Men först ett litet morgonbad.
Fin väg dit, en sån där härlig en med linje både i mitten och på sidorna! Tänk så vackert det ser ut! Inga problem att hitta dit heller, länge leve GPS.
Väl där beskådades det som fanns att beskåda av naturscenerier, lokalt cider inhandlades, grisar och getter beskådades med stor fascination och Karin och jag hittade varsin härlig väska! Lite afternoon tea hann vi dessutom med innan det var dags för återfärd. Nerverna var på plats, det hade ju inte varit några problem att ta sej dit, hur skulle det då kunna vara det på hemvägen?
Det gick lysande, damen i GPS:en dirigerade oss igenom den ena rondellen efter den andra och svängar hit och svängar dit. Men efter ett slag tyckte vi det verkade lite obekant vad gäller bynamn vi passerade. Mystiskt, vad hände? Och borde vi inte snart vara framme? Hade något tänkt på om St Ives – som var riktningen vi skulle mot – synts till på länge? Nej, faktiskt inte. De vita linjerna vid kanterna hade dessutom försvunnit för ett slag sen. Nu försvann även mittlinjen. Vägen blev smalare och smalare. Något var fel, väldigt fel! Men var fanns plats att stanna för att konsultera karta och jämföra med senaste bynamnet vi passerat? Till slut hittade vi en liten ficka – tror det var en privat uppfart av något slag – och då, efter lite letande, kom vi fram till att vi kört helt rätt första halvan från Land’s End men sen hände något. Det måste ha varit på det stället där inte rondellens avfarter stämde med vad damen sa, och där vi fortsatt på eget bevåg utan att hon protesterat. Nu var vi i alla fall i rakt motsatt riktning och mycket långt från vårt avsedda mål. Inte kul. Vägen var inte kul. Alex tyckte inte det var kul att åka bil längre, och det tyckte förresten inte någon av oss. Men det enda vi kunde göra var att programmera om GPS:en och hålla ett bättre vakande öga över att hon inte hittade på några fler practical jokes. Så fortsatte vi färden, rakt in i helvetet. Hittills hade vi trots allt befunnit oss på vägar där det i alla fall fanns en teoretisk möjlighet att mötas två bilar i bredd, men det ändrades drastiskt. Hon ledde in oss på den ena smalare än den andra, och eftersom de inte fanns på bilkartan hade vi inget annat val än att bara fortsätta. Ja, förresten, vadå vända? Vägen var till slut snäppet smalare än bilen, och det enda vi kunde göra var att fortsätta och innerligt be om att vi inte skulle möta någon. Det var troligtvis otroligt vackert och trolskt, mitt inne i en lövträdsskog där grenarna som inte skrapade mot bilsidorna slöt sej som ett tak över oss. Tyvärr var det ingen som hade nerver till att plocka upp kameran, det hade annars varit kul att ha ett kort från denna gröna helvetesfärd. Km efter km, säkert en halvtimme körde vi så, innan vi äntligen kom fram till en större väg. Ja, alltså så pass stor att det fanns lite mellanrum mellan bilen och växtligheten. Fast fortfarande var det absolut ingen möjlighet att möta någon. Tack och lov slapp vi det också, i ett sånt läge vet jag faktiskt inte vad vi skulle ha gjort. Förhoppningsvis hade det varit någon lokal förmåga som visste hur det skulle gå till. De har kanske något trick och kan klättra upp i träd eller nåt?
Men till slut blev vi ledda till större och större vägar, och när vi till slut kom ut på en med mittlinje började vi återigen andas. Att en vit linje i mitten av en väg kan vara så vacker!
Det blev en mycket längre utfärd än vi planerat från början, men vi hade fått se mycket av Cornwalls natur, och det vi inte vet om Cornwalls vägar är inte värt att veta!
Laga middag? Sällan, fanns inte ork. Vi gjorde något som jag aldrig gjort förr, ringde till en kinarestaurang som kom med en massa olika små lådor innehållande diverse födoämnen, faktiskt riktigt gott. Och en flaska vin till, det behövde våra nerver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar