Måndagen den 15 april lämnade vi Trollhättan vid 9-tiden för att frö första gången ta oss till Säve flygplats för vidare resa till London. Planet skulle lyfta kl 11, och vi var där i god tid, även om det just inte blev någon tid över när säkerhetskontrollerna vid incheckningen var klar. Trots det var det mycket smidigt, och vi kom fram till Stanstedts flygplats vid halv tolv lokal tid. Efter att vi fått ut vårt bagage var det bara att gå en liten bit bort i terminalen och stiga på ett tåg, som tog oss in till Liverpool Street Station på 45 min. Därifrån tog vi tunnelbana till Earl's Court och letade oss fram till hotell Kensington Court. Ett utmärkt hotell, där vi fick det största rum vi hittills haft under våra Londonbesök. Läget var mycket lugnt, kanske rent av lite för lugnt. Det var mitt inne i ett finare bostadsområde, och det fanns inte tillstymmelse till affär, pub eller något liknande i närheten. Lite ledsamt.
När vi checkat in gav vi oss omedelbart ut igen, och begav oss till Victoria & Albert Museum. Ett överväldigande stort museum, där vi gick omkring till stängningsdags halv sex. Vid det laget var vi ganska möra, men vi hade bestämt med Karin att vi skulle träffa henne när hon slutade arbeta halv nio. Under mellantiden strosade vi omkring, drog oss ner mot det ställe där hon arbetade, satt en god stund på en pub och gav oss sen ut på jakt efter en lämplig restaurang. När Karin så slutade väntade vi på henne där, och gick sen iväg till den italienska restaurangen vi tidigare hade spanat in. Det var en trevlig avslutning på den första dagen, men när vi satt i taxi på väg tillbaka till hotellet var vi tämligen trötta.
På tisdagen var Karin upptagen med sina skolarbeten, så vi gav oss iväg på egen hand efter frukost. Först tog vi oss via tunnelbana och en god bits promenad till Tate Modern. Ett enormt komplex, men vi blev lite besvikna över att flera av våningarna upptogs av konferenslokaler och liknande. Själva utställningsdelen bestod bara av två våningar, varav den ena var väldigt intressant och den andra lite för extrem.
När vi var klara med beskådandet åkte vi upp till översta våningen där det fanns en restaurang, och åt en lättare lunch. Där uppifrån såg vi att den nya milleniebron gick precis utanför, så när vi lämnade museet gick vi inte tillbaka där vi kom ifrån, utan gick runt huset och tvärs över Themsen, och hamnade vid St Pauls Cathedral. Det var mitt i kontorsdistriktet, och vi satt länge och bara tittade på alla kostymklädda lunchlediga som satt runt omkring på bänkar och åt sin lunch från de obligatoriska smörgåspåsarna de hade köpt i någon av de otaliga sandwichbutikerna. Vädret var ljuvligt, och det var skönt att sitta och vila benen efter flera timmar på Tate.
När vi hämtat oss gav vi oss iväg igen. Utan något speciellt mål strosade vi bara omkring ett par timmar, innan vi gav oss tillbaka till hotellet för att vila lite innan det var dags för middag. Vi tog tunnelbanan upp till Kensington High Street, och strosade runt lite där på jakt efter en lämplig restaurang. Visst fanns det att välja på, men prisnivån är skrämmande. Till slut valde vi en som såg mycket anspråkslös ut, Café Rouge, men det var en fantastiskt fin mat där. Efter det kände vi att det var lämpligt att avsluta dagen.
På onsdagen hade vi tänkt besöka Towern, och gav oss också dit. Men när vi väl kom dit och fick se att inträdet var £11,50, beslöt vi samfällt att vi inte var så intresserade. Istället gick vi runt där i trakten ett par timmar och träffade sen Karin vid lunchtid på en pub vid Tower Hill, efter hennes föreläsning på förmiddagen. Där åt vi lunch och gav oss därefter över Themsen till Vinopolis. Det var en god bit att gå dit också, från närmaste tunnelbanestation, men det var egentligen inga svårigheter att hitta. Där tillbringade vi ett antal timmar med att i hörlurar lyssna på Oz Clark's beskrivning av de olika vinområdena i världen, och smaka av en del viner. Tyvärr upplevde vi att det saknades en del områden, att andra blev mycket schematiskt beskrivna och att när det gällde provningarna var det många länders viner som knappt eller inte alls var representerade. Visst var det kul och intressant, men inte riktigt vad vi hade förväntat oss.
När vi ansåg oss klara där, och även hunnit gå igenom deras affärsdel, hade klockan gått och vi blivit hungriga igen. Karin föreslog att vi skulle åka till en indisk restaurang som låg i Camberwell, inte långt från där hon bor. Vi tog taxi dit, och kom till ett alldeles utmärkt litet ställe, där vi satt ganska länge. Sen ansåg vi alla tre att det kunde vara dags att avsluta dagen.
På torsdagen gav vi oss iväg till Leister Square och köpte biljetter till Mamma Mia. När det var avklarat gick vi runt en del i Soho, var bland annat i en whiskyaffär som anses som en av de mest välsorterade. Det var en liten butik som verkade kunna ha sett likadan ut hur länge som helst. En man höll sig diskret i bakgrunden, smälte nästan in i skuggorna, och lät oss gå runt och titta och jämföra med den lista vi hade med oss från whiskymässan som var här i Trollhättan tidigare i år. Det var roligt att se alla dyrbarheter, men priserna där var obetydligt lägre än vad de är här. Trots det köpte vi en flaska Balvenie för £20. Priset här är ca 400:-.
När det började närma sig lunchdags gick vi till en ställe som heter Café Bohème, och som låg precis mitt för den teatern där Mamma Mia gick. Eftersom det låg så bra till, och maten vi fick till lunch var bra, bestämde vi oss för att gå dit innan musicalen började, för att äta middag.
Efter att återvänt till hotellet för ett par timmars vila, ringde vi till Karin när hon slutat sina föreläsningar för dagen, och talade om vad vi fått tag på. Vi gav oss sen direkt till Leister Square Station, där vi sammanstrålade och gav oss iväg för att först äta middag och sedan gå till teatern. Föreställningen uppfyllde mer än väl våra förväntningar, vi hade väl i och för sig inte några större när vi gick dit, utan tänkte väl mest att det kunde vara kul att ha sett den. Men den var verkligen väldigt väl hopkommen och otroligt väl framförd. Det var verkligen en kväll vi blev nöjda med.
Fredag - hemresedagen - checkade vi ut från hotellet vid 10-tiden, och tog en taxi till Liverpool Street Station. Vi hade avtalat att möta Karin på puben där, för att äta lunch tillsammans innan hon var tvungen att ge sig iväg till skolan. Det var en fantastiskt fin pub, som en salong tagen ur en gammal film. Strax före ett gav sig Karin iväg, och vi satt kvar för nästa möte. En halvtimme senare kom Keith, och vi satt och pratade tills det var dags för oss att ta oss ut till Stanstedt vid halv tre.
Planet gick inte förrän halv sju, men eftersom vi blivit uppmanade att vara vid incheckningen senast två timmar före avgång tycket vi det var bäst att vara där ytterligare en timme tidigare. Det visade sig vara en överloppsgärning, incheckningen öppnade inte förrän halv fem. Det var lite drygt att släpa runt på bagaget den extra timmen, men för övrigt gick hemfärden precis lika smidigt som utfärden.
Visar inlägg med etikett 2002. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett 2002. Visa alla inlägg
onsdag 5 september 2007
Klassiska Vinresan / Sten Svenhage 29/9 - 9/10 2002
VINRESA TILL TYSKLAND - ITALIEN - FRANKRIKE
Tidigt söndag morgon gav vi oss iväg, 14 glada vinvänner från Trollhättan, för att sammanstråla i Jönköping med 24 likasinnade från övriga landet. (Lite överväldigande, kanske rent av lite skrämmande, var det nog trots allt för våra medpassagerare att vi var så många från Trollhättan.) Där embarkerade vi en härligt bekväm buss, som snabbt och elegant förde oss ut ur landet, med destination Vinländer.
Så snart den sista medpassageraren stigit på i Helsingborg, och färjan över sundet var överstånden, var det dags för resans första provning. Tre chiantiviner blev det, som ett litet smakprov av vad som komma skulle. Dessutom berättade Sten Svenhage, vår researrangör, om vin i allmänhet och resans förväntade vinupplevelser i synnerhet. Dagen gick snabbt, och framåt kvällningen hade vi kommit till Hamburg, där första övernattningen skulle ske. Trots den bekväma bussen var de flesta av oss ganska möra, så vi uppskattade att middagen serverades på hotellet. Sen var det inte några svårigheter att somna.
Tidigt söndag morgon gav vi oss iväg, 14 glada vinvänner från Trollhättan, för att sammanstråla i Jönköping med 24 likasinnade från övriga landet. (Lite överväldigande, kanske rent av lite skrämmande, var det nog trots allt för våra medpassagerare att vi var så många från Trollhättan.) Där embarkerade vi en härligt bekväm buss, som snabbt och elegant förde oss ut ur landet, med destination Vinländer.
Så snart den sista medpassageraren stigit på i Helsingborg, och färjan över sundet var överstånden, var det dags för resans första provning. Tre chiantiviner blev det, som ett litet smakprov av vad som komma skulle. Dessutom berättade Sten Svenhage, vår researrangör, om vin i allmänhet och resans förväntade vinupplevelser i synnerhet. Dagen gick snabbt, och framåt kvällningen hade vi kommit till Hamburg, där första övernattningen skulle ske. Trots den bekväma bussen var de flesta av oss ganska möra, så vi uppskattade att middagen serverades på hotellet. Sen var det inte några svårigheter att somna.
2002-09-30
Klockan åtta träffades vi åter vid bussen, efter en god natts sömn och en bastant tysk frukost. Nu var vi redo att handlöst slänga oss ner mot intressantare trakter, närmre bestämt Franken. Även denna dag fylldes av videofilmer - om vin -, information om Franken och dess viner, och en provning. De vinerna var dock inte från Franken utan från Trentino-Alto Adege. Tre spännande viner var det, en på den lokala, och för oss okända, druvan Marzemino, en på den likaledes lokala, men inte fullt så okända druvan Teroldego och den tredje gjord på Merlot.
Framåt kvällen hade vi så till slut nått Franken och byn Randersacker. Vi såg med spänd förväntan fram mot resans första vingårdsbesök, som var på Weingut Störrlein. Det var en liten familjeägd vingård, där vi blev väldigt väl mottagna, och hade en härlig provning, där vinerna presenterades av den enbart tysktalande fadern och som tolkades av dottern i huset. Åtta olika viner fick vi prova, både enkla och lite mer exklusiva, liksom både vita och röda. Trots att vingården inte var särskilt stor, så hade de ett förbluffande stort urval av viner. Där fanns i princip alla de typiska Frankendruvorna representerade, som Rivaner, Kerner, Scheurebe, Silvaner, Riesling, Spätburgunder och Schwarzriesling. Den sistnämnda var en helt ny bekantskap. Det var nog ingen som kände till, att det är detsamma som Pinot Meunier, den "tredje" druvan i Champagne.
Denna mycket trevliga provning avslutades med diverse inköp, och därefter åkte vi till kvälles hotell, där vi åt en härlig middag med anka, och drack mer av familjen Störrleins viner.
Framåt kvällen hade vi så till slut nått Franken och byn Randersacker. Vi såg med spänd förväntan fram mot resans första vingårdsbesök, som var på Weingut Störrlein. Det var en liten familjeägd vingård, där vi blev väldigt väl mottagna, och hade en härlig provning, där vinerna presenterades av den enbart tysktalande fadern och som tolkades av dottern i huset. Åtta olika viner fick vi prova, både enkla och lite mer exklusiva, liksom både vita och röda. Trots att vingården inte var särskilt stor, så hade de ett förbluffande stort urval av viner. Där fanns i princip alla de typiska Frankendruvorna representerade, som Rivaner, Kerner, Scheurebe, Silvaner, Riesling, Spätburgunder och Schwarzriesling. Den sistnämnda var en helt ny bekantskap. Det var nog ingen som kände till, att det är detsamma som Pinot Meunier, den "tredje" druvan i Champagne.
Denna mycket trevliga provning avslutades med diverse inköp, och därefter åkte vi till kvälles hotell, där vi åt en härlig middag med anka, och drack mer av familjen Störrleins viner.
2002-10-01
Var det inte Moncia Zetterlund som sjöng någonting om "Upp halv sju ..."? Det känns ungefär så, här också, upp steg vi faktiskt var morgon, om än lite segare för var dag som gick.
Dagens resmål var Trentino - Alto Adige, och för att komma dit åkte vi tvärs igenom Österrike, där vi alla satt andäktiga och beundrade utsikten. Något direkt stopp hanns inte med där, men resan gick snabbt ändå, med bl a en provning av tre viner från den kända Frankiska vinfirman Weingut Bürgerspital.
Så kom vi då till slut, efter ännu en lång men innehållsrik dag i bussen, fram till Trento och dagens vingårdsbesök hos Cantina d'Isera. Här fick vi prova fem av deras härliga viner, en Chardonnay, två olika Marzimino, en Rebo och en Muscat. Här fick vi också veta, att operahjälten Don Giovanni besällde ett Marziminovin till sin sista måltid. Efter detta trevliga och välplanerade besök checkade vi in på kvällens hotell. Det var ett litet - lite för litet visade det sig - hotell, som låg underbart vackert. Här träffade vi på Italiens svar på Fawlty Towers' Basil. Tyvärr hade han vare sig Sibyl eller Manuel till sin hjälp, utan sprang och ordnade, eller i alla fall försökte ordna allt som inte fungerade. T ex hade han inte riktigt grepp på hur många rum han hade. Det visade sig saknas några, och på grund av detta blev några stycken utlokaliserade på annat håll. Men mat hade han så det räckte, och god var den. Vad sägs om en tallrik med rökt lax, ål, svamp och grönsaker, med ett glas Pinot Gris, följt av pasta med svamp och en dutt tryffel och spenat, acompanjerat med ett glas Marzimino Selection. Därefter kom huvudrätten, hjortkotlett med polenta och ytterligare lite Marzimonovin. Vid detta laget var alla mycket nöjda, även om serveringen varit något kaotisk och lite ojämnt fördelad. Men när vi lutade oss tillbaka för att invänta desserten, ställdes det fram stora skålar med en variant av bruna bönor. Vi tittade lite förundrat på det, men väluppfostrade som vi alla är, så började vi äta. När det var i det närmaste klart kom förklaringen. Det skulle vara tillsammans med en enorm marinerad lövbiff, som plötsligt dök upp, eller rättare sagt ner på våra tallrikar. Till den serverades ett Rebo-vin, som hjälpte till att skölja ner åtminstonne en del av biffen. Vid det laget var vi alla överens om, att det bara inte gick att äta mer. Då kom deserten, en mycket stor mjuk mandelkaka och en lika stor bit äppelkaka med vaniljsås och ett glas Muscato. När detta åtminstonne hade avsmakats hade klockan hunnit bli tolv, och samtliga mer eller mindre rullade in på sina respektive rum. De som skulle vidare till annat håll för att få sin välbehövliga sömn, skjutsades av allas vår Basil, som efter denna pers måsta ha fallit ihop i en liten hög någonstans. Han var emellertid inte värre däran än att han kunde hämta dessa överskjutande gäster klockan sju följande morgon, i tid till frukost. Den hade många likheter med middagen, i alla fall när det gällde organisation. Det var säkert gott och rikligt för de tio första, men sen tog i princip allt slut, och stackars Basil for som ett torrt skinn för att fylla på juice, kaffe, bröd och så vidare. Han gjorde emellertid ingenting åt bristerna förrän de påpekades, så det gick knappast att kalla det för flyt. Till slut var vi i alla fall klara för avfärd.
Dagens resmål var Trentino - Alto Adige, och för att komma dit åkte vi tvärs igenom Österrike, där vi alla satt andäktiga och beundrade utsikten. Något direkt stopp hanns inte med där, men resan gick snabbt ändå, med bl a en provning av tre viner från den kända Frankiska vinfirman Weingut Bürgerspital.
Så kom vi då till slut, efter ännu en lång men innehållsrik dag i bussen, fram till Trento och dagens vingårdsbesök hos Cantina d'Isera. Här fick vi prova fem av deras härliga viner, en Chardonnay, två olika Marzimino, en Rebo och en Muscat. Här fick vi också veta, att operahjälten Don Giovanni besällde ett Marziminovin till sin sista måltid. Efter detta trevliga och välplanerade besök checkade vi in på kvällens hotell. Det var ett litet - lite för litet visade det sig - hotell, som låg underbart vackert. Här träffade vi på Italiens svar på Fawlty Towers' Basil. Tyvärr hade han vare sig Sibyl eller Manuel till sin hjälp, utan sprang och ordnade, eller i alla fall försökte ordna allt som inte fungerade. T ex hade han inte riktigt grepp på hur många rum han hade. Det visade sig saknas några, och på grund av detta blev några stycken utlokaliserade på annat håll. Men mat hade han så det räckte, och god var den. Vad sägs om en tallrik med rökt lax, ål, svamp och grönsaker, med ett glas Pinot Gris, följt av pasta med svamp och en dutt tryffel och spenat, acompanjerat med ett glas Marzimino Selection. Därefter kom huvudrätten, hjortkotlett med polenta och ytterligare lite Marzimonovin. Vid detta laget var alla mycket nöjda, även om serveringen varit något kaotisk och lite ojämnt fördelad. Men när vi lutade oss tillbaka för att invänta desserten, ställdes det fram stora skålar med en variant av bruna bönor. Vi tittade lite förundrat på det, men väluppfostrade som vi alla är, så började vi äta. När det var i det närmaste klart kom förklaringen. Det skulle vara tillsammans med en enorm marinerad lövbiff, som plötsligt dök upp, eller rättare sagt ner på våra tallrikar. Till den serverades ett Rebo-vin, som hjälpte till att skölja ner åtminstonne en del av biffen. Vid det laget var vi alla överens om, att det bara inte gick att äta mer. Då kom deserten, en mycket stor mjuk mandelkaka och en lika stor bit äppelkaka med vaniljsås och ett glas Muscato. När detta åtminstonne hade avsmakats hade klockan hunnit bli tolv, och samtliga mer eller mindre rullade in på sina respektive rum. De som skulle vidare till annat håll för att få sin välbehövliga sömn, skjutsades av allas vår Basil, som efter denna pers måsta ha fallit ihop i en liten hög någonstans. Han var emellertid inte värre däran än att han kunde hämta dessa överskjutande gäster klockan sju följande morgon, i tid till frukost. Den hade många likheter med middagen, i alla fall när det gällde organisation. Det var säkert gott och rikligt för de tio första, men sen tog i princip allt slut, och stackars Basil for som ett torrt skinn för att fylla på juice, kaffe, bröd och så vidare. Han gjorde emellertid ingenting åt bristerna förrän de påpekades, så det gick knappast att kalla det för flyt. Till slut var vi i alla fall klara för avfärd.
2002-10-02
Dagens resmål är Toscana, som vi väl alla ser fram emot med stor spänning. På vägen stannar vi några timmar i Verona, en, som det verkar, fantastiskt intressant stad. Tyvärr hinner man inte med så mycket på några stackars timmar, men vi hann i alla fall bese Julias balkong och den stora, mycket imponerande romerska arenan.
Efter några trevliga timmar på egen hand fortsatte vi mot Poggibonsi, där vi skulle tillbringa tre nätter på ett alldeles nytt och frächt hotell. Det var en mycket skön känsla att kunna ordna upp i bagaget i lite lugn och ro, det blir lätt rörigt, när det ska upp och ner för varje natt. Hur som helst, när incheckningen var avklarad bar det åter iväg, denna gången till Niccoló Machiavellis tillfälliga uppehållsort i början av 1500-talet. Där blev vi bjudna på en mycket intressant provning av toscanska viner, och därefter en rundvandring i det hus där Machiavelli bodde när han skrev Il Principe.
Efter avslutad rundvandring blev vi bjudna ner i den gamla restaurangen som låg i direkt anslutning till Machiavellis bostadshus, och där han tydligen tillbringat åtskillig tid. Det var en fantastisk gammal byggnad, och maten levde helt upp till de förväntningar vi hade. I lugn och ro åt vi oss igenom bönsoppa, pasta, kyckling-korv-lamm-fläsk med bönor, allt ledsagat av Chiantiviner, och slutligen en mandelskorpa med ett glas Vin Santo.
Så var ännu en mycket innehållsrik och intressant dag till ända.
Efter några trevliga timmar på egen hand fortsatte vi mot Poggibonsi, där vi skulle tillbringa tre nätter på ett alldeles nytt och frächt hotell. Det var en mycket skön känsla att kunna ordna upp i bagaget i lite lugn och ro, det blir lätt rörigt, när det ska upp och ner för varje natt. Hur som helst, när incheckningen var avklarad bar det åter iväg, denna gången till Niccoló Machiavellis tillfälliga uppehållsort i början av 1500-talet. Där blev vi bjudna på en mycket intressant provning av toscanska viner, och därefter en rundvandring i det hus där Machiavelli bodde när han skrev Il Principe.
Efter avslutad rundvandring blev vi bjudna ner i den gamla restaurangen som låg i direkt anslutning till Machiavellis bostadshus, och där han tydligen tillbringat åtskillig tid. Det var en fantastisk gammal byggnad, och maten levde helt upp till de förväntningar vi hade. I lugn och ro åt vi oss igenom bönsoppa, pasta, kyckling-korv-lamm-fläsk med bönor, allt ledsagat av Chiantiviner, och slutligen en mandelskorpa med ett glas Vin Santo.
Så var ännu en mycket innehållsrik och intressant dag till ända.
2002-10-03
Så skönt att inte behöva packa ihop och dra ut väskorna till bussen! Nu hade vi bara oss själva att hålla ordning på, på morgonen när vi skulle iväg på nya äventyr. Dagens ämne var Montalcino. Vi kom tidigt på förmiddagen till Col d'Orcia. Solen sken, luften var ljuvlig, och vi hamnade mitt i paradiset. Så kändes det i alla fall, när vi kom in på gården - eller snarare parken. Efter sedvanlig rundvanring blev vi, på stående fot, bjudna på en provning bestående av 5 härliga viner, bl a Brunello. Därefter serverades en "lätt" lunch (som hade räckt till åtminstonne två normalmiddagar) som intogs ute i parken. Vi åt och drack och njöt i fulla drag av omgivningarna, och mådde oförskämt bra. Vår chaufför slog huvudet på spik med sitt uttalande: Så här ska man ha det, när det är som jävligast!
Lätt dästa efter denna upplevelse fortsatte vi färden till Siena. Där var det åter möjlighet för egna strövtåg några timmar. I den gamla stadens branta backar - den verkade enbart bestå av backar som i princip gick rakt upp i himmelen - gick vi av oss en hel del av alla kalorier vi fått i oss tidigare. Det var emellertid inte helt lätt att ta sig fram i Siena, gatorna var, förutom backiga, otroligt smala, trottoarer existerade inte och trafiken var våldsam. Men visst var det otroligt intressant att se den fantastiska katedralen, liksom Piazza del Campo och alla urgamla byggnader.
Efter ett par timmar var det åter dags att samlas vid bussen, för vidare färd till San Gimignano. Vid det laget var klockan ganska mycket, så det blev ett ganska kort besök i denna ljuvliga gamla stad. Vi hann i alla fall inhandla lite bröd och ost och vin, som vi tog med oss till hotellet. Där dukade vi upp våra inköp vid kanten av poolen, och avslutade kvällen på ett perfekt sätt med denna improviserade måltid. Vi blev snart varse att det kanske inte var helt vanligt att man gjorde på detta sätt, för gardiner drogs åt sidan för bättre överblick över vad som försiggick och en modig man i personalen vågade sig till och med ut i ett uppenbarligen påhittat ärende - han flyttade en basänghåv några decimeter - för att på nära håll beskåda vad vi hade för oss. Men det är väl härligt när man kan underhålla sina medmänniskor? Denna frugala måltid fick bli avslutning på ännu en lyckad och innehållsrik dag.
Lätt dästa efter denna upplevelse fortsatte vi färden till Siena. Där var det åter möjlighet för egna strövtåg några timmar. I den gamla stadens branta backar - den verkade enbart bestå av backar som i princip gick rakt upp i himmelen - gick vi av oss en hel del av alla kalorier vi fått i oss tidigare. Det var emellertid inte helt lätt att ta sig fram i Siena, gatorna var, förutom backiga, otroligt smala, trottoarer existerade inte och trafiken var våldsam. Men visst var det otroligt intressant att se den fantastiska katedralen, liksom Piazza del Campo och alla urgamla byggnader.
Efter ett par timmar var det åter dags att samlas vid bussen, för vidare färd till San Gimignano. Vid det laget var klockan ganska mycket, så det blev ett ganska kort besök i denna ljuvliga gamla stad. Vi hann i alla fall inhandla lite bröd och ost och vin, som vi tog med oss till hotellet. Där dukade vi upp våra inköp vid kanten av poolen, och avslutade kvällen på ett perfekt sätt med denna improviserade måltid. Vi blev snart varse att det kanske inte var helt vanligt att man gjorde på detta sätt, för gardiner drogs åt sidan för bättre överblick över vad som försiggick och en modig man i personalen vågade sig till och med ut i ett uppenbarligen påhittat ärende - han flyttade en basänghåv några decimeter - för att på nära håll beskåda vad vi hade för oss. Men det är väl härligt när man kan underhålla sina medmänniskor? Denna frugala måltid fick bli avslutning på ännu en lyckad och innehållsrik dag.
2002-10-04
Denna dag är det Florence som gäller. Till att börja med guidas vi runt med bussen, av en svensk kvinna som bott där i många år. Därefter var det egna övningar i några timmar, då vi strosade runt och beundrade den vackra staden. Några besökte Palazzo Antinori där god mat och goda viner serverades, andra ägnade dagen åt att bara titta och förundras, kanske uppblandat med lite shopping. Där finns verkligen otroligt mycket att se, så det gav verkligen mersmak. Florence åkte upp ett ansenligt antal pinnhål på listan över önskeresmål.
Efter detta stadssmakprov var vi alla mogna för att smaka av lite viner igen. Detta skedde på Fatoria le Sorgente, som låg strax utanför Florence. Där fick vi prova tre stycken viner, en Chardonnay / Sauvignon Blanc, en Chianti och en Cabernet Sauvignon / Merlot. Om jag inte missminner mig, var det här vi första gången råkade ut för ett korkskadat vin. Det var ju rysligt ledsamt för familjen Ferrari, ägarna, men i ärlighetens namn var det ganska intressant att se, hur otroligt snabbt det noterades av dem som blev serverade ur just denna flaska. Detta var också en provning på stående fot, och till detta serverades peccorinoost och olivbröd.
Men hur intressanta och trevliga än dessa provningar varit, både vad det gäller kultur eller vin, så kan man ju inte leva på det allena. Dags för nästa kulinariska utsvävning, som denna gång skedde på en lokal fiskrestaurang alldeles i närheten av vingården. Inte heller denna kväll gick vi hungriga från borden!
Efter detta stadssmakprov var vi alla mogna för att smaka av lite viner igen. Detta skedde på Fatoria le Sorgente, som låg strax utanför Florence. Där fick vi prova tre stycken viner, en Chardonnay / Sauvignon Blanc, en Chianti och en Cabernet Sauvignon / Merlot. Om jag inte missminner mig, var det här vi första gången råkade ut för ett korkskadat vin. Det var ju rysligt ledsamt för familjen Ferrari, ägarna, men i ärlighetens namn var det ganska intressant att se, hur otroligt snabbt det noterades av dem som blev serverade ur just denna flaska. Detta var också en provning på stående fot, och till detta serverades peccorinoost och olivbröd.
Men hur intressanta och trevliga än dessa provningar varit, både vad det gäller kultur eller vin, så kan man ju inte leva på det allena. Dags för nästa kulinariska utsvävning, som denna gång skedde på en lokal fiskrestaurang alldeles i närheten av vingården. Inte heller denna kväll gick vi hungriga från borden!
2002-10-05
Vi gör oss beredda att lämna Toscana, med destination Piemonte. På vägen hinner vi konstatera, att tornet fortfarande lutar i Pisa. Måste erkänna att jag inte hade en aning om, att det där också fanns flera helt underbara byggnader, som sådana betydligt mer sevärda än själva tornet. Varför syns aldrig de på bilderna därifrån?
Efter detta stopp, där solen flödade varm och intensiv, fortsatte vi vidare mot Azienda Agricola Erbaluna i den lilla byn La Morra. Signor Umberto hade tydligen ganska nyligen börjat lära sig engelska, och prövade sina kunskaper med stor förtjusning. Det gick alldeles utmärkt att förstå honom när han presenterade sitt vineri och sina viner för oss. Det han inte kunde förklara i ord blev ändå helt begripligt tack vare hans mycket uttrycksfulla kroppsspråk. Här blev vi inför provningen anvisade platser på en stor terrass med en vidunderlig utsikt över nejden. Fru och bror och barn och en stor del av övrig släkt och vänner hjälpte glatt till med serveringen. I synnerhet en liten parvel i tre-fyraårsåldern gick med liv och lust in för sina uppgifter, som att placera ut plastmuggar till vatten. Sex viner och en grappa fick vi prova här. Naturligtvis var det flera härliga Barolon och dessutom en Barbera och en Dolcetto. Till detta fick vi även här lite småtugg till, i form av olika ostar och bröd. Det var ett mycket trevligt och minnesvärt besök, trots att vi även här råkade få ett defekt vin. Stackars Umberto, han var helt förkrossad! Men snabbt som ögat pilade han iväg efter en annan flaska, och snart var han glad igen.
Efter detta besök checkade vi in på ett hotell strax utanför Asti. Restaurangen vi skulle till för att äta middag låg inne i Asti, så det blev att åka buss en stund till. Ja, det var åter en av alla dessa minnesvärda måltider. Sju rätter serverades, den ena läckrare än den andra, men de skilde sig avsevärt från vad vi dittills hade blivit bjudna på. Vad sägs om getost med druvmarmelad och äppelmos? Eller råbiff, rakt upp och ner, serverad slevvis? Himmelskt gott, men det såg lite udda ut, vi vill ju gärna föreställa oss råbiff med kapris och äggula och liknande. Men inga såna krusiduller här, inte. Ja, det var de två kalla förrätterna. Därefter följde två varma förrätter, först en grillad paprika med en vitlökssås och sen en ljuvligt god svamppudding med gorgonzola- (eller liknande)sås. Varmrätten bestod av kanin med polenta, därefter var det fyra olika sorters starka ostar med nötter och honung och alltihop avslutades med panna cotta. Till de kalla förrätterna serverades ett Ruchévin och till de övriga, till och med osten, fick vi ett Barberavin. Till panna cottan serverades ett Muscat Spurmante och till slut som pricken över i fick vi varsin Muscatgrappa.
Allt detta tog sin rundliga tid, och klockan hade hunnit bli 00.30 innan vi var åter på hotellet. Mätta och trötta och belåtna kunde vi se fram emot att väckarklockan skulle ringa sex timmar senare.
Efter detta stopp, där solen flödade varm och intensiv, fortsatte vi vidare mot Azienda Agricola Erbaluna i den lilla byn La Morra. Signor Umberto hade tydligen ganska nyligen börjat lära sig engelska, och prövade sina kunskaper med stor förtjusning. Det gick alldeles utmärkt att förstå honom när han presenterade sitt vineri och sina viner för oss. Det han inte kunde förklara i ord blev ändå helt begripligt tack vare hans mycket uttrycksfulla kroppsspråk. Här blev vi inför provningen anvisade platser på en stor terrass med en vidunderlig utsikt över nejden. Fru och bror och barn och en stor del av övrig släkt och vänner hjälpte glatt till med serveringen. I synnerhet en liten parvel i tre-fyraårsåldern gick med liv och lust in för sina uppgifter, som att placera ut plastmuggar till vatten. Sex viner och en grappa fick vi prova här. Naturligtvis var det flera härliga Barolon och dessutom en Barbera och en Dolcetto. Till detta fick vi även här lite småtugg till, i form av olika ostar och bröd. Det var ett mycket trevligt och minnesvärt besök, trots att vi även här råkade få ett defekt vin. Stackars Umberto, han var helt förkrossad! Men snabbt som ögat pilade han iväg efter en annan flaska, och snart var han glad igen.
Efter detta besök checkade vi in på ett hotell strax utanför Asti. Restaurangen vi skulle till för att äta middag låg inne i Asti, så det blev att åka buss en stund till. Ja, det var åter en av alla dessa minnesvärda måltider. Sju rätter serverades, den ena läckrare än den andra, men de skilde sig avsevärt från vad vi dittills hade blivit bjudna på. Vad sägs om getost med druvmarmelad och äppelmos? Eller råbiff, rakt upp och ner, serverad slevvis? Himmelskt gott, men det såg lite udda ut, vi vill ju gärna föreställa oss råbiff med kapris och äggula och liknande. Men inga såna krusiduller här, inte. Ja, det var de två kalla förrätterna. Därefter följde två varma förrätter, först en grillad paprika med en vitlökssås och sen en ljuvligt god svamppudding med gorgonzola- (eller liknande)sås. Varmrätten bestod av kanin med polenta, därefter var det fyra olika sorters starka ostar med nötter och honung och alltihop avslutades med panna cotta. Till de kalla förrätterna serverades ett Ruchévin och till de övriga, till och med osten, fick vi ett Barberavin. Till panna cottan serverades ett Muscat Spurmante och till slut som pricken över i fick vi varsin Muscatgrappa.
Allt detta tog sin rundliga tid, och klockan hade hunnit bli 00.30 innan vi var åter på hotellet. Mätta och trötta och belåtna kunde vi se fram emot att väckarklockan skulle ringa sex timmar senare.
2002-10-06
Nu har vi på nära håll studerat nebbian, den berömda morgondimman i Piemonte. Den är tjock! Trots det lyckades vår eminenta chaufför att ta oss ut ur, inte bara Piemonte utan också ut ur Italien och in i Schweiz. Allt gick utomordentligt smidigt fram till St Gotthardstunneln. Där var det stopp. Lite otäckt, man visste ju inte vad som kunde ha hänt där, efter alla hemskheter man hört talas om tämligen nyligen. Men efter 45 min lossnade det, och färden kunde gå vidare, genom vad vi antar ett naturskönt landskap. Vid det här laget hade vädret slagit om, och regnet öste ner. Någonstans i norra Schweiz blev det ett nytt stopp, denna gången ca en halvtimme, och när vi äntligen kommer till gränsen så blir det tvärstopp igen. Denna gång var det av rent byråkratisk natur, är fortfarande osäker på de exakta turerna, men tid tog det. Vid det här laget är vi verkligen starkt försenade, men Sten lyckas via telefon ändra tiden dels hos vingården vi skulle besöka och dels på restaurangen vi skulle äta på. Men på grund av allt detta blev besöket och provningen hos Louis Sipp i Ribeauvillé i Alsace sorgligt genomhastat, men nu var det som det var, och det var trots det både intressant och gott. Därefter skyndade vi vidare till den restaurang vi skulle äta på, ett stenkast från det förtjusande hotell vi skulle bo på. En typisk alsacisk måltid serverades, med choucroute och korv och allt annat som hör till. Tyvärr var det ett par stycken som inte kände sig riktigt bra, men med den farten vi dittills hållit, var det väl ingen som tyckte det var så konstigt. Alla gjorde emellertid en tidig kväll, för vi var alla tämligen trötta. Men tro för all del inte att det blev någon vila den natten, i alla fall inte för de flesta. Tänk er bara en hel busslast med magsjuka! Tack och lov var det våldsammaste över på morgonen, men det var en sorglig skara som samlades över tekopparna i frukostmatsalen morgonen därpå!
2002-10-07
Trötta, frusna och fortfarande lite upproriska inombords gav vi oss iväg mot Strasbourg. Det är säkert en alldeles förtjusande intressant stad, men klockan nio på morgonen, efter en inte helt avslappnad natt, i nio graders "värme" och snålblåst kom den tyvärr inte helt till sin rätt. Men jag måste bara berätta om den mest makalösa toalett vi skådat på denna resa, och för övrigt också, tror jag. Toaletter var ju i synnerhet denna dag av allmänt intresse, och vi var väl en sex-åtta stycken som sammanstrålade runt en av inte alltför många offentliga dylika inrättningar. Det var ett liten stålbås, en typisk enrummare, lite större än en baja-maja, men hermetiskt tillsluten. Det fanns en röd knapp man skulle trycka på, så gick dörren upp. Som enda utsmyckning fanns en gul "saftblandare" på taket. Förste man gick in, och kom välbehållen men en smula konfunderad ut igen. Det stod ingenstans att finna något att spola men. Lite förargligt, men inget att göra åt. Kön var ju trots allt ganska lång. Näste man liksom den tredje och fjärde, letade lika intensivt utan resultat. Vi blev lite fundersamma, det blev trots allt fullare och fullare där inne. En annan egenhet den här anordningen hade, var att så fort någon gått in och stängt dörren efter sig, satte saftblandaren på taket igång med att blinka och tjuta! När det var min tur att inträda i detta mystiska hus, läste jag på en skylt att jag hade tre minuter på mej. Lite egendomligt, tyckte jag allt, men tänkte att det var en stilla uppmaning med tanke på utanförvarande behövande. Ytterligare en efter mej hann in och ut, men sen blev det tvärstopp. Dörren gick bara inte att få upp. Och sen brakade det löst där inne! Det spolades och sköljdes och skrubbades och härjades! Vi blev alldeles förstelnade, i synnerhet den som just kommit ut därifrån. Men det måste väl i rimlighetens namn finnas en avkännare, så att man inte får en dusch på köpet när man är där? Det är ju inte så ofta man är lämpligt klädd för det ändamålet så där ute på stan. Ja, det var en upplevelse! Därutöver blev det mest ett kringstrosande, alternativt att en del tog en båttur på Rhen. En liten lätt lunch lyckades de flesta också få i sig, men sen vi var allt ganska nöjda med att sätta oss i bussen för vidare transport mot Tyskland.
Nästa anhalt var Årets Vinby, Deidesheim, som vi nådde tidigt på eftermiddagen. Där besökte vi vinkooperativet Winzerverein Deidesheim, som var helt annorlunda mot alla de andra producenterna vi besökt. Här var det rena industrin, och det var verkligen kul att se skillnaden. Verksamheten var i full gång, bönderna kom in med sina skördar och i tankarna bubblade det. Allra först blev vi bjudna på ojäst druvmust, Federweisser, som tydligen var oerhört populärt där. Provningen i sig var tämligen rörig, vi fick varsitt glas och det fylldes på med nya viner lite allt eftersom vi vandrade runt. Det var liksom inte läge för några anteckningar, men med det glasklara minne jag har, kan jag å det bestämdaste hävda att vi fick smaka tre Rieslingviner och ett Dornfelder.
Efter detta lätt kaotiska besök fick vi ett par timmar för fria övningar = en skön tupplur för de flesta, innan det blev dags för middag på hotellet. Nu märktes det verkligen att vi lämnat det matglada Italien och Frankrike. Nu blev vi "endast" serverade tre rätter, men det var mer än rikligt och gott, en tallrik men lättrökt fisk och en fiskpaté serverade med en Weissburgunder, och därefter en kalkonstek med Spätburgunder till. Desserten bestod av en ljuvligt lätt chokladmousse med färska bär.
Nästa anhalt var Årets Vinby, Deidesheim, som vi nådde tidigt på eftermiddagen. Där besökte vi vinkooperativet Winzerverein Deidesheim, som var helt annorlunda mot alla de andra producenterna vi besökt. Här var det rena industrin, och det var verkligen kul att se skillnaden. Verksamheten var i full gång, bönderna kom in med sina skördar och i tankarna bubblade det. Allra först blev vi bjudna på ojäst druvmust, Federweisser, som tydligen var oerhört populärt där. Provningen i sig var tämligen rörig, vi fick varsitt glas och det fylldes på med nya viner lite allt eftersom vi vandrade runt. Det var liksom inte läge för några anteckningar, men med det glasklara minne jag har, kan jag å det bestämdaste hävda att vi fick smaka tre Rieslingviner och ett Dornfelder.
Efter detta lätt kaotiska besök fick vi ett par timmar för fria övningar = en skön tupplur för de flesta, innan det blev dags för middag på hotellet. Nu märktes det verkligen att vi lämnat det matglada Italien och Frankrike. Nu blev vi "endast" serverade tre rätter, men det var mer än rikligt och gott, en tallrik men lättrökt fisk och en fiskpaté serverade med en Weissburgunder, och därefter en kalkonstek med Spätburgunder till. Desserten bestod av en ljuvligt lätt chokladmousse med färska bär.
2002-10-08
Nu är alla åter pigga och raska, och vi påbörjar hemresan. Som vanligt berättade Sten mycket om viner, och det visades videofilmer och lämnades ut frågeformulär i olika svårighetsgrader, så vi hade fullt upp hela resan upp till Hamburg, där vi åter övernattade. Strax innan Hamburg stannade vi till vid en Supermarket, där vi kunde spendera våra sista slantar, och fylla ut de knappa gliporna i bagageutrymmet på bussen.
2002-10-09
Vi lämnar Hamburg tidigt och tillbringar dagen på ungefär samma sätt som tisdagen. Det rullar på, och med avbrotten för färjeöverfarterna går dagen snabbt. På eftermiddagen är vi åter vid våra bilar i Jönköping, och den stora urlastningen påbörjas. Det var en imponerande hög med vinlådor vi hade lyckats samla på oss under resans gång, men snabbt och elegant fördelades det och lastades in i vars och ens bilar, och den sista biten hem kunde påbörjas. Sen var det rysligt skönt att lägga sig i sin egen säng!
Det har verkligen varit en mycket intressant och trevlig resa. 79 olika viner hann vi prova, mycket god mat har det varit och inte minst har vi gjort många nya, trevliga bekantskaper. Medelåldern var tämligen hög, närmre 60 än 50 skulle jag tro. Detta trots att det var med en ung kille från Stockholm, som hade fått Munskänkarnas resestipendium. Patrick visade sig vara en mycket kunnig och mycket trevlig bekantskap, som senare erkände att han varit lite betänksam inför ressällskapet, rent av lite fördomsfull. Men han erkände villigt och glatt att de flesta fördomar kom på skam, och det verkade som om han trivdes rätt bra med oss gamlingar. Vi trivdes i alla fall mycket bra både med honom och alla andra som var med, och förutom all seriös lärdom vi blev vid, så hade vi otroligt trevligt.
Det har verkligen varit en mycket intressant och trevlig resa. 79 olika viner hann vi prova, mycket god mat har det varit och inte minst har vi gjort många nya, trevliga bekantskaper. Medelåldern var tämligen hög, närmre 60 än 50 skulle jag tro. Detta trots att det var med en ung kille från Stockholm, som hade fått Munskänkarnas resestipendium. Patrick visade sig vara en mycket kunnig och mycket trevlig bekantskap, som senare erkände att han varit lite betänksam inför ressällskapet, rent av lite fördomsfull. Men han erkände villigt och glatt att de flesta fördomar kom på skam, och det verkade som om han trivdes rätt bra med oss gamlingar. Vi trivdes i alla fall mycket bra både med honom och alla andra som var med, och förutom all seriös lärdom vi blev vid, så hade vi otroligt trevligt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
