Bussresa till Tyskland - Frankrike - Italien -Tyskland med Sten G Svenhage
Äntligen randas dagen för avresa. Men ack så tidigt den randas, långt innan tuppen fått skorna på. Klockan 6 - på morgonen! - lämnade vi Trollhättan för den första etappen till Jönköping, där vi skulle möta upp vid bussen. Kallt och ruggigt, men med förväntningarna värmande i kroppen samlades vi 29 av 32 deltagare, varav ett flertal var gamla bekanta sen tidigare resa. När allt bagage var inpackat och vi själva placerat oss i bussen, gav vi oss iväg mot det första stoppet i Halmstad, där våra gamla Trollhättebekanta Britt Johansson och Elisabet Björk anslöt. Därefter raskt mot Helsingborg, där Karin Thellmark från Höllviken anslöt. Färjan över till Helsingör gick snabbt och elegant, liksom färden genom Danmark och färjan Rödby - Puttgarden. Nu började det verkligen kännas att vi var på väg, stämningen var hög, alla hade det bekvämt i den stora bussen som så snabbt och elegant framfördes av vår trevliga chaufför Sören, och en bit ner i Tyskland började allvaret med den första vinprovningen i bussen. Sten hade med sig ett rött vin som vi skulle försöka pricka in. En klurig historia - för mej i alla fall. Det visade sig vara en Syrah från Portugal, João Portugal Ramos. Men även om gissningen blev i vildaste laget - jag vägrar tala om vad jag trodde det var - så kändes det att vi nu var igång med detta allvarliga värv vi gett oss in på. Detta var det första vin av 103 som vi provade under resan.
Hur som helst så rullade bussen på, och framåt kvällen kom vi till Hildesheim, där vi skulle övernatta. Efter en god middag med ett antal trevliga viner till stöp vi i säng, hur man nu kan bli så rysligt trött av att bara sitta still. Men det var förståss den okristligt tidiga uppstigningen som var orsaken. Man stiger inte upp halv fem en lördagsmorgon ostraffat!
Visar inlägg med etikett 2004. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett 2004. Visa alla inlägg
onsdag 5 september 2007
2004-10-03
Lördagsmorgonens start var inte nån höjdare, men denna morgon var om möjligt än värre, om än inte lika tidig. Hade beställt väckning i hotellreceptionen, men inte sjutton ringde de! Vaknade tjugo över sju, och bussen skulle gå kl åtta, så det blev att slänga sej in i duschen för att försöka vakna, trycka ner det som blivit uppackat i väskorna igen och ett synnerligen raskt besök i frukostmatsalen. En torr brödbit och en kopp kaffe var vad som hanns med, alla andra läckerheter som fanns uppradade fick sig bara en sorgsen blick. Men vi sinkade i alla fall inte bussen, utan satt på våra platser prick åtta, om än något flämtande. Gissa vem som tvärsomnade, så fort bussen kommit i rörelse?
Ett par timmar senare, efter en kafferast utefter autobahn, var det dags för nästa provning. Den bestod av två vita viner, Dr Faust Pinot Blanc och Deidesheim Harmoni. Vi trappar upp! Denna provning skedde i grupper om åtta, för att vi skulle lära känna varandra lite bättre. Vinerna i sig, i alla fall det ena, var väl inte några bekantskaper som manade till fördjupad kontakt, men medpassagerarna var alla av det sympatiska slaget, så det blev en mycket trevlig stund, Dr Faust till trots.
Framåt eftermiddagen anlände vi till Ribeauvillé i Alsace, vårt första egentliga delmål. En liten promenad i den lilla stan (byn?) hann vi med innan det åter var dags för allvar. Vårt första vingårdsbesök var hos Lois Sipp, där vi fick en fantastiskt trevlig provning av sonen Etiénne Sipp. 11 viner fick vi prova, och därefter berättade Etiénne livfullt och engagerat om sent skördade druvor och botrytis.
Efter provningen var vi mogna för lite mat, och detta fick vi på den närliggande restaurangen Ami Fritz. En mycket god Tarte flambé serverades till förrätt, tillsammans med en Pinot Gris. Till huvudrätt fick vi så en enorm tallrik rågad med choucroute - surkål - beledsagat av fläsk och korvar av allehanda slag. Mycket var det, men med hjälp av en Gewurztraminer lyckades vi få ner merparten av det. Till dessert fick vi en härlig glassaktig historia med grädde och hallonsås. Precis vad vi behövde! Men eftersom det var så himmelskt gott så slank det också ner. Redan här känner man hur hektona börjar samlas runt midjan, men vad då, tids nog att dra åt svångremmen när man kommer hem!
Ännu en lång dags färd mot natt hade nått sitt mål, och mätta och belåtna kröp vi i säng, vaggade till ro av kyrkkockan som klämtade så glatt tvärs över det lilla torget.
Ett par timmar senare, efter en kafferast utefter autobahn, var det dags för nästa provning. Den bestod av två vita viner, Dr Faust Pinot Blanc och Deidesheim Harmoni. Vi trappar upp! Denna provning skedde i grupper om åtta, för att vi skulle lära känna varandra lite bättre. Vinerna i sig, i alla fall det ena, var väl inte några bekantskaper som manade till fördjupad kontakt, men medpassagerarna var alla av det sympatiska slaget, så det blev en mycket trevlig stund, Dr Faust till trots.
Framåt eftermiddagen anlände vi till Ribeauvillé i Alsace, vårt första egentliga delmål. En liten promenad i den lilla stan (byn?) hann vi med innan det åter var dags för allvar. Vårt första vingårdsbesök var hos Lois Sipp, där vi fick en fantastiskt trevlig provning av sonen Etiénne Sipp. 11 viner fick vi prova, och därefter berättade Etiénne livfullt och engagerat om sent skördade druvor och botrytis.
Efter provningen var vi mogna för lite mat, och detta fick vi på den närliggande restaurangen Ami Fritz. En mycket god Tarte flambé serverades till förrätt, tillsammans med en Pinot Gris. Till huvudrätt fick vi så en enorm tallrik rågad med choucroute - surkål - beledsagat av fläsk och korvar av allehanda slag. Mycket var det, men med hjälp av en Gewurztraminer lyckades vi få ner merparten av det. Till dessert fick vi en härlig glassaktig historia med grädde och hallonsås. Precis vad vi behövde! Men eftersom det var så himmelskt gott så slank det också ner. Redan här känner man hur hektona börjar samlas runt midjan, men vad då, tids nog att dra åt svångremmen när man kommer hem!
Ännu en lång dags färd mot natt hade nått sitt mål, och mätta och belåtna kröp vi i säng, vaggade till ro av kyrkkockan som klämtade så glatt tvärs över det lilla torget.
2004-10-04
Nu kom vi upp i laga tid. Förutom fungerande väckning från hotellet hade vi satt båda våra mobiltelefoner på ringning, och så skulle det förbli i framtiden! Inga fler missade frukostar för vår del minsann! Fast denna morgon hade det nog inte märkts någon skillnad, vad gäller frukost intag. De alsaciska frukostarna är något spartanska, i alla fall i jämförelse med de tyska. Fast bagetten och croissanten var god, inte tu tal om saken. Kaffet lämnade väl kanske något övrigt att önska, men man kan ju inte få allt här i världen. Och vi hade ju så att säga att ta av sen föregående kvälls middag, så det var knappast någon risk för akut undernäring.
Bussen äntrades för en kort färd till Riquewihr, där vi fick en och en halv timme på oss att i det ljuvliga vädret strosa omkring och beundra denna urgamla korsvirkesstad. Lite federweisser hanns också med att smakas, druvmust som ännu inte jäst färdigt till vin. Tror att jag trots allt föredrar den färdigjästa produkten.
Åter i bussen kunde vi utefter vägen se hur skörden i vinfälten var i full gång. Allteftersom vi passerade det ena flitiga vinplockargänget efter det andra, så närmade vi oss snabbt Beaune, där vi skulle stanna i två nätter. Direkt efter ankomsten till Beaune fick vi ett par timmar för oss själva att ströva runt på egna upptäcktsfärder. För vår del (Monica och Bosse Carlsson, Ingrid och Sven-Bertil Skog, Jan och jag) styrde vi stegen till en turistbyrå, där vi fick varsin karta över stan. Direkt därefter landade vi i en helt fantastisk bokhandel, som hade i princip allt. En del inköp kunde faktiskt inte undvikas, t ex halsband, slipsar, planscher mm. Efter dessa utsvävningar uppkom ett akut behov av mat, så vi beslöt oss för att uppskjuta de mer kulturella aktiviteterna ytterligare en stund. En trevlig uteservering kunde tillfredsställa våra behov i form av varsin Croque Monsieur och ett glas vin. Denna monsieur var en helt ny bekantskap, som vissa av oss faktiskt hade lärt oss om på en genomgången turistfranskakurs förra hösten. Tänk att vi skulle få nytta av den! Det var ljuvligt att sitta där i solen och värmen, äta gott, dricka gott, må gott och titta på folk. Och det fortsatte vi med tills det var dags för bussen att ta oss till hotellet, som låg någon kilometer utanför stan. Där blev det en snabbdusch för att sen i samlad tropp bege oss till Château de Melin för provning och middag. Väl där blev vi först visade runt i deras källare, och där vi fick ett första litet smakprov på en aligoté. Därefter lämnade vi underjorden, gick över slottsgården och blev visade in i en sal där vi fick deras vita viner presenterade för oss. Paul Dumay, Ch de Melins ägare sedan fyra år tillbaka, berättade ingående om alla deras olika ägor runt om i Bourgogne. De, till skillnad från själva slottet, hade han övertagit från sina föräldrar. Tyvärr var den gode Paul lite svår att förstå, men så mycket begrep jag, att de hade ägor på alla typer av lägen, från det lägsta regionala till Grand Cru.
Vinerna vi fick prova avspeglade väl detta. Det var allt från aligotén som just inte lämnade några spår i minnet, till deras Meursault som var himmelskt läcker.
Efter de vita vinerna blev vi visade in i en annan stor sal, där det var uppdukat till middag. Till denna provade vi deras röda viner, eller i alla fall sex av dem.
Åter på hotellet var inte klockan stort mer än nio. Nåt så otroligt tidigt har vi väl aldrig varit med om! Efter en snabbtur in på rummen gick vi till hotellreceptionen, där det fanns några sittgrupper. Trots allt var vi inte sugna på några större äventyr, men en stund i stilla kontemplation med varsitt glas vin/öl satt fint. Tröttheten kom snabbt ikapp oss, och snart var det dags att dra sig tillbaka.
Bussen äntrades för en kort färd till Riquewihr, där vi fick en och en halv timme på oss att i det ljuvliga vädret strosa omkring och beundra denna urgamla korsvirkesstad. Lite federweisser hanns också med att smakas, druvmust som ännu inte jäst färdigt till vin. Tror att jag trots allt föredrar den färdigjästa produkten.
Åter i bussen kunde vi utefter vägen se hur skörden i vinfälten var i full gång. Allteftersom vi passerade det ena flitiga vinplockargänget efter det andra, så närmade vi oss snabbt Beaune, där vi skulle stanna i två nätter. Direkt efter ankomsten till Beaune fick vi ett par timmar för oss själva att ströva runt på egna upptäcktsfärder. För vår del (Monica och Bosse Carlsson, Ingrid och Sven-Bertil Skog, Jan och jag) styrde vi stegen till en turistbyrå, där vi fick varsin karta över stan. Direkt därefter landade vi i en helt fantastisk bokhandel, som hade i princip allt. En del inköp kunde faktiskt inte undvikas, t ex halsband, slipsar, planscher mm. Efter dessa utsvävningar uppkom ett akut behov av mat, så vi beslöt oss för att uppskjuta de mer kulturella aktiviteterna ytterligare en stund. En trevlig uteservering kunde tillfredsställa våra behov i form av varsin Croque Monsieur och ett glas vin. Denna monsieur var en helt ny bekantskap, som vissa av oss faktiskt hade lärt oss om på en genomgången turistfranskakurs förra hösten. Tänk att vi skulle få nytta av den! Det var ljuvligt att sitta där i solen och värmen, äta gott, dricka gott, må gott och titta på folk. Och det fortsatte vi med tills det var dags för bussen att ta oss till hotellet, som låg någon kilometer utanför stan. Där blev det en snabbdusch för att sen i samlad tropp bege oss till Château de Melin för provning och middag. Väl där blev vi först visade runt i deras källare, och där vi fick ett första litet smakprov på en aligoté. Därefter lämnade vi underjorden, gick över slottsgården och blev visade in i en sal där vi fick deras vita viner presenterade för oss. Paul Dumay, Ch de Melins ägare sedan fyra år tillbaka, berättade ingående om alla deras olika ägor runt om i Bourgogne. De, till skillnad från själva slottet, hade han övertagit från sina föräldrar. Tyvärr var den gode Paul lite svår att förstå, men så mycket begrep jag, att de hade ägor på alla typer av lägen, från det lägsta regionala till Grand Cru.
Vinerna vi fick prova avspeglade väl detta. Det var allt från aligotén som just inte lämnade några spår i minnet, till deras Meursault som var himmelskt läcker.
Efter de vita vinerna blev vi visade in i en annan stor sal, där det var uppdukat till middag. Till denna provade vi deras röda viner, eller i alla fall sex av dem.
Åter på hotellet var inte klockan stort mer än nio. Nåt så otroligt tidigt har vi väl aldrig varit med om! Efter en snabbtur in på rummen gick vi till hotellreceptionen, där det fanns några sittgrupper. Trots allt var vi inte sugna på några större äventyr, men en stund i stilla kontemplation med varsitt glas vin/öl satt fint. Tröttheten kom snabbt ikapp oss, och snart var det dags att dra sig tillbaka.
2004-10-05
Sovmorgon. Avfärd kl 9.00. Kort färd till Chassagne och Caveaux de Chassagne-Montrachet, för dagens första provning. Ett mycket trevligt kooperativ där vi fick prova 4 vita och 3 röda viner, under ledning av en något svårförståelig med engagerad man. Han berättade att de hade 500 olika viner, mest från Côte D'Or men även en del från Chablis.
Efter detta förmiddagspass var det dags för lunch. Och vilken lunch! Det avåts på ett litet ställe som heter Auberge de Vignes, någonstans ute på landsbygden. Vad sägs om paté med inbakad persilja, bröd och sallad; lammedaljong med rosmarin, polentaskivor med tomatröra, morötter och gurka; två sorters ost; och som avslutning en äppel-marängskapelse som var något alldeles extra. Till detta drack vi ett vitt och ett rött bourgognevin. Inte heller idag verkar det som att vi skulle förlora vikt!
Mätta och belåtna fortsätter vi färden, nu tillbaka till Beaune där vi ska besöka Bouchard Père & Fils. Besöket i deras vinkällare var verkligen en upplevelse. De har obegripliga 6 miljoner flaskor lagrade, från tidigt 1800-tal fram till våra dagar. Firman fick ny ägare 1995, och efter det har det skett en markant uppryckning. De har ägor över hela Bourgogne, med tonvikt på Côte de Beaune. Här fick vi prova tre röda och två vita, kanske inte några av deras toppditon, men trevliga. Det var verkligen kul att se deras källare, men inför själva provningen hade vi nog lite för höga förväntningar.
Efter denna provningseffektiva för- och eftermiddag fick vi ledigt resten av dagen, och vi gav oss glatt ut i vimlet i Beaune. Vårt huvudsakliga mål - bortsett från att strosa runt och insupa atmosfären - var att inhandla lämpliga livsmedel inför kvällens middag. Vi var nämligen överens om att vi inte hade behov av någon lagad måltid efter den fantastiska lunchen, och dessutom hade vi sett den perfekta picnicplatsen vid hotellpoolen. Vi siktade in oss på en liten livsmedelsaffär där det inhandlades ostar av alla de sorter, charkuterier och patéer, och naturligtvis viner som verkade spännande, t ex Givry 1er Cru, vitt och rött, och en Passe-tout-Grains. Bröd inhandlades också. När vi var nöjda med våra inköp påbörjades uttåget ur stan, med hjälp av den något undermåliga stadskartan. I den gamla stadskärnan, där vi befann oss, finns tydligen inte en rät linje i gatunätet, och det blev snabbt lätt förvirrat när vi skulle enas om riktningen. Hur som helst så gick vi ditåt vi till slut enats om att Route de Pommard låg, den väg vi skulle följa ca 1 km för att komma till vårt hotell. Efter ett par minuter befann vi oss i ett bostadsområde, där ny förvirring uppstod. Nåja, herrarna i sällskapet hävdade i efterhand att de hade totalkoll på situationen, så det var kanske bara jag som var drabbad av förvirringen. Samtidigt såg jag min chans att få praktisera den franska som jag så mödosamt lärt mej på franskakursen. Alltså repeterade jag i huvudet hur jag skulle fråga någon inföding efter vägen. Därefter attackerade jag första bästa förbipasserande, med ett glimrande "Route de Pommard, s'il vous plaît?" Lyckan var total, när mannen ifråga för mej fullt begripligt svarade "à droite, á droite et á gauche et tout droit". Jag begrep direkt att vi skulle svänga höger två gånger, sen en gång till vänster och så rakt fram. Precis vad vi lärt oss på kursen, klockrent faktiskt! Samtidigt viftade han förståss väldigt vältaligt åt höger respektive vänster, så situationen var glasklar. Efter denna förklaring såg den vänlige mannen ut att förvänta sig en något klarare bekräftelse på att meddelandet mottagits, utöver en uppmärksam och intelligent uppsyn, så vänlig som jag är repeterade jag á droite osv, på i mina öron klingande franska, och avslutade alltihop med ett Merci, Monsieur. Vid det laget tror jag att vägvisaren insåg mina språkliga tillkortakommanden, och började därför förklara alltihop en gång till, fast med många fler ord. Det var då jag blev helt på det klara med att han nog inte varit nykter på en lång stund. Mitt kära sällskap hade vid det laget samlats i en intresserad ring runt oss. När den hjälpsamme fransmannen hämtade andan försökte jag tacka för hjälpen en gång till, och började gå. Han gick åt samma håll, hela tiden pratande. Tack och lov avlöste Monica och Karin Thellmark mej som lyssnare. Vid detta laget hade han tagit en klar och tydlig ledning, pratande och gestikulerande i ett kör, och gav oss inte en chans att avvika från den inslagna vägen. Strax före första korsningen, där vi enligt tidigare instruktioner skulle svänga åt höger, kunde man gena över en parkeringsplats, vilket han troligtvis förklarade med alla de ord som rann ur honom. Tyvärr kunde vi inte ge ett nöjaktigt svar, så han ryckte fatalistiskt på axlarna och tog återigen ledningen med ännu fler ord. Skulle tro att han alltibland även luftade sina åsikter om vår intelligens. Till slut ansåg han tydligen att vi borde kunna klara oss på egen hand. Han blev väl torr i halsen av allt pratande, kan jag tro. Han skulle bara vetat att vi bar på ett flertal flaskor vin! Nåväl, promenaden fortskred, solen sken, 27o C var det trots att timmen började bli sen, och vi misströstade mer och mer. Det låg väldigt nära till hands att misstänka att vår hjälpsamme vän inte hade en aning om var efterfrågad väg låg. Den förväntade kilometern var passerad för länge sen, men av någon anledning kändes det inte längre lika angeläget att fråga någon om vägen. Det kändes snarast som att mina kunskaper i franska borde få vila i frid. Och sällskapet hade nog sagt upp bekantskapen med mej för gott, om jag gjort om samma bravad en gång till. Hursom helst stretade vi på, och till allas förvåning dök en Citroenfirma upp framför oss, och Citroën var något vi alla uppfattat i den något ensidiga konversationen tidigare, flera gånger faktiskt. Fast där och då hade vi väl lite svårt att avgöra om vår bestrukne hjälpare pratade om sin egen bil, bilar i största allmänhet eller om det var något vi förväntades ha nytta av för vår fortsatta färd. Och tänka sej, där låg den eftersökta Routen! Vid det laget hade jakten på den pågått ca trekvart och det var väl ungefär vid den punkten uttåget ur Beaune borde skett, utan denna vidlyftiga kringelkrok vi tog. Men det är ju nyttigt med motion och efter en timmes strövande i stan och sen en timmes rask promenad till hotellet, hade vi effektivt förbrukat lunchen och berett plats för vår supé. Men först kände vi ett visst behov av att ta igen oss en stund på respektive rum.
Framåt kvällningen samlade vi ihop oss och våra inköp och begav oss till poolen. Men tänka sej, där satt redan ett sällskap, som fått samma lysande idé. Vi fick gott plats allihop, och det såg mycket trevligt ut, när vi bänkat oss och började duka upp. Mat hade vi liksom dryck, glas och korkskruv, men det här med någon form av tallrikar hade vi missat, liksom kniv att skära ost och korv med. Men Sven-Bertil tillverkade eleganta tallrikssubstitut av den ena bärkassen, och vi hade ju folieskäraren på korkskruven! Fast ärligt talat funkade den inte så bra i det här sammanhanget. Men våra mer framsynta bordsgrannar hade den utrustning som behövdes, och de var vänliga nog att låna oss en kniv. Allt löser sig till det bästa, vi hade alla våra läckerheter elegant upplagda och när vi satt där förväntansfulla och just skulle hugga in, tyckte jag att det var på sin plats att föreviga detta ögonblick. Fram med kameran, hittade lämpligt ställe att få med hela härligheten och knäppte. Vid det laget hade skymningen börjat falla, så blixten utlöstes. Ja, det var faktiskt inte bara den som utlöstes, utan även ett larm i form av strålkastare som tändes samtidigt som det tjöt besinningslöst ur en högtalare. Oj, vad gör man? Vi valde att försöka bortse från eländet, fortsatte att äta, även om det blev något svårare att kommunicera med varandra, förutom med gester. Fast de syntes ju å andra sidan väldigt tydligt i det klara ljusets sken. Efter en stund kom en man som kastade ett öga åt vårt håll, ansåg väl att vi trots allt var ganska harmlösa och stängde av eländet. Efter det kunde vi åter till fullo koncentrera oss på vad vi hade på bordet och på varandra, fast några fler kort blev inte tagna den kvällen.
Efter detta förmiddagspass var det dags för lunch. Och vilken lunch! Det avåts på ett litet ställe som heter Auberge de Vignes, någonstans ute på landsbygden. Vad sägs om paté med inbakad persilja, bröd och sallad; lammedaljong med rosmarin, polentaskivor med tomatröra, morötter och gurka; två sorters ost; och som avslutning en äppel-marängskapelse som var något alldeles extra. Till detta drack vi ett vitt och ett rött bourgognevin. Inte heller idag verkar det som att vi skulle förlora vikt!
Mätta och belåtna fortsätter vi färden, nu tillbaka till Beaune där vi ska besöka Bouchard Père & Fils. Besöket i deras vinkällare var verkligen en upplevelse. De har obegripliga 6 miljoner flaskor lagrade, från tidigt 1800-tal fram till våra dagar. Firman fick ny ägare 1995, och efter det har det skett en markant uppryckning. De har ägor över hela Bourgogne, med tonvikt på Côte de Beaune. Här fick vi prova tre röda och två vita, kanske inte några av deras toppditon, men trevliga. Det var verkligen kul att se deras källare, men inför själva provningen hade vi nog lite för höga förväntningar.
Efter denna provningseffektiva för- och eftermiddag fick vi ledigt resten av dagen, och vi gav oss glatt ut i vimlet i Beaune. Vårt huvudsakliga mål - bortsett från att strosa runt och insupa atmosfären - var att inhandla lämpliga livsmedel inför kvällens middag. Vi var nämligen överens om att vi inte hade behov av någon lagad måltid efter den fantastiska lunchen, och dessutom hade vi sett den perfekta picnicplatsen vid hotellpoolen. Vi siktade in oss på en liten livsmedelsaffär där det inhandlades ostar av alla de sorter, charkuterier och patéer, och naturligtvis viner som verkade spännande, t ex Givry 1er Cru, vitt och rött, och en Passe-tout-Grains. Bröd inhandlades också. När vi var nöjda med våra inköp påbörjades uttåget ur stan, med hjälp av den något undermåliga stadskartan. I den gamla stadskärnan, där vi befann oss, finns tydligen inte en rät linje i gatunätet, och det blev snabbt lätt förvirrat när vi skulle enas om riktningen. Hur som helst så gick vi ditåt vi till slut enats om att Route de Pommard låg, den väg vi skulle följa ca 1 km för att komma till vårt hotell. Efter ett par minuter befann vi oss i ett bostadsområde, där ny förvirring uppstod. Nåja, herrarna i sällskapet hävdade i efterhand att de hade totalkoll på situationen, så det var kanske bara jag som var drabbad av förvirringen. Samtidigt såg jag min chans att få praktisera den franska som jag så mödosamt lärt mej på franskakursen. Alltså repeterade jag i huvudet hur jag skulle fråga någon inföding efter vägen. Därefter attackerade jag första bästa förbipasserande, med ett glimrande "Route de Pommard, s'il vous plaît?" Lyckan var total, när mannen ifråga för mej fullt begripligt svarade "à droite, á droite et á gauche et tout droit". Jag begrep direkt att vi skulle svänga höger två gånger, sen en gång till vänster och så rakt fram. Precis vad vi lärt oss på kursen, klockrent faktiskt! Samtidigt viftade han förståss väldigt vältaligt åt höger respektive vänster, så situationen var glasklar. Efter denna förklaring såg den vänlige mannen ut att förvänta sig en något klarare bekräftelse på att meddelandet mottagits, utöver en uppmärksam och intelligent uppsyn, så vänlig som jag är repeterade jag á droite osv, på i mina öron klingande franska, och avslutade alltihop med ett Merci, Monsieur. Vid det laget tror jag att vägvisaren insåg mina språkliga tillkortakommanden, och började därför förklara alltihop en gång till, fast med många fler ord. Det var då jag blev helt på det klara med att han nog inte varit nykter på en lång stund. Mitt kära sällskap hade vid det laget samlats i en intresserad ring runt oss. När den hjälpsamme fransmannen hämtade andan försökte jag tacka för hjälpen en gång till, och började gå. Han gick åt samma håll, hela tiden pratande. Tack och lov avlöste Monica och Karin Thellmark mej som lyssnare. Vid detta laget hade han tagit en klar och tydlig ledning, pratande och gestikulerande i ett kör, och gav oss inte en chans att avvika från den inslagna vägen. Strax före första korsningen, där vi enligt tidigare instruktioner skulle svänga åt höger, kunde man gena över en parkeringsplats, vilket han troligtvis förklarade med alla de ord som rann ur honom. Tyvärr kunde vi inte ge ett nöjaktigt svar, så han ryckte fatalistiskt på axlarna och tog återigen ledningen med ännu fler ord. Skulle tro att han alltibland även luftade sina åsikter om vår intelligens. Till slut ansåg han tydligen att vi borde kunna klara oss på egen hand. Han blev väl torr i halsen av allt pratande, kan jag tro. Han skulle bara vetat att vi bar på ett flertal flaskor vin! Nåväl, promenaden fortskred, solen sken, 27o C var det trots att timmen började bli sen, och vi misströstade mer och mer. Det låg väldigt nära till hands att misstänka att vår hjälpsamme vän inte hade en aning om var efterfrågad väg låg. Den förväntade kilometern var passerad för länge sen, men av någon anledning kändes det inte längre lika angeläget att fråga någon om vägen. Det kändes snarast som att mina kunskaper i franska borde få vila i frid. Och sällskapet hade nog sagt upp bekantskapen med mej för gott, om jag gjort om samma bravad en gång till. Hursom helst stretade vi på, och till allas förvåning dök en Citroenfirma upp framför oss, och Citroën var något vi alla uppfattat i den något ensidiga konversationen tidigare, flera gånger faktiskt. Fast där och då hade vi väl lite svårt att avgöra om vår bestrukne hjälpare pratade om sin egen bil, bilar i största allmänhet eller om det var något vi förväntades ha nytta av för vår fortsatta färd. Och tänka sej, där låg den eftersökta Routen! Vid det laget hade jakten på den pågått ca trekvart och det var väl ungefär vid den punkten uttåget ur Beaune borde skett, utan denna vidlyftiga kringelkrok vi tog. Men det är ju nyttigt med motion och efter en timmes strövande i stan och sen en timmes rask promenad till hotellet, hade vi effektivt förbrukat lunchen och berett plats för vår supé. Men först kände vi ett visst behov av att ta igen oss en stund på respektive rum.
Framåt kvällningen samlade vi ihop oss och våra inköp och begav oss till poolen. Men tänka sej, där satt redan ett sällskap, som fått samma lysande idé. Vi fick gott plats allihop, och det såg mycket trevligt ut, när vi bänkat oss och började duka upp. Mat hade vi liksom dryck, glas och korkskruv, men det här med någon form av tallrikar hade vi missat, liksom kniv att skära ost och korv med. Men Sven-Bertil tillverkade eleganta tallrikssubstitut av den ena bärkassen, och vi hade ju folieskäraren på korkskruven! Fast ärligt talat funkade den inte så bra i det här sammanhanget. Men våra mer framsynta bordsgrannar hade den utrustning som behövdes, och de var vänliga nog att låna oss en kniv. Allt löser sig till det bästa, vi hade alla våra läckerheter elegant upplagda och när vi satt där förväntansfulla och just skulle hugga in, tyckte jag att det var på sin plats att föreviga detta ögonblick. Fram med kameran, hittade lämpligt ställe att få med hela härligheten och knäppte. Vid det laget hade skymningen börjat falla, så blixten utlöstes. Ja, det var faktiskt inte bara den som utlöstes, utan även ett larm i form av strålkastare som tändes samtidigt som det tjöt besinningslöst ur en högtalare. Oj, vad gör man? Vi valde att försöka bortse från eländet, fortsatte att äta, även om det blev något svårare att kommunicera med varandra, förutom med gester. Fast de syntes ju å andra sidan väldigt tydligt i det klara ljusets sken. Efter en stund kom en man som kastade ett öga åt vårt håll, ansåg väl att vi trots allt var ganska harmlösa och stängde av eländet. Efter det kunde vi åter till fullo koncentrera oss på vad vi hade på bordet och på varandra, fast några fler kort blev inte tagna den kvällen.
2004-10-06
Tidig start med färd mot Cave des Vignerons de Buxy, ett kooperativ där vi först fick en väldigt intressant rundvandring i deras vineri, där produktionen var i full gång. Det jäste och bubblade överallt, vin pressades och omdrogs och var i största allmänhet i rörelse. Efter denna trevliga rundvandring visades en informationsfilm, i och för sig med fransk berättare, men det gick utmärkt att bara titta på bilderna. Min franska räckte inte fullt ut att förstå vad som sades, konstigt nog.
Sen började förvirringen i och med att själva provningen skulle påbörjas. Provningsledaren, som tydligen inte visste så mycket om just det förfarandet, ville att vi skulle sitta kvar på de bänkar där vi sett filmen, och det gjorde vi snällt. Vi fick varsitt glas med det första vinet, och det gick jättebra tills den första klunken var tagen och det uppstod behov av spottkopp. Begäran möttes med viss förvåning och vi blev hänvisade ut i foajén, där det fanns ett stenkar, ungefär som en torrlagd liten fontän. Det blev lätt rörigt när alla reste sig för att hälla ut, och då förstod till och med den lilla guiden att det inte funkade som hon hade tänkt sej. Därför blev hela provningen förflyttad ut till foajén, närmre spott-koppen. Tyvärr fick vi stå runt en rund disk, typ reception, trångt blev det men viner fick vi prova, och det var ju huvudsaken. Sju stycken blev det, fyra röda och tre vita, av något blandad kvalitet.
Efter väl förrättat förmiddagsvärv var vi mogna för lunch. Denna skulle intas på Auberge Saint Veran, en liten bit utanför Buxy. Där blev vi serverade en gåsleverpaté (ja, om det var gåslever eller anklever ska jag nog för säkerhets skull låta vara osagt, men ljuvligt gott var det) till förrätt, en biff av tvivelaktig härkomst serverad med friterad potatis och en rödvinssås som i princip var behållningen av varmrätten, och som avslutning en äppeltarte med glass. Till förrätten fick vi ett vitt vin från Saint Veran och till varmrätten en Beaujolais från St Amour.
Mätta blev vi, trots en viss besvikelse över biffen. Men förrätten var så himmelskt god, så det gjorde inte så mycket. Stärkta till kropp och själ var vi redo för nya äventyr. Men först skulle vi förflyttas lite söderut, ner till Rhône. Där väntades vi - trodde vi i alla fall - till Guigals Château d'Ampuis. Väl där visade det sig att deras papper rörande vårt besök kommit bort. Lång väntan på att detta skulle hittas, och när det väl var gjort visade det sig att den som skulle hålla i provningen var inte där. I stället fick en ung pojke som bara jobbat där två veckor ta hand om oss. Han var säkert mycket duktig, men lite nervös. Han ledde oss runt i vineriet. Även här var verksamheten i full gång och eftersom den inte sker i tysthet hade han lite svårt att göra sig hörd. Men han gjorde så gott han kunde av en besvärlig situation, och efter rundvandringen fick vi prova två vita och tre röda av deras viner. De flesta av dessa levde väl kanske inte upp till våra förväntningar, och själva provningen var också lite förvirrad där vi trängdes runt ett bord avsett för hälften så många besökare. Eftersom detta var ett av de ställen vi mest sett fram emot att besöka blev vi väl lite besvikna, men å andra sidan kan ju inte allt vara perfekt. Nu har vi varit där i alla fall.
Eftermiddagen framskred, och vi fortsatte färden söderut och kom så småningom till Orange, där vi skulle stanna två nätter. Det var ganska sent när vi kom fram, och det enda som verkade lockande som kvällsaktivitet var en bit mat, som vi hittade på en liten trevlig italiensk restaurang i närheten av hotellet.
Sen började förvirringen i och med att själva provningen skulle påbörjas. Provningsledaren, som tydligen inte visste så mycket om just det förfarandet, ville att vi skulle sitta kvar på de bänkar där vi sett filmen, och det gjorde vi snällt. Vi fick varsitt glas med det första vinet, och det gick jättebra tills den första klunken var tagen och det uppstod behov av spottkopp. Begäran möttes med viss förvåning och vi blev hänvisade ut i foajén, där det fanns ett stenkar, ungefär som en torrlagd liten fontän. Det blev lätt rörigt när alla reste sig för att hälla ut, och då förstod till och med den lilla guiden att det inte funkade som hon hade tänkt sej. Därför blev hela provningen förflyttad ut till foajén, närmre spott-koppen. Tyvärr fick vi stå runt en rund disk, typ reception, trångt blev det men viner fick vi prova, och det var ju huvudsaken. Sju stycken blev det, fyra röda och tre vita, av något blandad kvalitet.
Efter väl förrättat förmiddagsvärv var vi mogna för lunch. Denna skulle intas på Auberge Saint Veran, en liten bit utanför Buxy. Där blev vi serverade en gåsleverpaté (ja, om det var gåslever eller anklever ska jag nog för säkerhets skull låta vara osagt, men ljuvligt gott var det) till förrätt, en biff av tvivelaktig härkomst serverad med friterad potatis och en rödvinssås som i princip var behållningen av varmrätten, och som avslutning en äppeltarte med glass. Till förrätten fick vi ett vitt vin från Saint Veran och till varmrätten en Beaujolais från St Amour.
Mätta blev vi, trots en viss besvikelse över biffen. Men förrätten var så himmelskt god, så det gjorde inte så mycket. Stärkta till kropp och själ var vi redo för nya äventyr. Men först skulle vi förflyttas lite söderut, ner till Rhône. Där väntades vi - trodde vi i alla fall - till Guigals Château d'Ampuis. Väl där visade det sig att deras papper rörande vårt besök kommit bort. Lång väntan på att detta skulle hittas, och när det väl var gjort visade det sig att den som skulle hålla i provningen var inte där. I stället fick en ung pojke som bara jobbat där två veckor ta hand om oss. Han var säkert mycket duktig, men lite nervös. Han ledde oss runt i vineriet. Även här var verksamheten i full gång och eftersom den inte sker i tysthet hade han lite svårt att göra sig hörd. Men han gjorde så gott han kunde av en besvärlig situation, och efter rundvandringen fick vi prova två vita och tre röda av deras viner. De flesta av dessa levde väl kanske inte upp till våra förväntningar, och själva provningen var också lite förvirrad där vi trängdes runt ett bord avsett för hälften så många besökare. Eftersom detta var ett av de ställen vi mest sett fram emot att besöka blev vi väl lite besvikna, men å andra sidan kan ju inte allt vara perfekt. Nu har vi varit där i alla fall.
Eftermiddagen framskred, och vi fortsatte färden söderut och kom så småningom till Orange, där vi skulle stanna två nätter. Det var ganska sent när vi kom fram, och det enda som verkade lockande som kvällsaktivitet var en bit mat, som vi hittade på en liten trevlig italiensk restaurang i närheten av hotellet.
2004-10-07
Upp i ottan för att hinna med att besöka marknaden som fanns precis utanför hotellet. Ja, den verkade finnas över hela stan, vad det anbelangar. Vi hann tyvärr inte mer än skrapa lite på ytan där, det var en sån marknad där man nog kunnat tillbringa åtskilliga timmar. Massor av mat av alla slag. Grönsaker så fina att de såg ritade ut, fisk och kött, svampar av både kända och okända sorter och ostar. Och inte vilka ostar som helst, en del behövde både koppel och bur för att inte ge sig iväg på egen hand. Har aldrig sett något liknande. De mest fascinerande var de med grå-grön päls, tjock som en angorakatts. De med brun-orange päls gick inte heller av för hackor, av utseendet att döma. Sen fanns det de som bara hade fläckar av skiftande kulör, men saknade päls. Och så förstås en oändlig mängd variationer på de mer vanliga blå- och grönmögelostarna, liksom alldeles vanliga vita och lite gulaktiga. Det var en färgsymfoni som jag aldrig tidigare skådat i ett oststånd, och många såg verkligen lockande ut, om än inte riktigt alla. Men det var inte bara mat på den här marknaden. Det var tyger, väskor, skor och kläder också, och i synnerhet ett stånd fångade herrarnas uppmärksamhet. Där såldes rafsets, upp-hängda på stänger för allmän beskådan. De var av något skiftande beskaffenhet, men ett hade de alla gemensamt, och det var att de bestod mer av hål än tråd. Färgerna på de trådar som fanns var dramatiska, svart och lila företrädesvis. Mycket smakfullt, men verkar lite kallt så här framåt hösten.
Men tiden rann iväg, och snart nog var vi tvungna att överge marknaden för dagens allvar. Rätt snart var första stoppet, vid klosterruinen i Chateauneuf-du-Pape. Vädret var ljuvligt, solen sken och det kändes nästan lite högtidligt att beträda denna historiska mark. Vi strosade runt och bara njöt, beundrade den spektakulära utsikten och begrundade de skiftande uppbindningsmetoderna i vinfälten som flankerade promenadvägen.
En sån härlig start på dagen!
Och det skulle visa sig bestå med härligheten. Vårt besök på Château Mont-Redon kom heller inte på skam. Vi möttes upp av en mycket trevlig man som förevisade vineriet och ledde oss igenom en synnerligen läcker och intressant provning. Det var två vita - den ena av blandade druvor och den andra en ren viognier - och tre av deras röda Chateauneuf-du-Pape från olika årgångar, 2002, 1999 och 1993. Det var läckert och synnerligen svårspottat!
Efter dessa härligheter åkte vi in i byn Chateauneuf-du-Pape, där vi på egen hand fick botanisera bland de matställen som fanns, för att få i oss lite lunch. Vi hamnade på byns guldkrog, där vi på vinst och förlust beställde "dagens", vilket visade sig vara ren vinst. Kanin och blomkålsgratäng, som bara smälte i munnen! Fast det var nog inte tänkt att lunchen skulle avnjutas så snabbt, för vi fick lite undrande frågan om vi verkligen inte skulle ha lite ost efteråt, och någon dessert? Fast det skulle vi inte, tyvärr. Vagnen de körde runt ostarna på, och där gästerna kunde välja vad som behagades, såg verkligen lockande ut.
Men ingen rast och ingen ro, dags att ge sig ut på vägarna igen. Denna gång var det Vigneron Beaume-de-Venise som var målet. Där var det en provning av tre röda viner och två VDN-viner. Trevlig provning utan att lämna några outplånliga spår. Sen hade vi faktiskt lite tid över, och då åkte vi upp i bergen till den lilla byn Gigondas. Det var en upplevelse för oss alla, och troligtvis allra mest för vår skicklige chaufför. Vi passagerare klev ur bussen i utkanten - eller man ska kanske säga inkanten? - av byn och promenerade de få metrarna in till torget, centrum av byn. Gick man vidare så var man snart ute ur byn igen. Men det gick inte att vända bussen där vi klev av, så den var helt enkelt tvungen att tas igenom byn. Sten gick före och försökte på det sättet hjälpa till som lots, och Sören körde sakta, sakta - knappt styrfart. Husväggarna gick nämligen kant i kant med vägbanan, och vägbanan gick så att säga kant i kant med bussen. Det var fler än ett ställe där det verkade stört omöjligt att ta sig igenom, men med ett läskpappers marginal klarade Sören av det. Jag skulle faktiskt inte velat köra vår lilla Seat där! Men när den väl var igenom och parkerad på lämplig plats kunde vi slappna av, och gick runt och kikade lite. Inne på något ställe såg vi en skylt som angav att det bodde 615 personer i byn, och jag tror att merparten av dem satt ute vid husväggarna och beskådade alla galna turister. Och naturligtvis hittade vi ett ställe där vi kunde prova några viner, och även inhandla några St-Gayan, som var härliga.
Dagen avslutas med gemensam middag på restaurang Parvis i Orange, där vi som förrätt blev serverade en viltterrin med svarta oliver och en endivesallad, till huvudrätt fick vi delikat filodegsinbakad pärlhöns med små bittra körsbär och en tomat med tapenadafyllning och till slut ett ugnsbakat äpple med nötfyllning och vaniljsås. Allt detta ledsagades av ett Côte-du-Rhônevin från Domaine Bouche l'Amandier. Mätta och belåtna återvänder vi till vårt hotell, denna märkliga skapelse där det inte finns en rak linje, där man åker hiss upp för att sedan gå några trappor ner, och där vindlingarna och vrårna slår det mesta i labyrintväg. Men jag tror att flertalet hittade sina rum, och sov gott efter en lång och slitsam dag. För visst går det åt en hel del energi för att klara av all god mat och dryck!
Men tiden rann iväg, och snart nog var vi tvungna att överge marknaden för dagens allvar. Rätt snart var första stoppet, vid klosterruinen i Chateauneuf-du-Pape. Vädret var ljuvligt, solen sken och det kändes nästan lite högtidligt att beträda denna historiska mark. Vi strosade runt och bara njöt, beundrade den spektakulära utsikten och begrundade de skiftande uppbindningsmetoderna i vinfälten som flankerade promenadvägen.
En sån härlig start på dagen!
Och det skulle visa sig bestå med härligheten. Vårt besök på Château Mont-Redon kom heller inte på skam. Vi möttes upp av en mycket trevlig man som förevisade vineriet och ledde oss igenom en synnerligen läcker och intressant provning. Det var två vita - den ena av blandade druvor och den andra en ren viognier - och tre av deras röda Chateauneuf-du-Pape från olika årgångar, 2002, 1999 och 1993. Det var läckert och synnerligen svårspottat!
Efter dessa härligheter åkte vi in i byn Chateauneuf-du-Pape, där vi på egen hand fick botanisera bland de matställen som fanns, för att få i oss lite lunch. Vi hamnade på byns guldkrog, där vi på vinst och förlust beställde "dagens", vilket visade sig vara ren vinst. Kanin och blomkålsgratäng, som bara smälte i munnen! Fast det var nog inte tänkt att lunchen skulle avnjutas så snabbt, för vi fick lite undrande frågan om vi verkligen inte skulle ha lite ost efteråt, och någon dessert? Fast det skulle vi inte, tyvärr. Vagnen de körde runt ostarna på, och där gästerna kunde välja vad som behagades, såg verkligen lockande ut.
Men ingen rast och ingen ro, dags att ge sig ut på vägarna igen. Denna gång var det Vigneron Beaume-de-Venise som var målet. Där var det en provning av tre röda viner och två VDN-viner. Trevlig provning utan att lämna några outplånliga spår. Sen hade vi faktiskt lite tid över, och då åkte vi upp i bergen till den lilla byn Gigondas. Det var en upplevelse för oss alla, och troligtvis allra mest för vår skicklige chaufför. Vi passagerare klev ur bussen i utkanten - eller man ska kanske säga inkanten? - av byn och promenerade de få metrarna in till torget, centrum av byn. Gick man vidare så var man snart ute ur byn igen. Men det gick inte att vända bussen där vi klev av, så den var helt enkelt tvungen att tas igenom byn. Sten gick före och försökte på det sättet hjälpa till som lots, och Sören körde sakta, sakta - knappt styrfart. Husväggarna gick nämligen kant i kant med vägbanan, och vägbanan gick så att säga kant i kant med bussen. Det var fler än ett ställe där det verkade stört omöjligt att ta sig igenom, men med ett läskpappers marginal klarade Sören av det. Jag skulle faktiskt inte velat köra vår lilla Seat där! Men när den väl var igenom och parkerad på lämplig plats kunde vi slappna av, och gick runt och kikade lite. Inne på något ställe såg vi en skylt som angav att det bodde 615 personer i byn, och jag tror att merparten av dem satt ute vid husväggarna och beskådade alla galna turister. Och naturligtvis hittade vi ett ställe där vi kunde prova några viner, och även inhandla några St-Gayan, som var härliga.
Dagen avslutas med gemensam middag på restaurang Parvis i Orange, där vi som förrätt blev serverade en viltterrin med svarta oliver och en endivesallad, till huvudrätt fick vi delikat filodegsinbakad pärlhöns med små bittra körsbär och en tomat med tapenadafyllning och till slut ett ugnsbakat äpple med nötfyllning och vaniljsås. Allt detta ledsagades av ett Côte-du-Rhônevin från Domaine Bouche l'Amandier. Mätta och belåtna återvänder vi till vårt hotell, denna märkliga skapelse där det inte finns en rak linje, där man åker hiss upp för att sedan gå några trappor ner, och där vindlingarna och vrårna slår det mesta i labyrintväg. Men jag tror att flertalet hittade sina rum, och sov gott efter en lång och slitsam dag. För visst går det åt en hel del energi för att klara av all god mat och dryck!
2004-10-08
Vi lämnar Orange för vidare äventyr, förlagda längre söderut. Första anhalten är Maison des Vines i Provence, inget vineri utan snarare en butik á la systembolaget. Vi tas emot av en mycket trevlig och entusiastisk tysk kvinna, gift med en engelsman och sen länge bosatt i Provence. Hon börjar med att berätta om Maison des Vines och idén bakom. Det började med att någon kom på den lysande idén att samla flera olika producenters utbud under ett tak, med den förträffliga tanken att kunderna inte skulle behöva fara runt från den ene producenten till den andra för att hitta lämpligt vin. Det är dock bara Côtes de Provence-viner som saluförs här. Men innan vi började botanisera i butikens hyllor fick vi vara med om en enastående trevlig provning. Först två vita viner, så två roséer och sist två röda fick vi prova, och till detta serverades bröd, ost och lite annat tilltugg. Synnerligen trevligt och läckert alltihop, och vår provningsledare berättade på mycket lättförståelig engelska - något vi tyvärr inte blivit bortskämda med - om de olika vinerna och druvorna de var gjorda på.
Efter denna trevliga upplevelse lämnar vi Frankrike och via Côte d'Azur kommer vi framåt eftermiddagen fram till Asti, för boende i två nätter. Efter en liten andhämtningspaus gör vi oss iordning för kvällens övningar, provning av Barberaviner med åtföljande middag. Vi ska samlas i hotellfoajén för vidare transport till restaurang Il Campanaro, som ligger nångonstans ute i ingenting, en halvtimmes färd från Asti. Men innan avfärd blir vi ombedda att ta plats vid borden som normalt används till frukost, och där bjuder hotellägaren på bubbel med tilltugg, urläckra saker, men vi är ju på väg till middagen! Detta inhopp i planerna visar sig visst vara en ursäkt för att vissa rum inte varit av förväntad klass. En mycket trevlig gest, men vi har tyvärr inte tid att njuta särskilt länge av den. En liten skramlig buss och en privatbil ska ta oss till restaurangen, för vägen dit tål visst inte vid ekipage av vår buss storlek.
Väl på plats på restaurangen blir vi väl omhändertagna av norrmannen Terje och hans sambo Monica, som livligt och medryckande berättar om Barberavinerna i allmänhet och de bästa i synnerhet. Och det var några av de sistnämnda vi fick prova. Nio stycken närmare bestämt, av lite olika klass men generellt sett mycket läckra. Eller rättare sagt, det var åtta Barberaviner och en Barolo som Terje hittat och bara var tvungen att presentera också. Och det hade vi alls ingenting emot, för den om någon var svårspottad!
När så själva provningen var avklarad, fick vi lämna borden för att de skulle göras iordning inför middagen. Under tiden fick vi ett glas vitt vin på altanen, och minglade omkring i den härliga kvällssvalkan.
När så middagsborden var klara, bänkade vi oss för en kulinarisk upplevelse av sällan skådat mått:
Kalkonpaté med senapssås.
Äggstanning med Karl-Johansvamp och ostsås - jag får fortfarande hänryckningar när jag tänker på den!
Tagliatelle med köttsås.
Vildsvin med katrinplommon.
Hallonfromage med björnbär, vinbär och blåbär.
Till förrätterna drack vi ett fantastiskt gott vin av druvan Ruché, en helt ny upplevelse för oss alla. Till vildsvinet fick vi en Barbera och slutligen till fromagen en Moscato d'Asti. Alltihop avslutades sedan med kaffe och grappa.
Ruchévinet väckte sådan uppskattning, att de viner Terje hade införskaffat för vidare försäljning till hugade spekulanter inte räckte på långt när. Efter avslutad middag - alltså runt midnatt - begav han sig därför hem till producenten, jagade tydligen upp hela familjen för att skrapa ihop vad de hade av Ruchévin. En del flaskor hade de, men de var tyvärr inte etiketterade. Alltså sattes etiketterings-maskinen igång, och innan morgonen hade hela deras lager förflyttats till vår buss. Ändå saknades det några, som fick införskaffas av annan producent. Men det gick ju bra det med, huvudsaken var att vi fick fördjupa bekantskapen med denna härliga druva.
Halv ett var vi tillbaka på hotellet, ganska slitna men mätta och belåtna. Ljusen släcktes tämligen omgående hos de flesta, tror jag mej veta.
Efter denna trevliga upplevelse lämnar vi Frankrike och via Côte d'Azur kommer vi framåt eftermiddagen fram till Asti, för boende i två nätter. Efter en liten andhämtningspaus gör vi oss iordning för kvällens övningar, provning av Barberaviner med åtföljande middag. Vi ska samlas i hotellfoajén för vidare transport till restaurang Il Campanaro, som ligger nångonstans ute i ingenting, en halvtimmes färd från Asti. Men innan avfärd blir vi ombedda att ta plats vid borden som normalt används till frukost, och där bjuder hotellägaren på bubbel med tilltugg, urläckra saker, men vi är ju på väg till middagen! Detta inhopp i planerna visar sig visst vara en ursäkt för att vissa rum inte varit av förväntad klass. En mycket trevlig gest, men vi har tyvärr inte tid att njuta särskilt länge av den. En liten skramlig buss och en privatbil ska ta oss till restaurangen, för vägen dit tål visst inte vid ekipage av vår buss storlek.
Väl på plats på restaurangen blir vi väl omhändertagna av norrmannen Terje och hans sambo Monica, som livligt och medryckande berättar om Barberavinerna i allmänhet och de bästa i synnerhet. Och det var några av de sistnämnda vi fick prova. Nio stycken närmare bestämt, av lite olika klass men generellt sett mycket läckra. Eller rättare sagt, det var åtta Barberaviner och en Barolo som Terje hittat och bara var tvungen att presentera också. Och det hade vi alls ingenting emot, för den om någon var svårspottad!
När så själva provningen var avklarad, fick vi lämna borden för att de skulle göras iordning inför middagen. Under tiden fick vi ett glas vitt vin på altanen, och minglade omkring i den härliga kvällssvalkan.
När så middagsborden var klara, bänkade vi oss för en kulinarisk upplevelse av sällan skådat mått:
Kalkonpaté med senapssås.
Äggstanning med Karl-Johansvamp och ostsås - jag får fortfarande hänryckningar när jag tänker på den!
Tagliatelle med köttsås.
Vildsvin med katrinplommon.
Hallonfromage med björnbär, vinbär och blåbär.
Till förrätterna drack vi ett fantastiskt gott vin av druvan Ruché, en helt ny upplevelse för oss alla. Till vildsvinet fick vi en Barbera och slutligen till fromagen en Moscato d'Asti. Alltihop avslutades sedan med kaffe och grappa.
Ruchévinet väckte sådan uppskattning, att de viner Terje hade införskaffat för vidare försäljning till hugade spekulanter inte räckte på långt när. Efter avslutad middag - alltså runt midnatt - begav han sig därför hem till producenten, jagade tydligen upp hela familjen för att skrapa ihop vad de hade av Ruchévin. En del flaskor hade de, men de var tyvärr inte etiketterade. Alltså sattes etiketterings-maskinen igång, och innan morgonen hade hela deras lager förflyttats till vår buss. Ändå saknades det några, som fick införskaffas av annan producent. Men det gick ju bra det med, huvudsaken var att vi fick fördjupa bekantskapen med denna härliga druva.
Halv ett var vi tillbaka på hotellet, ganska slitna men mätta och belåtna. Ljusen släcktes tämligen omgående hos de flesta, tror jag mej veta.
2004-10-09
En ny dag randas med nya, fantastiska upplevelser att vänta. Efter frukost ger vi oss av till byn Barbaresco och dess kooperativ Produttori del Barbaresco. Här möts vi och tas om hand av den mycket sympatiske och entusiastiske vd:n, och blir visade runt i deras vineri och lager. Han berättade mycket medryckande och informativt om vintillverkningen, och efter en snabbtur till lagringshuset en bit ifrån själva vineriet, tar han oss med ut och visar hur vinrankorna växer och är uppbundna. Han hade ett helt annat upplägg i sin presentation är vad de övriga producenter vi besökt har haft, och det var ett mycket välkommet avbrott mot de vanliga rundvandringarna. Efter denna strålande presentation av tillverkningen skulle vi så få smaka av deras produkter. Detta skedde i en kyrka, som byn fått köpa av Vatikanen, för att användas som provnings-, samlings- och utställningslokal. Det var en ganska fantastisk upplevelse att sitta och prova viner under takkupoler fyllda av flygande änglar och betande lamm!
Vi fick prova tre Barbaresco av olika årgångar: 2000, 1998 och 1996. Same, same but different, skulle man nog lugnt kunna säga. Att de hade vissa likheter var otvetydigt, men ändå var de så olika. Var och en skaffade sig sin favorit, och för min del föll jag som en fura för 1998 års tappning. Efter provningen fick vi en buffélunch, bestående av diverse charkuterier, bröd och olivolja, mosarella och tomat (Ingetdera med någon som helst likhet med vad vi stöter på här. Och det är inte till våra bredgraders varianters fördel), och till slut ett flertal olika hårdostar. Det var mums tillsammans med vinerna!
Efter denna kulinariska utflykt återvände vi till Asti, för att fördriva eftermiddagen och kvällen på egen hand. Vi hamnade åter på en marknad, säkert lika stor som den i Orange men inte alls lika kul. Visst hade de en massa olika ting att betitta, men det var väldigt mycket avloppsrör, muttrar och plastdraperier, uppblandat med lite toalettborstar och plastbunkar. Visst är det kul att se hur en italiensk toalettborste ser ut, men när man konstaterat att den är till förvillelse lik en svensk, så förlorar det något av sin tjusning. Vi gjorde därför som våra stackars slitna kroppar krävde, gick och satte oss på ett gatukaffé för varsin kopp espresso och en grappa till det, och betittade det förbiilande vimlet.
Eftermiddagen förflöt i stilla mak, och efter lite siesta var det sen dags för middag. På nåt märkligt sätt verkar det som om allt kretsade kring mat och dryck. Och det är klart, det gjorde det ju också, eftersom det var en sån resa. Hur som helst så gav vi oss ut i folkvimlet och sökte oss på vindlande vägar till en restaurang. Det tog ett slag innan vi hittade något som vi tyckte verkade trevligt. Till slut hittade vi en hotellrestaurang som såg inbjudande ut. Dels hade de bord ute på trottoaren, men det verkade lite väl stimmigt för våra stackars trötta huvuden, så vi valde att sätta oss inne. Det var en urgammal källarlokal - i alla fall gav den det intrycket - med tegelväggar och valv och prång lite här och var. Från början var vi i princip ensamma där, oh himmelska frid, med snart nog fylldes lokalen av andra matgäster. Vi beställde och fick varsin pastarätt med åtföljande lämpligt vin, och satt där och njöt och småpratade i allsköns ro. Då brakade helvetet lös, i form av en ung man som skulle stå för levande musikunderhållning. Han skulle stå för sången och till sin hjälp hade han inspelad musik. Musiken var det absolut inget fel på, den inspelade alltså, lugna fina låtar bl a ur Titanic, men hans röst räckte inte riktigt till. Först trodde vi väl att han satte i halsen eller nåt, vi såg honom inte så bra där han stod bakom sin pelare, men eftersom de förbiilande kyparna inte reagerade, så antog vi att det skulle låta så. Nåja, så långt kunde vi väl stå ut, men sen fick han sällskap av en ung flicka, som sjöng om möjligt ännu sämre än ynglingen. Det lät faktiskt som om de nöp varandra! Till slut klarade vi inte av att hålla oss allvarliga längre, utan bröt fullständigt ihop. Förhoppningsvis trodde de att vi berättade hejdlöst roliga historier för varandra, vi ville ju inte såra dessa entusiastiska ungdomar. Men de bjöd faktiskt på en underhållning av aldrig tidigare skådat slag, och vi skrattade så vi grät. Det var inte snällt, jag vet, men det var faktiskt helt omöjligt för ett otränat öra att låta detta passera utan reaktion. Att kyparna kunde klara av att jobba där utan sammanbrott förstår jag inte. Fast å andra sidan, det gjorde de nog faktiskt inte. För när vi hade lyckats äta färdigt, mellan skrattsalvorna, ville vi ha varsin kopp kaffe på maten. Men se då var kyparna som bortsopade från jordens yta! Ibland var det i och för sig någon enstaka som susade förbi, men det tog faktiskt en hel timmes idogt viftande innan vi hade vårt kaffe och notan. Sen kunde vi stappla därifrån, totalt utmattade.
Vi fick prova tre Barbaresco av olika årgångar: 2000, 1998 och 1996. Same, same but different, skulle man nog lugnt kunna säga. Att de hade vissa likheter var otvetydigt, men ändå var de så olika. Var och en skaffade sig sin favorit, och för min del föll jag som en fura för 1998 års tappning. Efter provningen fick vi en buffélunch, bestående av diverse charkuterier, bröd och olivolja, mosarella och tomat (Ingetdera med någon som helst likhet med vad vi stöter på här. Och det är inte till våra bredgraders varianters fördel), och till slut ett flertal olika hårdostar. Det var mums tillsammans med vinerna!
Efter denna kulinariska utflykt återvände vi till Asti, för att fördriva eftermiddagen och kvällen på egen hand. Vi hamnade åter på en marknad, säkert lika stor som den i Orange men inte alls lika kul. Visst hade de en massa olika ting att betitta, men det var väldigt mycket avloppsrör, muttrar och plastdraperier, uppblandat med lite toalettborstar och plastbunkar. Visst är det kul att se hur en italiensk toalettborste ser ut, men när man konstaterat att den är till förvillelse lik en svensk, så förlorar det något av sin tjusning. Vi gjorde därför som våra stackars slitna kroppar krävde, gick och satte oss på ett gatukaffé för varsin kopp espresso och en grappa till det, och betittade det förbiilande vimlet.
Eftermiddagen förflöt i stilla mak, och efter lite siesta var det sen dags för middag. På nåt märkligt sätt verkar det som om allt kretsade kring mat och dryck. Och det är klart, det gjorde det ju också, eftersom det var en sån resa. Hur som helst så gav vi oss ut i folkvimlet och sökte oss på vindlande vägar till en restaurang. Det tog ett slag innan vi hittade något som vi tyckte verkade trevligt. Till slut hittade vi en hotellrestaurang som såg inbjudande ut. Dels hade de bord ute på trottoaren, men det verkade lite väl stimmigt för våra stackars trötta huvuden, så vi valde att sätta oss inne. Det var en urgammal källarlokal - i alla fall gav den det intrycket - med tegelväggar och valv och prång lite här och var. Från början var vi i princip ensamma där, oh himmelska frid, med snart nog fylldes lokalen av andra matgäster. Vi beställde och fick varsin pastarätt med åtföljande lämpligt vin, och satt där och njöt och småpratade i allsköns ro. Då brakade helvetet lös, i form av en ung man som skulle stå för levande musikunderhållning. Han skulle stå för sången och till sin hjälp hade han inspelad musik. Musiken var det absolut inget fel på, den inspelade alltså, lugna fina låtar bl a ur Titanic, men hans röst räckte inte riktigt till. Först trodde vi väl att han satte i halsen eller nåt, vi såg honom inte så bra där han stod bakom sin pelare, men eftersom de förbiilande kyparna inte reagerade, så antog vi att det skulle låta så. Nåja, så långt kunde vi väl stå ut, men sen fick han sällskap av en ung flicka, som sjöng om möjligt ännu sämre än ynglingen. Det lät faktiskt som om de nöp varandra! Till slut klarade vi inte av att hålla oss allvarliga längre, utan bröt fullständigt ihop. Förhoppningsvis trodde de att vi berättade hejdlöst roliga historier för varandra, vi ville ju inte såra dessa entusiastiska ungdomar. Men de bjöd faktiskt på en underhållning av aldrig tidigare skådat slag, och vi skrattade så vi grät. Det var inte snällt, jag vet, men det var faktiskt helt omöjligt för ett otränat öra att låta detta passera utan reaktion. Att kyparna kunde klara av att jobba där utan sammanbrott förstår jag inte. Fast å andra sidan, det gjorde de nog faktiskt inte. För när vi hade lyckats äta färdigt, mellan skrattsalvorna, ville vi ha varsin kopp kaffe på maten. Men se då var kyparna som bortsopade från jordens yta! Ibland var det i och för sig någon enstaka som susade förbi, men det tog faktiskt en hel timmes idogt viftande innan vi hade vårt kaffe och notan. Sen kunde vi stappla därifrån, totalt utmattade.
2004-10-10
Denna resas sista italienska frukost aväts innan vi äntrar bussen för att påbörja resan norrut. Genom Schweiz går färden, till och med en liten sväng in i Österrike, innan vi åter är i Tyskland. I bussen hinner vi med att prova ett par viner, en Delicato Merlot och en Shiraz från Darling Cellars, Sydafrika. Detta för att vi inte helt ska torka ut innan vi når dagens mål, Randersacker i Franken. Där vi tar in på ett förtjusande litet hotell för att strax därpå knallar upp - med betoning på upp, det var en rysligt brant backe - till Weingut Störrlein. Där leds vi igenom sex av deras viner, däribland ett riktigt läckert rött av druvorna Dormina och Pinot Noir.
Kvällen avslutas, naturligtvis, med middag på hotellet. Och här kommer faktiskt den första rätten som jag inte klarade av att äta upp, nämligen kastajesoppa. Den var alltför illande söt för min smak, och jag tyckte mej ana att det var fler som hade samma uppfattning. Men eftersom det var första gången jag smakat detta, så var det en upplevelse i sig. Men rosén som serverades till var inte alls dum. Till huvudrätt fick vi en forell ledsagad av en silvaner och till slut smördegsinbakat äpple med vinmarinerade russin och hallonsås. Så soppan till trots, så förlorade jag ingen vikt den här dagen heller. Vilken tur!
Kvällen avslutas, naturligtvis, med middag på hotellet. Och här kommer faktiskt den första rätten som jag inte klarade av att äta upp, nämligen kastajesoppa. Den var alltför illande söt för min smak, och jag tyckte mej ana att det var fler som hade samma uppfattning. Men eftersom det var första gången jag smakat detta, så var det en upplevelse i sig. Men rosén som serverades till var inte alls dum. Till huvudrätt fick vi en forell ledsagad av en silvaner och till slut smördegsinbakat äpple med vinmarinerade russin och hallonsås. Så soppan till trots, så förlorade jag ingen vikt den här dagen heller. Vilken tur!
2004-10-11
Färden går nu snabbt upp genom Tyskland, och tidig eftermiddag lämnar vi autobahn för en liten avstickare till Hildesheim, där vi hade resans första övernattning. En mycket trevlig liten stad, där vi nu fick möjlighet att tillbringa några timmar för egna strövtåg och lunch. Sen var det raka spåret till Travemünde och ombordstigning på båten till Trelleborg. Kallt och ruggigt är det, och vågorna går höga. En sista gemensam middag - Captain's buffé med högst mediokert vin - där vår fantastiske medresenär Sven Bergman håller ett avskedstal som vi alla sent ska glömma. Han lyckades pricka in oss alla, med våra förtjänster, fel och brister, på ett helt suveränt sätt. Fast när han började tala om indianerna från trollhätte-triben, som kommunicerade via röksignaler, så förstod jag inte riktigt vad han menade. Kan det vara så att han försökte få fram att tre av resans fyra rökare var från Trollhättan? Hu hemska tanke, det vill vi väl inte tro? Ja, ja vara hur det vill med det, efter detta lysande tal var det dags att bryta upp, och dra sig tillbaka till respektive hytter. När vi sen vaknade var vi straxt på svensk mark. I Trelleborg lämnar Karin oss, och ett par timmar senare är det Britts och Elisabets tur att hoppa av. Vi övriga når Jönköping runt lunchdags, och den stora urlastningen sker. Det är viner av sällan skådad mängd som staplas på parkeringsplatsen, och glada som barn på julafton tar vi emot de lådor som är märkta med våra namn. När sen bussen är tömd och bilarna lastade med alla de dyra dropparna, så är det bussen som lätt och elegant flyter iväg och bilarna som nertyngda sakta stånkar sig ut på vägen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
