Lugn morgon, ja så lugn våran Alex tillät. Några sov ut och Alex och jag gav oss ut för att utforska omgivningarna lite mer. Vi hade redan tidigare beslutat oss för att inte rusa iväg någonstans på förmiddagen utan bara försöka hämta andan. Dessutom började David känna sej lite småorolig i magen. Hu, hemska tanke, tänk om vi allihop skulle bli liggande i magsjuka?!
Men efter lunch och middagslur för den som det behövde kände vi oss redo för en första liten utflykt. Vi kom fram till att det skulle vara alldeles lagom att åka in till den tämligen närbelägna staden St Ives.
Vägen dit var lite småkuslig, vägarna i Cornwall är inte jättebreda, noterade vi. Men fram till St Ives kom vi. En sån mysig liten stad, säkert helt underbar om man inte har en bil att släpa på. Men vilka smala gator och inte en enda var i närheten av att vara horisontell! Backe upp och backe ner samtidigt som det svängde runt i hårnålskurvor med förskräckande regelbundenhet. Innan vi till slut hittade en parkeringsplats var vi nästan ända uppe i himmelen och jag hade sett en skymt av helvetet vid ett flertal tillfällen under resans gång. Tyvärr la batterierna i kameran av, så det blev inte ett enda kort taget där.
Väl parkerade och ute i det fria hade vi en väldigt trevlig eftermiddag som tillbringades med att strosa runt och bese vad som fanns att beskåda i stan och åt dessutom en väldigt god middag på en trevlig restaurang. Sen var det bara att börja uppstigningen mot parkeringsplatsen och göra oss redo för hemfärd. Men hade jag klarat att köra i St Ives borde jag väl klara allt? Så med gott mod gav vi oss iväg hemåt. Inte var vägen kul, men vadå, med lite försiktighet så. Men oj, där möter vi en buss, en stor en, bäst att smyga in mot sidan så mycket det går. Men aj, vad var det som lät så hemskt? Och som det börjar skaka i bilen! Vad har hänt, har vi fått punktering? Bäst att stanna på första bästa något bredare fläck. Jo, visst var det punktering, på BÅDA vänsterhjulen! Och där stod vi, på en väg som just jämt rymde två bilar i bredd, och som slingrade sej fram och tillbaka som en orm, och därmed skymde all sikt. Varningstriangel måste naturligtvis sättas ut. Men ack, inte fanns det någon sådan i bilen. Bara till att hoppas och be att ingen skulle köra rakt in i oss. Ja, vad göra? Naturligtvis ringa efter hjälp. Lätt som en plätt när alla och envar har med sig sin mobil. Fast vad hjälper det när det inte finns täckning? Modet sjönk mer och mer, tack och lov sov Alex inne i bilen. Enda möjligheten tycktes vara att Karin och David gav sej iväg till fots till stugbyn, uppskattningsvis tre km. Drygt men inte oöverkomligt. Efter hand stannade ett förvånansvärt stort antal bilar där de frågade om de kunde hjälpa till. Men vad finns att göra när två hjul är punkterade och det bara finns ett i reserv? Men en av dem, som inte hade fullt i sin bil, erbjöd sej att plocka upp Karin och David utefter vägen och så gjorde de också. På det sättet kom de fram till bebyggda trakter lite tidigare än annars.
Väl där och med täckning för telefonerna försökte de först ringa uthyraren, men det var ju söndag kväll och enbart en telefonsvarare de kom i kontakt med. Till slut fick de i alla fall tag i en assistansfirma som det på ett kort i bilen stod att bilen var försäkrad i. Men de ville inte kännas vid den här bilen, nej den fanns inte i deras register! En vänlig själ bland de anställda i stugbyn körde tillbaka David för att kolla att de fått med sej korrekt bilnummer och för att rapportera, vi kunde ju inte ha telefonkontakt med varandra och Jan och jag hade ju inte en aning om vad som hände, om något överhuvudtaget hände. Åter tillbaka i stugbyn och med ny kontakt med assistansfirman beslutades det att de trots allt, fast mot full ersättning kunde komma och hämta bilen trots att de fortfarande inte hittade den i sitt register, och köra den till en verkstad. Vad göra? Fanns naturligtvis inget att göra åt, något var ju tvunget att göras. Och vid det laget hade dessutom Alex vaknat och var helt förtvivlad. Inte gick det att så mycket som sätta ner honom, mamma och pappa var borta, allt var jättehemskt. Men efter att det var klart med assistanshjälpen kom David igen och Jan och Alex åkte tillbaka till tryggheten hos mamma Karin.
Allt detta gick inte precis i en handvändning, och innan till slut assistansbilen kom hade det nog gått mellan två och en halv och tre timmar sen eländet började. Genomfrusna och allmänt eländiga kunde vi till slut återvända till stugan, efter det att assistansmannen – som mycket väl kände till uthyrningsfirman och visste att bilen var försäkrad hos dem – kört in bilen ytterligare en bit, som jag aldrig i livet vågat, och till slut körde David och mej tillbaka till stugan. Dessutom fick han via för oss fördolda kanaler tag i uthyraren och det blev bestämt att den obrukbara skulle in till verkstaden och bli pånyttfödd, och förmiddagen dan därpå skulle vi få en annan bil under tiden den första åtgärdades. Vi fick också veta att vägrenarna i Cornwall har den lilla egenheten att de är uppbyggda som en liten mur av gamla tegelstenar och liknande och därefter har gräs och annan växtlighet fått härja fritt runt om och skickligt dolt hela hemskheten. Kontentan är att vägrenar i Cornwall är fällor som ska undvikas till varje pris.
Den kvällen delade vi ett par – kanske tre? – flaskor vin och lyckades till slut få upp värmen och tillbaka en del av livsmodet. På natten drömde jag vildsint om smala och krokiga och taggiga vägar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar