Onsdag 14/9

Idag är det Tokaj som gäller. Voine, voine, det här ska bli spännande! Efter frukost gav vi oss iväg. Knappt en och en halv timme tog bussturen, och både intressant information om det förbiilande landskapet och roliga historier hanns med, innan vi var framme. Bara av att se vinfälten som sträckte sig upp över kullarna, allt tätare och större ju närmre vi kom, fick det att vattnas i munnen. Tokaj visade sig vare en charmig liten by, och efter en kort promenad från bussen kom vi fram till dagens huvudattraktion, vinprovning hos Hertzelö, en en – eller rättare sagt sju – 500-årig vingård. Nere i källaren bänkade vi oss runt ett långbord, där glas och Pogatio/saltbullar var framdukade. Provningen leddes av en mycket trevlig ung dam, både duktig och pratglad, och Martin tolkade med bravur. Inte så lätt alla gånger kanske, efter som den lilla damen fyllde i med ungerska när engelskan tröt. Sex viner fick vi prova, och först ut var en torr 100% Furmint 2004. Ett ståltankslagrat, mycket fräscht vin.

Därefter var det sötingar för hela slanten, om än med lite olika stilar. Det andra vi provade var på Hárslevelüdruvan, 2004. Sent skördade och även den ståltankslagrad. Mycket honung och russin i både doft och smak, hög syra, frisk honungstonad sötma.

Nr tre var gjort på Köverszölö, 2002, en för mej helt ny bekantskap. Sent skördade druvor och ett halvårs lagring på nästan nya ekfat. Doften var obetydlig, och sötman tog tyvärr överhand över syran, inte riktigt harmoniskt.

Det fjärde var en blandning av de tre tidigare provade druvorna. Ett Számorodnivin med viss botrytis och honung i doften. Hög syra som fint matchade den diskreta men ändå tydliga botrytisen.

Nummer fem var ett vin från 1999, där andra pressningen av botrytisdruvorna använts. Druvsort fick jag inte kläm på. En fräsch honungsdoft och en klar, citrustonad botrytissmak.

Det sjätte och sista vinet vi fick prova var en 5 puttonyos aszú 2000. Frisk, lite grön sötma och tydlig botrytis i både doft och smak. Definitivt alldeles för ung.

En jättetrevlig provning, även om det saknades vatten. Fast man kan ju inte få allt här i världen. Naturligtvis blev det en del kommers efteråt, man kan bara inte lämna en sådan provning tomhänt. Den hade definitivt givit mersmak.

Solen sken varm och go´ när vi kom upp ur underjorden, och i sakta mak strosade vi igenom byn för att till slut landa på en markisskuggad terrass tillhörande en restaurang, där det serverades en utmärkt gulaschsoppa till mycket facilt pris. Mätta och belåtna återvände vi till bussen som tog oss tillbaka till vårt château.

Väl där tyckte Monica och jag att det skulle sitta fint med en kopp kaffe och en cigarett på terrassen. Där var ljuvligt, lagom varmt, lugnt och stilla. Men säg den frid som varar för evigt. Plötsligt började det regna småspik över fru Carlsson, snacka om hastigt uppbrott! Sen, vid närmare eftertanke kom vi fram till att det var fåglar som sprätte ut kvarlämnat skräp, företrädesvis spik, från taket där de lämnats kvar av hantverkare som fanns högt och lågt. Men lite överraskande var det allt.

En dusch efter detta miniäventyr, och så på’t igen. Eftermiddagspasset skulle vara i slottets källare, åtminstone tre våningar under marknivå. Denna provning var, trots att den var utsatt i Scandoramas katalog, egentligen struken ur programmet. Men Martin blev så tagen av allas vår besvikelse över detta, så han lyckades med lock och pock få hotellet, liksom den för dagen lediga kyparen Lazlo (visst var han söt och rar?) att ställa upp. En härlig provning blev den, något lössläppt men med både goda och intressanta viner.

Först ut var ett vitt från Balaton, Cserszegi Füszères 2004, gjort på Traminer och Irsai Olivér, den sistnämnda ytterligare en helt ny bekantskap. Svag doft, mycket hög syra, viss beska, frisk citrus med svagt parfymerad ton.

Andra vinet var en kékfrankosrosé från Sopron, 2003. Ovanligt blekt rosa (eller var det belysningen i källaren som gjorde att den såg så blek ut?), obetydlig doft, jordgubbar och lite restsötma i smaken och dessutom en antydan till tannin.

Efter detta vin var Växjöfalangen bara tvungna att brista ut i sång, och jag håller absolut med. Allt var jättetrevligt och gott, Lazlo höll på att vända ut och in på sig i sina ansträngningar att förmedla sitt kunnande till oss, på något haltande tyska. Detta skulle sen Martin i sin tur tolka, och det var nog inte så rasans lätt alla gånger. Men vi fick veta vad vi ville, till stor belåtenhet i alla fall för mej.

Men det var ett vin kvar, ett rött från Pecs, Villanyivorós Barrique 2004, producerat av Vylyan, gjort på Cabernet Sauvignon och Kekoporto. Kraftig, lite tung doft med mycket bär. Tanninrikt, mycket mörka bär, choklad och en viss ung grön ton i smaken. Ett mycket trevligt vin, som vi tänkte försöka få till den väntande middagen.

Efter provningen gick vi raka vägen till matsalen, där vi kunde förse oss från en väl tilltagen buffé. Till det drack vi först det tillhörande, tämligen tunna egrivinet vi vid det här laget lärt oss känna igen. Men sen skulle vi allt ha en flaska av det mumsiga vi smakat nere i källaren. Det visade sig bara vara så eländigt att just exakt det inte fanns i något av deras två låsta vinskåp. Vi var en hel delegation som troppade med kyparen för inventering av det lokala lagret. Ner i källaren fick vi inte gå och leta, fast det hade varit himla kul! Vi hittade både en ren Cabernet och en ren Merlot av samma producent, liksom blandning av Cabernet och Kekoporto från andra producenter. Lite dividerande blev det, men till slut bestämde vi oss för den rena Caberneten. Det var verkligen en lyckträff, stor och lång, massor med både doft och smak. Det enda som avhöll det från att vara helt perfekt var att det visade sig vara ett av de dyraste – om inte det allra dyraste – de hade. Men läckert var det.

När så alla fått sitt behov av mat och dryck stillat, kvarstod dock ett visst koffeinbehov. Men det var inga svårigheter att stilla det heller. I baren utanför matsalen stod de så gärna till tjänst, och vi samlades med våra koppar ute på terrassen. Ljuvligt väder, och spikregnet hade upphört. Sen beställde Soile och Kauko in en flaska bubbel, för att lite i efterhand fira sin silverbröllopsdag. Och av en märklig slump skedde sammaledes vid grannbordet, fast där hade det varit dubbelbröllop. Ja, det var tydligen populärt att gifta sig det året.

Nåväl, kaffe och bubbelskålar till trots, det blev allt lite kyligt, så vi beslöt att avsluta kvällen på vårt rum. Sängarna blev alldeles fullsatta, men så fort gästerna fått varsitt glas vin i handen upphörde klagomålen över bristande komfort som genom ett trollslag. Och då var det också slut på allt hams och flams. Åtta knivskarpa hjärnor aktiverades, i akt och mening att skapa den perfekta lyriken. Men tyvärr ligger det något i uttrycket ”Ju fler kockar …”. Men är perfektion verkligen så eftersträvansvärt? Jag har hört att det bara är Allah som är perfekt, och honom är det ingen av oss som gör anspråk på att vara. Men resultat fick vi, i form av en sång tänkt att framföras på bussen vid tillfälle. Får väl se vad som händer, vår möda tål kanske inte att dras fram i dagsljus. Men dylikt skapande tar på krafterna, och vi gjorde tidig kväll. Redan vid halv elva var det gästfritt i sängarna igen. Kära nån, undrar om vi börjar bli gamla och försvagade?