2004-10-06

Tidig start med färd mot Cave des Vignerons de Buxy, ett kooperativ där vi först fick en väldigt intressant rundvandring i deras vineri, där produktionen var i full gång. Det jäste och bubblade överallt, vin pressades och omdrogs och var i största allmänhet i rörelse. Efter denna trevliga rundvandring visades en informationsfilm, i och för sig med fransk berättare, men det gick utmärkt att bara titta på bilderna. Min franska räckte inte fullt ut att förstå vad som sades, konstigt nog.

Sen började förvirringen i och med att själva provningen skulle påbörjas. Provningsledaren, som tydligen inte visste så mycket om just det förfarandet, ville att vi skulle sitta kvar på de bänkar där vi sett filmen, och det gjorde vi snällt. Vi fick varsitt glas med det första vinet, och det gick jättebra tills den första klunken var tagen och det uppstod behov av spottkopp. Begäran möttes med viss förvåning och vi blev hänvisade ut i foajén, där det fanns ett stenkar, ungefär som en torrlagd liten fontän. Det blev lätt rörigt när alla reste sig för att hälla ut, och då förstod till och med den lilla guiden att det inte funkade som hon hade tänkt sej. Därför blev hela provningen förflyttad ut till foajén, närmre spott-koppen. Tyvärr fick vi stå runt en rund disk, typ reception, trångt blev det men viner fick vi prova, och det var ju huvudsaken. Sju stycken blev det, fyra röda och tre vita, av något blandad kvalitet.

Efter väl förrättat förmiddagsvärv var vi mogna för lunch. Denna skulle intas på Auberge Saint Veran, en liten bit utanför Buxy. Där blev vi serverade en gåsleverpaté (ja, om det var gåslever eller anklever ska jag nog för säkerhets skull låta vara osagt, men ljuvligt gott var det) till förrätt, en biff av tvivelaktig härkomst serverad med friterad potatis och en rödvinssås som i princip var behållningen av varmrätten, och som avslutning en äppeltarte med glass. Till förrätten fick vi ett vitt vin från Saint Veran och till varmrätten en Beaujolais från St Amour.

Mätta blev vi, trots en viss besvikelse över biffen. Men förrätten var så himmelskt god, så det gjorde inte så mycket. Stärkta till kropp och själ var vi redo för nya äventyr. Men först skulle vi förflyttas lite söderut, ner till Rhône. Där väntades vi - trodde vi i alla fall - till Guigals Château d'Ampuis. Väl där visade det sig att deras papper rörande vårt besök kommit bort. Lång väntan på att detta skulle hittas, och när det väl var gjort visade det sig att den som skulle hålla i provningen var inte där. I stället fick en ung pojke som bara jobbat där två veckor ta hand om oss. Han var säkert mycket duktig, men lite nervös. Han ledde oss runt i vineriet. Även här var verksamheten i full gång och eftersom den inte sker i tysthet hade han lite svårt att göra sig hörd. Men han gjorde så gott han kunde av en besvärlig situation, och efter rundvandringen fick vi prova två vita och tre röda av deras viner. De flesta av dessa levde väl kanske inte upp till våra förväntningar, och själva provningen var också lite förvirrad där vi trängdes runt ett bord avsett för hälften så många besökare. Eftersom detta var ett av de ställen vi mest sett fram emot att besöka blev vi väl lite besvikna, men å andra sidan kan ju inte allt vara perfekt. Nu har vi varit där i alla fall.

Eftermiddagen framskred, och vi fortsatte färden söderut och kom så småningom till Orange, där vi skulle stanna två nätter. Det var ganska sent när vi kom fram, och det enda som verkade lockande som kvällsaktivitet var en bit mat, som vi hittade på en liten trevlig italiensk restaurang i närheten av hotellet.