2002-10-07

Trötta, frusna och fortfarande lite upproriska inombords gav vi oss iväg mot Strasbourg. Det är säkert en alldeles förtjusande intressant stad, men klockan nio på morgonen, efter en inte helt avslappnad natt, i nio graders "värme" och snålblåst kom den tyvärr inte helt till sin rätt. Men jag måste bara berätta om den mest makalösa toalett vi skådat på denna resa, och för övrigt också, tror jag. Toaletter var ju i synnerhet denna dag av allmänt intresse, och vi var väl en sex-åtta stycken som sammanstrålade runt en av inte alltför många offentliga dylika inrättningar. Det var ett liten stålbås, en typisk enrummare, lite större än en baja-maja, men hermetiskt tillsluten. Det fanns en röd knapp man skulle trycka på, så gick dörren upp. Som enda utsmyckning fanns en gul "saftblandare" på taket. Förste man gick in, och kom välbehållen men en smula konfunderad ut igen. Det stod ingenstans att finna något att spola men. Lite förargligt, men inget att göra åt. Kön var ju trots allt ganska lång. Näste man liksom den tredje och fjärde, letade lika intensivt utan resultat. Vi blev lite fundersamma, det blev trots allt fullare och fullare där inne. En annan egenhet den här anordningen hade, var att så fort någon gått in och stängt dörren efter sig, satte saftblandaren på taket igång med att blinka och tjuta! När det var min tur att inträda i detta mystiska hus, läste jag på en skylt att jag hade tre minuter på mej. Lite egendomligt, tyckte jag allt, men tänkte att det var en stilla uppmaning med tanke på utanförvarande behövande. Ytterligare en efter mej hann in och ut, men sen blev det tvärstopp. Dörren gick bara inte att få upp. Och sen brakade det löst där inne! Det spolades och sköljdes och skrubbades och härjades! Vi blev alldeles förstelnade, i synnerhet den som just kommit ut därifrån. Men det måste väl i rimlighetens namn finnas en avkännare, så att man inte får en dusch på köpet när man är där? Det är ju inte så ofta man är lämpligt klädd för det ändamålet så där ute på stan. Ja, det var en upplevelse! Därutöver blev det mest ett kringstrosande, alternativt att en del tog en båttur på Rhen. En liten lätt lunch lyckades de flesta också få i sig, men sen vi var allt ganska nöjda med att sätta oss i bussen för vidare transport mot Tyskland.

Nästa anhalt var Årets Vinby, Deidesheim, som vi nådde tidigt på eftermiddagen. Där besökte vi vinkooperativet Winzerverein Deidesheim, som var helt annorlunda mot alla de andra producenterna vi besökt. Här var det rena industrin, och det var verkligen kul att se skillnaden. Verksamheten var i full gång, bönderna kom in med sina skördar och i tankarna bubblade det. Allra först blev vi bjudna på ojäst druvmust, Federweisser, som tydligen var oerhört populärt där. Provningen i sig var tämligen rörig, vi fick varsitt glas och det fylldes på med nya viner lite allt eftersom vi vandrade runt. Det var liksom inte läge för några anteckningar, men med det glasklara minne jag har, kan jag å det bestämdaste hävda att vi fick smaka tre Rieslingviner och ett Dornfelder.

Efter detta lätt kaotiska besök fick vi ett par timmar för fria övningar = en skön tupplur för de flesta, innan det blev dags för middag på hotellet. Nu märktes det verkligen att vi lämnat det matglada Italien och Frankrike. Nu blev vi "endast" serverade tre rätter, men det var mer än rikligt och gott, en tallrik men lättrökt fisk och en fiskpaté serverade med en Weissburgunder, och därefter en kalkonstek med Spätburgunder till. Desserten bestod av en ljuvligt lätt chokladmousse med färska bär.