2004-10-07

Upp i ottan för att hinna med att besöka marknaden som fanns precis utanför hotellet. Ja, den verkade finnas över hela stan, vad det anbelangar. Vi hann tyvärr inte mer än skrapa lite på ytan där, det var en sån marknad där man nog kunnat tillbringa åtskilliga timmar. Massor av mat av alla slag. Grönsaker så fina att de såg ritade ut, fisk och kött, svampar av både kända och okända sorter och ostar. Och inte vilka ostar som helst, en del behövde både koppel och bur för att inte ge sig iväg på egen hand. Har aldrig sett något liknande. De mest fascinerande var de med grå-grön päls, tjock som en angorakatts. De med brun-orange päls gick inte heller av för hackor, av utseendet att döma. Sen fanns det de som bara hade fläckar av skiftande kulör, men saknade päls. Och så förstås en oändlig mängd variationer på de mer vanliga blå- och grönmögelostarna, liksom alldeles vanliga vita och lite gulaktiga. Det var en färgsymfoni som jag aldrig tidigare skådat i ett oststånd, och många såg verkligen lockande ut, om än inte riktigt alla. Men det var inte bara mat på den här marknaden. Det var tyger, väskor, skor och kläder också, och i synnerhet ett stånd fångade herrarnas uppmärksamhet. Där såldes rafsets, upp-hängda på stänger för allmän beskådan. De var av något skiftande beskaffenhet, men ett hade de alla gemensamt, och det var att de bestod mer av hål än tråd. Färgerna på de trådar som fanns var dramatiska, svart och lila företrädesvis. Mycket smakfullt, men verkar lite kallt så här framåt hösten.

Men tiden rann iväg, och snart nog var vi tvungna att överge marknaden för dagens allvar. Rätt snart var första stoppet, vid klosterruinen i Chateauneuf-du-Pape. Vädret var ljuvligt, solen sken och det kändes nästan lite högtidligt att beträda denna historiska mark. Vi strosade runt och bara njöt, beundrade den spektakulära utsikten och begrundade de skiftande uppbindningsmetoderna i vinfälten som flankerade promenadvägen.

En sån härlig start på dagen!

Och det skulle visa sig bestå med härligheten. Vårt besök på Château Mont-Redon kom heller inte på skam. Vi möttes upp av en mycket trevlig man som förevisade vineriet och ledde oss igenom en synnerligen läcker och intressant provning. Det var två vita - den ena av blandade druvor och den andra en ren viognier - och tre av deras röda Chateauneuf-du-Pape från olika årgångar, 2002, 1999 och 1993. Det var läckert och synnerligen svårspottat!

Efter dessa härligheter åkte vi in i byn Chateauneuf-du-Pape, där vi på egen hand fick botanisera bland de matställen som fanns, för att få i oss lite lunch. Vi hamnade på byns guldkrog, där vi på vinst och förlust beställde "dagens", vilket visade sig vara ren vinst. Kanin och blomkålsgratäng, som bara smälte i munnen! Fast det var nog inte tänkt att lunchen skulle avnjutas så snabbt, för vi fick lite undrande frågan om vi verkligen inte skulle ha lite ost efteråt, och någon dessert? Fast det skulle vi inte, tyvärr. Vagnen de körde runt ostarna på, och där gästerna kunde välja vad som behagades, såg verkligen lockande ut.

Men ingen rast och ingen ro, dags att ge sig ut på vägarna igen. Denna gång var det Vigneron Beaume-de-Venise som var målet. Där var det en provning av tre röda viner och två VDN-viner. Trevlig provning utan att lämna några outplånliga spår. Sen hade vi faktiskt lite tid över, och då åkte vi upp i bergen till den lilla byn Gigondas. Det var en upplevelse för oss alla, och troligtvis allra mest för vår skicklige chaufför. Vi passagerare klev ur bussen i utkanten - eller man ska kanske säga inkanten? - av byn och promenerade de få metrarna in till torget, centrum av byn. Gick man vidare så var man snart ute ur byn igen. Men det gick inte att vända bussen där vi klev av, så den var helt enkelt tvungen att tas igenom byn. Sten gick före och försökte på det sättet hjälpa till som lots, och Sören körde sakta, sakta - knappt styrfart. Husväggarna gick nämligen kant i kant med vägbanan, och vägbanan gick så att säga kant i kant med bussen. Det var fler än ett ställe där det verkade stört omöjligt att ta sig igenom, men med ett läskpappers marginal klarade Sören av det. Jag skulle faktiskt inte velat köra vår lilla Seat där! Men när den väl var igenom och parkerad på lämplig plats kunde vi slappna av, och gick runt och kikade lite. Inne på något ställe såg vi en skylt som angav att det bodde 615 personer i byn, och jag tror att merparten av dem satt ute vid husväggarna och beskådade alla galna turister. Och naturligtvis hittade vi ett ställe där vi kunde prova några viner, och även inhandla några St-Gayan, som var härliga.

Dagen avslutas med gemensam middag på restaurang Parvis i Orange, där vi som förrätt blev serverade en viltterrin med svarta oliver och en endivesallad, till huvudrätt fick vi delikat filodegsinbakad pärlhöns med små bittra körsbär och en tomat med tapenadafyllning och till slut ett ugnsbakat äpple med nötfyllning och vaniljsås. Allt detta ledsagades av ett Côte-du-Rhônevin från Domaine Bouche l'Amandier. Mätta och belåtna återvänder vi till vårt hotell, denna märkliga skapelse där det inte finns en rak linje, där man åker hiss upp för att sedan gå några trappor ner, och där vindlingarna och vrårna slår det mesta i labyrintväg. Men jag tror att flertalet hittade sina rum, och sov gott efter en lång och slitsam dag. För visst går det åt en hel del energi för att klara av all god mat och dryck!