2002-10-01

Var det inte Moncia Zetterlund som sjöng någonting om "Upp halv sju ..."? Det känns ungefär så, här också, upp steg vi faktiskt var morgon, om än lite segare för var dag som gick.

Dagens resmål var Trentino - Alto Adige, och för att komma dit åkte vi tvärs igenom Österrike, där vi alla satt andäktiga och beundrade utsikten. Något direkt stopp hanns inte med där, men resan gick snabbt ändå, med bl a en provning av tre viner från den kända Frankiska vinfirman Weingut Bürgerspital.

Så kom vi då till slut, efter ännu en lång men innehållsrik dag i bussen, fram till Trento och dagens vingårdsbesök hos Cantina d'Isera. Här fick vi prova fem av deras härliga viner, en Chardonnay, två olika Marzimino, en Rebo och en Muscat. Här fick vi också veta, att operahjälten Don Giovanni besällde ett Marziminovin till sin sista måltid. Efter detta trevliga och välplanerade besök checkade vi in på kvällens hotell. Det var ett litet - lite för litet visade det sig - hotell, som låg underbart vackert. Här träffade vi på Italiens svar på Fawlty Towers' Basil. Tyvärr hade han vare sig Sibyl eller Manuel till sin hjälp, utan sprang och ordnade, eller i alla fall försökte ordna allt som inte fungerade. T ex hade han inte riktigt grepp på hur många rum han hade. Det visade sig saknas några, och på grund av detta blev några stycken utlokaliserade på annat håll. Men mat hade han så det räckte, och god var den. Vad sägs om en tallrik med rökt lax, ål, svamp och grönsaker, med ett glas Pinot Gris, följt av pasta med svamp och en dutt tryffel och spenat, acompanjerat med ett glas Marzimino Selection. Därefter kom huvudrätten, hjortkotlett med polenta och ytterligare lite Marzimonovin. Vid detta laget var alla mycket nöjda, även om serveringen varit något kaotisk och lite ojämnt fördelad. Men när vi lutade oss tillbaka för att invänta desserten, ställdes det fram stora skålar med en variant av bruna bönor. Vi tittade lite förundrat på det, men väluppfostrade som vi alla är, så började vi äta. När det var i det närmaste klart kom förklaringen. Det skulle vara tillsammans med en enorm marinerad lövbiff, som plötsligt dök upp, eller rättare sagt ner på våra tallrikar. Till den serverades ett Rebo-vin, som hjälpte till att skölja ner åtminstonne en del av biffen. Vid det laget var vi alla överens om, att det bara inte gick att äta mer. Då kom deserten, en mycket stor mjuk mandelkaka och en lika stor bit äppelkaka med vaniljsås och ett glas Muscato. När detta åtminstonne hade avsmakats hade klockan hunnit bli tolv, och samtliga mer eller mindre rullade in på sina respektive rum. De som skulle vidare till annat håll för att få sin välbehövliga sömn, skjutsades av allas vår Basil, som efter denna pers måsta ha fallit ihop i en liten hög någonstans. Han var emellertid inte värre däran än att han kunde hämta dessa överskjutande gäster klockan sju följande morgon, i tid till frukost. Den hade många likheter med middagen, i alla fall när det gällde organisation. Det var säkert gott och rikligt för de tio första, men sen tog i princip allt slut, och stackars Basil for som ett torrt skinn för att fylla på juice, kaffe, bröd och så vidare. Han gjorde emellertid ingenting åt bristerna förrän de påpekades, så det gick knappast att kalla det för flyt. Till slut var vi i alla fall klara för avfärd.