Torsdagen den 26 juni

Sista dagen innan hemfärd. Jag var återigen på benen och i skapligt skick. Nu skulle vi i alla fall kunna komma iväg till Tintagel, Kung Arthurs födelseort. Startade skapligt tidigt och hade som delmål ett zoo som skulle finnas i närheten av Newquay, ungefär halvvägs. Vi tyckte det kunde vara lämpligt att dela upp färden lite, för Alex skull. Motorväg till att börja med, oh så ljuvligt! Men när vi närmade oss Newquay blev naturligtvis vägarna sämre och sämre och sämre, fattar inte hur folk som bor i detta land står ut!!! Och så fanns det inget zoo där! Vet inte varför, om det blivit felläst i broschyren eller om det var något som funnits och lagts ner, det spelar ju ingen roll, där och då fanns det i alla fall inte. Så det blev bara en extra omväg till ingen nytta.

Men till slut kom vi i alla fall fram till Tintagel, en jättemysig liten by där vi promenerade runt lite,
besåg det gamla posthuset och till slut gick mot den udde där själva slottsruinen fanns. Ja, vi gick inte dit ut, såg den bara uppifrån en klippa. En sån storm där var! Inne i byn var det skapligt lugnt, lite blåst javisst, men inte som där. Det gick knappt att gå upprätt! Och så tycks det vara för det mesta, fattar inte varför någon fått för sej att bygga nåt där ute. Men visst var det imponerande att se.



Därefter fortsatte vi några få km – naturligtvis på vägar som saknade sidolinjer och oftast även mittlinje, vad annars? – till Boscastel. Denna by blev mer eller mindre dränkt i en översvämning 2004, och är tydligen det den är mest känd för, men det som gjorde att vi åkte dit var att där finns ett häxmuseum, ett fantastiskt intressant ställe som det verkligen var kul att vi hann med.

Middag passade vi också på att få i oss när vi var där, vis av erfarenhet vågade vi inte ta något för givet när det gällde tid för hemkomst.

Men bortsett från att jag svängde åt fel håll ut från parkeringen, eftersom damen i GPS:en var så långsam i starten och folk stod bakom och blev otåliga, och därför fick köra en vid sväng runt byn – vägar utan mittlinje, men faktiskt nästan en halv gång bredare än bilen. Där fick vi faktiskt möte, ett par gånger till och med, men då körde jag åt sidan så mycket jag vågade, stannade och blundade. Sen fick de andra tala om för mej när det var fritt fram att köra vidare. Hur de mötande bilarna fixade det vet jag inte, och ärligt talat bryr jag mej heller inte om det!

Så småningom kom vi i alla fall ut på bredare och bredare vägar och äntligen var vi åter på motorvägen! Det flöt på jättebra, ända tills vi var nästan hemma. Då blev vi omkörda och fick ett stenskott i framrutan som spräckte den. Hur ofta får man stenskott på en motorväg? Och hur ofta av dem spräcker en ruta? Det blev en rysligt dyr historia, den här hyrbilen. Självrisk för bärgningen £88, byte av hjul och en navkapsel £ 293 och nu en ny ruta. Har i skrivande stund inte fått veta vad den går på, uthyraren skulle kontakta Karin när han visste. £100? £200? Inte en aning, känner mej bara lite uppgiven.

Men ingen blev ju skadad och det är huvudsaken, och hem till stugbyn kom vi utan vidare missöden. Lugn kväll med lite ihopsamling av diverse utspridda ägodelar. Fantastiskt så många gömställen våran Alex lyckas hitta att stoppa grejer i! Dessutom hade han lärt sej att man kan gömma sej nederst i ett linneskåp och att man kan dra ut lådor i byråer och kliva upp där. Fast det gick inte så bra. Byråer som man kliver upp i har en tendens att välta över sej, och det är ju inte så kul. Fast i just det här specifika fallet var det nog klättraren som kom lindrigast undan, omgivningen däremot höll på att få en samfälld hjärtattack. Därefter vändes byrån så lådorna inte gick att nå, för allas väl.