2004-10-06

Tidig start med färd mot Cave des Vignerons de Buxy, ett kooperativ där vi först fick en väldigt intressant rundvandring i deras vineri, där produktionen var i full gång. Det jäste och bubblade överallt, vin pressades och omdrogs och var i största allmänhet i rörelse. Efter denna trevliga rundvandring visades en informationsfilm, i och för sig med fransk berättare, men det gick utmärkt att bara titta på bilderna. Min franska räckte inte fullt ut att förstå vad som sades, konstigt nog.

Sen började förvirringen i och med att själva provningen skulle påbörjas. Provningsledaren, som tydligen inte visste så mycket om just det förfarandet, ville att vi skulle sitta kvar på de bänkar där vi sett filmen, och det gjorde vi snällt. Vi fick varsitt glas med det första vinet, och det gick jättebra tills den första klunken var tagen och det uppstod behov av spottkopp. Begäran möttes med viss förvåning och vi blev hänvisade ut i foajén, där det fanns ett stenkar, ungefär som en torrlagd liten fontän. Det blev lätt rörigt när alla reste sig för att hälla ut, och då förstod till och med den lilla guiden att det inte funkade som hon hade tänkt sej. Därför blev hela provningen förflyttad ut till foajén, närmre spott-koppen. Tyvärr fick vi stå runt en rund disk, typ reception, trångt blev det men viner fick vi prova, och det var ju huvudsaken. Sju stycken blev det, fyra röda och tre vita, av något blandad kvalitet.

Efter väl förrättat förmiddagsvärv var vi mogna för lunch. Denna skulle intas på Auberge Saint Veran, en liten bit utanför Buxy. Där blev vi serverade en gåsleverpaté (ja, om det var gåslever eller anklever ska jag nog för säkerhets skull låta vara osagt, men ljuvligt gott var det) till förrätt, en biff av tvivelaktig härkomst serverad med friterad potatis och en rödvinssås som i princip var behållningen av varmrätten, och som avslutning en äppeltarte med glass. Till förrätten fick vi ett vitt vin från Saint Veran och till varmrätten en Beaujolais från St Amour.

Mätta blev vi, trots en viss besvikelse över biffen. Men förrätten var så himmelskt god, så det gjorde inte så mycket. Stärkta till kropp och själ var vi redo för nya äventyr. Men först skulle vi förflyttas lite söderut, ner till Rhône. Där väntades vi - trodde vi i alla fall - till Guigals Château d'Ampuis. Väl där visade det sig att deras papper rörande vårt besök kommit bort. Lång väntan på att detta skulle hittas, och när det väl var gjort visade det sig att den som skulle hålla i provningen var inte där. I stället fick en ung pojke som bara jobbat där två veckor ta hand om oss. Han var säkert mycket duktig, men lite nervös. Han ledde oss runt i vineriet. Även här var verksamheten i full gång och eftersom den inte sker i tysthet hade han lite svårt att göra sig hörd. Men han gjorde så gott han kunde av en besvärlig situation, och efter rundvandringen fick vi prova två vita och tre röda av deras viner. De flesta av dessa levde väl kanske inte upp till våra förväntningar, och själva provningen var också lite förvirrad där vi trängdes runt ett bord avsett för hälften så många besökare. Eftersom detta var ett av de ställen vi mest sett fram emot att besöka blev vi väl lite besvikna, men å andra sidan kan ju inte allt vara perfekt. Nu har vi varit där i alla fall.

Eftermiddagen framskred, och vi fortsatte färden söderut och kom så småningom till Orange, där vi skulle stanna två nätter. Det var ganska sent när vi kom fram, och det enda som verkade lockande som kvällsaktivitet var en bit mat, som vi hittade på en liten trevlig italiensk restaurang i närheten av hotellet.

2004-10-07

Upp i ottan för att hinna med att besöka marknaden som fanns precis utanför hotellet. Ja, den verkade finnas över hela stan, vad det anbelangar. Vi hann tyvärr inte mer än skrapa lite på ytan där, det var en sån marknad där man nog kunnat tillbringa åtskilliga timmar. Massor av mat av alla slag. Grönsaker så fina att de såg ritade ut, fisk och kött, svampar av både kända och okända sorter och ostar. Och inte vilka ostar som helst, en del behövde både koppel och bur för att inte ge sig iväg på egen hand. Har aldrig sett något liknande. De mest fascinerande var de med grå-grön päls, tjock som en angorakatts. De med brun-orange päls gick inte heller av för hackor, av utseendet att döma. Sen fanns det de som bara hade fläckar av skiftande kulör, men saknade päls. Och så förstås en oändlig mängd variationer på de mer vanliga blå- och grönmögelostarna, liksom alldeles vanliga vita och lite gulaktiga. Det var en färgsymfoni som jag aldrig tidigare skådat i ett oststånd, och många såg verkligen lockande ut, om än inte riktigt alla. Men det var inte bara mat på den här marknaden. Det var tyger, väskor, skor och kläder också, och i synnerhet ett stånd fångade herrarnas uppmärksamhet. Där såldes rafsets, upp-hängda på stänger för allmän beskådan. De var av något skiftande beskaffenhet, men ett hade de alla gemensamt, och det var att de bestod mer av hål än tråd. Färgerna på de trådar som fanns var dramatiska, svart och lila företrädesvis. Mycket smakfullt, men verkar lite kallt så här framåt hösten.

Men tiden rann iväg, och snart nog var vi tvungna att överge marknaden för dagens allvar. Rätt snart var första stoppet, vid klosterruinen i Chateauneuf-du-Pape. Vädret var ljuvligt, solen sken och det kändes nästan lite högtidligt att beträda denna historiska mark. Vi strosade runt och bara njöt, beundrade den spektakulära utsikten och begrundade de skiftande uppbindningsmetoderna i vinfälten som flankerade promenadvägen.

En sån härlig start på dagen!

Och det skulle visa sig bestå med härligheten. Vårt besök på Château Mont-Redon kom heller inte på skam. Vi möttes upp av en mycket trevlig man som förevisade vineriet och ledde oss igenom en synnerligen läcker och intressant provning. Det var två vita - den ena av blandade druvor och den andra en ren viognier - och tre av deras röda Chateauneuf-du-Pape från olika årgångar, 2002, 1999 och 1993. Det var läckert och synnerligen svårspottat!

Efter dessa härligheter åkte vi in i byn Chateauneuf-du-Pape, där vi på egen hand fick botanisera bland de matställen som fanns, för att få i oss lite lunch. Vi hamnade på byns guldkrog, där vi på vinst och förlust beställde "dagens", vilket visade sig vara ren vinst. Kanin och blomkålsgratäng, som bara smälte i munnen! Fast det var nog inte tänkt att lunchen skulle avnjutas så snabbt, för vi fick lite undrande frågan om vi verkligen inte skulle ha lite ost efteråt, och någon dessert? Fast det skulle vi inte, tyvärr. Vagnen de körde runt ostarna på, och där gästerna kunde välja vad som behagades, såg verkligen lockande ut.

Men ingen rast och ingen ro, dags att ge sig ut på vägarna igen. Denna gång var det Vigneron Beaume-de-Venise som var målet. Där var det en provning av tre röda viner och två VDN-viner. Trevlig provning utan att lämna några outplånliga spår. Sen hade vi faktiskt lite tid över, och då åkte vi upp i bergen till den lilla byn Gigondas. Det var en upplevelse för oss alla, och troligtvis allra mest för vår skicklige chaufför. Vi passagerare klev ur bussen i utkanten - eller man ska kanske säga inkanten? - av byn och promenerade de få metrarna in till torget, centrum av byn. Gick man vidare så var man snart ute ur byn igen. Men det gick inte att vända bussen där vi klev av, så den var helt enkelt tvungen att tas igenom byn. Sten gick före och försökte på det sättet hjälpa till som lots, och Sören körde sakta, sakta - knappt styrfart. Husväggarna gick nämligen kant i kant med vägbanan, och vägbanan gick så att säga kant i kant med bussen. Det var fler än ett ställe där det verkade stört omöjligt att ta sig igenom, men med ett läskpappers marginal klarade Sören av det. Jag skulle faktiskt inte velat köra vår lilla Seat där! Men när den väl var igenom och parkerad på lämplig plats kunde vi slappna av, och gick runt och kikade lite. Inne på något ställe såg vi en skylt som angav att det bodde 615 personer i byn, och jag tror att merparten av dem satt ute vid husväggarna och beskådade alla galna turister. Och naturligtvis hittade vi ett ställe där vi kunde prova några viner, och även inhandla några St-Gayan, som var härliga.

Dagen avslutas med gemensam middag på restaurang Parvis i Orange, där vi som förrätt blev serverade en viltterrin med svarta oliver och en endivesallad, till huvudrätt fick vi delikat filodegsinbakad pärlhöns med små bittra körsbär och en tomat med tapenadafyllning och till slut ett ugnsbakat äpple med nötfyllning och vaniljsås. Allt detta ledsagades av ett Côte-du-Rhônevin från Domaine Bouche l'Amandier. Mätta och belåtna återvänder vi till vårt hotell, denna märkliga skapelse där det inte finns en rak linje, där man åker hiss upp för att sedan gå några trappor ner, och där vindlingarna och vrårna slår det mesta i labyrintväg. Men jag tror att flertalet hittade sina rum, och sov gott efter en lång och slitsam dag. För visst går det åt en hel del energi för att klara av all god mat och dryck!