaktig härkomst serverad med friterad potatis och en rödvinssås som i princip var behållningen av varmrätten, och som avslutning en äppeltarte med glass. Till förrätten fick vi ett vitt vin från Saint Veran och till varmrätten en Beaujolais från St Amour.

Mätta blev vi, trots en viss besvikelse över biffen. Men förrätten var så himmelskt god, så det gjorde inte så mycket. Stärkta till kropp och själ var vi redo för nya äventyr. Men först skulle vi förflyttas lite söderut, ner till Rhône. Där väntades vi - trodde vi i alla fall - till Guigals Château d'Ampuis. Väl där visade det sig att deras papper rörande vårt besök kommit bort. Lång väntan på att detta skulle hittas, och när det väl var gjort visade det sig att den som skulle hålla i provningen var inte där. I stället fick en ung pojke som bara jobbat där två veckor ta hand om oss. Han var säkert mycket duktig, men lite nervös. Han ledde oss runt i vineriet. Även här var verksamheten i full gång och eftersom den inte sker i tysthet hade han lite svårt att göra sig hörd. Men han gjorde så gott han kunde av en besvärlig situation, och efter rundvandringen fick vi prova två vita och tre röda av deras viner. De flesta av dessa levde väl kanske inte upp till våra förväntningar, och själva provningen var också lite förvirrad där vi trängdes runt ett bord avsett för hälften så många besökare. Eftersom detta var ett av de ställen vi mest sett fram emot att besöka blev vi väl lite besvikna, men å andra sidan kan ju inte allt vara perfekt. Nu har vi varit där i alla fall.

Eftermiddagen framskred, och vi fortsatte färden söderut och kom så småningom till Orange, där vi skulle stanna två nätter. Det var ganska sent när vi kom fram, och det enda som verkade lockande som kvällsaktivitet var en bit mat, som vi hittade på en liten trevlig italiensk restaurang i närheten av hotellet.

2004-10-07

Upp i ottan för att hinna med att besöka marknaden som fanns precis utanför hotellet. Ja, den verkade finnas över hela stan, vad det anbelangar. Vi hann tyvärr inte mer än skrapa lite på ytan där, det var en sån marknad där man nog kunnat tillbringa åtskilliga timmar. Massor av mat av alla slag. Grönsaker så fina att de såg ritade ut, fisk och kött, svampar av både kända och okända sorter och ostar. Och inte vilka ostar som helst, en del behövde både koppel och bur för att inte ge sig iväg på egen hand. Har aldrig sett något liknande. De mest fascinerande var de med grå-grön päls, tjock som en angorakatts. De med brun-orange päls gick inte heller av för hackor, av utseendet att döma. Sen fanns det de som bara hade fläckar av skiftande kulör, men saknade päls. Och så förstås en oändlig mängd variationer på de mer vanliga blå- och grönmögelostarna, liksom alldeles vanliga vita och lite gulaktiga. Det var en färgsymfoni som jag aldrig tidigare skådat i ett oststånd, och många såg verkligen lockande ut, om än inte riktigt alla. Men det var inte bara mat på den här marknaden. Det var tyger, väskor, skor och kläder också, och i synnerhet ett stånd fångade herrarnas uppmärksamhet. Där såldes rafsets, upp-hängda på stänger för allmän beskådan. De var av något skiftande beskaffenhet, men ett hade de alla gemensamt, och det var att de bestod mer av hål än tråd. Färgerna på de trådar som fanns var dramatiska, svart och lila företrädesvis. Mycket smakfullt, men verkar lite kallt så här framåt hösten.

Men tiden rann iväg, och snart nog var vi tvungna att överge marknaden för dagens allvar. Rätt snart var första stoppet, vid klosterruinen i Chateauneuf-du-Pape. Vädret var ljuvligt, solen sken och det kändes nästan lite högtidligt att beträda denna historiska mark. Vi strosade runt och bara njöt, beundrade den spektakulära utsikten och begrundade de skiftande uppbindningsmetoderna i vinfälten som flankerade promenadvägen.

En sån härlig start på dagen!

Och det skulle visa sig bestå med härligheten. Vårt besök på Château Mont-Redon kom heller inte på skam. Vi möttes upp av en mycket trevlig man som förevisade vineriet och ledde oss igenom en synnerligen läcker och intressant provning. Det var två vita - den ena av blandade druvor och den andra en ren viognier - och tre av deras röda Chateauneuf-du-Pape från olika årgångar, 2002, 1999 och 1993. Det var läckert och synnerligen svårspottat!

Efter dessa härligheter åkte vi in i byn Chateauneuf-du-Pape, där vi på egen hand fick botanisera bland de matställen som fanns, för att få i oss lite lunch. Vi hamnade på byns guldkrog, där vi på vinst och förlust beställde "dagens", vilket visade sig vara ren vinst. Kanin och blomkålsgratäng, som bara smälte i munnen! Fast det var nog inte tänkt att lunchen skulle avnjutas så snabbt, för vi fick lite undrande frågan om vi verkligen inte skulle ha lite ost efteråt, och någon dessert? Fast det skulle vi inte, tyvärr. Vagnen de körde runt ostarna på, och där gästerna kunde välja vad som behagades, såg verkligen lockande ut.

Men ingen rast och ingen ro, dags att ge sig ut på vägarna igen. Denna gång var det Vigneron Beaume-de-Venise som var målet. Där var det en provning av tre röda viner och två VDN-viner. Trevlig provning utan att lämna några outplånliga spår. Sen hade vi faktiskt lite tid över, och då åkte vi upp i bergen till den lilla byn Gigondas. Det var en upplevelse för oss alla, och troligtvis allra mest för vår skicklige chaufför. Vi passagerare klev ur bussen i utkanten - eller man ska kanske säga inkanten? - av byn och promenerade de få metrarna in till torget, centrum av byn. Gick man vidare så var man snart ute ur byn igen. Men det gick inte att vända bussen där vi klev av, så den var helt enkelt tvungen att tas igenom byn. Sten gick före och försökte på det sättet hjälpa till som lots, och Sören körde sakta, sakta - knappt styrfart. Husväggarna gick nämligen kant i kant med vägbanan, och vägbanan gick så att säga kant i kant med bussen. Det var fler än ett ställe där det verkade stört omöjligt att ta sig igenom, men med ett läskpappers marginal klarade Sören av det. Jag skulle faktiskt inte velat köra vår lilla Seat där! Men när den väl var igenom och parkerad på lämplig plats kunde vi slappna av, och gick runt och kikade lite. Inne på något ställe såg vi en skylt som angav att det bodde 615 personer i byn, och jag tror att merparten av dem satt ute vid husväggarna och beskådade alla galna turister. Och naturligtvis hittade vi ett ställe där vi kunde prova några viner, och även inhandla några St-Gayan, som var härliga.

Dagen avslutas med gemensam middag på restaurang Parvis i Orange, där vi som förrätt blev serverade en viltterrin med svarta oliver och en endivesallad, till huvudrätt fick vi delikat filodegsinbakad pärlhöns med små bittra körsbär och en tomat med tapenadafyllning och till slut ett ugnsbakat äpple med nötfyllning och vaniljsås. Allt detta ledsagades av ett Côte-du-Rhônevin från Domaine Bouche l'Amandier. Mätta och belåtna återvänder vi till vårt hotell, denna märkliga skapelse där det inte finns en rak linje, där man åker hiss upp för att sedan gå några trappor ner, och där vindlingarna och vrårna slår det mesta i labyrintväg. Men jag tror att flertalet hittade sina rum, och sov gott efter en lång och slitsam dag. För visst går det åt en hel del energi för att klara av all god mat och dryck!

2004-10-08

Vi lämnar Orange för vidare äventyr, förlagda längre söderut. Första anhalten är Maison des Vines i Provence, inget vineri utan snarare en butik á la systembolaget. Vi tas emot av en mycket trevlig och entusiastisk tysk kvinna, gift med en engelsman och sen länge bosatt i Provence. Hon börjar med att berätta om Maison des Vines och idén bakom. Det började med att någon kom på den lysande idén att samla flera olika producenters utbud under ett tak, med den förträffliga tanken att kunderna inte skulle behöva fara runt från den ene producenten till den andra för att hitta lämpligt vin. Det är dock bara Côtes de Provence-viner som saluförs här. Men innan vi började botanisera i butikens hyllor fick vi vara med om en enastående trevlig provning. Först två vita viner, så två roséer och sist två röda fick vi prova, och till detta serverades bröd, ost och lite annat tilltugg. Synnerligen trevligt och läckert alltihop, och vår provningsledare berättade på mycket lättförståelig engelska - något vi tyvärr inte blivit bortskämda med - om de olika vinerna och druvorna de var gjorda på.

Efter denna trevliga upplevelse lämnar vi Frankrike och via Côte d'Azur kommer vi framåt eftermiddagen fram till Asti, för boende i två nätter. Efter en liten andhämtningspaus gör vi oss iordning för kvällens övningar, provning av Barberaviner med åtföljande middag. Vi ska samlas i hotellfoajén för vidare transport till restaurang Il Campanaro, som ligger nångonstans ute i ingenting, en halvtimmes färd från Asti. Men innan avfärd blir vi ombedda att ta plats vid borden som normalt används till frukost, och där bjuder hotellägaren på bubbel med tilltugg, urläckra saker, men vi är ju på väg till middagen! Detta inhopp i planerna visar sig visst vara en ursäkt för att vissa rum inte varit av förväntad klass. En mycket trevlig gest, men vi har tyvärr inte tid att njuta särskilt länge av den. En liten skramlig buss och en privatbil ska ta oss till restaurangen, för vägen dit tål visst inte vid ekipage av vår buss storlek.

Väl på plats på restaurangen blir vi väl omhändertagna av norrmannen Terje och hans sambo Monica, som livligt och medryckande berättar om Barberavinerna i allmänhet och de bästa i synnerhet. Och det var några av de sistnämnda vi fick prova. Nio stycken närmare bestämt, av lite olika klass men generellt sett mycket läckra. Eller rättare sagt, det var åtta Barberaviner och en Barolo som Terje hittat och bara var tvungen att presentera också. Och det hade vi alls ingenting emot, för den om någon var svårspottad!

När så själva provningen var avklarad, fick vi lämna borden för att de skulle göras iordning inför middagen. Under tiden fick vi ett glas vitt vin på altanen, och minglade omkring i den härliga kvällssvalkan.

När så middagsborden var klara, bänkade vi oss för en kulinarisk upplevelse av sällan skådat mått:
Kalkonpaté med senapssås.
Äggstanning med Karl-Johansvamp och ostsås - jag får fortfarande hänryckningar när jag tänker på den!
Tagliatelle med köttsås.
Vildsvin med katrinplommon.
Hallonfromage med björnbär, vinbär och blåbär.

Till förrätterna drack vi ett fantastiskt gott vin av druvan Ruché, en helt ny upplevelse för oss alla. Till vildsvinet fick vi en Barbera och slutligen till fromagen en Moscato d'Asti. Alltihop avslutades sedan med kaffe och grappa.

Ruchévinet väckte sådan uppskattning, att de viner Terje hade införskaffat för vidare försäljning till hugade spekulanter inte räckte på långt när. Efter avslutad middag - alltså runt midnatt - begav han sig därför hem till producenten, jagade tydligen upp hela familjen för att skrapa ihop vad de hade av Ruchévin. En del flaskor hade de, men de var tyvärr inte etiketterade. Alltså sattes etiketterings-maskinen igång, och innan morgonen hade hela deras lager förflyttats till vår buss. Ändå saknades det några, som fick införskaffas av annan producent. Men det gick ju bra det med, huvudsaken var att vi fick fördjupa bekantskapen med denna härliga druva.

Halv ett var vi tillbaka på hotellet, ganska slitna men mätta och belåtna. Ljusen släcktes tämligen omgående hos de flesta, tror jag mej veta.

2004-10-09

En ny dag randas med nya, fantastiska upplevelser att vänta. Efter frukost ger vi oss av till byn Barbaresco och dess kooperativ Produttori del Barbaresco. Här möts vi och tas om hand av den mycket sympatiske och entusiastiske vd:n, och blir visade runt i deras vineri och lager. Han berättade mycket medryckande och informativt om vintillverkningen, och efter en snabbtur till lagringshuset en bit ifrån själva vineriet, tar han oss med ut och visar hur vinrankorna växer och är uppbundna. Han hade ett helt annat upplägg i sin presentation är vad de övriga producenter vi besökt har haft, och det var ett mycket välkommet avbrott mot de vanliga rundvandringarna. Efter denna strålande presentation av tillverkningen skulle vi så få smaka av deras produkter. Detta skedde i en kyrka, som byn fått köpa av Vatikanen, för att användas som provnings-, samlings- och utställningslokal. Det var en ganska fantastisk upplevelse att sitta och prova viner under takkupoler fyllda av flygande änglar och betande lamm!

Vi fick prova tre Barbaresco av olika årgångar: 2000, 1998 och 1996. Same, same but different, skulle man nog lugnt kunna säga. Att de hade vissa likheter var otvetydigt, men ändå var de så olika. Var och en skaffade sig sin favorit, och för min del föll jag som en fura för 1998 års tappning. Efter provningen fick vi en buffélunch, bestående av diverse charkuterier, bröd och olivolja, mosarella och tomat (Ingetdera med någon som helst likhet med vad vi stöter på här. Och det är inte till våra bredgraders varianters fördel), och till slut ett flertal olika hårdostar. Det var mums tillsammans med vinerna!

Efter denna kulinariska utflykt återvände vi till Asti, för att fördriva eftermiddagen och kvällen på egen hand. Vi hamnade åter på en marknad, säkert lika stor som den i Orange men inte alls lika kul. Visst hade de en massa olika ting att betitta, men det var väldigt mycket avloppsrör, muttrar och plastdraperier, uppblandat med lite toalettborstar och plastbunkar. Visst är det kul att se hur en italiensk toalettborste ser ut, men när man konstaterat att den är till förvillelse lik en svensk, så förlorar det något av sin tjusning. Vi gjorde därför som våra stackars slitna kroppar krävde, gick och satte oss på ett gatukaffé för varsin kopp espresso och en grappa till det, och betittade det förbiilande vimlet.

Eftermiddagen förflöt i stilla mak, och efter lite siesta var det sen dags för middag. På nåt märkligt sätt verkar det som om allt kretsade kring mat och dryck. Och det är klart, det gjorde det ju också, eftersom det var en sån resa. Hur som helst så gav vi oss ut i folkvimlet och sökte oss på vindlande vägar till en restaurang. Det tog ett slag innan vi hittade något som vi tyckte verkade trevligt. Till slut hittade vi en hotellrestaurang som såg inbjudande ut. Dels hade de bord ute på trottoaren, men det verkade lite väl stimmigt för våra stackars trötta huvuden, så vi valde att sätta oss inne. Det var en urgammal källarlokal - i alla fall gav den det intrycket - med tegelväggar och valv och prång lite här och var. Från början var vi i princip ensamma där, oh himmelska frid, med snart nog fylldes lokalen av andra matgäster. Vi beställde och fick varsin pastarätt med åtföljande lämpligt vin, och satt där och njöt och småpratade i allsköns ro. Då brakade helvetet lös, i form av en ung man som skulle stå för levande musikunderhållning. Han skulle stå för sången och till sin hjälp hade han inspelad musik. Musiken var det absolut inget fel på, den inspelade alltså, lugna fina låtar bl a ur Titanic, men hans röst räckte inte riktigt till. Först trodde vi väl att han satte i halsen eller nåt, vi såg honom inte så bra där han stod bakom sin pelare, men eftersom de förbiilande kyparna inte reagerade, så antog vi att det skulle låta så. Nåja, så långt kunde vi väl stå ut, men sen fick han sällskap av en ung flicka, som sjöng om möjligt ännu sämre än ynglingen. Det lät faktiskt som om de nöp varandra! Till slut klarade vi inte av att hålla oss allvarliga längre, utan bröt fullständigt ihop. Förhoppningsvis trodde de att vi berättade hejdlöst roliga historier för varandra, vi ville ju inte såra dessa entusiastiska ungdomar. Men de bjöd faktiskt på en underhållning av aldrig tidigare skådat slag, och vi skrattade så vi grät. Det var inte snällt, jag vet, men det var faktiskt helt omöjligt för ett otränat öra att låta detta passera utan reaktion. Att kyparna kunde klara av att jobba där utan sammanbrott förstår jag inte. Fast å andra sidan, det gjorde de nog faktiskt inte. För när vi hade lyckats äta färdigt, mellan skrattsalvorna, ville vi ha varsin kopp kaffe på maten. Men se då var kyparna som bortsopade från jordens yta! Ibland var det i och för sig någon enstaka som susade förbi, men det tog faktiskt en hel timmes idogt viftande innan vi hade vårt kaffe och notan. Sen kunde vi stappla därifrån, totalt utmattade.

2004-10-10

Denna resas sista italienska frukost aväts innan vi äntrar bussen för att påbörja resan norrut. Genom Schweiz går färden, till och med en liten sväng in i Österrike, innan vi åter är i Tyskland. I bussen hinner vi med att prova ett par viner, en Delicato Merlot och en Shiraz från Darling Cellars, Sydafrika. Detta för att vi inte helt ska torka ut innan vi når dagens mål, Randersacker i Franken. Där vi tar in på ett förtjusande litet hotell för att strax därpå knallar upp - med betoning på upp, det var en rysligt brant backe - till Weingut Störrlein. Där leds vi igenom sex av deras viner, däribland ett riktigt läckert rött av druvorna Dormina och Pinot Noir.

Kvällen avslutas, naturligtvis, med middag på hotellet. Och här kommer faktiskt den första rätten som jag inte klarade av att äta upp, nämligen kastajesoppa. Den var alltför illande söt för min smak, och jag tyckte mej ana att det var fler som hade samma uppfattning. Men eftersom det var första gången jag smakat detta, så var det en upplevelse i sig. Men rosén som serverades till var inte alls dum. Till huvudrätt fick vi en forell ledsagad av en silvaner och till slut smördegsinbakat äpple med vinmarinerade russin och hallonsås. Så soppan till trots, så förlorade jag ingen vikt den här dagen heller. Vilken tur!

2004-10-11

Färden går nu snabbt upp genom Tyskland, och tidig eftermiddag lämnar vi autobahn för en liten avstickare till Hildesheim, där vi hade resans första övernattning. En mycket trevlig liten stad, där vi nu fick möjlighet att tillbringa några timmar för egna strövtåg och lunch. Sen var det raka spåret till Travemünde och ombordstigning på båten till Trelleborg. Kallt och ruggigt är det, och vågorna går höga. En sista gemensam middag - Captain's buffé med högst mediokert vin - där vår fantastiske medresenär Sven Bergman håller ett avskedstal som vi alla sent ska glömma. Han lyckades pricka in oss alla, med våra förtjänster, fel och brister, på ett helt suveränt sätt. Fast när han började tala om indianerna från trollhätte-triben, som kommunicerade via röksignaler, så förstod jag inte riktigt vad han menade. Kan det vara så att han försökte få fram att tre av resans fyra rökare var från Trollhättan? Hu hemska tanke, det vill vi väl inte tro? Ja, ja vara hur det vill med det, efter detta lysande tal var det dags att bryta upp, och dra sig tillbaka till respektive hytter. När vi sen vaknade var vi straxt på svensk mark. I Trelleborg lämnar Karin oss, och ett par timmar senare är det Britts och Elisabets tur att hoppa av. Vi övriga når Jönköping runt lunchdags, och den stora urlastningen sker. Det är viner av sällan skådad mängd som staplas på parkeringsplatsen, och glada som barn på julafton tar vi emot de lådor som är märkta med våra namn. När sen bussen är tömd och bilarna lastade med alla de dyra dropparna, så är det bussen som lätt och elegant flyter iväg och bilarna som nertyngda sakta stånkar sig ut på vägen.

London 15/4 - 19/4 2002

Måndagen den 15 april lämnade vi Trollhättan vid 9-tiden för att frö första gången ta oss till Säve flygplats för vidare resa till London. Planet skulle lyfta kl 11, och vi var där i god tid, även om det just inte blev någon tid över när säkerhetskontrollerna vid incheckningen var klar. Trots det var det mycket smidigt, och vi kom fram till Stanstedts flygplats vid halv tolv lokal tid. Efter att vi fått ut vårt bagage var det bara att gå en liten bit bort i terminalen och stiga på ett tåg, som tog oss in till Liverpool Street Station på 45 min. Därifrån tog vi tunnelbana till Earl's Court och letade oss fram till hotell Kensington Court. Ett utmärkt hotell, där vi fick det största rum vi hittills haft under våra Londonbesök. Läget var mycket lugnt, kanske rent av lite för lugnt. Det var mitt inne i ett finare bostadsområde, och det fanns inte tillstymmelse till affär, pub eller något liknande i närheten. Lite ledsamt.

När vi checkat in gav vi oss omedelbart ut igen, och begav oss till Victoria & Albert Museum. Ett överväldigande stort museum, där vi gick omkring till stängningsdags halv sex. Vid det laget var vi ganska möra, men vi hade bestämt med Karin att vi skulle träffa henne när hon slutade arbeta halv nio. Under mellantiden strosade vi omkring, drog oss ner mot det ställe där hon arbetade, satt en god stund på en pub och gav oss sen ut på jakt efter en lämplig restaurang. När Karin så slutade väntade vi på henne där, och gick sen iväg till den italienska restaurangen vi tidigare hade spanat in. Det var en trevlig avslutning på den första dagen, men när vi satt i taxi på väg tillbaka till hotellet var vi tämligen trötta.

På tisdagen var Karin upptagen med sina skolarbeten, så vi gav oss iväg på egen hand efter frukost. Först tog vi oss via tunnelbana och en god bits promenad till Tate Modern. Ett enormt komplex, men vi blev lite besvikna över att flera av våningarna upptogs av konferenslokaler och liknande. Själva utställningsdelen bestod bara av två våningar, varav den ena var väldigt intressant och den andra lite för extrem.

När vi var klara med beskådandet åkte vi upp till översta våningen där det fanns en restaurang, och åt en lättare lunch. Där uppifrån såg vi att den nya milleniebron gick precis utanför, så när vi lämnade museet gick vi inte tillbaka där vi kom ifrån, utan gick runt huset och tvärs över Themsen, och hamnade vid St Pauls Cathedral. Det var mitt i kontorsdistriktet, och vi satt länge och bara tittade på alla kostymklädda lunchlediga som satt runt omkring på bänkar och åt sin lunch från de obligatoriska smörgåspåsarna de hade köpt i någon av de otaliga sandwichbutikerna. Vädret var ljuvligt, och det var skönt att sitta och vila benen efter flera timmar på Tate.

När vi hämtat oss gav vi oss iväg igen. Utan något speciellt mål strosade vi bara omkring ett par timmar, innan vi gav oss tillbaka till hotellet för att vila lite innan det var dags för middag. Vi tog tunnelbanan upp till Kensington High Street, och strosade runt lite där på jakt efter en lämplig restaurang. Visst fanns det att välja på, men prisnivån är skrämmande. Till slut valde vi en som såg mycket anspråkslös ut, Café Rouge, men det var en fantastiskt fin mat där. Efter det kände vi att det var lämpligt att avsluta dagen.

På onsdagen hade vi tänkt besöka Towern, och gav oss också dit. Men när vi väl kom dit och fick se att inträdet var £11,50, beslöt vi samfällt att vi inte var så intresserade. Istället gick vi runt där i trakten ett par timmar och träffade sen Karin vid lunchtid på en pub vid Tower Hill, efter hennes föreläsning på förmiddagen. Där åt vi lunch och gav oss därefter över Themsen till Vinopolis. Det var en god bit att gå dit också, från närmaste tunnelbanestation, men det var egentligen inga svårigheter att hitta. Där tillbringade vi ett antal timmar med att i hörlurar lyssna på Oz Clark's beskrivning av de olika vinområdena i världen, och smaka av en del viner. Tyvärr upplevde vi att det saknades en del områden, att andra blev mycket schematiskt beskrivna och att när det gällde provningarna var det många länders viner som knappt eller inte alls var representerade. Visst var det kul och intressant, men inte riktigt vad vi hade förväntat oss.

När vi ansåg oss klara där, och även hunnit gå igenom deras affärsdel, hade klockan gått och vi blivit hungriga igen. Karin föreslog att vi skulle åka till en indisk restaurang som låg i Camberwell, inte långt från där hon bor. Vi tog taxi dit, och kom till ett alldeles utmärkt litet ställe, där vi satt ganska länge. Sen ansåg vi alla tre att det kunde vara dags att avsluta dagen.

På torsdagen gav vi oss iväg till Leister Square och köpte biljetter till Mamma Mia. När det var avklarat gick vi runt en del i Soho, var bland annat i en whiskyaffär som anses som en av de mest välsorterade. Det var en liten butik som verkade kunna ha sett likadan ut hur länge som helst. En man höll sig diskret i bakgrunden, smälte nästan in i skuggorna, och lät oss gå runt och titta och jämföra med den lista vi hade med oss från whiskymässan som var här i Trollhättan tidigare i år. Det var roligt att se alla dyrbarheter, men priserna där var obetydligt lägre än vad de är här. Trots det köpte vi en flaska Balvenie för £20. Priset här är ca 400:-.

När det började närma sig lunchdags gick vi till en ställe som heter Café Bohème, och som låg precis mitt för den teatern där Mamma Mia gick. Eftersom det låg så bra till, och maten vi fick till lunch var bra, bestämde vi oss för att gå dit innan musicalen började, för att äta middag.

Efter att återvänt till hotellet för ett par timmars vila, ringde vi till Karin när hon slutat sina föreläsningar för dagen, och talade om vad vi fått tag på. Vi gav oss sen direkt till Leister Square Station, där vi sammanstrålade och gav oss iväg för att först äta middag och sedan gå till teatern. Föreställningen uppfyllde mer än väl våra förväntningar, vi hade väl i och för sig inte några större när vi gick dit, utan tänkte väl mest att det kunde vara kul att ha sett den. Men den var verkligen väldigt väl hopkommen och otroligt väl framförd. Det var verkligen en kväll vi blev nöjda med.

Fredag - hemresedagen - checkade vi ut från hotellet vid 10-tiden, och tog en taxi till Liverpool Street Station. Vi hade avtalat att möta Karin på puben där, för att äta lunch tillsammans innan hon var tvungen att ge sig iväg till skolan. Det var en fantastiskt fin pub, som en salong tagen ur en gammal film. Strax före ett gav sig Karin iväg, och vi satt kvar för nästa möte. En halvtimme senare kom Keith, och vi satt och pratade tills det var dags för oss att ta oss ut till Stanstedt vid halv tre.

Planet gick inte förrän halv sju, men eftersom vi blivit uppmanade att vara vid incheckningen senast två timmar före avgång tycket vi det var bäst att vara där ytterligare en timme tidigare. Det visade sig vara en överloppsgärning, incheckningen öppnade inte förrän halv fem. Det var lite drygt att släpa runt på bagaget den extra timmen, men för övrigt gick hemfärden precis lika smidigt som utfärden.

Klassiska Vinresan / Sten Svenhage 29/9 - 9/10 2002

VINRESA TILL TYSKLAND - ITALIEN - FRANKRIKE


Tidigt söndag morgon gav vi oss iväg, 14 glada vinvänner från Trollhättan, för att sammanstråla i Jönköping med 24 likasinnade från övriga landet. (Lite överväldigande, kanske rent av lite skrämmande, var det nog trots allt för våra medpassagerare att vi var så många från Trollhättan.) Där embarkerade vi en härligt bekväm buss, som snabbt och elegant förde oss ut ur landet, med destination Vinländer.

Så snart den sista medpassageraren stigit på i Helsingborg, och färjan över sundet var överstånden, var det dags för resans första provning. Tre chiantiviner blev det, som ett litet smakprov av vad som komma skulle. Dessutom berättade Sten Svenhage, vår researrangör, om vin i allmänhet och resans förväntade vinupplevelser i synnerhet. Dagen gick snabbt, och framåt kvällningen hade vi kommit till Hamburg, där första övernattningen skulle ske. Trots den bekväma bussen var de flesta av oss ganska möra, så vi uppskattade att middagen serverades på hotellet. Sen var det inte några svårigheter att somna.

2002-09-30

Klockan åtta träffades vi åter vid bussen, efter en god natts sömn och en bastant tysk frukost. Nu var vi redo att handlöst slänga oss ner mot intressantare trakter, närmre bestämt Franken. Även denna dag fylldes av videofilmer - om vin -, information om Franken och dess viner, och en provning. De vinerna var dock inte från Franken utan från Trentino-Alto Adege. Tre spännande viner var det, en på den lokala, och för oss okända, druvan Marzemino, en på den likaledes lokala, men inte fullt så okända druvan Teroldego och den tredje gjord på Merlot.

Framåt kvällen hade vi så till slut nått Franken och byn Randersacker. Vi såg med spänd förväntan fram mot resans första vingårdsbesök, som var på Weingut Störrlein. Det var en liten familjeägd vingård, där vi blev väldigt väl mottagna, och hade en härlig provning, där vinerna presenterades av den enbart tysktalande fadern och som tolkades av dottern i huset. Åtta olika viner fick vi prova, både enkla och lite mer exklusiva, liksom både vita och röda. Trots att vingården inte var särskilt stor, så hade de ett förbluffande stort urval av viner. Där fanns i princip alla de typiska Frankendruvorna representerade, som Rivaner, Kerner, Scheurebe, Silvaner, Riesling, Spätburgunder och Schwarzriesling. Den sistnämnda var en helt ny bekantskap. Det var nog ingen som kände till, att det är detsamma som Pinot Meunier, den "tredje" druvan i Champagne.

Denna mycket trevliga provning avslutades med diverse inköp, och därefter åkte vi till kvälles hotell, där vi åt en härlig middag med anka, och drack mer av familjen Störrleins viner.

2002-10-01

Var det inte Moncia Zetterlund som sjöng någonting om "Upp halv sju ..."? Det känns ungefär så, här också, upp steg vi faktiskt var morgon, om än lite segare för var dag som gick.

Dagens resmål var Trentino - Alto Adige, och för att komma dit åkte vi tvärs igenom Österrike, där vi alla satt andäktiga och beundrade utsikten. Något direkt stopp hanns inte med där, men resan gick snabbt ändå, med bl a en provning av tre viner från den kända Frankiska vinfirman Weingut Bürgerspital.

Så kom vi då till slut, efter ännu en lång men innehållsrik dag i bussen, fram till Trento och dagens vingårdsbesök hos Cantina d'Isera. Här fick vi prova fem av deras härliga viner, en Chardonnay, två olika Marzimino, en Rebo och en Muscat. Här fick vi också veta, att operahjälten Don Giovanni besällde ett Marziminovin till sin sista måltid. Efter detta trevliga och välplanerade besök checkade vi in på kvällens hotell. Det var ett litet - lite för litet visade det sig - hotell, som låg underbart vackert. Här träffade vi på Italiens svar på Fawlty Towers' Basil. Tyvärr hade han vare sig Sibyl eller Manuel till sin hjälp, utan sprang och ordnade, eller i alla fall försökte ordna allt som inte fungerade. T ex hade han inte riktigt grepp på hur många rum han hade. Det visade sig saknas några, och på grund av detta blev några stycken utlokaliserade på annat håll. Men mat hade han så det räckte, och god var den. Vad sägs om en tallrik med rökt lax, ål, svamp och grönsaker, med ett glas Pinot Gris, följt av pasta med svamp och en dutt tryffel och spenat, acompanjerat med ett glas Marzimino Selection. Därefter kom huvudrätten, hjortkotlett med polenta och ytterligare lite Marzimonovin. Vid detta laget var alla mycket nöjda, även om serveringen varit något kaotisk och lite ojämnt fördelad. Men när vi lutade oss tillbaka för att invänta desserten, ställdes det fram stora skålar med en variant av bruna bönor. Vi tittade lite förundrat på det, men väluppfostrade som vi alla är, så började vi äta. När det var i det närmaste klart kom förklaringen. Det skulle vara tillsammans med en enorm marinerad lövbiff, som plötsligt dök upp, eller rättare sagt ner på våra tallrikar. Till den serverades ett Rebo-vin, som hjälpte till att skölja ner åtminstonne en del av biffen. Vid det laget var vi alla överens om, att det bara inte gick att äta mer. Då kom deserten, en mycket stor mjuk mandelkaka och en lika stor bit äppelkaka med vaniljsås och ett glas Muscato. När detta åtminstonne hade avsmakats hade klockan hunnit bli tolv, och samtliga mer eller mindre rullade in på sina respektive rum. De som skulle vidare till annat håll för att få sin välbehövliga sömn, skjutsades av allas vår Basil, som efter denna pers måsta ha fallit ihop i en liten hög någonstans. Han var emellertid inte värre däran än att han kunde hämta dessa överskjutande gäster klockan sju följande morgon, i tid till frukost. Den hade många likheter med middagen, i alla fall när det gällde organisation. Det var säkert gott och rikligt för de tio första, men sen tog i princip allt slut, och stackars Basil for som ett torrt skinn för att fylla på juice, kaffe, bröd och så vidare. Han gjorde emellertid ingenting åt bristerna förrän de påpekades, så det gick knappast att kalla det för flyt. Till slut var vi i alla fall klara för avfärd.

2002-10-02

Dagens resmål är Toscana, som vi väl alla ser fram emot med stor spänning. På vägen stannar vi några timmar i Verona, en, som det verkar, fantastiskt intressant stad. Tyvärr hinner man inte med så mycket på några stackars timmar, men vi hann i alla fall bese Julias balkong och den stora, mycket imponerande romerska arenan.

Efter några trevliga timmar på egen hand fortsatte vi mot Poggibonsi, där vi skulle tillbringa tre nätter på ett alldeles nytt och frächt hotell. Det var en mycket skön känsla att kunna ordna upp i bagaget i lite lugn och ro, det blir lätt rörigt, när det ska upp och ner för varje natt. Hur som helst, när incheckningen var avklarad bar det åter iväg, denna gången till Niccoló Machiavellis tillfälliga uppehållsort i början av 1500-talet. Där blev vi bjudna på en mycket intressant provning av toscanska viner, och därefter en rundvandring i det hus där Machiavelli bodde när han skrev Il Principe.

Efter avslutad rundvandring blev vi bjudna ner i den gamla restaurangen som låg i direkt anslutning till Machiavellis bostadshus, och där han tydligen tillbringat åtskillig tid. Det var en fantastisk gammal byggnad, och maten levde helt upp till de förväntningar vi hade. I lugn och ro åt vi oss igenom bönsoppa, pasta, kyckling-korv-lamm-fläsk med bönor, allt ledsagat av Chiantiviner, och slutligen en mandelskorpa med ett glas Vin Santo.

Så var ännu en mycket innehållsrik och intressant dag till ända.

2002-10-03

Så skönt att inte behöva packa ihop och dra ut väskorna till bussen! Nu hade vi bara oss själva att hålla ordning på, på morgonen när vi skulle iväg på nya äventyr. Dagens ämne var Montalcino. Vi kom tidigt på förmiddagen till Col d'Orcia. Solen sken, luften var ljuvlig, och vi hamnade mitt i paradiset. Så kändes det i alla fall, när vi kom in på gården - eller snarare parken. Efter sedvanlig rundvanring blev vi, på stående fot, bjudna på en provning bestående av 5 härliga viner, bl a Brunello. Därefter serverades en "lätt" lunch (som hade räckt till åtminstonne två normalmiddagar) som intogs ute i parken. Vi åt och drack och njöt i fulla drag av omgivningarna, och mådde oförskämt bra. Vår chaufför slog huvudet på spik med sitt uttalande: Så här ska man ha det, när det är som jävligast!

Lätt dästa efter denna upplevelse fortsatte vi färden till Siena. Där var det åter möjlighet för egna strövtåg några timmar. I den gamla stadens branta backar - den verkade enbart bestå av backar som i princip gick rakt upp i himmelen - gick vi av oss en hel del av alla kalorier vi fått i oss tidigare. Det var emellertid inte helt lätt att ta sig fram i Siena, gatorna var, förutom backiga, otroligt smala, trottoarer existerade inte och trafiken var våldsam. Men visst var det otroligt intressant att se den fantastiska katedralen, liksom Piazza del Campo och alla urgamla byggnader.

Efter ett par timmar var det åter dags att samlas vid bussen, för vidare färd till San Gimignano. Vid det laget var klockan ganska mycket, så det blev ett ganska kort besök i denna ljuvliga gamla stad. Vi hann i alla fall inhandla lite bröd och ost och vin, som vi tog med oss till hotellet. Där dukade vi upp våra inköp vid kanten av poolen, och avslutade kvällen på ett perfekt sätt med denna improviserade måltid. Vi blev snart varse att det kanske inte var helt vanligt att man gjorde på detta sätt, för gardiner drogs åt sidan för bättre överblick över vad som försiggick och en modig man i personalen vågade sig till och med ut i ett uppenbarligen påhittat ärende - han flyttade en basänghåv några decimeter - för att på nära håll beskåda vad vi hade för oss. Men det är väl härligt när man kan underhålla sina medmänniskor? Denna frugala måltid fick bli avslutning på ännu en lyckad och innehållsrik dag.

2002-10-04

Denna dag är det Florence som gäller. Till att börja med guidas vi runt med bussen, av en svensk kvinna som bott där i många år. Därefter var det egna övningar i några timmar, då vi strosade runt och beundrade den vackra staden. Några besökte Palazzo Antinori där god mat och goda viner serverades, andra ägnade dagen åt att bara titta och förundras, kanske uppblandat med lite shopping. Där finns verkligen otroligt mycket att se, så det gav verkligen mersmak. Florence åkte upp ett ansenligt antal pinnhål på listan över önskeresmål.

Efter detta stadssmakprov var vi alla mogna för att smaka av lite viner igen. Detta skedde på Fatoria le Sorgente, som låg strax utanför Florence. Där fick vi prova tre stycken viner, en Chardonnay / Sauvignon Blanc, en Chianti och en Cabernet Sauvignon / Merlot. Om jag inte missminner mig, var det här vi första gången råkade ut för ett korkskadat vin. Det var ju rysligt ledsamt för familjen Ferrari, ägarna, men i ärlighetens namn var det ganska intressant att se, hur otroligt snabbt det noterades av dem som blev serverade ur just denna flaska. Detta var också en provning på stående fot, och till detta serverades peccorinoost och olivbröd.

Men hur intressanta och trevliga än dessa provningar varit, både vad det gäller kultur eller vin, så kan man ju inte leva på det allena. Dags för nästa kulinariska utsvävning, som denna gång skedde på en lokal fiskrestaurang alldeles i närheten av vingården. Inte heller denna kväll gick vi hungriga från borden!

2002-10-05

Vi gör oss beredda att lämna Toscana, med destination Piemonte. På vägen hinner vi konstatera, att tornet fortfarande lutar i Pisa. Måste erkänna att jag inte hade en aning om, att det där också fanns flera helt underbara byggnader, som sådana betydligt mer sevärda än själva tornet. Varför syns aldrig de på bilderna därifrån?

Efter detta stopp, där solen flödade varm och intensiv, fortsatte vi vidare mot Azienda Agricola Erbaluna i den lilla byn La Morra. Signor Umberto hade tydligen ganska nyligen börjat lära sig engelska, och prövade sina kunskaper med stor förtjusning. Det gick alldeles utmärkt att förstå honom när han presenterade sitt vineri och sina viner för oss. Det han inte kunde förklara i ord blev ändå helt begripligt tack vare hans mycket uttrycksfulla kroppsspråk. Här blev vi inför provningen anvisade platser på en stor terrass med en vidunderlig utsikt över nejden. Fru och bror och barn och en stor del av övrig släkt och vänner hjälpte glatt till med serveringen. I synnerhet en liten parvel i tre-fyraårsåldern gick med liv och lust in för sina uppgifter, som att placera ut plastmuggar till vatten. Sex viner och en grappa fick vi prova här. Naturligtvis var det flera härliga Barolon och dessutom en Barbera och en Dolcetto. Till detta fick vi även här lite småtugg till, i form av olika ostar och bröd. Det var ett mycket trevligt och minnesvärt besök, trots att vi även här råkade få ett defekt vin. Stackars Umberto, han var helt förkrossad! Men snabbt som ögat pilade han iväg efter en annan flaska, och snart var han glad igen.

Efter detta besök checkade vi in på ett hotell strax utanför Asti. Restaurangen vi skulle till för att äta middag låg inne i Asti, så det blev att åka buss en stund till. Ja, det var åter en av alla dessa minnesvärda måltider. Sju rätter serverades, den ena läckrare än den andra, men de skilde sig avsevärt från vad vi dittills hade blivit bjudna på. Vad sägs om getost med druvmarmelad och äppelmos? Eller råbiff, rakt upp och ner, serverad slevvis? Himmelskt gott, men det såg lite udda ut, vi vill ju gärna föreställa oss råbiff med kapris och äggula och liknande. Men inga såna krusiduller här, inte. Ja, det var de två kalla förrätterna. Därefter följde två varma förrätter, först en grillad paprika med en vitlökssås och sen en ljuvligt god svamppudding med gorgonzola- (eller liknande)sås. Varmrätten bestod av kanin med polenta, därefter var det fyra olika sorters starka ostar med nötter och honung och alltihop avslutades med panna cotta. Till de kalla förrätterna serverades ett Ruchévin och till de övriga, till och med osten, fick vi ett Barberavin. Till panna cottan serverades ett Muscat Spurmante och till slut som pricken över i fick vi varsin Muscatgrappa.

Allt detta tog sin rundliga tid, och klockan hade hunnit bli 00.30 innan vi var åter på hotellet. Mätta och trötta och belåtna kunde vi se fram emot att väckarklockan skulle ringa sex timmar senare.

2002-10-06

Nu har vi på nära håll studerat nebbian, den berömda morgondimman i Piemonte. Den är tjock! Trots det lyckades vår eminenta chaufför att ta oss ut ur, inte bara Piemonte utan också ut ur Italien och in i Schweiz. Allt gick utomordentligt smidigt fram till St Gotthardstunneln. Där var det stopp. Lite otäckt, man visste ju inte vad som kunde ha hänt där, efter alla hemskheter man hört talas om tämligen nyligen. Men efter 45 min lossnade det, och färden kunde gå vidare, genom vad vi antar ett naturskönt landskap. Vid det här laget hade vädret slagit om, och regnet öste ner. Någonstans i norra Schweiz blev det ett nytt stopp, denna gången ca en halvtimme, och när vi äntligen kommer till gränsen så blir det tvärstopp igen. Denna gång var det av rent byråkratisk natur, är fortfarande osäker på de exakta turerna, men tid tog det. Vid det här laget är vi verkligen starkt försenade, men Sten lyckas via telefon ändra tiden dels hos vingården vi skulle besöka och dels på restaurangen vi skulle äta på. Men på grund av allt detta blev besöket och provningen hos Louis Sipp i Ribeauvillé i Alsace sorgligt genomhastat, men nu var det som det var, och det var trots det både intressant och gott. Därefter skyndade vi vidare till den restaurang vi skulle äta på, ett stenkast från det förtjusande hotell vi skulle bo på. En typisk alsacisk måltid serverades, med choucroute och korv och allt annat som hör till. Tyvärr var det ett par stycken som inte kände sig riktigt bra, men med den farten vi dittills hållit, var det väl ingen som tyckte det var så konstigt. Alla gjorde emellertid en tidig kväll, för vi var alla tämligen trötta. Men tro för all del inte att det blev någon vila den natten, i alla fall inte för de flesta. Tänk er bara en hel busslast med magsjuka! Tack och lov var det våldsammaste över på morgonen, men det var en sorglig skara som samlades över tekopparna i frukostmatsalen morgonen därpå!

2002-10-07

Trötta, frusna och fortfarande lite upproriska inombords gav vi oss iväg mot Strasbourg. Det är säkert en alldeles förtjusande intressant stad, men klockan nio på morgonen, efter en inte helt avslappnad natt, i nio graders "värme" och snålblåst kom den tyvärr inte helt till sin rätt. Men jag måste bara berätta om den mest makalösa toalett vi skådat på denna resa, och för övrigt också, tror jag. Toaletter var ju i synnerhet denna dag av allmänt intresse, och vi var väl en sex-åtta stycken som sammanstrålade runt en av inte alltför många offentliga dylika inrättningar. Det var ett liten stålbås, en typisk enrummare, lite större än en baja-maja, men hermetiskt tillsluten. Det fanns en röd knapp man skulle trycka på, så gick dörren upp. Som enda utsmyckning fanns en gul "saftblandare" på taket. Förste man gick in, och kom välbehållen men en smula konfunderad ut igen. Det stod ingenstans att finna något att spola men. Lite förargligt, men inget att göra åt. Kön var ju trots allt ganska lång. Näste man liksom den tredje och fjärde, letade lika intensivt utan resultat. Vi blev lite fundersamma, det blev trots allt fullare och fullare där inne. En annan egenhet den här anordningen hade, var att så fort någon gått in och stängt dörren efter sig, satte saftblandaren på taket igång med att blinka och tjuta! När det var min tur att inträda i detta mystiska hus, läste jag på en skylt att jag hade tre minuter på mej. Lite egendomligt, tyckte jag allt, men tänkte att det var en stilla uppmaning med tanke på utanförvarande behövande. Ytterligare en efter mej hann in och ut, men sen blev det tvärstopp. Dörren gick bara inte att få upp. Och sen brakade det löst där inne! Det spolades och sköljdes och skrubbades och härjades! Vi blev alldeles förstelnade, i synnerhet den som just kommit ut därifrån. Men det måste väl i rimlighetens namn finnas en avkännare, så att man inte får en dusch på köpet när man är där? Det är ju inte så ofta man är lämpligt klädd för det ändamålet så där ute på stan. Ja, det var en upplevelse! Därutöver blev det mest ett kringstrosande, alternativt att en del tog en båttur på Rhen. En liten lätt lunch lyckades de flesta också få i sig, men sen vi var allt ganska nöjda med att sätta oss i bussen för vidare transport mot Tyskland.

Nästa anhalt var Årets Vinby, Deidesheim, som vi nådde tidigt på eftermiddagen. Där besökte vi vinkooperativet Winzerverein Deidesheim, som var helt annorlunda mot alla de andra producenterna vi besökt. Här var det rena industrin, och det var verkligen kul att se skillnaden. Verksamheten var i full gång, bönderna kom in med sina skördar och i tankarna bubblade det. Allra först blev vi bjudna på ojäst druvmust, Federweisser, som tydligen var oerhört populärt där. Provningen i sig var tämligen rörig, vi fick varsitt glas och det fylldes på med nya viner lite allt eftersom vi vandrade runt. Det var liksom inte läge för några anteckningar, men med det glasklara minne jag har, kan jag å det bestämdaste hävda att vi fick smaka tre Rieslingviner och ett Dornfelder.

Efter detta lätt kaotiska besök fick vi ett par timmar för fria övningar = en skön tupplur för de flesta, innan det blev dags för middag på hotellet. Nu märktes det verkligen att vi lämnat det matglada Italien och Frankrike. Nu blev vi "endast" serverade tre rätter, men det var mer än rikligt och gott, en tallrik men lättrökt fisk och en fiskpaté serverade med en Weissburgunder, och därefter en kalkonstek med Spätburgunder till. Desserten bestod av en ljuvligt lätt chokladmousse med färska bär.

2002-10-08

Nu är alla åter pigga och raska, och vi påbörjar hemresan. Som vanligt berättade Sten mycket om viner, och det visades videofilmer och lämnades ut frågeformulär i olika svårighetsgrader, så vi hade fullt upp hela resan upp till Hamburg, där vi åter övernattade. Strax innan Hamburg stannade vi till vid en Supermarket, där vi kunde spendera våra sista slantar, och fylla ut de knappa gliporna i bagageutrymmet på bussen.

2002-10-09

Vi lämnar Hamburg tidigt och tillbringar dagen på ungefär samma sätt som tisdagen. Det rullar på, och med avbrotten för färjeöverfarterna går dagen snabbt. På eftermiddagen är vi åter vid våra bilar i Jönköping, och den stora urlastningen påbörjas. Det var en imponerande hög med vinlådor vi hade lyckats samla på oss under resans gång, men snabbt och elegant fördelades det och lastades in i vars och ens bilar, och den sista biten hem kunde påbörjas. Sen var det rysligt skönt att lägga sig i sin egen säng!

Det har verkligen varit en mycket intressant och trevlig resa. 79 olika viner hann vi prova, mycket god mat har det varit och inte minst har vi gjort många nya, trevliga bekantskaper. Medelåldern var tämligen hög, närmre 60 än 50 skulle jag tro. Detta trots att det var med en ung kille från Stockholm, som hade fått Munskänkarnas resestipendium. Patrick visade sig vara en mycket kunnig och mycket trevlig bekantskap, som senare erkände att han varit lite betänksam inför ressällskapet, rent av lite fördomsfull. Men han erkände villigt och glatt att de flesta fördomar kom på skam, och det verkade som om han trivdes rätt bra med oss gamlingar. Vi trivdes i alla fall mycket bra både med honom och alla andra som var med, och förutom all seriös lärdom vi blev vid, så hade vi otroligt trevligt.

Las Palmas 2001-03-28

Las Palmas, Gran Canaria
28/3 - 4/4 2001

Vi började den här resan på onsdagsmorgonen den 28 mars kl 4.30! Planet gick 6.45 och vi landade på Gran Canaria 11.30 lokal tid. Där blev vi hämtade av en taxi och var på hotellet redan kl 12.

När vi landade på Kanarieöarna blev vi först lite fundersamma, för det var lika grått och trist som det var hemma, den enda skillnaden var att det var 20 grader varmare här, och det var ju bra! Annars blåste det och molnen gick lågt, så det var tur att vi hade varma tröjor med oss.

Vårt hotell, Brisamar, låg ett tjugotal meter från havet, det var endast strandpromenaden som var emellan, så vi vaknade och somnade till vågornas brus. Hotellet var ett litet och lugnt mellanklasshotell, med trevlig personal och allt var rent och snyggt.

De första dagarna tyckte vi nog att vi hade rest till fel ställe, solen fanns inte där den skulle och vad fanns det egentligen att titta på här?

Vi kom ner mitt på dagen på onsdagen, och den dagen, liksom torsdagen, ägnade vi åt att orientera oss i stans centrum. Vi travade gata upp och gata ner. Det man först märkte var att biltrafiken var intensiv med mycket avgaser. Las Palmas är den mest biltäta staden i hela Spanien.

På fredagen dök solen upp, och vi åkte med på en grottur. Vi åkte ut från stan och upp i bergen där vi besökte några familjer som bodde i grottor inne i bergen. Det låter ganska torftigt och eländigt, men det fanns både el och vatten, och de yngre hade helt moderna bostäder, med fullt utrustat kök, TV o s v. Vi besökte även en kyrka helt uthuggen i berget. Lunch åt vi också inne i berget, i en restaurang på 1 000 kvm, helt uthuggen i berget.

På lördagen var vi kvar i stan. Det första vi gjorde var att försöka hitta en buss som tog oss till en ganska nybyggd galleria. Vi hittade rätt buss, gallerian var väl inte så imponerande som vi hade trott, det finns liknande affärer vart man än kommer. Sedan skulle vi ta oss tillbaka in till stan, närmre bestämt till Catalinaparken. Vi frågade en servitör där vi åt lunch om vilken busslinje vi skulle ta. Vi hoppade på den vi blivit anvisade, men inte kom vi dit vi hade tänkt! Vi hamnade ute i andra änden av stan, i den gamla stadsdelen! Det var ju i och för sej kul, men inte vad vi hade planerat. Men när vi ändå var där tog vi en promenad på en stor gågata, och därefter gjorde vi ett nytt försök med en annan busslinje. Denna gång kom vi rätt. Vi gick runt och letade efter parken ett slag, för där vi hade hamnat var det inte speciellt grönt, inga växter utan ett stort och plattsatt område med några uteserveringar och en skatboardbana där några killar åkte skateboard. Men tydligen hade vi kommit rätt. Efter detta gick vi genom stan mot hotellet. Nu var det eftermiddag och vi satte oss på balkongen, drack kaffe och läste. Det kryllade nu av människor runt omkring, hela stranden och strandpromenaden var full.

Söndagen började vi med en stadsrundtur. Vi hade i och för sig redan sett mycket av stan, men dels hade vi vunnit bussrundturen på en lott som vi fått vid en välkomst- och informationsträff på torsdagen, och dels så skadar det ju inte att få mer kött på benen. Resan tog två timmar, vi besökte ett ställe där en grupp framförde Canarisk musik och dans, det var trevligt att sitta i solen och lyssna på detta. Sen åkte vi ner i hamnkvarteren, upp i något som kallades trädgårdsstaden, vi skulle väl kalla det för "gräddhyllan", fashionabla kvarter med prunkande trädgårdar, vi förevisades gamla stan mm.

När den turen var gjord steg vi av nere vid Catalinaparken där det var marknad. Där strosade vi runt några timmar och gick sedan längs med strandpromenaden hem till hotellet. Vädret var lika strålande och varmt som på lördagen, folk låg på stranden eller promenerade på strandpromenaden.

På måndag morgon åkte vi som tidigare planerat till gamla stan igen. Busslinjen visste vi ju nu, och det gick alldeles utmärkt. Först gick vi upp till Sankta Ana Katedralen. Där hamnade vi helt plötsligt utanför Columbusmuséet. Man förstår inte hur de klarade av att segla över haven med de fartyg och den utrustning som de hade till sitt förfogande! Men de kom väl kanske inte alltid dit de skulle? Efter Columbusmuséet gick vi till det Canariska museet, och det var imponerande! Där kunde man följa urinvånarnas, Guanchernas, liv långt tillbaka i tiden. Det roliga är att det fortfarande finns folk som använder sig av de redskap som man använde för århundraden sen. Vi återvände sen till Sankta Anas Katedral, och där åkte vi först upp i ett av tornen. Det var en vidunderlig utsikt, hela stan låg framför oss och man såg även långt ut till havs och inåt land. Därefter tog vi ett snabbt besök i själva katedralen. Efter det var vi både hungriga och tröstiga och hittade en trevlig restaurang i ett gammalt 1500-talshus där vi åt en välbehövlig lunch. Därefter var klockan så pass sent och vi så pass trötta att det var dags att ta bussen tillbaka in till stan. Efter en liten tur i några butiker återvände vi så till hotellet.

På tisdagen var det åter dags för en arrangerad bussresa. Det var mulet igen, men de andra dagarna hade det ju klarnat upp framåt dagen och blivit varmt, så vi bestämde oss för att klä oss lätt, kjol och kortbyxor. Det skulle bli en ö-rundtur. Bussen tog oss upp i bergen, dimman låg tät, det var så fuktigt att det såg ut som regn. Vid första stoppet, i mandeldistriktet där vi skulle få smaka några mandelprodukter, regnade det faktiskt ordentligt. Temperaturen var säkert inte mer än 10 grader, så det var lite svårt att koncentrera sej på något annat än att komma inomhus och få något varmt i sej!

På grund av dimman såg vi tyvärr just ingenting av utsikten. Vi var uppe på 1500 meters höjd, så det hade säkert varit helt fantastiskt. Vi besökte ytterligare en grottkyrka och åt lunch i ännu en grottrestaurang. På vägen passerade vi en gammal vulkan på vars botten en ensam man bodde. Vi återvände till Las Palmas efter en dag runt de centrala delarna av ön utan att egentligen ha sett någonting! Men vädret kan ju ingen rå över.

På kvällarna letade vi upp trevliga ställen att äta på och det var inte så svårt. God mat och gott vin finns det gott om i Las Palmas!

Ju längre tiden gick så insåg vi att Las Palmas har mycket att bjuda på. Tyvärr hann vi inte med allt vi ville se, så om några år får vi nog återvända!

Så på onsdagen var det dags att återvända hem. Resan gick smidigt och bra på alla sätt. Vi landade på Landvetter kl 19 och var hemma igen 21.30.

Om mig

Fånigt stolt mormor till Alex och Tristan och farmor till Poppy och Eddie, entusiastisk men inte särskilt skicklig stickare och Munskänk sen ett antal år. I am a very proud grandmother of Alex, Tristan, Poppy and Eddie, entusiastic but not very skilful knitter and very interested in wine.