Dessa minnen är nedskrivna efter hemkomst, glömde naturligtvis ta med mej en anteckningsbok.
Fredagen den 20 juni
Upp i ottan för att vara på plats på Säve i god tid innan planets avgång kl 10. Allt flöt på ovanligt smidigt och vi knackade på dörren på 10, Wentworth Close redan sex timmar efter vi låst vår egen ytterdörr. Det var nog det snabbaste vi varit med om, inte en fördröjning någonstans, allt gick som på räls.
En lugn eftermiddag och kväll, med mycket prat och diverse förberedelser inför stundande avfärd till Cornwall.
söndag 29 juni 2008
Lördagen den 21 juni
Återigen en tidig morgon.
Vi gav oss iväg vid halv åtta för att via buss, lokaltåg och diverse tunnelbanor till slut komma med tåget från Paddington tio över tio. Vi var ganska möra redan då, så visst var det skönt att slå sej till ro på tåget. Men fem timmar där är ganska mycket, så vissa av oss blev med tiden tämligen rastlösa.
Stackars våran lille Alex, det var inte jättekul men han klarade det galant trots tristessen och instängdheten.
Väl framme vid St Erth’s station väntade en hyrbil. Hu, så kusligt, jag som inte kört vänstertrafik på 25 år och dessutom överhuvudtaget aldrig kört en högerstyrd bil! Stor var den dessutom, eller i alla fall betydligt större än vår egen. Men tack och lov blev det en mjukstart, det var bara några få km till vår slutliga destination, John Fowler’s Holiday Village. Det var en förvånansvärt stor anläggning med säkert 300 stugor, väldigt lummigt och trevligt och vår stuga var fräsch och helt ok i storlek.
Klockan hade hunnit bli tämligen mycket innan vi installerat oss, så den enda aktiviteten för kvällen bestod i att få något i oss, en tämligen medioker hämtmat från den lokala restaurangen. Men vi blev mätta och det var trots allt huvudsaken. För övrigt orkade vi just ingenting mer utan ägnade kvällen åt småprat och – tror jag – fotboll på tv.
Vi gav oss iväg vid halv åtta för att via buss, lokaltåg och diverse tunnelbanor till slut komma med tåget från Paddington tio över tio. Vi var ganska möra redan då, så visst var det skönt att slå sej till ro på tåget. Men fem timmar där är ganska mycket, så vissa av oss blev med tiden tämligen rastlösa.
Stackars våran lille Alex, det var inte jättekul men han klarade det galant trots tristessen och instängdheten.
Väl framme vid St Erth’s station väntade en hyrbil. Hu, så kusligt, jag som inte kört vänstertrafik på 25 år och dessutom överhuvudtaget aldrig kört en högerstyrd bil! Stor var den dessutom, eller i alla fall betydligt större än vår egen. Men tack och lov blev det en mjukstart, det var bara några få km till vår slutliga destination, John Fowler’s Holiday Village. Det var en förvånansvärt stor anläggning med säkert 300 stugor, väldigt lummigt och trevligt och vår stuga var fräsch och helt ok i storlek.
Klockan hade hunnit bli tämligen mycket innan vi installerat oss, så den enda aktiviteten för kvällen bestod i att få något i oss, en tämligen medioker hämtmat från den lokala restaurangen. Men vi blev mätta och det var trots allt huvudsaken. För övrigt orkade vi just ingenting mer utan ägnade kvällen åt småprat och – tror jag – fotboll på tv.
Söndagen den 22 juni
Lugn morgon, ja så lugn våran Alex tillät. Några sov ut och Alex och jag gav oss ut för att utforska omgivningarna lite mer. Vi hade redan tidigare beslutat oss för att inte rusa iväg någonstans på förmiddagen utan bara försöka hämta andan. Dessutom började David känna sej lite småorolig i magen. Hu, hemska tanke, tänk om vi allihop skulle bli liggande i magsjuka?!
Men efter lunch och middagslur för den som det behövde kände vi oss redo för en första liten utflykt. Vi kom fram till att det skulle vara alldeles lagom att åka in till den tämligen närbelägna staden St Ives.
Vägen dit var lite småkuslig, vägarna i Cornwall är inte jättebreda, noterade vi. Men fram till St Ives kom vi. En sån mysig liten stad, säkert helt underbar om man inte har en bil att släpa på. Men vilka smala gator och inte en enda var i närheten av att vara horisontell! Backe upp och backe ner samtidigt som det svängde runt i hårnålskurvor med förskräckande regelbundenhet. Innan vi till slut hittade en parkeringsplats var vi nästan ända uppe i himmelen och jag hade sett en skymt av helvetet vid ett flertal tillfällen under resans gång. Tyvärr la batterierna i kameran av, så det blev inte ett enda kort taget där.
Väl parkerade och ute i det fria hade vi en väldigt trevlig eftermiddag som tillbringades med att strosa runt och bese vad som fanns att beskåda i stan och åt dessutom en väldigt god middag på en trevlig restaurang. Sen var det bara att börja uppstigningen mot parkeringsplatsen och göra oss redo för hemfärd. Men hade jag klarat att köra i St Ives borde jag väl klara allt? Så med gott mod gav vi oss iväg hemåt. Inte var vägen kul, men vadå, med lite försiktighet så. Men oj, där möter vi en buss, en stor en, bäst att smyga in mot sidan så mycket det går. Men aj, vad var det som lät så hemskt? Och som det börjar skaka i bilen! Vad har hänt, har vi fått punktering? Bäst att stanna på första bästa något bredare fläck. Jo, visst var det punktering, på BÅDA vänsterhjulen! Och där stod vi, på en väg som just jämt rymde två bilar i bredd, och som slingrade sej fram och tillbaka som en orm, och därmed skymde all sikt. Varningstriangel måste naturligtvis sättas ut. Men ack, inte fanns det någon sådan i bilen. Bara till att hoppas och be att ingen skulle köra rakt in i oss. Ja, vad göra? Naturligtvis ringa efter hjälp. Lätt som en plätt när alla och envar har med sig sin mobil. Fast vad hjälper det när det inte finns täckning? Modet sjönk mer och mer, tack och lov sov Alex inne i bilen. Enda möjligheten tycktes vara att Karin och David gav sej iväg till fots till stugbyn, uppskattningsvis tre km. Drygt men inte oöverkomligt. Efter hand stannade ett förvånansvärt stort antal bilar där de frågade om de kunde hjälpa till. Men vad finns att göra när två hjul är punkterade och det bara finns ett i reserv? Men en av dem, som inte hade fullt i sin bil, erbjöd sej att plocka upp Karin och David utefter vägen och så gjorde de också. På det sättet kom de fram till bebyggda trakter lite tidigare än annars.
Väl där och med täckning för telefonerna försökte de först ringa uthyraren, men det var ju söndag kväll och enbart en telefonsvarare de kom i kontakt med. Till slut fick de i alla fall tag i en assistansfirma som det på ett kort i bilen stod att bilen var försäkrad i. Men de ville inte kännas vid den här bilen, nej den fanns inte i deras register! En vänlig själ bland de anställda i stugbyn körde tillbaka David för att kolla att de fått med sej korrekt bilnummer och för att rapportera, vi kunde ju inte ha telefonkontakt med varandra och Jan och jag hade ju inte en aning om vad som hände, om något överhuvudtaget hände. Åter tillbaka i stugbyn och med ny kontakt med assistansfirman beslutades det att de trots allt, fast mot full ersättning kunde komma och hämta bilen trots att de fortfarande inte hittade den i sitt register, och köra den till en verkstad. Vad göra? Fanns naturligtvis inget att göra åt, något var ju tvunget att göras. Och vid det laget hade dessutom Alex vaknat och var helt förtvivlad. Inte gick det att så mycket som sätta ner honom, mamma och pappa var borta, allt var jättehemskt. Men efter att det var klart med assistanshjälpen kom David igen och Jan och Alex åkte tillbaka till tryggheten hos mamma Karin.
Allt detta gick inte precis i en handvändning, och innan till slut assistansbilen kom hade det nog gått mellan två och en halv och tre timmar sen eländet började. Genomfrusna och allmänt eländiga kunde vi till slut återvända till stugan, efter det att assistansmannen – som mycket väl kände till uthyrningsfirman och visste att bilen var försäkrad hos dem – kört in bilen ytterligare en bit, som jag aldrig i livet vågat, och till slut körde David och mej tillbaka till stugan. Dessutom fick han via för oss fördolda kanaler tag i uthyraren och det blev bestämt att den obrukbara skulle in till verkstaden och bli pånyttfödd, och förmiddagen dan därpå skulle vi få en annan bil under tiden den första åtgärdades. Vi fick också veta att vägrenarna i Cornwall har den lilla egenheten att de är uppbyggda som en liten mur av gamla tegelstenar och liknande och därefter har gräs och annan växtlighet fått härja fritt runt om och skickligt dolt hela hemskheten. Kontentan är att vägrenar i Cornwall är fällor som ska undvikas till varje pris.
Den kvällen delade vi ett par – kanske tre? – flaskor vin och lyckades till slut få upp värmen och tillbaka en del av livsmodet. På natten drömde jag vildsint om smala och krokiga och taggiga vägar.
Måndagen den 23 juni
Åter en lugn förmiddag, denna gång dock icke på grund av eget beslut utan en följd av billöshet. Men jag tror vi behövde det! David började också känna sej bättre. Det hade inte varit riktigt illa under dagarna, mest om nätterna, men det kändes skönt att det definitivt var på bättringsväg. Men en lugn förmiddag skadade nog inte ur hans synpunkt heller. Och lite kul i omgivningarna kunde man faktiskt också ha.
Framåt lunchtid kom ersättningsbilen och vi beslöt oss för att göra ett nytt försök på den engelska landsbygden. Denna gång var det en liten stad – by? - som heter Marazion och Mount St Michael som lockade. Lite lagom långt bort, bara någon halvtimmes bilfärd. Vägen var faktiskt helt ok, men byn var inte stort roligare än St Ives ur bilkörarsynpunkt. Men vi behövde inte köra så mycket, lyckades bara köra fel en gång så vi fick en extra och inte särskilt önskvärd men harmlös extratur. Parkering hittade vi precis mitt för det gamla slottet St Michael, som ligger på en ö strax utanför byn.
Det går alldeles utmärkt att gå dit under ebb, det var bara det att det började precis vända när vi kom dit och för att inte riskera att bli fast där ute beslöt vi oss för att beundra hela härligheten från stranden. Ur vissas synpunkt var det alldeles utmärkt, beväpnad med en spade var det faktiskt ganska kul, betydligt roligare än att sitta i kärran och bara bli kringdragen.
Hemresan gick lugnt, i dubbel bemärkelse. Jag körde Mycket Lugnt, kunde i luften känna alla osande svordomar från bakomvarande trafikanter men kunde tyvärr inte göra något åt det annat än att försöka hålla åt sidan så snart tillfälle gavs. Mina nerver var fortfarande i dallring. Men tack och lov för GPS:en som följde med hyran, vi behövde i alla fall inte fundera så mycket på vägval och riktning!
Väl tillbaka i stugan var det ganska sent, och vi beslöt oss för att uppsöka restaurangen som fanns på området, inte den vi hämtat maten från första dagen utan en annan. Det fanns två namn på områdeskartan. Fast det visade sig tyvärr vara samma, av någon outgrundlig anledning hade de bara ett annat namn för den sittande delen. Kvalitén och utbudet var exakt detsamma och servicen var ett skämt. Men vi fick i alla fall något i oss.
För övrigt förflöt kvällen lugnt och sansat med lite tv och några sällskapsspel.
Framåt lunchtid kom ersättningsbilen och vi beslöt oss för att göra ett nytt försök på den engelska landsbygden. Denna gång var det en liten stad – by? - som heter Marazion och Mount St Michael som lockade. Lite lagom långt bort, bara någon halvtimmes bilfärd. Vägen var faktiskt helt ok, men byn var inte stort roligare än St Ives ur bilkörarsynpunkt. Men vi behövde inte köra så mycket, lyckades bara köra fel en gång så vi fick en extra och inte särskilt önskvärd men harmlös extratur. Parkering hittade vi precis mitt för det gamla slottet St Michael, som ligger på en ö strax utanför byn.
Det går alldeles utmärkt att gå dit under ebb, det var bara det att det började precis vända när vi kom dit och för att inte riskera att bli fast där ute beslöt vi oss för att beundra hela härligheten från stranden. Ur vissas synpunkt var det alldeles utmärkt, beväpnad med en spade var det faktiskt ganska kul, betydligt roligare än att sitta i kärran och bara bli kringdragen.
Hemresan gick lugnt, i dubbel bemärkelse. Jag körde Mycket Lugnt, kunde i luften känna alla osande svordomar från bakomvarande trafikanter men kunde tyvärr inte göra något åt det annat än att försöka hålla åt sidan så snart tillfälle gavs. Mina nerver var fortfarande i dallring. Men tack och lov för GPS:en som följde med hyran, vi behövde i alla fall inte fundera så mycket på vägval och riktning!
Väl tillbaka i stugan var det ganska sent, och vi beslöt oss för att uppsöka restaurangen som fanns på området, inte den vi hämtat maten från första dagen utan en annan. Det fanns två namn på områdeskartan. Fast det visade sig tyvärr vara samma, av någon outgrundlig anledning hade de bara ett annat namn för den sittande delen. Kvalitén och utbudet var exakt detsamma och servicen var ett skämt. Men vi fick i alla fall något i oss.
För övrigt förflöt kvällen lugnt och sansat med lite tv och några sällskapsspel.
Tisdagen den 24 juni
Nu skulle vi i alla fall ge oss iväg ut lite tidigare. Denna gång var det Land’s End som var målet. Inte alltför långt bort och nåt som skulle vara kul att se. En turistfälla, javisst, men det skulle dessutom finnas en liten bondgårdsaktighet med getter och grisar och hönor och liknande att beskåda för små asfaltsblommor och en del lokala hantverkare.
Men först ett litet morgonbad.
Fin väg dit, en sån där härlig en med linje både i mitten och på sidorna! Tänk så vackert det ser ut! Inga problem att hitta dit heller, länge leve GPS.
Väl där beskådades det som fanns att beskåda av naturscenerier, lokalt cider inhandlades, grisar och getter beskådades med stor fascination och Karin och jag hittade varsin härlig väska! Lite afternoon tea hann vi dessutom med innan det var dags för återfärd. Nerverna var på plats, det hade ju inte varit några problem att ta sej dit, hur skulle det då kunna vara det på hemvägen?
Det gick lysande, damen i GPS:en dirigerade oss igenom den ena rondellen efter den andra och svängar hit och svängar dit. Men efter ett slag tyckte vi det verkade lite obekant vad gäller bynamn vi passerade. Mystiskt, vad hände? Och borde vi inte snart vara framme? Hade något tänkt på om St Ives – som var riktningen vi skulle mot – synts till på länge? Nej, faktiskt inte. De vita linjerna vid kanterna hade dessutom försvunnit för ett slag sen. Nu försvann även mittlinjen. Vägen blev smalare och smalare. Något var fel, väldigt fel! Men var fanns plats att stanna för att konsultera karta och jämföra med senaste bynamnet vi passerat? Till slut hittade vi en liten ficka – tror det var en privat uppfart av något slag – och då, efter lite letande, kom vi fram till att vi kört helt rätt första halvan från Land’s End men sen hände något. Det måste ha varit på det stället där inte rondellens avfarter stämde med vad damen sa, och där vi fortsatt på eget bevåg utan att hon protesterat. Nu var vi i alla fall i rakt motsatt riktning och mycket långt från vårt avsedda mål. Inte kul. Vägen var inte kul. Alex tyckte inte det var kul att åka bil längre, och det tyckte förresten inte någon av oss. Men det enda vi kunde göra var att programmera om GPS:en och hålla ett bättre vakande öga över att hon inte hittade på några fler practical jokes. Så fortsatte vi färden, rakt in i helvetet. Hittills hade vi trots allt befunnit oss på vägar där det i alla fall fanns en teoretisk möjlighet att mötas två bilar i bredd, men det ändrades drastiskt. Hon ledde in oss på den ena smalare än den andra, och eftersom de inte fanns på bilkartan hade vi inget annat val än att bara fortsätta. Ja, förresten, vadå vända? Vägen var till slut snäppet smalare än bilen, och det enda vi kunde göra var att fortsätta och innerligt be om att vi inte skulle möta någon. Det var troligtvis otroligt vackert och trolskt, mitt inne i en lövträdsskog där grenarna som inte skrapade mot bilsidorna slöt sej som ett tak över oss. Tyvärr var det ingen som hade nerver till att plocka upp kameran, det hade annars varit kul att ha ett kort från denna gröna helvetesfärd. Km efter km, säkert en halvtimme körde vi så, innan vi äntligen kom fram till en större väg. Ja, alltså så pass stor att det fanns lite mellanrum mellan bilen och växtligheten. Fast fortfarande var det absolut ingen möjlighet att möta någon. Tack och lov slapp vi det också, i ett sånt läge vet jag faktiskt inte vad vi skulle ha gjort. Förhoppningsvis hade det varit någon lokal förmåga som visste hur det skulle gå till. De har kanske något trick och kan klättra upp i träd eller nåt?
Men till slut blev vi ledda till större och större vägar, och när vi till slut kom ut på en med mittlinje började vi återigen andas. Att en vit linje i mitten av en väg kan vara så vacker!
Det blev en mycket längre utfärd än vi planerat från början, men vi hade fått se mycket av Cornwalls natur, och det vi inte vet om Cornwalls vägar är inte värt att veta!
Laga middag? Sällan, fanns inte ork. Vi gjorde något som jag aldrig gjort förr, ringde till en kinarestaurang som kom med en massa olika små lådor innehållande diverse födoämnen, faktiskt riktigt gott. Och en flaska vin till, det behövde våra nerver.
Men först ett litet morgonbad.
Fin väg dit, en sån där härlig en med linje både i mitten och på sidorna! Tänk så vackert det ser ut! Inga problem att hitta dit heller, länge leve GPS.
Väl där beskådades det som fanns att beskåda av naturscenerier, lokalt cider inhandlades, grisar och getter beskådades med stor fascination och Karin och jag hittade varsin härlig väska! Lite afternoon tea hann vi dessutom med innan det var dags för återfärd. Nerverna var på plats, det hade ju inte varit några problem att ta sej dit, hur skulle det då kunna vara det på hemvägen?
Det gick lysande, damen i GPS:en dirigerade oss igenom den ena rondellen efter den andra och svängar hit och svängar dit. Men efter ett slag tyckte vi det verkade lite obekant vad gäller bynamn vi passerade. Mystiskt, vad hände? Och borde vi inte snart vara framme? Hade något tänkt på om St Ives – som var riktningen vi skulle mot – synts till på länge? Nej, faktiskt inte. De vita linjerna vid kanterna hade dessutom försvunnit för ett slag sen. Nu försvann även mittlinjen. Vägen blev smalare och smalare. Något var fel, väldigt fel! Men var fanns plats att stanna för att konsultera karta och jämföra med senaste bynamnet vi passerat? Till slut hittade vi en liten ficka – tror det var en privat uppfart av något slag – och då, efter lite letande, kom vi fram till att vi kört helt rätt första halvan från Land’s End men sen hände något. Det måste ha varit på det stället där inte rondellens avfarter stämde med vad damen sa, och där vi fortsatt på eget bevåg utan att hon protesterat. Nu var vi i alla fall i rakt motsatt riktning och mycket långt från vårt avsedda mål. Inte kul. Vägen var inte kul. Alex tyckte inte det var kul att åka bil längre, och det tyckte förresten inte någon av oss. Men det enda vi kunde göra var att programmera om GPS:en och hålla ett bättre vakande öga över att hon inte hittade på några fler practical jokes. Så fortsatte vi färden, rakt in i helvetet. Hittills hade vi trots allt befunnit oss på vägar där det i alla fall fanns en teoretisk möjlighet att mötas två bilar i bredd, men det ändrades drastiskt. Hon ledde in oss på den ena smalare än den andra, och eftersom de inte fanns på bilkartan hade vi inget annat val än att bara fortsätta. Ja, förresten, vadå vända? Vägen var till slut snäppet smalare än bilen, och det enda vi kunde göra var att fortsätta och innerligt be om att vi inte skulle möta någon. Det var troligtvis otroligt vackert och trolskt, mitt inne i en lövträdsskog där grenarna som inte skrapade mot bilsidorna slöt sej som ett tak över oss. Tyvärr var det ingen som hade nerver till att plocka upp kameran, det hade annars varit kul att ha ett kort från denna gröna helvetesfärd. Km efter km, säkert en halvtimme körde vi så, innan vi äntligen kom fram till en större väg. Ja, alltså så pass stor att det fanns lite mellanrum mellan bilen och växtligheten. Fast fortfarande var det absolut ingen möjlighet att möta någon. Tack och lov slapp vi det också, i ett sånt läge vet jag faktiskt inte vad vi skulle ha gjort. Förhoppningsvis hade det varit någon lokal förmåga som visste hur det skulle gå till. De har kanske något trick och kan klättra upp i träd eller nåt?
Men till slut blev vi ledda till större och större vägar, och när vi till slut kom ut på en med mittlinje började vi återigen andas. Att en vit linje i mitten av en väg kan vara så vacker!
Det blev en mycket längre utfärd än vi planerat från början, men vi hade fått se mycket av Cornwalls natur, och det vi inte vet om Cornwalls vägar är inte värt att veta!
Laga middag? Sällan, fanns inte ork. Vi gjorde något som jag aldrig gjort förr, ringde till en kinarestaurang som kom med en massa olika små lådor innehållande diverse födoämnen, faktiskt riktigt gott. Och en flaska vin till, det behövde våra nerver.
Onsdagen den 25 juni
Jaha, nu var det min tur. David var helt pigg och frisk och jag kände mej som en urvriden disktrasa som med jämna mellanrum behövde vridas ur ytterligare. Ingen möjlighet för några utfärder. Där rök planerna för ett besök på Eden Project.
Karin, David och Alex tog bussen in till St Ives och hade en trevlig dag där, ömsom i stan ömsom på stranden. Tyvärr var det inte varmt nog i vattnet för några bad. Jan och jag stannade i stugan, jag mesta tiden i sängen. Inget kul men heller inget att göra något åt.
Karin och David hade köpt med sej lite mat som Jan sen tillagade, den första middag som tillreddes där.
Karin, David och Alex tog bussen in till St Ives och hade en trevlig dag där, ömsom i stan ömsom på stranden. Tyvärr var det inte varmt nog i vattnet för några bad. Jan och jag stannade i stugan, jag mesta tiden i sängen. Inget kul men heller inget att göra något åt.
Karin och David hade köpt med sej lite mat som Jan sen tillagade, den första middag som tillreddes där.
Torsdagen den 26 juni
Sista dagen innan hemfärd. Jag var återigen på benen och i skapligt skick. Nu skulle vi i alla fall kunna komma iväg till Tintagel, Kung Arthurs födelseort. Startade skapligt tidigt och hade som delmål ett zoo som skulle finnas i närheten av Newquay, ungefär halvvägs. Vi tyckte det kunde vara lämpligt att dela upp färden lite, för Alex skull. Motorväg till att börja med, oh så ljuvligt! Men när vi närmade oss Newquay blev naturligtvis vägarna sämre och sämre och sämre, fattar inte hur folk som bor i detta land står ut!!! Och så fanns det inget zoo där! Vet inte varför, om det blivit felläst i broschyren eller om det var något som funnits och lagts ner, det spelar ju ingen roll, där och då fanns det i alla fall inte. Så det blev bara en extra omväg till ingen nytta.
Men till slut kom vi i alla fall fram till Tintagel, en jättemysig liten by där vi promenerade runt lite,
besåg det gamla posthuset och till slut gick mot den udde där själva slottsruinen fanns. Ja, vi gick inte dit ut, såg den bara uppifrån en klippa. En sån storm där var! Inne i byn var det skapligt lugnt, lite blåst javisst, men inte som där. Det gick knappt att gå upprätt! Och så tycks det vara för det mesta, fattar inte varför någon fått för sej att bygga nåt där ute. Men visst var det imponerande att se.
Därefter fortsatte vi några få km – naturligtvis på vägar som saknade sidolinjer och oftast även mittlinje, vad annars? – till Boscastel. Denna by blev mer eller mindre dränkt i en översvämning 2004, och är tydligen det den är mest känd för, men det som gjorde att vi åkte dit var att där finns ett häxmuseum, ett fantastiskt intressant ställe som det verkligen var kul att vi hann med.
Middag passade vi också på att få i oss när vi var där, vis av erfarenhet vågade vi inte ta något för givet när det gällde tid för hemkomst.
Men bortsett från att jag svängde åt fel håll ut från parkeringen, eftersom damen i GPS:en var så långsam i starten och folk stod bakom och blev otåliga, och därför fick köra en vid sväng runt byn – vägar utan mittlinje, men faktiskt nästan en halv gång bredare än bilen. Där fick vi faktiskt möte, ett par gånger till och med, men då körde jag åt sidan så mycket jag vågade, stannade och blundade. Sen fick de andra tala om för mej när det var fritt fram att köra vidare. Hur de mötande bilarna fixade det vet jag inte, och ärligt talat bryr jag mej heller inte om det!
Så småningom kom vi i alla fall ut på bredare och bredare vägar och äntligen var vi åter på motorvägen! Det flöt på jättebra, ända tills vi var nästan hemma. Då blev vi omkörda och fick ett stenskott i framrutan som spräckte den. Hur ofta får man stenskott på en motorväg? Och hur ofta av dem spräcker en ruta? Det blev en rysligt dyr historia, den här hyrbilen. Självrisk för bärgningen £88, byte av hjul och en navkapsel £ 293 och nu en ny ruta. Har i skrivande stund inte fått veta vad den går på, uthyraren skulle kontakta Karin när han visste. £100? £200? Inte en aning, känner mej bara lite uppgiven.
Men ingen blev ju skadad och det är huvudsaken, och hem till stugbyn kom vi utan vidare missöden. Lugn kväll med lite ihopsamling av diverse utspridda ägodelar. Fantastiskt så många gömställen våran Alex lyckas hitta att stoppa grejer i! Dessutom hade han lärt sej att man kan gömma sej nederst i ett linneskåp och att man kan dra ut lådor i byråer och kliva upp där. Fast det gick inte så bra. Byråer som man kliver upp i har en tendens att välta över sej, och det är ju inte så kul. Fast i just det här specifika fallet var det nog klättraren som kom lindrigast undan, omgivningen däremot höll på att få en samfälld hjärtattack. Därefter vändes byrån så lådorna inte gick att nå, för allas väl.
Men till slut kom vi i alla fall fram till Tintagel, en jättemysig liten by där vi promenerade runt lite,
besåg det gamla posthuset och till slut gick mot den udde där själva slottsruinen fanns. Ja, vi gick inte dit ut, såg den bara uppifrån en klippa. En sån storm där var! Inne i byn var det skapligt lugnt, lite blåst javisst, men inte som där. Det gick knappt att gå upprätt! Och så tycks det vara för det mesta, fattar inte varför någon fått för sej att bygga nåt där ute. Men visst var det imponerande att se.
Därefter fortsatte vi några få km – naturligtvis på vägar som saknade sidolinjer och oftast även mittlinje, vad annars? – till Boscastel. Denna by blev mer eller mindre dränkt i en översvämning 2004, och är tydligen det den är mest känd för, men det som gjorde att vi åkte dit var att där finns ett häxmuseum, ett fantastiskt intressant ställe som det verkligen var kul att vi hann med.
Middag passade vi också på att få i oss när vi var där, vis av erfarenhet vågade vi inte ta något för givet när det gällde tid för hemkomst.
Men bortsett från att jag svängde åt fel håll ut från parkeringen, eftersom damen i GPS:en var så långsam i starten och folk stod bakom och blev otåliga, och därför fick köra en vid sväng runt byn – vägar utan mittlinje, men faktiskt nästan en halv gång bredare än bilen. Där fick vi faktiskt möte, ett par gånger till och med, men då körde jag åt sidan så mycket jag vågade, stannade och blundade. Sen fick de andra tala om för mej när det var fritt fram att köra vidare. Hur de mötande bilarna fixade det vet jag inte, och ärligt talat bryr jag mej heller inte om det!
Så småningom kom vi i alla fall ut på bredare och bredare vägar och äntligen var vi åter på motorvägen! Det flöt på jättebra, ända tills vi var nästan hemma. Då blev vi omkörda och fick ett stenskott i framrutan som spräckte den. Hur ofta får man stenskott på en motorväg? Och hur ofta av dem spräcker en ruta? Det blev en rysligt dyr historia, den här hyrbilen. Självrisk för bärgningen £88, byte av hjul och en navkapsel £ 293 och nu en ny ruta. Har i skrivande stund inte fått veta vad den går på, uthyraren skulle kontakta Karin när han visste. £100? £200? Inte en aning, känner mej bara lite uppgiven.
Men ingen blev ju skadad och det är huvudsaken, och hem till stugbyn kom vi utan vidare missöden. Lugn kväll med lite ihopsamling av diverse utspridda ägodelar. Fantastiskt så många gömställen våran Alex lyckas hitta att stoppa grejer i! Dessutom hade han lärt sej att man kan gömma sej nederst i ett linneskåp och att man kan dra ut lådor i byråer och kliva upp där. Fast det gick inte så bra. Byråer som man kliver upp i har en tendens att välta över sej, och det är ju inte så kul. Fast i just det här specifika fallet var det nog klättraren som kom lindrigast undan, omgivningen däremot höll på att få en samfälld hjärtattack. Därefter vändes byrån så lådorna inte gick att nå, för allas väl.
Fredagen den 27 juni
Återigen upp tidigt. Bilen skulle avlämnas vid stationen i god tid före tågets avgång strax efter tio. Sen fem dryga timmar innan vi kom tillbaka till Paddington, så tunnelbana, lokaltåg och buss, innan vi åter var tillbaka till utgångspunkten. En överlycklig liten Alex gick igenom alla sina saker, de var precis som han mindes dem! För oss övriga blev det mest att sitta och pusta ut.
Lördagen den 28 juni
Taxi hämtar kl 8.00. Flyget går i och för sig inte förrän tolv, men vi har suttit i bilköer och varit nervösa förr, så det är allt bäst att ha lite marginal. Nu gick det i och för sig snabbare än det någonsin gjort förr, 50 min bara. Tror aldrig vi varit med om under 1½ tim förr. Incheckningen öppnade skapligt tidigt också, av någon outgrundlig anledning är det också något som kan skifta rätt avsevärt. Men det gjorde att vi hade gott om tid efter det vi passerat säkerhetskontrollen till att både fika och kika runt bland affärerna. Som vanligt gick jag till Body Shop och handlade vad som kan behövas under de kommande månaderna. Den har faktiskt blivit min ”lokala” butik, här i Trollhättan finns ju ingen och att åka till Göteborg för det ändamålet blir helt enkelt inte av.
Hur som helst, allt flöt på och till slut var vi hemma igen med vårt pick och pack. Det har varit en fantastiskt kul vecka, även om den kryddats med en del oönskade tillsatser. Saknar redan våran lille Alex!
Hur som helst, allt flöt på och till slut var vi hemma igen med vårt pick och pack. Det har varit en fantastiskt kul vecka, även om den kryddats med en del oönskade tillsatser. Saknar redan våran lille Alex!
lördag 7 juni 2008
STORA VINRESAN 9 – 20 SEPT 2006, Fredag 8/9 2006
Ledig från jobbet för att förbereda inför resan. Fullt upp med tvätt och strykning, hämta mattor från kemtvätt, lösa in euro … Ja, och så packa förstås, inte alltid helt lätt. När Jan kom hem från jobbet åt vi lite, avslutade packningen och gav oss iväg mot Jönköping vid 6-tiden. Checkade in på Eurostop strax efter åtta, ställde bilen på den bevakade p-platsen och upp-sökte restaurangen för att äntligen få lite mat i oss igen. Biff, helt ok men totalt ointressant. En malbec/bonarda/sangiovese från Argentina förgyllde upp måltiden avsevärt.
Sten och Inga-Britt dök upp där, men innan dess satt vi och studerade våra medgäster och försökte gissa vilka som eventuellt skulle med på resan. Några borde det väl vara?
Sten och Inga-Britt dök upp där, men innan dess satt vi och studerade våra medgäster och försökte gissa vilka som eventuellt skulle med på resan. Några borde det väl vara?
Lördag 9/9 2006
Nu börjar det! I frukostmatsalen träffade vi på Hillevi och Leif från Falun, de enda av medre-senärerna vi åkt tillsammans med tidigare. Jättetrevligt!
Efter frukost var det bara att samla ihop sig och gå till bussen. Ilastning kunde ske från 8.30 och avresan var satt till kl 9.00. Men redan 20 minuter i 9 satt alla på sina platser, allt bagage var också på plats och inräkningen avklarad. Ingen dålig start på resa, att komma iväg 20 minuter före utsatt tid.
Sten berättar lite om vad som komma skall, milen rullar undan och i Helsingborg ansluter de tre sista resenärerna.
Snabb färjetur över till Helsingör, snabbt och elegant förflyttas vi genom Danmark och kom-mer så småningom via färjan Rödby – Puttgarden till Tyskland.
Denna vår första dag tillsammans är naturligtvis som gjord för att lära känna varandra, och till hjälp får vi vår första vinprovning. Åtta och åtta satt vi längst bak i bussen, presenterade oss och provade två vita viner. De andra sju jag hamnade tillsammans med klarade det naturligt-vis, men inte jag. Tycker jag blir sämre och sämre på det praktiska. Ganska deprimerande, men vad då, bara att ligga i och hoppas på bättring.
Vid halv åtta var vi framme i Bad Nenndorf och hotell Tallymann. Efter att vi installerat oss på rummen samlades vi vid restaurangen kl åtta, där det serverades en fördrink i form av en sekt. Mycket torr och god, även om vi inte riktigt fick kläm på druvsammansättningen.
Därefter serverades middagen med fyra viner. Maten var väldigt god och vinerna var också mycket bra, var och en på sitt sätt. Med mycket mat och trevligt sällskap rann timmarna iväg snabbt, men vid elvatiden gav vi upp och drog oss tillbaka.
Efter frukost var det bara att samla ihop sig och gå till bussen. Ilastning kunde ske från 8.30 och avresan var satt till kl 9.00. Men redan 20 minuter i 9 satt alla på sina platser, allt bagage var också på plats och inräkningen avklarad. Ingen dålig start på resa, att komma iväg 20 minuter före utsatt tid.
Sten berättar lite om vad som komma skall, milen rullar undan och i Helsingborg ansluter de tre sista resenärerna.
Snabb färjetur över till Helsingör, snabbt och elegant förflyttas vi genom Danmark och kom-mer så småningom via färjan Rödby – Puttgarden till Tyskland.
Denna vår första dag tillsammans är naturligtvis som gjord för att lära känna varandra, och till hjälp får vi vår första vinprovning. Åtta och åtta satt vi längst bak i bussen, presenterade oss och provade två vita viner. De andra sju jag hamnade tillsammans med klarade det naturligt-vis, men inte jag. Tycker jag blir sämre och sämre på det praktiska. Ganska deprimerande, men vad då, bara att ligga i och hoppas på bättring.
Vid halv åtta var vi framme i Bad Nenndorf och hotell Tallymann. Efter att vi installerat oss på rummen samlades vi vid restaurangen kl åtta, där det serverades en fördrink i form av en sekt. Mycket torr och god, även om vi inte riktigt fick kläm på druvsammansättningen.
Därefter serverades middagen med fyra viner. Maten var väldigt god och vinerna var också mycket bra, var och en på sitt sätt. Med mycket mat och trevligt sällskap rann timmarna iväg snabbt, men vid elvatiden gav vi upp och drog oss tillbaka.
Söndag 10/9 2006
Upp redan kl 6, och efter dusch och härlig frukost var vi redo för avfärd 7.30. En helt ohemul tid, men vad gör man inte för att få komma till Champagne? Lite kyligt i luften, men solen ski-ner från en klarblå himmel, så det bådar gott för den närmaste framtiden.
Resan flyter på. De flesta tar sig en tupplur i början, men efter kafferasten 2½ timme och drygt 20 mil senare är alla pigga och alerta igen. Sten delar ut diverse frågeformulär för att hålla oss sysselsatta.
Lunch på vägkrog någonstans i Belgien. Solen gassar, det är ljuvligt skönt i skuggan.
Vid halvfemtiden är vi äntligen framme vid dagens och resans första vingårdsbesök, Bouché Pére et Fils i Pierry. Solen skiner och alla är fulla av förväntningar när vi blir visade in i ett rum där det är förberett för provning.
Men innan det är dags för detta, får vi en mycket intressant rundvandring bland vinrankor och i källare. Bouché-filsen Nicolas är en synnerligen trevlig guide som förklarade tillverkningsprocessen på ett lysande sätt. Sen är det dags att prova fyra av deras champagner innan besöket avslutas med diverse inköp.
En kort tur via Epernay till Reims, och incheckning på hotellet. Ett gammalt hotell med mycket vindlingar och vrår, trappor hit och dit och korridorer som slingrar sig fram som ormar. Men vi hittar våra rum allihop, och när vi gjort oss av med bagaget är det hög tid för middag.
Detta sker på Brasserie Flo, lämpligt placerat mitt emot hotellet. Ett mycket trevligt ställe med god om än inte särskilt spännande mat.
Som avslutning på kvällen tar vi en promenad bort till katedralen, denna berömdhet som ej bör missas när man äntligen befinner sig i Reims. Inte fullt så enkelt att hitta som det lät vid beskrivningen, men fram kom vi till slut och visst är den imponerande! Tyvärr var den inte belyst som vi hoppats på, men vi fick i alla fall ett hum om dess storhet.
Väl åter på hotellet väntar sängarna, där vi somnar ovaggade.
Resan flyter på. De flesta tar sig en tupplur i början, men efter kafferasten 2½ timme och drygt 20 mil senare är alla pigga och alerta igen. Sten delar ut diverse frågeformulär för att hålla oss sysselsatta.
Lunch på vägkrog någonstans i Belgien. Solen gassar, det är ljuvligt skönt i skuggan.
Vid halvfemtiden är vi äntligen framme vid dagens och resans första vingårdsbesök, Bouché Pére et Fils i Pierry. Solen skiner och alla är fulla av förväntningar när vi blir visade in i ett rum där det är förberett för provning.
Men innan det är dags för detta, får vi en mycket intressant rundvandring bland vinrankor och i källare. Bouché-filsen Nicolas är en synnerligen trevlig guide som förklarade tillverkningsprocessen på ett lysande sätt. Sen är det dags att prova fyra av deras champagner innan besöket avslutas med diverse inköp.
En kort tur via Epernay till Reims, och incheckning på hotellet. Ett gammalt hotell med mycket vindlingar och vrår, trappor hit och dit och korridorer som slingrar sig fram som ormar. Men vi hittar våra rum allihop, och när vi gjort oss av med bagaget är det hög tid för middag.
Detta sker på Brasserie Flo, lämpligt placerat mitt emot hotellet. Ett mycket trevligt ställe med god om än inte särskilt spännande mat.
Som avslutning på kvällen tar vi en promenad bort till katedralen, denna berömdhet som ej bör missas när man äntligen befinner sig i Reims. Inte fullt så enkelt att hitta som det lät vid beskrivningen, men fram kom vi till slut och visst är den imponerande! Tyvärr var den inte belyst som vi hoppats på, men vi fick i alla fall ett hum om dess storhet.
Väl åter på hotellet väntar sängarna, där vi somnar ovaggade.
Måndag 11/9 2006
Sovmorgon! Bussen går inte förrän 8.30, så vi kan sova ända till kl 7. Frukosten tog lite läng-re tid än förväntat, det var lång kö din, men till slut fick vi vår beskärda del av den. Jan tog ett ägg, men det visade sig vara okokt! Senare fick vi veta att även ändra råkat ut för samma öde, p.g.a. att vi inte fattat att de skulle kokas i en märklig anordning som stod där på bordet, liknande en frityrkokare. Ja, ja, hela tiden lär man sig något nytt.
Kl 9 var det meningen att provningen hos De Venoge skulle starta, men lite komplikationer på vägen blev det. Stackars Roger höll på att fastna i ett hörn inne i Epernay, fick backa en lång bit på en MYCKET smal väg och därefter leta sig ny väg. Närmare halv tio var vi på plats och delades upp i två grupper. Vi hamnade i grupp nummer två, och fick börja med en liten pro-menad på egen hand. Det var verkligen imponerande att se alla stora, glassiga champagne-husen på rad: Moet & Chandon, Pol Rogers o s v.
Vår tur blev det vid halvelvatiden, och det blev en väldigt intressant visning och provning. Men trappan ner till den fantastiska, kilometerlånga källaren var gruvlig! Lång och mörk och rent ruskig. Men 23 meter ner under markytan var det magnumbuteljer i pupitre, kalk i väggar och tak, prestigeviner i långa rader … precis som man föreställer sig att det ska se ut i under-jorden i dessa trakter.
Väl uppe i dagsljuset igen fick vi prova tre av deras viner under trevlig ledning av vår unga, entusiastiska guide. Lite inköp blev det naturligtvis också.
Vid det här laget närmade sig klockan tolv och lunch väntade på oss inne i Epernay, så en snabb promenad till förbi alla härligheter fick det bli. Men väl på Cave a Champagne blev vi väl förplägade och kunde så småningom, både mätta och belåtna, äntra bussen som Roger lyckats stanna inte alltför långt från restaurangen. Men Epernay verkar inte vara något kul ställe att köra i, i alla fall inte med buss!
Så en lugn, lång och behaglig transportsträcka till Chinon i Loire.
Varmt och gott var det, i alla fall varmt, 33o sades det. Men till slut, vid 7-tiden, var vi framme i Chinon, efter en händelselös resa. Chinon verkar vara en trevlig liten stad, och med förvän-tan ser vi emot att checka in på vårt pittoreska hotell. Ja, definitionen på ”pittoreskt” kanske skiftar. Detta ställe var mest byggt på höjden och vårt rum låg tre trappor upp. Utan hiss och smal, slingrande trappa! Det var ingen bra början, att få bagaget dit upp. Men Sten hjälpte oss med den ena väskan, så vi kom skapligt lindrigt undan. Stackars Kjell-Åke fick ryggskott på köpet.
Så väl på rummet. Inte särskilt stort, inte ens särskilt ”pittoreskt”, men helt ok. Senare fick vi klart för oss att vi tydligen fått ett av de elegantare och luftigare rummen, två sängar i stället för en smal, hängmattsformad grand lit, och dessutom plats för bägge väskorna på golvet. Och det utan att en av oss behövde gå in på toaletten medan den andra passerade! Fast efter ett par besök på nämnda toalett rasade ringen och locket samman, eller rättare sagt upplöstes i dess olika beståndsdelar. Lite osäkert kändes det sedan, när man fick lägga ring-en löst på holken, försiktigt sänka sig ner på den och be till högre makter att den inte skulle ge sig på glid medan man var koncentrerad på annat. Detta åtgärdades dock dagen därpå, tack och lov. Det får vara måtta på äventyrligheterna.
Nåväl, efter installationen på rummet gav vi oss ut i vimlet på stan. En sån trevlig liten stad! Klockan hade vid det här laget hunnit bli åtta så alla affärer var stängda, men en trevlig pro-menad hann vi med innan vi tyckte det var dags att leta rätt på en restaurang för middag. Tack och lov väntade vi inte för länge, de fylldes snabbt på trots att de var många till antalet. Vi lyckades få det sista bordet på en uteservering vid det lilla torget. Att det var det sista bor-det som ockuperades förstod vi snabbt, eftersom det dels lutade kraftigt och framför allt i princip delade utrymme med den allt tätare trafiken som passerade mellan själva restaurang-en och serveringen, på väg upp mot en parkeringsplats. Men så snart vi fick maten försvann omgivningen ur medvetandet. Confit Canard, anklår precis som på Qvänum Mat & Malt, en dröm, en rent gudomlig upplevelse! Brynt potatis och stekt bacon till, som även det förde tan-karna till himmelska höjder. Och då är ändå inte potatis något som står särskilt högt på den kulinariska önskelistan för någon av oss. Till detta drack vi en alldeles förträfflig Cabernet Franc av lokalt ursprung, rekommenderad av servitrisen. Detta var inte en måltid man släng-de i sig, så när vi väl mätta och belåtna gick därifrån, så var det dags att återvända till hotel-let. Där fanns en liten innegård med stolar och bord där vi slog oss ner med ytterligare varsitt glas vin, dels för att samla krafter inför uppstigningen mot rummet, men framför allt för att det var en sån ljuvlig kväll. Rätt snart dök det upp fler och fler av våra medresenärer, återvän-dande efter sina respektive måltider. Det huvudsakliga samtalsämnet var naturligs rummen och dess lägen. Omdömet totalt för hotellet skulle nog inte hotellägaren vilja höra.
Så både kom och gick natten.
Kl 9 var det meningen att provningen hos De Venoge skulle starta, men lite komplikationer på vägen blev det. Stackars Roger höll på att fastna i ett hörn inne i Epernay, fick backa en lång bit på en MYCKET smal väg och därefter leta sig ny väg. Närmare halv tio var vi på plats och delades upp i två grupper. Vi hamnade i grupp nummer två, och fick börja med en liten pro-menad på egen hand. Det var verkligen imponerande att se alla stora, glassiga champagne-husen på rad: Moet & Chandon, Pol Rogers o s v.
Vår tur blev det vid halvelvatiden, och det blev en väldigt intressant visning och provning. Men trappan ner till den fantastiska, kilometerlånga källaren var gruvlig! Lång och mörk och rent ruskig. Men 23 meter ner under markytan var det magnumbuteljer i pupitre, kalk i väggar och tak, prestigeviner i långa rader … precis som man föreställer sig att det ska se ut i under-jorden i dessa trakter.
Väl uppe i dagsljuset igen fick vi prova tre av deras viner under trevlig ledning av vår unga, entusiastiska guide. Lite inköp blev det naturligtvis också.
Vid det här laget närmade sig klockan tolv och lunch väntade på oss inne i Epernay, så en snabb promenad till förbi alla härligheter fick det bli. Men väl på Cave a Champagne blev vi väl förplägade och kunde så småningom, både mätta och belåtna, äntra bussen som Roger lyckats stanna inte alltför långt från restaurangen. Men Epernay verkar inte vara något kul ställe att köra i, i alla fall inte med buss!
Så en lugn, lång och behaglig transportsträcka till Chinon i Loire.
Varmt och gott var det, i alla fall varmt, 33o sades det. Men till slut, vid 7-tiden, var vi framme i Chinon, efter en händelselös resa. Chinon verkar vara en trevlig liten stad, och med förvän-tan ser vi emot att checka in på vårt pittoreska hotell. Ja, definitionen på ”pittoreskt” kanske skiftar. Detta ställe var mest byggt på höjden och vårt rum låg tre trappor upp. Utan hiss och smal, slingrande trappa! Det var ingen bra början, att få bagaget dit upp. Men Sten hjälpte oss med den ena väskan, så vi kom skapligt lindrigt undan. Stackars Kjell-Åke fick ryggskott på köpet.
Så väl på rummet. Inte särskilt stort, inte ens särskilt ”pittoreskt”, men helt ok. Senare fick vi klart för oss att vi tydligen fått ett av de elegantare och luftigare rummen, två sängar i stället för en smal, hängmattsformad grand lit, och dessutom plats för bägge väskorna på golvet. Och det utan att en av oss behövde gå in på toaletten medan den andra passerade! Fast efter ett par besök på nämnda toalett rasade ringen och locket samman, eller rättare sagt upplöstes i dess olika beståndsdelar. Lite osäkert kändes det sedan, när man fick lägga ring-en löst på holken, försiktigt sänka sig ner på den och be till högre makter att den inte skulle ge sig på glid medan man var koncentrerad på annat. Detta åtgärdades dock dagen därpå, tack och lov. Det får vara måtta på äventyrligheterna.
Nåväl, efter installationen på rummet gav vi oss ut i vimlet på stan. En sån trevlig liten stad! Klockan hade vid det här laget hunnit bli åtta så alla affärer var stängda, men en trevlig pro-menad hann vi med innan vi tyckte det var dags att leta rätt på en restaurang för middag. Tack och lov väntade vi inte för länge, de fylldes snabbt på trots att de var många till antalet. Vi lyckades få det sista bordet på en uteservering vid det lilla torget. Att det var det sista bor-det som ockuperades förstod vi snabbt, eftersom det dels lutade kraftigt och framför allt i princip delade utrymme med den allt tätare trafiken som passerade mellan själva restaurang-en och serveringen, på väg upp mot en parkeringsplats. Men så snart vi fick maten försvann omgivningen ur medvetandet. Confit Canard, anklår precis som på Qvänum Mat & Malt, en dröm, en rent gudomlig upplevelse! Brynt potatis och stekt bacon till, som även det förde tan-karna till himmelska höjder. Och då är ändå inte potatis något som står särskilt högt på den kulinariska önskelistan för någon av oss. Till detta drack vi en alldeles förträfflig Cabernet Franc av lokalt ursprung, rekommenderad av servitrisen. Detta var inte en måltid man släng-de i sig, så när vi väl mätta och belåtna gick därifrån, så var det dags att återvända till hotel-let. Där fanns en liten innegård med stolar och bord där vi slog oss ner med ytterligare varsitt glas vin, dels för att samla krafter inför uppstigningen mot rummet, men framför allt för att det var en sån ljuvlig kväll. Rätt snart dök det upp fler och fler av våra medresenärer, återvän-dande efter sina respektive måltider. Det huvudsakliga samtalsämnet var naturligs rummen och dess lägen. Omdömet totalt för hotellet skulle nog inte hotellägaren vilja höra.
Så både kom och gick natten.
Tisdag 12/9 2006
Dagen började med sovmorgon, en alltid lika sympatisk start. Först kvart i nio var det upp-ställning för gemensam promenad till dagens första provning hos det näraliggande Couly-Dutheil. Ett väldigt trevligt besök, där vi blev mycket väl omhändertagna av en otroligt trevlig tjej. Jan var väldigt noga med att hon skulle fotograferas, hoppas det blev en bra bild, tänk vad besviken han ska bli annars! Men det var inte bara Jan som uppskattade henne, efter avslutad provning utbröt sång: ”Här är gudagott att vara”. Det finns uppenbarligen talanger även på detta område i sällskapet, för jag tyckte det lät riktigt imponerande. Men mitt omdö-me i saken är kanske inte så mycket värt, tondöv som jag är.
Efter sedvanliga inköp var det tid för fria aktiviteter igen. En repa på stan medan affärerna var öppna var kul, även om inköpen där var lite blygsammare. Lite vykort blev det förståss, och ett besök på det lokala vinoteket blev det också tid till. Fast det tog tyvärr inte så lång tid, stort är väl inte ordet för att beskriva det, men en söt Chenin Blanc hade de som var riktigt trevlig. En dylik fick vi allt ha med oss hem också.
En omelett på ett litet ställe vid en tvärgata satt inte dumt sen, och när den var på plats åter-vände vi till hotellet. Alla affärer hade nämligen passat på att stänga när vi vände ryggen till, så det fick bli lite vila istället, inför kommande övningar.
Dessa ägde rum på Domaine Gouron, dit vi togs med en kort busstur. Den ena av ägarbrö-derna var med redan på bussen, och berättade utefter vägen om växtlägen vi passerade. Sedan en kort visning av deras källare, innan provningen. Mycket trevlig kille som tillsam-mans med sin lika trevliga fru presenterade deras viner, allt från mycket lätta till kraftfulla. Klart läge för några inköp igen.
Resten av eftermiddagen fri för egna strövtåg. En promenad genom gamla stan där medelti-da hus trängdes utefter trånga gränder.
En välbehövlig vila, och sen dags för gemensam middag. I samlad tropp begav vi oss iväg till restaurangen, där problem omedelbart uppdagades. De hade missat beställningen! Sten var inte glad. Trots att han hade med sig utskrifter av gedigen korrespondens med dem, gick det inte att trolla fram platser till oss alla. Ursinnet var tydligen totalt hos ledningen på restau-rangen – eller var det kocken? – som i ren och skär ilska kastade glas omkring sej och Sten. Tydligen en demonstration av franskt temperament. Förvirringen var total under en stund, men till slut lyckades Sten utverka 16 platser där och resterande på en annan restaurang. Vi anmälde oss som frivilliga att stanna kvar, trots befarat motigt bemötande. Och visst var ser-vitriserna lite aviga, de kanske fick känna på kockens ilska i köket och sen hade lite svårt att koppla på solskenshumöret när de serverade oss? Ganska förståelig faktiskt, även om vi var lika oskyldiga som de var.
Hur som helst fick vi mat, bra sådan till och med, och ganska sent blev det innan vi var tillba-ka på hotellet efter en mycket innehållsrik dag.
Efter sedvanliga inköp var det tid för fria aktiviteter igen. En repa på stan medan affärerna var öppna var kul, även om inköpen där var lite blygsammare. Lite vykort blev det förståss, och ett besök på det lokala vinoteket blev det också tid till. Fast det tog tyvärr inte så lång tid, stort är väl inte ordet för att beskriva det, men en söt Chenin Blanc hade de som var riktigt trevlig. En dylik fick vi allt ha med oss hem också.
En omelett på ett litet ställe vid en tvärgata satt inte dumt sen, och när den var på plats åter-vände vi till hotellet. Alla affärer hade nämligen passat på att stänga när vi vände ryggen till, så det fick bli lite vila istället, inför kommande övningar.
Dessa ägde rum på Domaine Gouron, dit vi togs med en kort busstur. Den ena av ägarbrö-derna var med redan på bussen, och berättade utefter vägen om växtlägen vi passerade. Sedan en kort visning av deras källare, innan provningen. Mycket trevlig kille som tillsam-mans med sin lika trevliga fru presenterade deras viner, allt från mycket lätta till kraftfulla. Klart läge för några inköp igen.
Resten av eftermiddagen fri för egna strövtåg. En promenad genom gamla stan där medelti-da hus trängdes utefter trånga gränder.
En välbehövlig vila, och sen dags för gemensam middag. I samlad tropp begav vi oss iväg till restaurangen, där problem omedelbart uppdagades. De hade missat beställningen! Sten var inte glad. Trots att han hade med sig utskrifter av gedigen korrespondens med dem, gick det inte att trolla fram platser till oss alla. Ursinnet var tydligen totalt hos ledningen på restau-rangen – eller var det kocken? – som i ren och skär ilska kastade glas omkring sej och Sten. Tydligen en demonstration av franskt temperament. Förvirringen var total under en stund, men till slut lyckades Sten utverka 16 platser där och resterande på en annan restaurang. Vi anmälde oss som frivilliga att stanna kvar, trots befarat motigt bemötande. Och visst var ser-vitriserna lite aviga, de kanske fick känna på kockens ilska i köket och sen hade lite svårt att koppla på solskenshumöret när de serverade oss? Ganska förståelig faktiskt, även om vi var lika oskyldiga som de var.
Hur som helst fick vi mat, bra sådan till och med, och ganska sent blev det innan vi var tillba-ka på hotellet efter en mycket innehållsrik dag.
Onsdag 13/9 2006
Tidigt upp och tidigt iväg mot nya djärva mål. Halv åtta lämnade vi Chinon och styrde kosan mot Cognac. Där blev vi väldigt väl mottagna hos Méry et Fils, en liten cognacproducent, far, mor, son och sonhustru, där sonen François (?) livfullt förklarade konsten att frambringa den-na ädla dryck. Efter genomgång och kort rundvandring fick vi prova deras produkter. Först två Pineau, jättegoda, inte alls så sötsliskiga som jag hade befarat, en vit och en röd. Sen över till det tunga artilleriet. En 5-årig som inte var något vidare, så en 10-åring som var riktigt skaplig och till slut en 15-åring som var hur läcker som helst. Under tiden provningen pågick serverade Madame en försvarlig mängd läckerheter av olika slag, ostar i olika smaker och färger, brödskivor med läckra röror, tomater, korv och jag vet inte allt. Det var ingen dum idé med lite tilltugg, för trots att vi inte svalde så mycket av var och en av dryckerna så lyckades det bli någon procent eller två man fick i sig. Mycket trevligt och mycket gott, och självklart en hel del inköp efteråt.
När denna övning var avslutad, gav vi oss iväg, i sällskap med François, till deras restaurang som de hade inne i Cognac. Ett tämligen oansenligt ställe. Ja, oansenligt är kanske inte rätta ordet, med blinkande lampor i olika färger i inredningen. Vi blev emellertid förplägade på bäs-ta tänkbara vis, en trerätters lunch där varje kuvert skulle ha kunnat räcka till en normalfamilj, väldigt gott men som sagt kanske i rikligaste laget. Och så serverades det naturligtvis vin till. Först ett vitt, två flaskor till åtta personer, sen ett rött, även det två flaskor och så till dessert ett mousserande som de själva gjort. Efter desserten fick vi varsin kopp kaffe, och när det var urdrucket serverades det cognac i de fortfarande varma kopparna. En väldigt bra idé, faktiskt! Ja, vid det laget hade en lång, väldigt lång, tid gått, och trötta men på mycket gott humör återvände vi till bussens trygga famn, där flertalet av oss tog en liten men välbehövlig tupplur. Under tiden körde Roger så fort han bara kunde, men långlunchen i kombination med någon vägomläggning gjorde att vi var drygt två timmar försenade till Chateau Figeac, som var näs-ta mål. Naturligtvis väldigt ledsamt, men vi blev trots det mycket vänlig mottagna där med en liten presentation och en snabb rundvandring. Som höjdpunkt fick vi sedan smaka ett av de-ras viner från 1996. En ljuvlig upplevelse och visst var det dessutom lite högtidligt bara att vara på ett sådant ställe, som man bara trott man skulle få läsa om i böckerna. Om tids-schemat hade hållit skulle vi tydligen fått se lite mer och prova ytterligare ett vin, men vi var så tacksamma och nöjda med att få komma dit över huvud taget. Och dessutom fick vi vörd-samt hälsa på ägaren, den nästan 90-åriga greven.
Efter detta besök tog det inte så lång tid innan vi var i Bordeaux. Lite misstänksamma mot det enkla hotell som väntade oss var vi, men det blev verkligen en positiv överraskning. Rummet hade, om än inte egen eller särskilt stor, så dock balkong, det fanns luft runt båda sängarna och dessutom två stolar! Vad mer kan man begära? Ja, och det fanns hiss!
Väl installerade gav vi oss ut för att få i oss lite mat. Trots den rikliga lunchen behövdes det något mer innan natten. Men någon långpromenad blev det inte tal om. Några få kvarter bort hittade vi ett litet ställe som hade några enkla bord på trottoaren, där vi slog oss ner och be-ställde varsin sallad. Då kom Sten och Inga-Britt ut därifrån. Det visade sig att det var där vi skulle äta i morgon. Sten var lite snopen över att vi råkat hitta just det stället, men nu satt vi ju ute och i morgon ska vi vara inne. Menyn blir nog inte riktigt densamma heller, skulle jag tro.
Gott och lagom mycket var det, men sen kändes det faktiskt ganska lagom att avsluta kväl-len.
När denna övning var avslutad, gav vi oss iväg, i sällskap med François, till deras restaurang som de hade inne i Cognac. Ett tämligen oansenligt ställe. Ja, oansenligt är kanske inte rätta ordet, med blinkande lampor i olika färger i inredningen. Vi blev emellertid förplägade på bäs-ta tänkbara vis, en trerätters lunch där varje kuvert skulle ha kunnat räcka till en normalfamilj, väldigt gott men som sagt kanske i rikligaste laget. Och så serverades det naturligtvis vin till. Först ett vitt, två flaskor till åtta personer, sen ett rött, även det två flaskor och så till dessert ett mousserande som de själva gjort. Efter desserten fick vi varsin kopp kaffe, och när det var urdrucket serverades det cognac i de fortfarande varma kopparna. En väldigt bra idé, faktiskt! Ja, vid det laget hade en lång, väldigt lång, tid gått, och trötta men på mycket gott humör återvände vi till bussens trygga famn, där flertalet av oss tog en liten men välbehövlig tupplur. Under tiden körde Roger så fort han bara kunde, men långlunchen i kombination med någon vägomläggning gjorde att vi var drygt två timmar försenade till Chateau Figeac, som var näs-ta mål. Naturligtvis väldigt ledsamt, men vi blev trots det mycket vänlig mottagna där med en liten presentation och en snabb rundvandring. Som höjdpunkt fick vi sedan smaka ett av de-ras viner från 1996. En ljuvlig upplevelse och visst var det dessutom lite högtidligt bara att vara på ett sådant ställe, som man bara trott man skulle få läsa om i böckerna. Om tids-schemat hade hållit skulle vi tydligen fått se lite mer och prova ytterligare ett vin, men vi var så tacksamma och nöjda med att få komma dit över huvud taget. Och dessutom fick vi vörd-samt hälsa på ägaren, den nästan 90-åriga greven.
Efter detta besök tog det inte så lång tid innan vi var i Bordeaux. Lite misstänksamma mot det enkla hotell som väntade oss var vi, men det blev verkligen en positiv överraskning. Rummet hade, om än inte egen eller särskilt stor, så dock balkong, det fanns luft runt båda sängarna och dessutom två stolar! Vad mer kan man begära? Ja, och det fanns hiss!
Väl installerade gav vi oss ut för att få i oss lite mat. Trots den rikliga lunchen behövdes det något mer innan natten. Men någon långpromenad blev det inte tal om. Några få kvarter bort hittade vi ett litet ställe som hade några enkla bord på trottoaren, där vi slog oss ner och be-ställde varsin sallad. Då kom Sten och Inga-Britt ut därifrån. Det visade sig att det var där vi skulle äta i morgon. Sten var lite snopen över att vi råkat hitta just det stället, men nu satt vi ju ute och i morgon ska vi vara inne. Menyn blir nog inte riktigt densamma heller, skulle jag tro.
Gott och lagom mycket var det, men sen kändes det faktiskt ganska lagom att avsluta kväl-len.
Torsdag 14/9 2006
Sovmorgon. Iväg kvart i nio efter en stärkande fransk frukost, huvudsakligen bestående av en croissant och kaffe.
Mot Margaux. Bara namnet får det att pirra i hela kroppen. Efter en kort stund anländer vi till Château Giscours, ett 3:e cru. Fantastiska byggnader i riktig Château-stilt – vad jag nu kan mena med det. Men imponerande ser det ut, och vi tas emot av en mycket trevlig fransyska som börjar med att berätta slottets historia. Hon verkar inte helt nöjd med att den förra ägar-familjen vägrar släppa ifrån sig själva byggnaderna. Som det nu är, är det bara vineridelen som är överlåten till de nya ägarna. Själva huvudbyggnaden är helt tom, ingen har tillträde till den. Trots att de nya ägarna skulle vilja använda den, t ex som hotell eller B & B, vägras de att köpa den.
Efter den historiska genomgången fick vi en lysande beskrivning av jordmånen och de olika förutsättningarna för de olika druvorna de odlar. Och så ett litet smakprov på vad de kan åstadkomma. Dels fick vi prova deras första vin, Château Giscours 2002 och dels deras and-ra vin La Siréne 2000. Härliga båda två, men La Siréne var naturligtvis mer lättillgänglig både p.g.a. stil och ålder. En bra start på dagen!
Efter detta besök begav vi oss till staden Pauillac. Vid det här laget hade det börjat regna, och det fortsatte tyvärr mer eller mindre hela dagen. Har sommaren tagit slut?
Här i Pauillac fick vi ett par timmar på oss för oss själva, men ösregnet manade inte till några längre promenader, tyvärr. Rakt in på första bästa restaurang bar det, för de flesta av oss. Där blev de nog lätt överraskade, i synnerhet som vi ramlade in mitt i deras egen lunch en kvart innan de skulle öppna. Men vänliga som de var, lät de oss sätta oss där inne och så småningom fick vi dessutom varsin jättegod och mättande sallad.
Efter lunchen kikade vi runt lite i de närliggande butikerna, men snart var det dags att ge sig iväg mot nya spännande mål.
Nästa punkt på dagordningen var Château Pontet-Canet, 5:e cru, i Pauillac. Här fick vi först en kort rundvandring ute för att beundra vinfälten och få en historisk genomgång av egendo-men och dess byggnader. Ett lysande exempel på olika ägares önskan att tillföra något nytt och eget till det ursprungliga. Alla de här slotten har förmodligen fantastiska historier, san-ningar eller skrönor är väl kanske inte alltid så lätt att avgöra. Synd att det regnar, men det är smällar man får ta. Det hade i alla fall avtagit, jämfört med hur det vräkte ner inne i Pauillac. Nåväl, snart var vi inomhus och fick den obligatoriska genomgången av vineriet. De har un-der de senaste åren bytt ut de tidigare ståltankarna mot enorma ek-diton. Dessutom använ-der de nya, konformade cementtankar som tack vare sin form är lättare att rengöra och be-höver därför inte bekläs invändigt med glasfiber. Mycket trevlig och intressant presentation.
Till sist fick vi prova deras Château-vin från 1997. Tyvärr tydligen en av de sämsta årgångar-na, billigast i deras prislista, och det kändes nog tämligen oharmoniskt. Det hade varit roligt att få prova ett andravin som jämförelse, men så blev det inte.
Efter detta besök vände vi och körde söderut igen, till St.-Julien och Château Beychevelle. Nu kan vi prata slott! Rena Versailles, helt fantastiska byggnader. Men det var ju trots allt inte dem vi kommit för att titta på. Vi togs emot av en mycket trevlig engelsk dam, som dels för-såg oss med ett antal olika skrönor om hur namnet Beychevelle (”fällda segel” i något för-vanskad form) uppkommit. Sen en presentation av deras vinifieringsanläggning. De hade kommit på att det inte var så käckt med de enorma ståltankarna de brukat använda, så de hade bytt ut en del av dem mot stora, men inte så stora, ekfat, och de ståltankar de hade kvar var två mindre sammanbyggda på varandra. Det märktes utifrån egentligen bara på att de hade två luckor. Lite kul, som omväxling mot alla andra ståltankar vi sett genom åren, som i princip sett likadana ut. Även här hade de cementtankar också, men den traditionella, fyr-kantiga sorten.
Provningen som sedan följde var helt lysande. Vi fick prova deras Château Beychevelle 2005, trots att den inte lämnat fatet ännu! Den borde varit helt odrickbar, men harmonin fanns där utan tvekan, bakom alla tanniner. Denna årgång lär bli fantastisk, så det var verkligen roligt att få smaka den när den ännu befinner sig i sin linda.
Efter denna magnifika start fick vi prova dels Château Beychevelle 2001 och dels deras and-ravin Amiral 2001. Det var verkligen kul att jämföra. Andravinet var lättillgängligare - naturligt-vis – men båda var väldigt goda.
Efter de följande inköpen sjönk vi med en samfälld suck – av lycka, belåtenhet eller pur trött-het? – ihop i våra säten i bussen, för transport tillbaka till Bordeaux och vårt hotell. På grund av att i princip hela Bordeaux’ stads gatunät är uppgrävt för något för mej okänt ändamål, så blev resan något drygare än förväntat. Men strax före åtta var vi i alla fall tillbaka på hotellet, och en kvart senare gav vi oss i samlad tropp iväg till restaurangen där middagen väntade.
En härlig måltid blev det, med trevliga viner till – skam vore det väl annars, i Bordeaux! - och när allt detta var avklarat fanns det inte mycket krafter kvar i de gamla kropparna. Det var precis just jämt att vi orkade med den korta promenaden tillbaka till hotellet. Men utefter hal-va vägen blev vi stående för att åse och beundra effektiviteten hos några bilbärgare, som tillsammans med en uppsättning gendarmer rensade en gata från felparkerade bilar. Undan gick det, bilar lyftes och släpades, det märktes att det var yrkesmän med lång erfarenhet som utförde detta hantverk. Att bilarnas sirener tjöt brydde de sig naturligtvis inte om. Men att inte någon av ägarna reagerade för allt oväsen? Fast de kanske föredrog att lösa ut bilarna hos någon som inte slitit med själva förflyttningen. De var nog inte nådiga att tas med där och då!
När vi tröttnat på underhållningen var det bara att säga god natt och dra sig tillbaka.
Mot Margaux. Bara namnet får det att pirra i hela kroppen. Efter en kort stund anländer vi till Château Giscours, ett 3:e cru. Fantastiska byggnader i riktig Château-stilt – vad jag nu kan mena med det. Men imponerande ser det ut, och vi tas emot av en mycket trevlig fransyska som börjar med att berätta slottets historia. Hon verkar inte helt nöjd med att den förra ägar-familjen vägrar släppa ifrån sig själva byggnaderna. Som det nu är, är det bara vineridelen som är överlåten till de nya ägarna. Själva huvudbyggnaden är helt tom, ingen har tillträde till den. Trots att de nya ägarna skulle vilja använda den, t ex som hotell eller B & B, vägras de att köpa den.
Efter den historiska genomgången fick vi en lysande beskrivning av jordmånen och de olika förutsättningarna för de olika druvorna de odlar. Och så ett litet smakprov på vad de kan åstadkomma. Dels fick vi prova deras första vin, Château Giscours 2002 och dels deras and-ra vin La Siréne 2000. Härliga båda två, men La Siréne var naturligtvis mer lättillgänglig både p.g.a. stil och ålder. En bra start på dagen!
Efter detta besök begav vi oss till staden Pauillac. Vid det här laget hade det börjat regna, och det fortsatte tyvärr mer eller mindre hela dagen. Har sommaren tagit slut?
Här i Pauillac fick vi ett par timmar på oss för oss själva, men ösregnet manade inte till några längre promenader, tyvärr. Rakt in på första bästa restaurang bar det, för de flesta av oss. Där blev de nog lätt överraskade, i synnerhet som vi ramlade in mitt i deras egen lunch en kvart innan de skulle öppna. Men vänliga som de var, lät de oss sätta oss där inne och så småningom fick vi dessutom varsin jättegod och mättande sallad.
Efter lunchen kikade vi runt lite i de närliggande butikerna, men snart var det dags att ge sig iväg mot nya spännande mål.
Nästa punkt på dagordningen var Château Pontet-Canet, 5:e cru, i Pauillac. Här fick vi först en kort rundvandring ute för att beundra vinfälten och få en historisk genomgång av egendo-men och dess byggnader. Ett lysande exempel på olika ägares önskan att tillföra något nytt och eget till det ursprungliga. Alla de här slotten har förmodligen fantastiska historier, san-ningar eller skrönor är väl kanske inte alltid så lätt att avgöra. Synd att det regnar, men det är smällar man får ta. Det hade i alla fall avtagit, jämfört med hur det vräkte ner inne i Pauillac. Nåväl, snart var vi inomhus och fick den obligatoriska genomgången av vineriet. De har un-der de senaste åren bytt ut de tidigare ståltankarna mot enorma ek-diton. Dessutom använ-der de nya, konformade cementtankar som tack vare sin form är lättare att rengöra och be-höver därför inte bekläs invändigt med glasfiber. Mycket trevlig och intressant presentation.
Till sist fick vi prova deras Château-vin från 1997. Tyvärr tydligen en av de sämsta årgångar-na, billigast i deras prislista, och det kändes nog tämligen oharmoniskt. Det hade varit roligt att få prova ett andravin som jämförelse, men så blev det inte.
Efter detta besök vände vi och körde söderut igen, till St.-Julien och Château Beychevelle. Nu kan vi prata slott! Rena Versailles, helt fantastiska byggnader. Men det var ju trots allt inte dem vi kommit för att titta på. Vi togs emot av en mycket trevlig engelsk dam, som dels för-såg oss med ett antal olika skrönor om hur namnet Beychevelle (”fällda segel” i något för-vanskad form) uppkommit. Sen en presentation av deras vinifieringsanläggning. De hade kommit på att det inte var så käckt med de enorma ståltankarna de brukat använda, så de hade bytt ut en del av dem mot stora, men inte så stora, ekfat, och de ståltankar de hade kvar var två mindre sammanbyggda på varandra. Det märktes utifrån egentligen bara på att de hade två luckor. Lite kul, som omväxling mot alla andra ståltankar vi sett genom åren, som i princip sett likadana ut. Även här hade de cementtankar också, men den traditionella, fyr-kantiga sorten.
Provningen som sedan följde var helt lysande. Vi fick prova deras Château Beychevelle 2005, trots att den inte lämnat fatet ännu! Den borde varit helt odrickbar, men harmonin fanns där utan tvekan, bakom alla tanniner. Denna årgång lär bli fantastisk, så det var verkligen roligt att få smaka den när den ännu befinner sig i sin linda.
Efter denna magnifika start fick vi prova dels Château Beychevelle 2001 och dels deras and-ravin Amiral 2001. Det var verkligen kul att jämföra. Andravinet var lättillgängligare - naturligt-vis – men båda var väldigt goda.
Efter de följande inköpen sjönk vi med en samfälld suck – av lycka, belåtenhet eller pur trött-het? – ihop i våra säten i bussen, för transport tillbaka till Bordeaux och vårt hotell. På grund av att i princip hela Bordeaux’ stads gatunät är uppgrävt för något för mej okänt ändamål, så blev resan något drygare än förväntat. Men strax före åtta var vi i alla fall tillbaka på hotellet, och en kvart senare gav vi oss i samlad tropp iväg till restaurangen där middagen väntade.
En härlig måltid blev det, med trevliga viner till – skam vore det väl annars, i Bordeaux! - och när allt detta var avklarat fanns det inte mycket krafter kvar i de gamla kropparna. Det var precis just jämt att vi orkade med den korta promenaden tillbaka till hotellet. Men utefter hal-va vägen blev vi stående för att åse och beundra effektiviteten hos några bilbärgare, som tillsammans med en uppsättning gendarmer rensade en gata från felparkerade bilar. Undan gick det, bilar lyftes och släpades, det märktes att det var yrkesmän med lång erfarenhet som utförde detta hantverk. Att bilarnas sirener tjöt brydde de sig naturligtvis inte om. Men att inte någon av ägarna reagerade för allt oväsen? Fast de kanske föredrog att lösa ut bilarna hos någon som inte slitit med själva förflyttningen. De var nog inte nådiga att tas med där och då!
När vi tröttnat på underhållningen var det bara att säga god natt och dra sig tillbaka.
Fredag 15/9 2006
Upp före tuppen för att sitta på plats på bussen 7.30. Ingen rast och ingen ro. Men idag är det lugnt, nästan bara transportsträcka, så vi får gott om tid att sova. Regnet smattrar så hem-trevligt mot rutorna, men det är förståss inte fullt så mysigt när det är dags för rast. Men lite förstärkning i kaffet får domnande leder att vakna till liv, och ytterligare ett antal mil senare äter vi lunch på ett något överbefolkat ställe utefter vägen.
Färden fortsätter i hällande regn, och redan strax efter fem är vi framme vid hotell Panorama i Beaune. En och en halv timme står till vårt förfogande för uppfräschning och installation, innan vi åter ger oss iväg, denna gång till Château de Melin, för provning och middag. En mycket god och innehållsrik avslutning på denna för övrigt ganska innehållslösa dag.
Färden fortsätter i hällande regn, och redan strax efter fem är vi framme vid hotell Panorama i Beaune. En och en halv timme står till vårt förfogande för uppfräschning och installation, innan vi åter ger oss iväg, denna gång till Château de Melin, för provning och middag. En mycket god och innehållsrik avslutning på denna för övrigt ganska innehållslösa dag.
Lördag 16/9 2006
Sovmorgon. Inte iväg förrän kl nio! Vilken lyx. Men sen blir det full fart. Raka spåret mot Chassagne-Montrachet, där en provning på Caveau de Chassagne-Montrachet väntar. Mycket bra upplagt, alla får bra sittplatser vid bord och jättebra viner från olika producenter. Bara lite svårt att välja vika vi vill köpa, vår kvot börjar med förskräckande hastighet fyllas.
Efter väl förrättat värv i Caveauns provningsrum var det dags för lunch på Auberge des Vig-nes, ”det lilla huset på prärien”, detta oansenliga lilla etablissemang som nu återigen lycka-des få oss att sucka av förtjusning över deras läckra mat. Fast man kan väl diskutera det lämpliga i att stoppa i sig en så omfattande måltid, åtföljd av en avsevärd mängd vin, utan att få en välbehövlig tupplur efteråt.
Stackars Madame Rion, som stod i omedelbar tur att få besök av oss, fick ta emot en tämli-gen däst och dåsig grupp. Men med sin entusiasm och glada humör fick hon oss snabbt att vakna till. Efter presentationen av vingården fick vi prova på bredden av deras produktion, allt från mycket enkelt vin till mycket bra. Dessutom ”odlade” hon tryffel, som hon sålde, inlagda i cognac. Och naturligtvis köpte vi!
När detta var lyckligen avklarat hade klockan hunnit närma sig halv fem, och vi hade den le-diga eftermiddagen i Beaune framför oss. Ja, så mycket eftermiddag var det väl inte kvar, men när vi någon halvtimme senare släpptes av i utkanten av Beaune gav vi oss glatt i kast med att hinna med så mycket som möjligt där. Först på agendan stod ett besök i den fantas-tiska bokhandeln, där jag denna gång lyckades bli vid en liten skopa i silver. Lyckan var total, den guldpläterade jag köpte sist vi var där har börjat bli tämligen bedagad.
Nästa punkt på dagordningen var att bese Hospices de Beaune, som vi inte hann med förra gången, p.g.a. ovan nämnda bokhandel. När allt betittande var klart hade klockan gjort ett rejält skutt framåt, och benen började känna för hemgång. Men först skulle bröd, ost och vin inhandlas, för konsumtion lite senare på kvällen. En härlig ostaffär hamnade vi i, där det var helt omöjligt att få stopp på inköpen. Allt såg så läckert ut, och vid det här laget hade dessut-om lunchen hunnit falla i glömska. Men slutligen hade vi fått vad vi antog borde mätta oss, och vi styrde kosan mot hotellet. Och tack vare en lysande karta i en broschyr kom vi rakt ut på rätt väg, vilket vi av bitter erfarenhet vet inte är någon självklarhet.
Väl tillbaka på hotellet satte vi oss tillsammans med Hillevi och Leif vid poolen och dukade upp våra inköp. Mycket godsaker blev det på det lilla bordet, elegant serverat på omslags-papper tillsammans med vin av skiftande kvalité, serverade ur plastmuggar tillhandahållna av hotellet (om än kanske inte tänkta för just detta ändamål). Halvvägs in i vår eminenta måltid fick vi ytterligare förstärkning till vårt lilla sällskap, då Rune och Sten-Åke anslöt sig, tillsam-mans med sina inköpta delikatesser. Detta sammanföll med mörkrets inbrott, och så fort Rune dök upp på scenen utlöstes larmet. Obs! Alltså inte jag denna gång, vilket skedde sist vi var här! Men jag undrar om de – hotelledningen – inte dämpat ner det avsevärt. Från förra gången vill jag minnas att det var mycket mer oväsen och betydligt mer strålkastarbelysning. Denna gång var larmet faktiskt ganska modest.
Efter det att larmet tystnat fortsatte och avslutade vår måltid. Vid det laget började det faktiskt bli lite kyligt, efter en otroligt varm och vacker dag. Men kvällen var trots allt inte så långt li-den, lite vin fanns kvar och till och med lite ork, så vi förflyttade oss in till Runes och Sten-Åkes rum, där kvällen så småningom avslutades.
Efter väl förrättat värv i Caveauns provningsrum var det dags för lunch på Auberge des Vig-nes, ”det lilla huset på prärien”, detta oansenliga lilla etablissemang som nu återigen lycka-des få oss att sucka av förtjusning över deras läckra mat. Fast man kan väl diskutera det lämpliga i att stoppa i sig en så omfattande måltid, åtföljd av en avsevärd mängd vin, utan att få en välbehövlig tupplur efteråt.
Stackars Madame Rion, som stod i omedelbar tur att få besök av oss, fick ta emot en tämli-gen däst och dåsig grupp. Men med sin entusiasm och glada humör fick hon oss snabbt att vakna till. Efter presentationen av vingården fick vi prova på bredden av deras produktion, allt från mycket enkelt vin till mycket bra. Dessutom ”odlade” hon tryffel, som hon sålde, inlagda i cognac. Och naturligtvis köpte vi!
När detta var lyckligen avklarat hade klockan hunnit närma sig halv fem, och vi hade den le-diga eftermiddagen i Beaune framför oss. Ja, så mycket eftermiddag var det väl inte kvar, men när vi någon halvtimme senare släpptes av i utkanten av Beaune gav vi oss glatt i kast med att hinna med så mycket som möjligt där. Först på agendan stod ett besök i den fantas-tiska bokhandeln, där jag denna gång lyckades bli vid en liten skopa i silver. Lyckan var total, den guldpläterade jag köpte sist vi var där har börjat bli tämligen bedagad.
Nästa punkt på dagordningen var att bese Hospices de Beaune, som vi inte hann med förra gången, p.g.a. ovan nämnda bokhandel. När allt betittande var klart hade klockan gjort ett rejält skutt framåt, och benen började känna för hemgång. Men först skulle bröd, ost och vin inhandlas, för konsumtion lite senare på kvällen. En härlig ostaffär hamnade vi i, där det var helt omöjligt att få stopp på inköpen. Allt såg så läckert ut, och vid det här laget hade dessut-om lunchen hunnit falla i glömska. Men slutligen hade vi fått vad vi antog borde mätta oss, och vi styrde kosan mot hotellet. Och tack vare en lysande karta i en broschyr kom vi rakt ut på rätt väg, vilket vi av bitter erfarenhet vet inte är någon självklarhet.
Väl tillbaka på hotellet satte vi oss tillsammans med Hillevi och Leif vid poolen och dukade upp våra inköp. Mycket godsaker blev det på det lilla bordet, elegant serverat på omslags-papper tillsammans med vin av skiftande kvalité, serverade ur plastmuggar tillhandahållna av hotellet (om än kanske inte tänkta för just detta ändamål). Halvvägs in i vår eminenta måltid fick vi ytterligare förstärkning till vårt lilla sällskap, då Rune och Sten-Åke anslöt sig, tillsam-mans med sina inköpta delikatesser. Detta sammanföll med mörkrets inbrott, och så fort Rune dök upp på scenen utlöstes larmet. Obs! Alltså inte jag denna gång, vilket skedde sist vi var här! Men jag undrar om de – hotelledningen – inte dämpat ner det avsevärt. Från förra gången vill jag minnas att det var mycket mer oväsen och betydligt mer strålkastarbelysning. Denna gång var larmet faktiskt ganska modest.
Efter det att larmet tystnat fortsatte och avslutade vår måltid. Vid det laget började det faktiskt bli lite kyligt, efter en otroligt varm och vacker dag. Men kvällen var trots allt inte så långt li-den, lite vin fanns kvar och till och med lite ork, så vi förflyttade oss in till Runes och Sten-Åkes rum, där kvällen så småningom avslutades.
Söndag 17/9 2006
Avfärd från Beaune kl 8, med kosan ställd mot Alsace. I dag har vädret åter fuktat till sej, men i bussen far vi inte illa. Vid halvtolv tiden når vi Alsace och kör genom de små byarna tills vi når Riquewihr där det blir lunchuppehåll. Nästan tre timmar fick vi på oss, och i hällande regn genomforskar vi stadens souvenirbutiker. En tarte flambé till lunch på en trevlig restaurang hinner vi också med.
Efter detta uppehåll var det bara några minuters färd till Ribeauville och incheckning på hotell La Tour. Även här får vi några timmar för egna övningar, upptäcktsfärd i stan eller vila på rummet.
Klockan sex var det åter dags för lite allvar, provning hos Louis Sipp, där Etienne Sipp och hans fru Martinne presenterade deras olika typer av vin med stor inlevelse och entusiasm.
Två timmar senare vandrar vi vidare, till restaurang Ami Fritz, där sedvanlig choucrout serve-ras tillsammans med vin från Louis Sipp. Det var väl troligtvis sista gången vi äter detta här, och det är väl knappast något jag kommer att sakna.
Det är valdag i dag, så viss rapportering via diverse sms får vi, men utgången verkar något oklar. Men det visar sig väl så småningom.
Efter detta uppehåll var det bara några minuters färd till Ribeauville och incheckning på hotell La Tour. Även här får vi några timmar för egna övningar, upptäcktsfärd i stan eller vila på rummet.
Klockan sex var det åter dags för lite allvar, provning hos Louis Sipp, där Etienne Sipp och hans fru Martinne presenterade deras olika typer av vin med stor inlevelse och entusiasm.
Två timmar senare vandrar vi vidare, till restaurang Ami Fritz, där sedvanlig choucrout serve-ras tillsammans med vin från Louis Sipp. Det var väl troligtvis sista gången vi äter detta här, och det är väl knappast något jag kommer att sakna.
Det är valdag i dag, så viss rapportering via diverse sms får vi, men utgången verkar något oklar. Men det visar sig väl så småningom.
Måndag 18/9 2006
Avfärd klockan åtta, med sikte på Tyskland och Rheinhessen. Redan halv nio blev det vin-provning i bussen, två så helt omöjliga viner (i alla fall den ena), att Roger lovat bort halva sin buss om någon klarar det. Men han fick behålla den!
Lunch hos familjen von Opel och deras Schloss Westerhaus i Ingelsheim, där vi även fick prova deras viner. Första gången Sten är här, så det är lite av en test.
Först en ”välkomstdrink” av en något suspekt sekt. Eller var den bara för isande kall, helt en-kelt? Bara en massa syra, men tanken var ju god. Så genomgång av deras vinkällare, ut-märkt presenterade av deras Nya Zeeländska vinmakare Paul. En helt annan typ av vineri än andra vi besökt, definitivt mindre automatiserat och moderniserat, även om vinmakaren be-rättade att han så snabbt det bara låter sig göras byter ut allt det gamla mot modernare vari-anter, både tankar och maskineri.
Efter genomgång av det lilla vineriet satte vi oss till bords och fick prova två av deras viner. Sedan serverades det en väldigt god och trevlig kall buffé med charkuterier, ost och bröd. Till detta fick vi prova ytterligare fyra viner, varav ett underbart eiswein som alla föll pladask för. Men vid de följande inköpen tog just detta eiswein slut, så på vinst och förlust köpte vi ett an-nat.
När alla fått vad de ville ha och vi och våra nyförvärvda flaskor packats in i bussen var det inte långt till nästa ställe. Bara tvärs över Rhen, från Rheinhessen till Rheingau och Domde-chant Werner i Hochheim.
Ett fantastiskt ställe där vi blev mycket trevligt mottagna av Dr F W Michel, Werner himself, som på utmärkt svenska berättade lite om sin vingård och därefter ledde oss igenom en här-lig provning, tillsammans med sin fru(?).
När även denna var klar märktes en tydlig matthet hos församlingen. Det var ju resans sista vingårdsbesök och nu längtar vi bara hem med alla godsaker vi samlat på oss under resans gång.
Incheckning på utmärkt hotell i Rüsselsheim, packa om bagaget så det bara blir handbagage i morgon kväll på båten, och så avsluta kvällen med middag.
Lunch hos familjen von Opel och deras Schloss Westerhaus i Ingelsheim, där vi även fick prova deras viner. Första gången Sten är här, så det är lite av en test.
Först en ”välkomstdrink” av en något suspekt sekt. Eller var den bara för isande kall, helt en-kelt? Bara en massa syra, men tanken var ju god. Så genomgång av deras vinkällare, ut-märkt presenterade av deras Nya Zeeländska vinmakare Paul. En helt annan typ av vineri än andra vi besökt, definitivt mindre automatiserat och moderniserat, även om vinmakaren be-rättade att han så snabbt det bara låter sig göras byter ut allt det gamla mot modernare vari-anter, både tankar och maskineri.
Efter genomgång av det lilla vineriet satte vi oss till bords och fick prova två av deras viner. Sedan serverades det en väldigt god och trevlig kall buffé med charkuterier, ost och bröd. Till detta fick vi prova ytterligare fyra viner, varav ett underbart eiswein som alla föll pladask för. Men vid de följande inköpen tog just detta eiswein slut, så på vinst och förlust köpte vi ett an-nat.
När alla fått vad de ville ha och vi och våra nyförvärvda flaskor packats in i bussen var det inte långt till nästa ställe. Bara tvärs över Rhen, från Rheinhessen till Rheingau och Domde-chant Werner i Hochheim.
Ett fantastiskt ställe där vi blev mycket trevligt mottagna av Dr F W Michel, Werner himself, som på utmärkt svenska berättade lite om sin vingård och därefter ledde oss igenom en här-lig provning, tillsammans med sin fru(?).
När även denna var klar märktes en tydlig matthet hos församlingen. Det var ju resans sista vingårdsbesök och nu längtar vi bara hem med alla godsaker vi samlat på oss under resans gång.
Incheckning på utmärkt hotell i Rüsselsheim, packa om bagaget så det bara blir handbagage i morgon kväll på båten, och så avsluta kvällen med middag.
Tisdag 19/9 2006
Tidigt upp och iväg, denna sista heldag på vår resa. Upp genom Tyskland till Hildesheim, denna trevliga lilla stad, som nog egentligen inte är så rysligt liten. En dryg timmes uppehåll för egna strövtåg och lunch. En synnerligen trevlig whiskeyaffär finns det strax intill torget också, som besöktes av ett flertal. Man kan ju inte enbart dricka vin och cognac, det bör ab-solut alterneras med en god whiskey då och då.
Vidare på vår färd norrut. Utanför Lübeck blev det ett uppehåll igen, denna gång vid ett bau-tashoppingcenter, där ytterligare ett antal euron byttes mot kassar med skiftande innehåll.
Och så till slut utav med var vi framme vid färjan i Travemünde och kunde gå ombord. Klock-an åtta samlades vi för den sista gemensamma middagen, Captain’s Buffé, där vi kunde äta oss mätta utan några problem. Vinet som serverades via tappkran var kanske inte helt i klass med vad vi vant oss vid den sista tiden. Men det är väl bara att acceptera att vardagen kryper närmre och närmre. Det blir kanske inte stora Bordeauxer och Bourgogner varje dag hädan-efter.
Resans sista natt tillbringades i en säng där fjädringarna tappert försökte ta sig ut i friheten, men det lilla obehaget lär väl snart vara glömt bland minnena av alla dessa fantastiska upp-levelser vi varit med om.
Vidare på vår färd norrut. Utanför Lübeck blev det ett uppehåll igen, denna gång vid ett bau-tashoppingcenter, där ytterligare ett antal euron byttes mot kassar med skiftande innehåll.
Och så till slut utav med var vi framme vid färjan i Travemünde och kunde gå ombord. Klock-an åtta samlades vi för den sista gemensamma middagen, Captain’s Buffé, där vi kunde äta oss mätta utan några problem. Vinet som serverades via tappkran var kanske inte helt i klass med vad vi vant oss vid den sista tiden. Men det är väl bara att acceptera att vardagen kryper närmre och närmre. Det blir kanske inte stora Bordeauxer och Bourgogner varje dag hädan-efter.
Resans sista natt tillbringades i en säng där fjädringarna tappert försökte ta sig ut i friheten, men det lilla obehaget lär väl snart vara glömt bland minnena av alla dessa fantastiska upp-levelser vi varit med om.
Onsdag 20/9 2006
Tidigt upp, ilandstigning i Trelleborg halv åtta och här lämnar Margareta och Thomas oss. Vi andra fortsätter resan ett slag till, i Lund stiger Alf av och vi övriga slappar oss upp genom Skåne och Småland, tills vi når Jönköping vid tolvtiden.
Så urlastning ur bussen. Det är några lådor, förutom allt ursprungligt bagage, som ska förde-las och ompackas till våra bilar. När jag ser vår egen lilla bil tycks den ha krympt, hur i hela världen ska detta berg av vinlådor få plats där? Men på ett eller annat sätt går det att pussla ihop det, och knäande tar den oss hem.
Så urlastning ur bussen. Det är några lådor, förutom allt ursprungligt bagage, som ska förde-las och ompackas till våra bilar. När jag ser vår egen lilla bil tycks den ha krympt, hur i hela världen ska detta berg av vinlådor få plats där? Men på ett eller annat sätt går det att pussla ihop det, och knäande tar den oss hem.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)