Onsdag 13/9 2006

Tidigt upp och tidigt iväg mot nya djärva mål. Halv åtta lämnade vi Chinon och styrde kosan mot Cognac. Där blev vi väldigt väl mottagna hos Méry et Fils, en liten cognacproducent, far, mor, son och sonhustru, där sonen François (?) livfullt förklarade konsten att frambringa den-na ädla dryck. Efter genomgång och kort rundvandring fick vi prova deras produkter. Först två Pineau, jättegoda, inte alls så sötsliskiga som jag hade befarat, en vit och en röd. Sen över till det tunga artilleriet. En 5-årig som inte var något vidare, så en 10-åring som var riktigt skaplig och till slut en 15-åring som var hur läcker som helst. Under tiden provningen pågick serverade Madame en försvarlig mängd läckerheter av olika slag, ostar i olika smaker och färger, brödskivor med läckra röror, tomater, korv och jag vet inte allt. Det var ingen dum idé med lite tilltugg, för trots att vi inte svalde så mycket av var och en av dryckerna så lyckades det bli någon procent eller två man fick i sig. Mycket trevligt och mycket gott, och självklart en hel del inköp efteråt.

När denna övning var avslutad, gav vi oss iväg, i sällskap med François, till deras restaurang som de hade inne i Cognac. Ett tämligen oansenligt ställe. Ja, oansenligt är kanske inte rätta ordet, med blinkande lampor i olika färger i inredningen. Vi blev emellertid förplägade på bäs-ta tänkbara vis, en trerätters lunch där varje kuvert skulle ha kunnat räcka till en normalfamilj, väldigt gott men som sagt kanske i rikligaste laget. Och så serverades det naturligtvis vin till. Först ett vitt, två flaskor till åtta personer, sen ett rött, även det två flaskor och så till dessert ett mousserande som de själva gjort. Efter desserten fick vi varsin kopp kaffe, och när det var urdrucket serverades det cognac i de fortfarande varma kopparna. En väldigt bra idé, faktiskt! Ja, vid det laget hade en lång, väldigt lång, tid gått, och trötta men på mycket gott humör återvände vi till bussens trygga famn, där flertalet av oss tog en liten men välbehövlig tupplur. Under tiden körde Roger så fort han bara kunde, men långlunchen i kombination med någon vägomläggning gjorde att vi var drygt två timmar försenade till Chateau Figeac, som var näs-ta mål. Naturligtvis väldigt ledsamt, men vi blev trots det mycket vänlig mottagna där med en liten presentation och en snabb rundvandring. Som höjdpunkt fick vi sedan smaka ett av de-ras viner från 1996. En ljuvlig upplevelse och visst var det dessutom lite högtidligt bara att vara på ett sådant ställe, som man bara trott man skulle få läsa om i böckerna. Om tids-schemat hade hållit skulle vi tydligen fått se lite mer och prova ytterligare ett vin, men vi var så tacksamma och nöjda med att få komma dit över huvud taget. Och dessutom fick vi vörd-samt hälsa på ägaren, den nästan 90-åriga greven.

Efter detta besök tog det inte så lång tid innan vi var i Bordeaux. Lite misstänksamma mot det enkla hotell som väntade oss var vi, men det blev verkligen en positiv överraskning. Rummet hade, om än inte egen eller särskilt stor, så dock balkong, det fanns luft runt båda sängarna och dessutom två stolar! Vad mer kan man begära? Ja, och det fanns hiss!

Väl installerade gav vi oss ut för att få i oss lite mat. Trots den rikliga lunchen behövdes det något mer innan natten. Men någon långpromenad blev det inte tal om. Några få kvarter bort hittade vi ett litet ställe som hade några enkla bord på trottoaren, där vi slog oss ner och be-ställde varsin sallad. Då kom Sten och Inga-Britt ut därifrån. Det visade sig att det var där vi skulle äta i morgon. Sten var lite snopen över att vi råkat hitta just det stället, men nu satt vi ju ute och i morgon ska vi vara inne. Menyn blir nog inte riktigt densamma heller, skulle jag tro.

Gott och lagom mycket var det, men sen kändes det faktiskt ganska lagom att avsluta kväl-len.