Lördag 17/9

Uppe innan tuppen fått stövlarna på. Ja, det visade sig faktiskt vara stövelväder, i alla fall hade det börjat regna under natten. Temperaturen var också minst 10o lägre än föregående mornar, men nu gör det inte så mycket, när vi bara på snabbast möjliga sätt ska förflytta oss genom Österrike och Tyskland. Österrike rann förbi utanför bussfönstren utan att lämna några djupare spår. Ett fikastopp var väl det intressantaste som hände där.

Väl inne i Tyskland var det inte så långt till Passau, där vi åt lunch i ett gammalt bryggeri. En helt ljuvlig Seelaks serverades, det var nog bland det godaste jag ätit på den här resan. Kotlett, som en del valt, var tydligen också bra. Fast mysfaktorn var väl inte så hög. Hann även med en snabbrusch in i två vinaffärer. Ett tyskt vin fanns att tillgå, resten var import.

Efter ytterligare ett par timmars körning var det rast igen, och precis som traditionen bjuder satte alla kurs mot toaletterna. Väl framme uppstod ett visst kaos. Hela härligheten var automatiserad, om än inte helt så i alla fall halvt. Istället för att lägga sin inträdespeng på en tallrik, övervakad av en Frau, skulle man här stoppa sin slant i en parkeringsautomatsliknande anordning. Som tack för det fick man ut en liten biljett. Det enda som skilde den från en parkeringsbiljett var att det inte stod något klockslag. Efter att ah erhållit sin biljett skulle man passera genom ett vändkors. Tre dylika fanns det. För säkerhets skull övervakades alltihop av en Frau och en Herr, det var väl dom som haft hand om tallrikarna tidigare. Men eftersom vi var Dumme Schwede fattade vi inte att det var olika köer för män och kvinnor. Det var visserligen ingenmansland på andra sidan, men det borde vi ju fattat att det måste vara nån form av ordning. Men med lite ryande från vaktparet blev det ordning på detta också. Herrar till höger, damer till vänster och den i mitten, som i och för sig såg likadan ut, var för trafik i motsatt riktning. Men då var det ok att blanda män och kvinnor. Ja, och biljetten man fått kunde sedan användas som betalning i restaurangen, himla käckt. Vid nästa stopp, mitt bland vinfälten i Franken, var det tydligen likadant, men den missade jag. Stod utanför och beundrade utsikten och drömde om allt läckert som så småningom skulle hamna i Bocksbeutels.

Tja, sen rann det på i god fart. Det visade sig att Skogarna inte bara har gott siffersinne, de behärskade alfabetet också, och lyckades nästan pricka in full pott på tävlingen där obegripliga personnamn skulle omvandlas till begripliga landsnamn. Bra jobbat!

Vid sjutiden anlände vi till hotellet, som låg långt bortom all ära och redighet. Trodde ett slag att vi kommit alldeles åt skogen. Men vid vägs ände låg ett helt förtjusande Gasthof, med mycket personlig planlösning. Vilken blomsterprakt det var i korridoren, ja i den där rummen låg vid, alltså, inte den kilometerlånga transportsträckan dessförinnan. Undrar vad de tänkt sig där, måste väl finnas någon tanke med det.

Middag klockan åtta, med både god mat och hög mysfaktor. Till förrätt fick vi pumpasoppa. Intressant är kanske det ord som ligger närmst till hands. Inte fullt så intressant som kastanjesoppan vi fick vid annat tillfälle, inte så rysligt långt härifrån. Den var så otroligt intressant, att den bäst beundrades på visst avstånd. Jag tyckte faktiskt pumpasoppan smakade lite gräddkola. Men med en fräsch sylvaner till var det helt ok. Till huvudrätt fick vi kotlett, champinjoner, hemgjord pasta och sallad. Inte en kyckling så långt ögat kunde nå! Jättegott var det, precis som desserten som bestod av bärkompott, vaniljpudding och grädde. Ingen risk att matchvikten understigs idag heller.

Även om man inte gör ett jota så lång dagen är, så blir man faktiskt lite sliten. Efter maten kändes det inte angeläget med någon mer omfattande nattmangling, men vi var naturligtvis tvungna att provsitta Kyllönens vattensäng, där vi tillsammans med för ändamålet införskaffat vin avslutade dagen i stilla frid och kontemplation.