onsdag 5 september 2007

2004-10-09

En ny dag randas med nya, fantastiska upplevelser att vänta. Efter frukost ger vi oss av till byn Barbaresco och dess kooperativ Produttori del Barbaresco. Här möts vi och tas om hand av den mycket sympatiske och entusiastiske vd:n, och blir visade runt i deras vineri och lager. Han berättade mycket medryckande och informativt om vintillverkningen, och efter en snabbtur till lagringshuset en bit ifrån själva vineriet, tar han oss med ut och visar hur vinrankorna växer och är uppbundna. Han hade ett helt annat upplägg i sin presentation är vad de övriga producenter vi besökt har haft, och det var ett mycket välkommet avbrott mot de vanliga rundvandringarna. Efter denna strålande presentation av tillverkningen skulle vi så få smaka av deras produkter. Detta skedde i en kyrka, som byn fått köpa av Vatikanen, för att användas som provnings-, samlings- och utställningslokal. Det var en ganska fantastisk upplevelse att sitta och prova viner under takkupoler fyllda av flygande änglar och betande lamm!

Vi fick prova tre Barbaresco av olika årgångar: 2000, 1998 och 1996. Same, same but different, skulle man nog lugnt kunna säga. Att de hade vissa likheter var otvetydigt, men ändå var de så olika. Var och en skaffade sig sin favorit, och för min del föll jag som en fura för 1998 års tappning. Efter provningen fick vi en buffélunch, bestående av diverse charkuterier, bröd och olivolja, mosarella och tomat (Ingetdera med någon som helst likhet med vad vi stöter på här. Och det är inte till våra bredgraders varianters fördel), och till slut ett flertal olika hårdostar. Det var mums tillsammans med vinerna!

Efter denna kulinariska utflykt återvände vi till Asti, för att fördriva eftermiddagen och kvällen på egen hand. Vi hamnade åter på en marknad, säkert lika stor som den i Orange men inte alls lika kul. Visst hade de en massa olika ting att betitta, men det var väldigt mycket avloppsrör, muttrar och plastdraperier, uppblandat med lite toalettborstar och plastbunkar. Visst är det kul att se hur en italiensk toalettborste ser ut, men när man konstaterat att den är till förvillelse lik en svensk, så förlorar det något av sin tjusning. Vi gjorde därför som våra stackars slitna kroppar krävde, gick och satte oss på ett gatukaffé för varsin kopp espresso och en grappa till det, och betittade det förbiilande vimlet.

Eftermiddagen förflöt i stilla mak, och efter lite siesta var det sen dags för middag. På nåt märkligt sätt verkar det som om allt kretsade kring mat och dryck. Och det är klart, det gjorde det ju också, eftersom det var en sån resa. Hur som helst så gav vi oss ut i folkvimlet och sökte oss på vindlande vägar till en restaurang. Det tog ett slag innan vi hittade något som vi tyckte verkade trevligt. Till slut hittade vi en hotellrestaurang som såg inbjudande ut. Dels hade de bord ute på trottoaren, men det verkade lite väl stimmigt för våra stackars trötta huvuden, så vi valde att sätta oss inne. Det var en urgammal källarlokal - i alla fall gav den det intrycket - med tegelväggar och valv och prång lite här och var. Från början var vi i princip ensamma där, oh himmelska frid, med snart nog fylldes lokalen av andra matgäster. Vi beställde och fick varsin pastarätt med åtföljande lämpligt vin, och satt där och njöt och småpratade i allsköns ro. Då brakade helvetet lös, i form av en ung man som skulle stå för levande musikunderhållning. Han skulle stå för sången och till sin hjälp hade han inspelad musik. Musiken var det absolut inget fel på, den inspelade alltså, lugna fina låtar bl a ur Titanic, men hans röst räckte inte riktigt till. Först trodde vi väl att han satte i halsen eller nåt, vi såg honom inte så bra där han stod bakom sin pelare, men eftersom de förbiilande kyparna inte reagerade, så antog vi att det skulle låta så. Nåja, så långt kunde vi väl stå ut, men sen fick han sällskap av en ung flicka, som sjöng om möjligt ännu sämre än ynglingen. Det lät faktiskt som om de nöp varandra! Till slut klarade vi inte av att hålla oss allvarliga längre, utan bröt fullständigt ihop. Förhoppningsvis trodde de att vi berättade hejdlöst roliga historier för varandra, vi ville ju inte såra dessa entusiastiska ungdomar. Men de bjöd faktiskt på en underhållning av aldrig tidigare skådat slag, och vi skrattade så vi grät. Det var inte snällt, jag vet, men det var faktiskt helt omöjligt för ett otränat öra att låta detta passera utan reaktion. Att kyparna kunde klara av att jobba där utan sammanbrott förstår jag inte. Fast å andra sidan, det gjorde de nog faktiskt inte. För när vi hade lyckats äta färdigt, mellan skrattsalvorna, ville vi ha varsin kopp kaffe på maten. Men se då var kyparna som bortsopade från jordens yta! Ibland var det i och för sig någon enstaka som susade förbi, men det tog faktiskt en hel timmes idogt viftande innan vi hade vårt kaffe och notan. Sen kunde vi stappla därifrån, totalt utmattade.

Inga kommentarer:

Om mig

Fånigt stolt mormor till Alex och Tristan och farmor till Poppy och Eddie, entusiastisk men inte särskilt skicklig stickare och Munskänk sen ett antal år. I am a very proud grandmother of Alex, Tristan, Poppy and Eddie, entusiastic but not very skilful knitter and very interested in wine.