2004-10-08

Vi lämnar Orange för vidare äventyr, förlagda längre söderut. Första anhalten är Maison des Vines i Provence, inget vineri utan snarare en butik á la systembolaget. Vi tas emot av en mycket trevlig och entusiastisk tysk kvinna, gift med en engelsman och sen länge bosatt i Provence. Hon börjar med att berätta om Maison des Vines och idén bakom. Det började med att någon kom på den lysande idén att samla flera olika producenters utbud under ett tak, med den förträffliga tanken att kunderna inte skulle behöva fara runt från den ene producenten till den andra för att hitta lämpligt vin. Det är dock bara Côtes de Provence-viner som saluförs här. Men innan vi började botanisera i butikens hyllor fick vi vara med om en enastående trevlig provning. Först två vita viner, så två roséer och sist två röda fick vi prova, och till detta serverades bröd, ost och lite annat tilltugg. Synnerligen trevligt och läckert alltihop, och vår provningsledare berättade på mycket lättförståelig engelska - något vi tyvärr inte blivit bortskämda med - om de olika vinerna och druvorna de var gjorda på.

Efter denna trevliga upplevelse lämnar vi Frankrike och via Côte d'Azur kommer vi framåt eftermiddagen fram till Asti, för boende i två nätter. Efter en liten andhämtningspaus gör vi oss iordning för kvällens övningar, provning av Barberaviner med åtföljande middag. Vi ska samlas i hotellfoajén för vidare transport till restaurang Il Campanaro, som ligger nångonstans ute i ingenting, en halvtimmes färd från Asti. Men innan avfärd blir vi ombedda att ta plats vid borden som normalt används till frukost, och där bjuder hotellägaren på bubbel med tilltugg, urläckra saker, men vi är ju på väg till middagen! Detta inhopp i planerna visar sig visst vara en ursäkt för att vissa rum inte varit av förväntad klass. En mycket trevlig gest, men vi har tyvärr inte tid att njuta särskilt länge av den. En liten skramlig buss och en privatbil ska ta oss till restaurangen, för vägen dit tål visst inte vid ekipage av vår buss storlek.

Väl på plats på restaurangen blir vi väl omhändertagna av norrmannen Terje och hans sambo Monica, som livligt och medryckande berättar om Barberavinerna i allmänhet och de bästa i synnerhet. Och det var några av de sistnämnda vi fick prova. Nio stycken närmare bestämt, av lite olika klass men generellt sett mycket läckra. Eller rättare sagt, det var åtta Barberaviner och en Barolo som Terje hittat och bara var tvungen att presentera också. Och det hade vi alls ingenting emot, för den om någon var svårspottad!

När så själva provningen var avklarad, fick vi lämna borden för att de skulle göras iordning inför middagen. Under tiden fick vi ett glas vitt vin på altanen, och minglade omkring i den härliga kvällssvalkan.

När så middagsborden var klara, bänkade vi oss för en kulinarisk upplevelse av sällan skådat mått:
Kalkonpaté med senapssås.
Äggstanning med Karl-Johansvamp och ostsås - jag får fortfarande hänryckningar när jag tänker på den!
Tagliatelle med köttsås.
Vildsvin med katrinplommon.
Hallonfromage med björnbär, vinbär och blåbär.

Till förrätterna drack vi ett fantastiskt gott vin av druvan Ruché, en helt ny upplevelse för oss alla. Till vildsvinet fick vi en Barbera och slutligen till fromagen en Moscato d'Asti. Alltihop avslutades sedan med kaffe och grappa.

Ruchévinet väckte sådan uppskattning, att de viner Terje hade införskaffat för vidare försäljning till hugade spekulanter inte räckte på långt när. Efter avslutad middag - alltså runt midnatt - begav han sig därför hem till producenten, jagade tydligen upp hela familjen för att skrapa ihop vad de hade av Ruchévin. En del flaskor hade de, men de var tyvärr inte etiketterade. Alltså sattes etiketterings-maskinen igång, och innan morgonen hade hela deras lager förflyttats till vår buss. Ändå saknades det några, som fick införskaffas av annan producent. Men det gick ju bra det med, huvudsaken var att vi fick fördjupa bekantskapen med denna härliga druva.

Halv ett var vi tillbaka på hotellet, ganska slitna men mätta och belåtna. Ljusen släcktes tämligen omgående hos de flesta, tror jag mej veta.

2004-10-09

En ny dag randas med nya, fantastiska upplevelser att vänta. Efter frukost ger vi oss av till byn Barbaresco och dess kooperativ Produttori del Barbaresco. Här möts vi och tas om hand av den mycket sympatiske och entusiastiske vd:n, och blir visade runt i deras vineri och lager. Han berättade mycket medryckande och informativt om vintillverkningen, och efter en snabbtur till lagringshuset en bit ifrån själva vineriet, tar han oss med ut och visar hur vinrankorna växer och är uppbundna. Han hade ett helt annat upplägg i sin presentation är vad de övriga producenter vi besökt har haft, och det var ett mycket välkommet avbrott mot de vanliga rundvandringarna. Efter denna strålande presentation av tillverkningen skulle vi så få smaka av deras produkter. Detta skedde i en kyrka, som byn fått köpa av Vatikanen, för att användas som provnings-, samlings- och utställningslokal. Det var en ganska fantastisk upplevelse att sitta och prova viner under takkupoler fyllda av flygande änglar och betande lamm!

Vi fick prova tre Barbaresco av olika årgångar: 2000, 1998 och 1996. Same, same but different, skulle man nog lugnt kunna säga. Att de hade vissa likheter var otvetydigt, men ändå var de så olika. Var och en skaffade sig sin favorit, och för min del föll jag som en fura för 1998 års tappning. Efter provningen fick vi en buffélunch, bestående av diverse charkuterier, bröd och olivolja, mosarella och tomat (Ingetdera med någon som helst likhet med vad vi stöter på här. Och det är inte till våra bredgraders varianters fördel), och till slut ett flertal olika hårdostar. Det var mums tillsammans med vinerna!

Efter denna kulinariska utflykt återvände vi till Asti, för att fördriva eftermiddagen och kvällen på egen hand. Vi hamnade åter på en marknad, säkert lika stor som den i Orange men inte alls lika kul. Visst hade de en massa olika ting att betitta, men det var väldigt mycket avloppsrör, muttrar och plastdraperier, uppblandat med lite toalettborstar och plastbunkar. Visst är det kul att se hur en italiensk toalettborste ser ut, men när man konstaterat att den är till förvillelse lik en svensk, så förlorar det något av sin tjusning. Vi gjorde därför som våra stackars slitna kroppar krävde, gick och satte oss på ett gatukaffé för varsin kopp espresso och en grappa till det, och betittade det förbiilande vimlet.

Eftermiddagen förflöt i stilla mak, och efter lite siesta var det sen dags för middag. På nåt märkligt sätt verkar det som om allt kretsade kring mat och dryck. Och det är klart, det gjorde det ju också, eftersom det var en sån resa. Hur som helst så gav vi oss ut i folkvimlet och sökte oss på vindlande vägar till en restaurang. Det tog ett slag innan vi hittade något som vi tyckte verkade trevligt. Till slut hittade vi en hotellrestaurang som såg inbjudande ut. Dels hade de bord ute på trottoaren, men det verkade lite väl stimmigt för våra stackars trötta huvuden, så vi valde att sätta oss inne. Det var en urgammal källarlokal - i alla fall gav den det intrycket - med tegelväggar och valv och prång lite här och var. Från början var vi i princip ensamma där, oh himmelska frid, med snart nog fylldes lokalen av andra matgäster. Vi beställde och fick varsin pastarätt med åtföljande lämpligt vin, och satt där och njöt och småpratade i allsköns ro. Då brakade helvetet lös, i form av en ung man som skulle stå för levande musikunderhållning. Han skulle stå för sången och till sin hjälp hade han inspelad musik. Musiken var det absolut inget fel på, den inspelade alltså, lugna fina låtar bl a ur Titanic, men hans röst räckte inte riktigt till. Först trodde vi väl att han satte i halsen eller nåt, vi såg honom inte så bra där han stod bakom sin pelare, men eftersom de förbiilande kyparna inte reagerade, så antog vi att det skulle låta så. Nåja, så långt kunde vi väl stå ut, men sen fick han sällskap av en ung flicka, som sjöng om möjligt ännu sämre än ynglingen. Det lät faktiskt som om de nöp varandra! Till slut klarade vi inte av att hålla oss allvarliga längre, utan bröt fullständigt ihop. Förhoppningsvis trodde de att vi berättade hejdlöst roliga historier för varandra, vi ville ju inte såra dessa entusiastiska ungdomar. Men de bjöd faktiskt på en underhållning av aldrig tidigare skådat slag, och vi skrattade så vi grät. Det var inte snällt, jag vet, men det var faktiskt helt omöjligt för ett otränat öra att låta detta passera utan reaktion. Att kyparna kunde klara av att jobba där utan sammanbrott förstår jag inte. Fast å andra sidan, det gjorde de nog faktiskt inte. För när vi hade lyckats äta färdigt, mellan skrattsalvorna, ville vi ha varsin kopp kaffe på maten. Men se då var kyparna som bortsopade från jordens yta! Ibland var det i och för sig någon enstaka som susade förbi, men det tog faktiskt en hel timmes idogt viftande innan vi hade vårt kaffe och notan. Sen kunde vi stappla därifrån, totalt utmattade.

2002-10-05

Vi gör oss beredda att lämna Toscana, med destination Piemonte. På vägen hinner vi konstatera, att tornet fortfarande lutar i Pisa. Måste erkänna att jag inte hade en aning om, att det där också fanns flera helt underbara byggnader, som sådana betydligt mer sevärda än själva tornet. Varför syns aldrig de på bilderna därifrån?

Efter detta stopp, där solen flödade varm och intensiv, fortsatte vi vidare mot Azienda Agricola Erbaluna i den lilla byn La Morra. Signor Umberto hade tydligen ganska nyligen börjat lära sig engelska, och prövade sina kunskaper med stor förtjusning. Det gick alldeles utmärkt att förstå honom när han presenterade sitt vineri och sina viner för oss. Det han inte kunde förklara i ord blev ändå helt begripligt tack vare hans mycket uttrycksfulla kroppsspråk. Här blev vi inför provningen anvisade platser på en stor terrass med en vidunderlig utsikt över nejden. Fru och bror och barn och en stor del av övrig släkt och vänner hjälpte glatt till med serveringen. I synnerhet en liten parvel i tre-fyraårsåldern gick med liv och lust in för sina uppgifter, som att placera ut plastmuggar till vatten. Sex viner och en grappa fick vi prova här. Naturligtvis var det flera härliga Barolon och dessutom en Barbera och en Dolcetto. Till detta fick vi även här lite småtugg till, i form av olika ostar och bröd. Det var ett mycket trevligt och minnesvärt besök, trots att vi även här råkade få ett defekt vin. Stackars Umberto, han var helt förkrossad! Men snabbt som ögat pilade han iväg efter en annan flaska, och snart var han glad igen.

Efter detta besök checkade vi in på ett hotell strax utanför Asti. Restaurangen vi skulle till för att äta middag låg inne i Asti, så det blev att åka buss en stund till. Ja, det var åter en av alla dessa minnesvärda måltider. Sju rätter serverades, den ena läckrare än den andra, men de skilde sig avsevärt från vad vi dittills hade blivit bjudna på. Vad sägs om getost med druvmarmelad och äppelmos? Eller råbiff, rakt upp och ner, serverad slevvis? Himmelskt gott, men det såg lite udda ut, vi vill ju gärna föreställa oss råbiff med kapris och äggula och liknande. Men inga såna krusiduller här, inte. Ja, det var de två kalla förrätterna. Därefter följde två varma förrätter, först en grillad paprika med en vitlökssås och sen en ljuvligt god svamppudding med gorgonzola- (eller liknande)sås. Varmrätten bestod av kanin med polenta, därefter var det fyra olika sorters starka ostar med nötter och honung och alltihop avslutades med panna cotta. Till de kalla förrätterna serverades ett Ruchévin och till de övriga, till och med osten, fick vi ett Barberavin. Till panna cottan serverades ett Muscat Spurmante och till slut som pricken över i fick vi varsin Muscatgrappa.

Allt detta tog sin rundliga tid, och klockan hade hunnit bli 00.30 innan vi var åter på hotellet. Mätta och trötta och belåtna kunde vi se fram emot att väckarklockan skulle ringa sex timmar senare.