Dessa minnen är nedskrivna efter hemkomst, glömde naturligtvis ta med mej en anteckningsbok.
Fredagen den 20 juni
Upp i ottan för att vara på plats på Säve i god tid innan planets avgång kl 10. Allt flöt på ovanligt smidigt och vi knackade på dörren på 10, Wentworth Close redan sex timmar efter vi låst vår egen ytterdörr. Det var nog det snabbaste vi varit med om, inte en fördröjning någonstans, allt gick som på räls.
En lugn eftermiddag och kväll, med mycket prat och diverse förberedelser inför stundande avfärd till Cornwall.
söndag 29 juni 2008
Lördagen den 21 juni
Återigen en tidig morgon.
Vi gav oss iväg vid halv åtta för att via buss, lokaltåg och diverse tunnelbanor till slut komma med tåget från Paddington tio över tio. Vi var ganska möra redan då, så visst var det skönt att slå sej till ro på tåget. Men fem timmar där är ganska mycket, så vissa av oss blev med tiden tämligen rastlösa.
Stackars våran lille Alex, det var inte jättekul men han klarade det galant trots tristessen och instängdheten.
Väl framme vid St Erth’s station väntade en hyrbil. Hu, så kusligt, jag som inte kört vänstertrafik på 25 år och dessutom överhuvudtaget aldrig kört en högerstyrd bil! Stor var den dessutom, eller i alla fall betydligt större än vår egen. Men tack och lov blev det en mjukstart, det var bara några få km till vår slutliga destination, John Fowler’s Holiday Village. Det var en förvånansvärt stor anläggning med säkert 300 stugor, väldigt lummigt och trevligt och vår stuga var fräsch och helt ok i storlek.
Klockan hade hunnit bli tämligen mycket innan vi installerat oss, så den enda aktiviteten för kvällen bestod i att få något i oss, en tämligen medioker hämtmat från den lokala restaurangen. Men vi blev mätta och det var trots allt huvudsaken. För övrigt orkade vi just ingenting mer utan ägnade kvällen åt småprat och – tror jag – fotboll på tv.
Vi gav oss iväg vid halv åtta för att via buss, lokaltåg och diverse tunnelbanor till slut komma med tåget från Paddington tio över tio. Vi var ganska möra redan då, så visst var det skönt att slå sej till ro på tåget. Men fem timmar där är ganska mycket, så vissa av oss blev med tiden tämligen rastlösa.
Stackars våran lille Alex, det var inte jättekul men han klarade det galant trots tristessen och instängdheten.
Väl framme vid St Erth’s station väntade en hyrbil. Hu, så kusligt, jag som inte kört vänstertrafik på 25 år och dessutom överhuvudtaget aldrig kört en högerstyrd bil! Stor var den dessutom, eller i alla fall betydligt större än vår egen. Men tack och lov blev det en mjukstart, det var bara några få km till vår slutliga destination, John Fowler’s Holiday Village. Det var en förvånansvärt stor anläggning med säkert 300 stugor, väldigt lummigt och trevligt och vår stuga var fräsch och helt ok i storlek.
Klockan hade hunnit bli tämligen mycket innan vi installerat oss, så den enda aktiviteten för kvällen bestod i att få något i oss, en tämligen medioker hämtmat från den lokala restaurangen. Men vi blev mätta och det var trots allt huvudsaken. För övrigt orkade vi just ingenting mer utan ägnade kvällen åt småprat och – tror jag – fotboll på tv.
Söndagen den 22 juni
Lugn morgon, ja så lugn våran Alex tillät. Några sov ut och Alex och jag gav oss ut för att utforska omgivningarna lite mer. Vi hade redan tidigare beslutat oss för att inte rusa iväg någonstans på förmiddagen utan bara försöka hämta andan. Dessutom började David känna sej lite småorolig i magen. Hu, hemska tanke, tänk om vi allihop skulle bli liggande i magsjuka?!
Men efter lunch och middagslur för den som det behövde kände vi oss redo för en första liten utflykt. Vi kom fram till att det skulle vara alldeles lagom att åka in till den tämligen närbelägna staden St Ives.
Vägen dit var lite småkuslig, vägarna i Cornwall är inte jättebreda, noterade vi. Men fram till St Ives kom vi. En sån mysig liten stad, säkert helt underbar om man inte har en bil att släpa på. Men vilka smala gator och inte en enda var i närheten av att vara horisontell! Backe upp och backe ner samtidigt som det svängde runt i hårnålskurvor med förskräckande regelbundenhet. Innan vi till slut hittade en parkeringsplats var vi nästan ända uppe i himmelen och jag hade sett en skymt av helvetet vid ett flertal tillfällen under resans gång. Tyvärr la batterierna i kameran av, så det blev inte ett enda kort taget där.
Väl parkerade och ute i det fria hade vi en väldigt trevlig eftermiddag som tillbringades med att strosa runt och bese vad som fanns att beskåda i stan och åt dessutom en väldigt god middag på en trevlig restaurang. Sen var det bara att börja uppstigningen mot parkeringsplatsen och göra oss redo för hemfärd. Men hade jag klarat att köra i St Ives borde jag väl klara allt? Så med gott mod gav vi oss iväg hemåt. Inte var vägen kul, men vadå, med lite försiktighet så. Men oj, där möter vi en buss, en stor en, bäst att smyga in mot sidan så mycket det går. Men aj, vad var det som lät så hemskt? Och som det börjar skaka i bilen! Vad har hänt, har vi fått punktering? Bäst att stanna på första bästa något bredare fläck. Jo, visst var det punktering, på BÅDA vänsterhjulen! Och där stod vi, på en väg som just jämt rymde två bilar i bredd, och som slingrade sej fram och tillbaka som en orm, och därmed skymde all sikt. Varningstriangel måste naturligtvis sättas ut. Men ack, inte fanns det någon sådan i bilen. Bara till att hoppas och be att ingen skulle köra rakt in i oss. Ja, vad göra? Naturligtvis ringa efter hjälp. Lätt som en plätt när alla och envar har med sig sin mobil. Fast vad hjälper det när det inte finns täckning? Modet sjönk mer och mer, tack och lov sov Alex inne i bilen. Enda möjligheten tycktes vara att Karin och David gav sej iväg till fots till stugbyn, uppskattningsvis tre km. Drygt men inte oöverkomligt. Efter hand stannade ett förvånansvärt stort antal bilar där de frågade om de kunde hjälpa till. Men vad finns att göra när två hjul är punkterade och det bara finns ett i reserv? Men en av dem, som inte hade fullt i sin bil, erbjöd sej att plocka upp Karin och David utefter vägen och så gjorde de också. På det sättet kom de fram till bebyggda trakter lite tidigare än annars.
Väl där och med täckning för telefonerna försökte de först ringa uthyraren, men det var ju söndag kväll och enbart en telefonsvarare de kom i kontakt med. Till slut fick de i alla fall tag i en assistansfirma som det på ett kort i bilen stod att bilen var försäkrad i. Men de ville inte kännas vid den här bilen, nej den fanns inte i deras register! En vänlig själ bland de anställda i stugbyn körde tillbaka David för att kolla att de fått med sej korrekt bilnummer och för att rapportera, vi kunde ju inte ha telefonkontakt med varandra och Jan och jag hade ju inte en aning om vad som hände, om något överhuvudtaget hände. Åter tillbaka i stugbyn och med ny kontakt med assistansfirman beslutades det att de trots allt, fast mot full ersättning kunde komma och hämta bilen trots att de fortfarande inte hittade den i sitt register, och köra den till en verkstad. Vad göra? Fanns naturligtvis inget att göra åt, något var ju tvunget att göras. Och vid det laget hade dessutom Alex vaknat och var helt förtvivlad. Inte gick det att så mycket som sätta ner honom, mamma och pappa var borta, allt var jättehemskt. Men efter att det var klart med assistanshjälpen kom David igen och Jan och Alex åkte tillbaka till tryggheten hos mamma Karin.
Allt detta gick inte precis i en handvändning, och innan till slut assistansbilen kom hade det nog gått mellan två och en halv och tre timmar sen eländet började. Genomfrusna och allmänt eländiga kunde vi till slut återvända till stugan, efter det att assistansmannen – som mycket väl kände till uthyrningsfirman och visste att bilen var försäkrad hos dem – kört in bilen ytterligare en bit, som jag aldrig i livet vågat, och till slut körde David och mej tillbaka till stugan. Dessutom fick han via för oss fördolda kanaler tag i uthyraren och det blev bestämt att den obrukbara skulle in till verkstaden och bli pånyttfödd, och förmiddagen dan därpå skulle vi få en annan bil under tiden den första åtgärdades. Vi fick också veta att vägrenarna i Cornwall har den lilla egenheten att de är uppbyggda som en liten mur av gamla tegelstenar och liknande och därefter har gräs och annan växtlighet fått härja fritt runt om och skickligt dolt hela hemskheten. Kontentan är att vägrenar i Cornwall är fällor som ska undvikas till varje pris.
Den kvällen delade vi ett par – kanske tre? – flaskor vin och lyckades till slut få upp värmen och tillbaka en del av livsmodet. På natten drömde jag vildsint om smala och krokiga och taggiga vägar.
Måndagen den 23 juni
Åter en lugn förmiddag, denna gång dock icke på grund av eget beslut utan en följd av billöshet. Men jag tror vi behövde det! David började också känna sej bättre. Det hade inte varit riktigt illa under dagarna, mest om nätterna, men det kändes skönt att det definitivt var på bättringsväg. Men en lugn förmiddag skadade nog inte ur hans synpunkt heller. Och lite kul i omgivningarna kunde man faktiskt också ha.
Framåt lunchtid kom ersättningsbilen och vi beslöt oss för att göra ett nytt försök på den engelska landsbygden. Denna gång var det en liten stad – by? - som heter Marazion och Mount St Michael som lockade. Lite lagom långt bort, bara någon halvtimmes bilfärd. Vägen var faktiskt helt ok, men byn var inte stort roligare än St Ives ur bilkörarsynpunkt. Men vi behövde inte köra så mycket, lyckades bara köra fel en gång så vi fick en extra och inte särskilt önskvärd men harmlös extratur. Parkering hittade vi precis mitt för det gamla slottet St Michael, som ligger på en ö strax utanför byn.
Det går alldeles utmärkt att gå dit under ebb, det var bara det att det började precis vända när vi kom dit och för att inte riskera att bli fast där ute beslöt vi oss för att beundra hela härligheten från stranden. Ur vissas synpunkt var det alldeles utmärkt, beväpnad med en spade var det faktiskt ganska kul, betydligt roligare än att sitta i kärran och bara bli kringdragen.
Hemresan gick lugnt, i dubbel bemärkelse. Jag körde Mycket Lugnt, kunde i luften känna alla osande svordomar från bakomvarande trafikanter men kunde tyvärr inte göra något åt det annat än att försöka hålla åt sidan så snart tillfälle gavs. Mina nerver var fortfarande i dallring. Men tack och lov för GPS:en som följde med hyran, vi behövde i alla fall inte fundera så mycket på vägval och riktning!
Väl tillbaka i stugan var det ganska sent, och vi beslöt oss för att uppsöka restaurangen som fanns på området, inte den vi hämtat maten från första dagen utan en annan. Det fanns två namn på områdeskartan. Fast det visade sig tyvärr vara samma, av någon outgrundlig anledning hade de bara ett annat namn för den sittande delen. Kvalitén och utbudet var exakt detsamma och servicen var ett skämt. Men vi fick i alla fall något i oss.
För övrigt förflöt kvällen lugnt och sansat med lite tv och några sällskapsspel.
Framåt lunchtid kom ersättningsbilen och vi beslöt oss för att göra ett nytt försök på den engelska landsbygden. Denna gång var det en liten stad – by? - som heter Marazion och Mount St Michael som lockade. Lite lagom långt bort, bara någon halvtimmes bilfärd. Vägen var faktiskt helt ok, men byn var inte stort roligare än St Ives ur bilkörarsynpunkt. Men vi behövde inte köra så mycket, lyckades bara köra fel en gång så vi fick en extra och inte särskilt önskvärd men harmlös extratur. Parkering hittade vi precis mitt för det gamla slottet St Michael, som ligger på en ö strax utanför byn.
Det går alldeles utmärkt att gå dit under ebb, det var bara det att det började precis vända när vi kom dit och för att inte riskera att bli fast där ute beslöt vi oss för att beundra hela härligheten från stranden. Ur vissas synpunkt var det alldeles utmärkt, beväpnad med en spade var det faktiskt ganska kul, betydligt roligare än att sitta i kärran och bara bli kringdragen.
Hemresan gick lugnt, i dubbel bemärkelse. Jag körde Mycket Lugnt, kunde i luften känna alla osande svordomar från bakomvarande trafikanter men kunde tyvärr inte göra något åt det annat än att försöka hålla åt sidan så snart tillfälle gavs. Mina nerver var fortfarande i dallring. Men tack och lov för GPS:en som följde med hyran, vi behövde i alla fall inte fundera så mycket på vägval och riktning!
Väl tillbaka i stugan var det ganska sent, och vi beslöt oss för att uppsöka restaurangen som fanns på området, inte den vi hämtat maten från första dagen utan en annan. Det fanns två namn på områdeskartan. Fast det visade sig tyvärr vara samma, av någon outgrundlig anledning hade de bara ett annat namn för den sittande delen. Kvalitén och utbudet var exakt detsamma och servicen var ett skämt. Men vi fick i alla fall något i oss.
För övrigt förflöt kvällen lugnt och sansat med lite tv och några sällskapsspel.
Tisdagen den 24 juni
Nu skulle vi i alla fall ge oss iväg ut lite tidigare. Denna gång var det Land’s End som var målet. Inte alltför långt bort och nåt som skulle vara kul att se. En turistfälla, javisst, men det skulle dessutom finnas en liten bondgårdsaktighet med getter och grisar och hönor och liknande att beskåda för små asfaltsblommor och en del lokala hantverkare.
Men först ett litet morgonbad.
Fin väg dit, en sån där härlig en med linje både i mitten och på sidorna! Tänk så vackert det ser ut! Inga problem att hitta dit heller, länge leve GPS.
Väl där beskådades det som fanns att beskåda av naturscenerier, lokalt cider inhandlades, grisar och getter beskådades med stor fascination och Karin och jag hittade varsin härlig väska! Lite afternoon tea hann vi dessutom med innan det var dags för återfärd. Nerverna var på plats, det hade ju inte varit några problem att ta sej dit, hur skulle det då kunna vara det på hemvägen?
Det gick lysande, damen i GPS:en dirigerade oss igenom den ena rondellen efter den andra och svängar hit och svängar dit. Men efter ett slag tyckte vi det verkade lite obekant vad gäller bynamn vi passerade. Mystiskt, vad hände? Och borde vi inte snart vara framme? Hade något tänkt på om St Ives – som var riktningen vi skulle mot – synts till på länge? Nej, faktiskt inte. De vita linjerna vid kanterna hade dessutom försvunnit för ett slag sen. Nu försvann även mittlinjen. Vägen blev smalare och smalare. Något var fel, väldigt fel! Men var fanns plats att stanna för att konsultera karta och jämföra med senaste bynamnet vi passerat? Till slut hittade vi en liten ficka – tror det var en privat uppfart av något slag – och då, efter lite letande, kom vi fram till att vi kört helt rätt första halvan från Land’s End men sen hände något. Det måste ha varit på det stället där inte rondellens avfarter stämde med vad damen sa, och där vi fortsatt på eget bevåg utan att hon protesterat. Nu var vi i alla fall i rakt motsatt riktning och mycket långt från vårt avsedda mål. Inte kul. Vägen var inte kul. Alex tyckte inte det var kul att åka bil längre, och det tyckte förresten inte någon av oss. Men det enda vi kunde göra var att programmera om GPS:en och hålla ett bättre vakande öga över att hon inte hittade på några fler practical jokes. Så fortsatte vi färden, rakt in i helvetet. Hittills hade vi trots allt befunnit oss på vägar där det i alla fall fanns en teoretisk möjlighet att mötas två bilar i bredd, men det ändrades drastiskt. Hon ledde in oss på den ena smalare än den andra, och eftersom de inte fanns på bilkartan hade vi inget annat val än att bara fortsätta. Ja, förresten, vadå vända? Vägen var till slut snäppet smalare än bilen, och det enda vi kunde göra var att fortsätta och innerligt be om att vi inte skulle möta någon. Det var troligtvis otroligt vackert och trolskt, mitt inne i en lövträdsskog där grenarna som inte skrapade mot bilsidorna slöt sej som ett tak över oss. Tyvärr var det ingen som hade nerver till att plocka upp kameran, det hade annars varit kul att ha ett kort från denna gröna helvetesfärd. Km efter km, säkert en halvtimme körde vi så, innan vi äntligen kom fram till en större väg. Ja, alltså så pass stor att det fanns lite mellanrum mellan bilen och växtligheten. Fast fortfarande var det absolut ingen möjlighet att möta någon. Tack och lov slapp vi det också, i ett sånt läge vet jag faktiskt inte vad vi skulle ha gjort. Förhoppningsvis hade det varit någon lokal förmåga som visste hur det skulle gå till. De har kanske något trick och kan klättra upp i träd eller nåt?
Men till slut blev vi ledda till större och större vägar, och när vi till slut kom ut på en med mittlinje började vi återigen andas. Att en vit linje i mitten av en väg kan vara så vacker!
Det blev en mycket längre utfärd än vi planerat från början, men vi hade fått se mycket av Cornwalls natur, och det vi inte vet om Cornwalls vägar är inte värt att veta!
Laga middag? Sällan, fanns inte ork. Vi gjorde något som jag aldrig gjort förr, ringde till en kinarestaurang som kom med en massa olika små lådor innehållande diverse födoämnen, faktiskt riktigt gott. Och en flaska vin till, det behövde våra nerver.
Men först ett litet morgonbad.
Fin väg dit, en sån där härlig en med linje både i mitten och på sidorna! Tänk så vackert det ser ut! Inga problem att hitta dit heller, länge leve GPS.
Väl där beskådades det som fanns att beskåda av naturscenerier, lokalt cider inhandlades, grisar och getter beskådades med stor fascination och Karin och jag hittade varsin härlig väska! Lite afternoon tea hann vi dessutom med innan det var dags för återfärd. Nerverna var på plats, det hade ju inte varit några problem att ta sej dit, hur skulle det då kunna vara det på hemvägen?
Det gick lysande, damen i GPS:en dirigerade oss igenom den ena rondellen efter den andra och svängar hit och svängar dit. Men efter ett slag tyckte vi det verkade lite obekant vad gäller bynamn vi passerade. Mystiskt, vad hände? Och borde vi inte snart vara framme? Hade något tänkt på om St Ives – som var riktningen vi skulle mot – synts till på länge? Nej, faktiskt inte. De vita linjerna vid kanterna hade dessutom försvunnit för ett slag sen. Nu försvann även mittlinjen. Vägen blev smalare och smalare. Något var fel, väldigt fel! Men var fanns plats att stanna för att konsultera karta och jämföra med senaste bynamnet vi passerat? Till slut hittade vi en liten ficka – tror det var en privat uppfart av något slag – och då, efter lite letande, kom vi fram till att vi kört helt rätt första halvan från Land’s End men sen hände något. Det måste ha varit på det stället där inte rondellens avfarter stämde med vad damen sa, och där vi fortsatt på eget bevåg utan att hon protesterat. Nu var vi i alla fall i rakt motsatt riktning och mycket långt från vårt avsedda mål. Inte kul. Vägen var inte kul. Alex tyckte inte det var kul att åka bil längre, och det tyckte förresten inte någon av oss. Men det enda vi kunde göra var att programmera om GPS:en och hålla ett bättre vakande öga över att hon inte hittade på några fler practical jokes. Så fortsatte vi färden, rakt in i helvetet. Hittills hade vi trots allt befunnit oss på vägar där det i alla fall fanns en teoretisk möjlighet att mötas två bilar i bredd, men det ändrades drastiskt. Hon ledde in oss på den ena smalare än den andra, och eftersom de inte fanns på bilkartan hade vi inget annat val än att bara fortsätta. Ja, förresten, vadå vända? Vägen var till slut snäppet smalare än bilen, och det enda vi kunde göra var att fortsätta och innerligt be om att vi inte skulle möta någon. Det var troligtvis otroligt vackert och trolskt, mitt inne i en lövträdsskog där grenarna som inte skrapade mot bilsidorna slöt sej som ett tak över oss. Tyvärr var det ingen som hade nerver till att plocka upp kameran, det hade annars varit kul att ha ett kort från denna gröna helvetesfärd. Km efter km, säkert en halvtimme körde vi så, innan vi äntligen kom fram till en större väg. Ja, alltså så pass stor att det fanns lite mellanrum mellan bilen och växtligheten. Fast fortfarande var det absolut ingen möjlighet att möta någon. Tack och lov slapp vi det också, i ett sånt läge vet jag faktiskt inte vad vi skulle ha gjort. Förhoppningsvis hade det varit någon lokal förmåga som visste hur det skulle gå till. De har kanske något trick och kan klättra upp i träd eller nåt?
Men till slut blev vi ledda till större och större vägar, och när vi till slut kom ut på en med mittlinje började vi återigen andas. Att en vit linje i mitten av en väg kan vara så vacker!
Det blev en mycket längre utfärd än vi planerat från början, men vi hade fått se mycket av Cornwalls natur, och det vi inte vet om Cornwalls vägar är inte värt att veta!
Laga middag? Sällan, fanns inte ork. Vi gjorde något som jag aldrig gjort förr, ringde till en kinarestaurang som kom med en massa olika små lådor innehållande diverse födoämnen, faktiskt riktigt gott. Och en flaska vin till, det behövde våra nerver.
Onsdagen den 25 juni
Jaha, nu var det min tur. David var helt pigg och frisk och jag kände mej som en urvriden disktrasa som med jämna mellanrum behövde vridas ur ytterligare. Ingen möjlighet för några utfärder. Där rök planerna för ett besök på Eden Project.
Karin, David och Alex tog bussen in till St Ives och hade en trevlig dag där, ömsom i stan ömsom på stranden. Tyvärr var det inte varmt nog i vattnet för några bad. Jan och jag stannade i stugan, jag mesta tiden i sängen. Inget kul men heller inget att göra något åt.
Karin och David hade köpt med sej lite mat som Jan sen tillagade, den första middag som tillreddes där.
Karin, David och Alex tog bussen in till St Ives och hade en trevlig dag där, ömsom i stan ömsom på stranden. Tyvärr var det inte varmt nog i vattnet för några bad. Jan och jag stannade i stugan, jag mesta tiden i sängen. Inget kul men heller inget att göra något åt.
Karin och David hade köpt med sej lite mat som Jan sen tillagade, den första middag som tillreddes där.
Torsdagen den 26 juni
Sista dagen innan hemfärd. Jag var återigen på benen och i skapligt skick. Nu skulle vi i alla fall kunna komma iväg till Tintagel, Kung Arthurs födelseort. Startade skapligt tidigt och hade som delmål ett zoo som skulle finnas i närheten av Newquay, ungefär halvvägs. Vi tyckte det kunde vara lämpligt att dela upp färden lite, för Alex skull. Motorväg till att börja med, oh så ljuvligt! Men när vi närmade oss Newquay blev naturligtvis vägarna sämre och sämre och sämre, fattar inte hur folk som bor i detta land står ut!!! Och så fanns det inget zoo där! Vet inte varför, om det blivit felläst i broschyren eller om det var något som funnits och lagts ner, det spelar ju ingen roll, där och då fanns det i alla fall inte. Så det blev bara en extra omväg till ingen nytta.
Men till slut kom vi i alla fall fram till Tintagel, en jättemysig liten by där vi promenerade runt lite,
besåg det gamla posthuset och till slut gick mot den udde där själva slottsruinen fanns. Ja, vi gick inte dit ut, såg den bara uppifrån en klippa. En sån storm där var! Inne i byn var det skapligt lugnt, lite blåst javisst, men inte som där. Det gick knappt att gå upprätt! Och så tycks det vara för det mesta, fattar inte varför någon fått för sej att bygga nåt där ute. Men visst var det imponerande att se.
Därefter fortsatte vi några få km – naturligtvis på vägar som saknade sidolinjer och oftast även mittlinje, vad annars? – till Boscastel. Denna by blev mer eller mindre dränkt i en översvämning 2004, och är tydligen det den är mest känd för, men det som gjorde att vi åkte dit var att där finns ett häxmuseum, ett fantastiskt intressant ställe som det verkligen var kul att vi hann med.
Middag passade vi också på att få i oss när vi var där, vis av erfarenhet vågade vi inte ta något för givet när det gällde tid för hemkomst.
Men bortsett från att jag svängde åt fel håll ut från parkeringen, eftersom damen i GPS:en var så långsam i starten och folk stod bakom och blev otåliga, och därför fick köra en vid sväng runt byn – vägar utan mittlinje, men faktiskt nästan en halv gång bredare än bilen. Där fick vi faktiskt möte, ett par gånger till och med, men då körde jag åt sidan så mycket jag vågade, stannade och blundade. Sen fick de andra tala om för mej när det var fritt fram att köra vidare. Hur de mötande bilarna fixade det vet jag inte, och ärligt talat bryr jag mej heller inte om det!
Så småningom kom vi i alla fall ut på bredare och bredare vägar och äntligen var vi åter på motorvägen! Det flöt på jättebra, ända tills vi var nästan hemma. Då blev vi omkörda och fick ett stenskott i framrutan som spräckte den. Hur ofta får man stenskott på en motorväg? Och hur ofta av dem spräcker en ruta? Det blev en rysligt dyr historia, den här hyrbilen. Självrisk för bärgningen £88, byte av hjul och en navkapsel £ 293 och nu en ny ruta. Har i skrivande stund inte fått veta vad den går på, uthyraren skulle kontakta Karin när han visste. £100? £200? Inte en aning, känner mej bara lite uppgiven.
Men ingen blev ju skadad och det är huvudsaken, och hem till stugbyn kom vi utan vidare missöden. Lugn kväll med lite ihopsamling av diverse utspridda ägodelar. Fantastiskt så många gömställen våran Alex lyckas hitta att stoppa grejer i! Dessutom hade han lärt sej att man kan gömma sej nederst i ett linneskåp och att man kan dra ut lådor i byråer och kliva upp där. Fast det gick inte så bra. Byråer som man kliver upp i har en tendens att välta över sej, och det är ju inte så kul. Fast i just det här specifika fallet var det nog klättraren som kom lindrigast undan, omgivningen däremot höll på att få en samfälld hjärtattack. Därefter vändes byrån så lådorna inte gick att nå, för allas väl.
Men till slut kom vi i alla fall fram till Tintagel, en jättemysig liten by där vi promenerade runt lite,
besåg det gamla posthuset och till slut gick mot den udde där själva slottsruinen fanns. Ja, vi gick inte dit ut, såg den bara uppifrån en klippa. En sån storm där var! Inne i byn var det skapligt lugnt, lite blåst javisst, men inte som där. Det gick knappt att gå upprätt! Och så tycks det vara för det mesta, fattar inte varför någon fått för sej att bygga nåt där ute. Men visst var det imponerande att se.
Därefter fortsatte vi några få km – naturligtvis på vägar som saknade sidolinjer och oftast även mittlinje, vad annars? – till Boscastel. Denna by blev mer eller mindre dränkt i en översvämning 2004, och är tydligen det den är mest känd för, men det som gjorde att vi åkte dit var att där finns ett häxmuseum, ett fantastiskt intressant ställe som det verkligen var kul att vi hann med.
Middag passade vi också på att få i oss när vi var där, vis av erfarenhet vågade vi inte ta något för givet när det gällde tid för hemkomst.
Men bortsett från att jag svängde åt fel håll ut från parkeringen, eftersom damen i GPS:en var så långsam i starten och folk stod bakom och blev otåliga, och därför fick köra en vid sväng runt byn – vägar utan mittlinje, men faktiskt nästan en halv gång bredare än bilen. Där fick vi faktiskt möte, ett par gånger till och med, men då körde jag åt sidan så mycket jag vågade, stannade och blundade. Sen fick de andra tala om för mej när det var fritt fram att köra vidare. Hur de mötande bilarna fixade det vet jag inte, och ärligt talat bryr jag mej heller inte om det!
Så småningom kom vi i alla fall ut på bredare och bredare vägar och äntligen var vi åter på motorvägen! Det flöt på jättebra, ända tills vi var nästan hemma. Då blev vi omkörda och fick ett stenskott i framrutan som spräckte den. Hur ofta får man stenskott på en motorväg? Och hur ofta av dem spräcker en ruta? Det blev en rysligt dyr historia, den här hyrbilen. Självrisk för bärgningen £88, byte av hjul och en navkapsel £ 293 och nu en ny ruta. Har i skrivande stund inte fått veta vad den går på, uthyraren skulle kontakta Karin när han visste. £100? £200? Inte en aning, känner mej bara lite uppgiven.
Men ingen blev ju skadad och det är huvudsaken, och hem till stugbyn kom vi utan vidare missöden. Lugn kväll med lite ihopsamling av diverse utspridda ägodelar. Fantastiskt så många gömställen våran Alex lyckas hitta att stoppa grejer i! Dessutom hade han lärt sej att man kan gömma sej nederst i ett linneskåp och att man kan dra ut lådor i byråer och kliva upp där. Fast det gick inte så bra. Byråer som man kliver upp i har en tendens att välta över sej, och det är ju inte så kul. Fast i just det här specifika fallet var det nog klättraren som kom lindrigast undan, omgivningen däremot höll på att få en samfälld hjärtattack. Därefter vändes byrån så lådorna inte gick att nå, för allas väl.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)