Torsdag 14/9 2006

Sovmorgon. Iväg kvart i nio efter en stärkande fransk frukost, huvudsakligen bestående av en croissant och kaffe.

Mot Margaux. Bara namnet får det att pirra i hela kroppen. Efter en kort stund anländer vi till Château Giscours, ett 3:e cru. Fantastiska byggnader i riktig Château-stilt – vad jag nu kan mena med det. Men imponerande ser det ut, och vi tas emot av en mycket trevlig fransyska som börjar med att berätta slottets historia. Hon verkar inte helt nöjd med att den förra ägar-familjen vägrar släppa ifrån sig själva byggnaderna. Som det nu är, är det bara vineridelen som är överlåten till de nya ägarna. Själva huvudbyggnaden är helt tom, ingen har tillträde till den. Trots att de nya ägarna skulle vilja använda den, t ex som hotell eller B & B, vägras de att köpa den.

Efter den historiska genomgången fick vi en lysande beskrivning av jordmånen och de olika förutsättningarna för de olika druvorna de odlar. Och så ett litet smakprov på vad de kan åstadkomma. Dels fick vi prova deras första vin, Château Giscours 2002 och dels deras and-ra vin La Siréne 2000. Härliga båda två, men La Siréne var naturligtvis mer lättillgänglig både p.g.a. stil och ålder. En bra start på dagen!

Efter detta besök begav vi oss till staden Pauillac. Vid det här laget hade det börjat regna, och det fortsatte tyvärr mer eller mindre hela dagen. Har sommaren tagit slut?

Här i Pauillac fick vi ett par timmar på oss för oss själva, men ösregnet manade inte till några längre promenader, tyvärr. Rakt in på första bästa restaurang bar det, för de flesta av oss. Där blev de nog lätt överraskade, i synnerhet som vi ramlade in mitt i deras egen lunch en kvart innan de skulle öppna. Men vänliga som de var, lät de oss sätta oss där inne och så småningom fick vi dessutom varsin jättegod och mättande sallad.

Efter lunchen kikade vi runt lite i de närliggande butikerna, men snart var det dags att ge sig iväg mot nya spännande mål.

Nästa punkt på dagordningen var Château Pontet-Canet, 5:e cru, i Pauillac. Här fick vi först en kort rundvandring ute för att beundra vinfälten och få en historisk genomgång av egendo-men och dess byggnader. Ett lysande exempel på olika ägares önskan att tillföra något nytt och eget till det ursprungliga. Alla de här slotten har förmodligen fantastiska historier, san-ningar eller skrönor är väl kanske inte alltid så lätt att avgöra. Synd att det regnar, men det är smällar man får ta. Det hade i alla fall avtagit, jämfört med hur det vräkte ner inne i Pauillac. Nåväl, snart var vi inomhus och fick den obligatoriska genomgången av vineriet. De har un-der de senaste åren bytt ut de tidigare ståltankarna mot enorma ek-diton. Dessutom använ-der de nya, konformade cementtankar som tack vare sin form är lättare att rengöra och be-höver därför inte bekläs invändigt med glasfiber. Mycket trevlig och intressant presentation.
Till sist fick vi prova deras Château-vin från 1997. Tyvärr tydligen en av de sämsta årgångar-na, billigast i deras prislista, och det kändes nog tämligen oharmoniskt. Det hade varit roligt att få prova ett andravin som jämförelse, men så blev det inte.

Efter detta besök vände vi och körde söderut igen, till St.-Julien och Château Beychevelle. Nu kan vi prata slott! Rena Versailles, helt fantastiska byggnader. Men det var ju trots allt inte dem vi kommit för att titta på. Vi togs emot av en mycket trevlig engelsk dam, som dels för-såg oss med ett antal olika skrönor om hur namnet Beychevelle (”fällda segel” i något för-vanskad form) uppkommit. Sen en presentation av deras vinifieringsanläggning. De hade kommit på att det inte var så käckt med de enorma ståltankarna de brukat använda, så de hade bytt ut en del av dem mot stora, men inte så stora, ekfat, och de ståltankar de hade kvar var två mindre sammanbyggda på varandra. Det märktes utifrån egentligen bara på att de hade två luckor. Lite kul, som omväxling mot alla andra ståltankar vi sett genom åren, som i princip sett likadana ut. Även här hade de cementtankar också, men den traditionella, fyr-kantiga sorten.

Provningen som sedan följde var helt lysande. Vi fick prova deras Château Beychevelle 2005, trots att den inte lämnat fatet ännu! Den borde varit helt odrickbar, men harmonin fanns där utan tvekan, bakom alla tanniner. Denna årgång lär bli fantastisk, så det var verkligen roligt att få smaka den när den ännu befinner sig i sin linda.

Efter denna magnifika start fick vi prova dels Château Beychevelle 2001 och dels deras and-ravin Amiral 2001. Det var verkligen kul att jämföra. Andravinet var lättillgängligare - naturligt-vis – men båda var väldigt goda.

Efter de följande inköpen sjönk vi med en samfälld suck – av lycka, belåtenhet eller pur trött-het? – ihop i våra säten i bussen, för transport tillbaka till Bordeaux och vårt hotell. På grund av att i princip hela Bordeaux’ stads gatunät är uppgrävt för något för mej okänt ändamål, så blev resan något drygare än förväntat. Men strax före åtta var vi i alla fall tillbaka på hotellet, och en kvart senare gav vi oss i samlad tropp iväg till restaurangen där middagen väntade.

En härlig måltid blev det, med trevliga viner till – skam vore det väl annars, i Bordeaux! - och när allt detta var avklarat fanns det inte mycket krafter kvar i de gamla kropparna. Det var precis just jämt att vi orkade med den korta promenaden tillbaka till hotellet. Men utefter hal-va vägen blev vi stående för att åse och beundra effektiviteten hos några bilbärgare, som tillsammans med en uppsättning gendarmer rensade en gata från felparkerade bilar. Undan gick det, bilar lyftes och släpades, det märktes att det var yrkesmän med lång erfarenhet som utförde detta hantverk. Att bilarnas sirener tjöt brydde de sig naturligtvis inte om. Men att inte någon av ägarna reagerade för allt oväsen? Fast de kanske föredrog att lösa ut bilarna hos någon som inte slitit med själva förflyttningen. De var nog inte nådiga att tas med där och då!

När vi tröttnat på underhållningen var det bara att säga god natt och dra sig tillbaka.