Efter övernattning på hotell Residens i Malmö och en härlig hotellfrukost, hämtades vi av Scandoramabussen. Efter mellanlandning vid Ollebo, där övriga resenärer anslöt, for vi iväg söderut över Öresundsbron. Genom Själland gick färden ner till Gedser, där vi bytte buss mot båt. Två timmar till sjöss med god tid för en smörrebröd satt gott. När vi kom till Rostock var vi både andligt och lekamligt förberedda för de kommande timmarna i bussen. De gick faktiskt förvånansvärt fort, tack vare mycket och intressant information, och med bensträckare varannan timme. Vår eminente chaufför Emanuel bidrog också, förutom med snabb och säker körning, till underhållningen. Rappa repliker och roliga historier avlöste varandra.
Framåt kvällningen passerade vi gränsen till Tjeckien, och klockan 19.58 var vi framme vid hotellet i Usti nad Labem. Vid niotiden blev vi serverade en trerätters middag. Fräscht och gott, men undan gick det. Sista tuggan var inte svald förrän tallrikarna försvann. Hela härligheten var överstökad på mindre än en timme. Fast eftersom alla var tämligen möra, så gjorde det inte så mycket att det gick undan. Men klockan tio, det strider mot alla naturlagar att dra sig tillbaka så dags, så en liten eftersittning fick det allt bli på Monicas och Bosses rum. Tyvärr var det rysligt lyhört, så vi störde grannarna och fick avsluta kvällen nere i foajén i stället. Måste försöka få rummen intill varandra i fortsättningen, så vi kan hålla oss i mitten och inte störa de som vill sova. Men när klockan var elva gav även vi upp, det skulle bli tidig väckning.
Visar inlägg med etikett Ungern. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Ungern. Visa alla inlägg
onsdag 5 september 2007
Måndag 12/9 -05
Klockan ringde 5.20. En sån fasansfull tid att stiga upp på! Frukost klockan sex, en frukost som kommer att gå till historien som den där Bosse åt, och inte måttligt heller: korvar och bacon och ägg om vart annat. Detta har väl aldrig hänt tidigare, och vi tvivlar väl alla på att någonsin få skåda något liknande igen. Klockan sju var vi i rullande buss igen, och genom regndiset åkte vi vidare genom Tjeckien, via centrala Prag. Det var kul att återse den, vi fick till och med en skymt av botellet vi bodde på, när vi var där för ett par år sen. Men idag var temperaturen ca 20o lägre än sist. Vi passerade även Brno, och där kunde man, mellan alla solros- och majsodlingar skymta en och annan vinranka. Undrar om det var Swatovavnirechke? Ja, strunt samma, huvudsaken att det var vinrankor. Vi har faktiskt varit på väg i drygt ett dygn nu, och en resa utan vinrankor är som en sommar utan sol. Fast faktums faktum, hittills har det druckits öl i sällan skådad mängd. Men det ska väl räta upp sig när vi kommer till Ungern. Lunch på hotell Stupava: Korvsoppa och panerad karp, med betoning på panerad, och en mycket intressant potatismossallad.
Färden fortsätter via Budapest, där vi fick en snabbtitt på denna spännande stad, som definitivt gav mersmak. Där anslöt en ungersk chaufför, för att avlösa Emanuel, som vid det laget behövde få lite vila. Klockan 19 var så färden slut för denna dag, och vi var framme vid vårt slottshotell. Mycket imponerande, rena sagostuket. Med det visade sig vid rumsfördelningen att det är ryslig skillnad på folk och folk. Skogarna installerades rent furstligt, med sittgrupper högt och lågt, som gjort för nattliga sammankomster, faktiskt. Carlssons är inte riktigt lika nobla, så de fick nöja sig med lite mindre elegans, tämligen rymligt men något sparsammare möblerat. Kyllönens och vi fick nöja oss med mer folkligt stuk på våra rum, men sängar fanns där, och dom var sköna. Men innan det var dags att krypa till kojs skulle det ätas middag. Lite klurigt var det att hitta matsalen i källaren, men med guide fann vi vägen via dörrar och trappor, bassänger och skönhetssalonger. Och väl framme var det bara att konstatera att det varit mödan värt. En mycket slottlig, för att inte säga kyrklig interiör, där vi vederbörligt bänkade blev serverade den ena läckerheten efter den andra. Till förrätt var det någon sorts crêpes, fast med lite tjockare pannkakor, fyllda med välkryddad köttfärs och åtföljt av champinjoner. Till huvudrätt fick vi kycklingklubba, ett par skivor fläskkött, ris och äntligen lite rejäl råkost. Och pressgurka! Det var länge sen vi hade det hemma, och det som är så gott. Till dessert serverades en bamsig chokladtårta, mycket god men tämligen överflödig efter allt den andra vi stoppat i oss.
Ljuvligt väder ute, och efter maten var det skönt med en liten promenad innan vi samlades hos Kyllönens för en improviserad variant av Irish Coffee: vatten kokt i medhavd vattenkokare, pulvercappuchino och whisky. Tillsammans med lite dagssammanfattande tjôt var det en god och trevlig avslutning på en mycket lång men väldigt intressant dag. Själva bussresan hade ju varit fylld av otroligt mycket intressant information om allt vi passerade.
Färden fortsätter via Budapest, där vi fick en snabbtitt på denna spännande stad, som definitivt gav mersmak. Där anslöt en ungersk chaufför, för att avlösa Emanuel, som vid det laget behövde få lite vila. Klockan 19 var så färden slut för denna dag, och vi var framme vid vårt slottshotell. Mycket imponerande, rena sagostuket. Med det visade sig vid rumsfördelningen att det är ryslig skillnad på folk och folk. Skogarna installerades rent furstligt, med sittgrupper högt och lågt, som gjort för nattliga sammankomster, faktiskt. Carlssons är inte riktigt lika nobla, så de fick nöja sig med lite mindre elegans, tämligen rymligt men något sparsammare möblerat. Kyllönens och vi fick nöja oss med mer folkligt stuk på våra rum, men sängar fanns där, och dom var sköna. Men innan det var dags att krypa till kojs skulle det ätas middag. Lite klurigt var det att hitta matsalen i källaren, men med guide fann vi vägen via dörrar och trappor, bassänger och skönhetssalonger. Och väl framme var det bara att konstatera att det varit mödan värt. En mycket slottlig, för att inte säga kyrklig interiör, där vi vederbörligt bänkade blev serverade den ena läckerheten efter den andra. Till förrätt var det någon sorts crêpes, fast med lite tjockare pannkakor, fyllda med välkryddad köttfärs och åtföljt av champinjoner. Till huvudrätt fick vi kycklingklubba, ett par skivor fläskkött, ris och äntligen lite rejäl råkost. Och pressgurka! Det var länge sen vi hade det hemma, och det som är så gott. Till dessert serverades en bamsig chokladtårta, mycket god men tämligen överflödig efter allt den andra vi stoppat i oss.
Ljuvligt väder ute, och efter maten var det skönt med en liten promenad innan vi samlades hos Kyllönens för en improviserad variant av Irish Coffee: vatten kokt i medhavd vattenkokare, pulvercappuchino och whisky. Tillsammans med lite dagssammanfattande tjôt var det en god och trevlig avslutning på en mycket lång men väldigt intressant dag. Själva bussresan hade ju varit fylld av otroligt mycket intressant information om allt vi passerade.
Tisdag 13/9
Sovmorgon! Härlig frukost med levande musik. Ännu en härlig upplevelse, som vi aldrig varit med om tidigare. Klockan nio avgår bussen mot Eger. 43 km och en och en halv timme senare var vi framme. Efter en gemensam stadspromenad var det helt klart dags för en paus på en trevlig servering. Solen gassade och skuggan under ett parasoll hägrade, i synnerhet om man samtidigt kunde få sitta och smutta på ett gott vin. I detta fall blev det en fräsch Léanyka. Inte precis det man oftast dricker, en mycket trevlig ny bekantskap.
Efter denna förfriskning var vi mentalt reda för nästa punkt på programmet, jakten på ett vinotek. Fast dessförinnan skulle några av oss gå tillbaka en bit för att uppsöka en passerad bank. När de långt om länge återvände, efter många och komplicerade turer på banken, började jakten. Det sägs ju att jakten i sig är mer värd än det nedlagda bytet. I så fall är vi mycket nöjda, för under jaktens gång fick vi köpt några vykort – inte illa det – men något vinotek stod inte att finna. Ledsamt, visst, men varför deppa ihop för det? Resans mål och mening i och för sig, men är inte mål och mening till för att skifta och förändras, precis som principer är till för att brytas?
Efter denna jakt – som slutade med ett glas öl –äntrade vi bussen för vidare transport till lunchrestaurangen. Där väntade ett glas pallinka – aprikosbrännvin som så att säga tog oss med överraskning, på gott och ont. Det var inte så värst gott, då är allt grappa betydligt bättre. Men det var intressant! Därefter serverades en mycket god bönsoppa tillsammans med ett glas olazriesling. Vinet serverades med bravur från kolvliknande tingestar med långa glasrör, av ett par mycket stolta unga kypare. Till huvudrätt fick vi kalkon och en mycket god kålsallad, ledsagat av ett Egri Bikavér, som enligt mitt tycke var måltidens höjdpunkt. Till dessert serverades dagens pannkakor med katrinplommon-fyllning. Till detta skulle det vara ett halvsött/sött muscatvin. Men något galet blev det visst där, dom tog väl ur fel tunna, det var på sin höjd halvtorrt. Synd, det hade passat bättre med något sötare.
Solen gassade när vi kom ut ur den svala restaurangen, och innan vi gick ombord på bussen fick vi oss lite levande musik till livs, av en något sliten man med ett klarinettliknande instrument. Inne på restaurangen var den utlovade scárdazmusiken på skiva i stället för som förespeglats av levande orkester. Men det gick ju bra det med, och den var utan tvekan lättare att få tyst på, när Martin skulle informera om mat och dryck.
Efter den kringelkrokiga vägen tillbaka till hotellet var det väldigt skönt med en promenad i omgivningarna. Temperaturen var dessutom betydligt behagligare på den högre höjden. En dusch sen, och man var som en ny människa. Och det kunde verkligen behövas, inför stundande maratonätning. Det skulle bli slottsmiddag i renässansstil. Uppsnofsade samlades vi i matsalen klockan åtta, och vid borden väntade haklappar och ”kungliga” kronor. Det förtog något av elegansen vi kämpat oss till, men det var smällar man fick ta. Faktiskt såg jag ett par mej närstående herrar smyga av sig slipsarna i skydd av haklapparna. Först serverades en mycket god soppa, och därefter kom utmaningen, ett enormt fat med blandad konfekt: grönsaker och frukter, fisk (karp?), biff och fläsklägg, och under alltihop potatis. Lite rörigt blev det, när allt skulle delas och fördelas, men det uppstod aldrig några problem med att någon ansåg sig få för lite. Undrar om det vankas pyttipanna i morgon? Mätta och belåtna satt vi och pustade ut, när så desserten bars in. Vad det var exakt blev jag inte klok på, någon sorts kakor, en med vaniljsås och en med aprikossås, och i ärlighetens namn måste jag erkänna att jag inte orkade med någon fördjupad efterforskning i ämnet. Två trerättersmåltider på en och samma dag, det sätter sina spår. Tror faktiskt inte jag tappat ett enda hekto idag.
Efter detta maratonlopp var det skönt att sätta sig i sällskapsrummet och avsluta dagen med en kopp kaffe och lite eftersnack.
Efter denna förfriskning var vi mentalt reda för nästa punkt på programmet, jakten på ett vinotek. Fast dessförinnan skulle några av oss gå tillbaka en bit för att uppsöka en passerad bank. När de långt om länge återvände, efter många och komplicerade turer på banken, började jakten. Det sägs ju att jakten i sig är mer värd än det nedlagda bytet. I så fall är vi mycket nöjda, för under jaktens gång fick vi köpt några vykort – inte illa det – men något vinotek stod inte att finna. Ledsamt, visst, men varför deppa ihop för det? Resans mål och mening i och för sig, men är inte mål och mening till för att skifta och förändras, precis som principer är till för att brytas?
Efter denna jakt – som slutade med ett glas öl –äntrade vi bussen för vidare transport till lunchrestaurangen. Där väntade ett glas pallinka – aprikosbrännvin som så att säga tog oss med överraskning, på gott och ont. Det var inte så värst gott, då är allt grappa betydligt bättre. Men det var intressant! Därefter serverades en mycket god bönsoppa tillsammans med ett glas olazriesling. Vinet serverades med bravur från kolvliknande tingestar med långa glasrör, av ett par mycket stolta unga kypare. Till huvudrätt fick vi kalkon och en mycket god kålsallad, ledsagat av ett Egri Bikavér, som enligt mitt tycke var måltidens höjdpunkt. Till dessert serverades dagens pannkakor med katrinplommon-fyllning. Till detta skulle det vara ett halvsött/sött muscatvin. Men något galet blev det visst där, dom tog väl ur fel tunna, det var på sin höjd halvtorrt. Synd, det hade passat bättre med något sötare.
Solen gassade när vi kom ut ur den svala restaurangen, och innan vi gick ombord på bussen fick vi oss lite levande musik till livs, av en något sliten man med ett klarinettliknande instrument. Inne på restaurangen var den utlovade scárdazmusiken på skiva i stället för som förespeglats av levande orkester. Men det gick ju bra det med, och den var utan tvekan lättare att få tyst på, när Martin skulle informera om mat och dryck.
Efter den kringelkrokiga vägen tillbaka till hotellet var det väldigt skönt med en promenad i omgivningarna. Temperaturen var dessutom betydligt behagligare på den högre höjden. En dusch sen, och man var som en ny människa. Och det kunde verkligen behövas, inför stundande maratonätning. Det skulle bli slottsmiddag i renässansstil. Uppsnofsade samlades vi i matsalen klockan åtta, och vid borden väntade haklappar och ”kungliga” kronor. Det förtog något av elegansen vi kämpat oss till, men det var smällar man fick ta. Faktiskt såg jag ett par mej närstående herrar smyga av sig slipsarna i skydd av haklapparna. Först serverades en mycket god soppa, och därefter kom utmaningen, ett enormt fat med blandad konfekt: grönsaker och frukter, fisk (karp?), biff och fläsklägg, och under alltihop potatis. Lite rörigt blev det, när allt skulle delas och fördelas, men det uppstod aldrig några problem med att någon ansåg sig få för lite. Undrar om det vankas pyttipanna i morgon? Mätta och belåtna satt vi och pustade ut, när så desserten bars in. Vad det var exakt blev jag inte klok på, någon sorts kakor, en med vaniljsås och en med aprikossås, och i ärlighetens namn måste jag erkänna att jag inte orkade med någon fördjupad efterforskning i ämnet. Två trerättersmåltider på en och samma dag, det sätter sina spår. Tror faktiskt inte jag tappat ett enda hekto idag.
Efter detta maratonlopp var det skönt att sätta sig i sällskapsrummet och avsluta dagen med en kopp kaffe och lite eftersnack.
Onsdag 14/9
Idag är det Tokaj som gäller. Voine, voine, det här ska bli spännande! Efter frukost gav vi oss iväg. Knappt en och en halv timme tog bussturen, och både intressant information om det förbiilande landskapet och roliga historier hanns med, innan vi var framme. Bara av att se vinfälten som sträckte sig upp över kullarna, allt tätare och större ju närmre vi kom, fick det att vattnas i munnen. Tokaj visade sig vare en charmig liten by, och efter en kort promenad från bussen kom vi fram till dagens huvudattraktion, vinprovning hos Hertzelö, en en – eller rättare sagt sju – 500-årig vingård. Nere i källaren bänkade vi oss runt ett långbord, där glas och Pogatio/saltbullar var framdukade. Provningen leddes av en mycket trevlig ung dam, både duktig och pratglad, och Martin tolkade med bravur. Inte så lätt alla gånger kanske, efter som den lilla damen fyllde i med ungerska när engelskan tröt. Sex viner fick vi prova, och först ut var en torr 100% Furmint 2004. Ett ståltankslagrat, mycket fräscht vin.
Därefter var det sötingar för hela slanten, om än med lite olika stilar. Det andra vi provade var på Hárslevelüdruvan, 2004. Sent skördade och även den ståltankslagrad. Mycket honung och russin i både doft och smak, hög syra, frisk honungstonad sötma.
Nr tre var gjort på Köverszölö, 2002, en för mej helt ny bekantskap. Sent skördade druvor och ett halvårs lagring på nästan nya ekfat. Doften var obetydlig, och sötman tog tyvärr överhand över syran, inte riktigt harmoniskt.
Det fjärde var en blandning av de tre tidigare provade druvorna. Ett Számorodnivin med viss botrytis och honung i doften. Hög syra som fint matchade den diskreta men ändå tydliga botrytisen.
Nummer fem var ett vin från 1999, där andra pressningen av botrytisdruvorna använts. Druvsort fick jag inte kläm på. En fräsch honungsdoft och en klar, citrustonad botrytissmak.
Det sjätte och sista vinet vi fick prova var en 5 puttonyos aszú 2000. Frisk, lite grön sötma och tydlig botrytis i både doft och smak. Definitivt alldeles för ung.
En jättetrevlig provning, även om det saknades vatten. Fast man kan ju inte få allt här i världen. Naturligtvis blev det en del kommers efteråt, man kan bara inte lämna en sådan provning tomhänt. Den hade definitivt givit mersmak.
Solen sken varm och go´ när vi kom upp ur underjorden, och i sakta mak strosade vi igenom byn för att till slut landa på en markisskuggad terrass tillhörande en restaurang, där det serverades en utmärkt gulaschsoppa till mycket facilt pris. Mätta och belåtna återvände vi till bussen som tog oss tillbaka till vårt château.
Väl där tyckte Monica och jag att det skulle sitta fint med en kopp kaffe och en cigarett på terrassen. Där var ljuvligt, lagom varmt, lugnt och stilla. Men säg den frid som varar för evigt. Plötsligt började det regna småspik över fru Carlsson, snacka om hastigt uppbrott! Sen, vid närmare eftertanke kom vi fram till att det var fåglar som sprätte ut kvarlämnat skräp, företrädesvis spik, från taket där de lämnats kvar av hantverkare som fanns högt och lågt. Men lite överraskande var det allt.
En dusch efter detta miniäventyr, och så på’t igen. Eftermiddagspasset skulle vara i slottets källare, åtminstone tre våningar under marknivå. Denna provning var, trots att den var utsatt i Scandoramas katalog, egentligen struken ur programmet. Men Martin blev så tagen av allas vår besvikelse över detta, så han lyckades med lock och pock få hotellet, liksom den för dagen lediga kyparen Lazlo (visst var han söt och rar?) att ställa upp. En härlig provning blev den, något lössläppt men med både goda och intressanta viner.
Först ut var ett vitt från Balaton, Cserszegi Füszères 2004, gjort på Traminer och Irsai Olivér, den sistnämnda ytterligare en helt ny bekantskap. Svag doft, mycket hög syra, viss beska, frisk citrus med svagt parfymerad ton.
Andra vinet var en kékfrankosrosé från Sopron, 2003. Ovanligt blekt rosa (eller var det belysningen i källaren som gjorde att den såg så blek ut?), obetydlig doft, jordgubbar och lite restsötma i smaken och dessutom en antydan till tannin.
Efter detta vin var Växjöfalangen bara tvungna att brista ut i sång, och jag håller absolut med. Allt var jättetrevligt och gott, Lazlo höll på att vända ut och in på sig i sina ansträngningar att förmedla sitt kunnande till oss, på något haltande tyska. Detta skulle sen Martin i sin tur tolka, och det var nog inte så rasans lätt alla gånger. Men vi fick veta vad vi ville, till stor belåtenhet i alla fall för mej.
Men det var ett vin kvar, ett rött från Pecs, Villanyivorós Barrique 2004, producerat av Vylyan, gjort på Cabernet Sauvignon och Kekoporto. Kraftig, lite tung doft med mycket bär. Tanninrikt, mycket mörka bär, choklad och en viss ung grön ton i smaken. Ett mycket trevligt vin, som vi tänkte försöka få till den väntande middagen.
Efter provningen gick vi raka vägen till matsalen, där vi kunde förse oss från en väl tilltagen buffé. Till det drack vi först det tillhörande, tämligen tunna egrivinet vi vid det här laget lärt oss känna igen. Men sen skulle vi allt ha en flaska av det mumsiga vi smakat nere i källaren. Det visade sig bara vara så eländigt att just exakt det inte fanns i något av deras två låsta vinskåp. Vi var en hel delegation som troppade med kyparen för inventering av det lokala lagret. Ner i källaren fick vi inte gå och leta, fast det hade varit himla kul! Vi hittade både en ren Cabernet och en ren Merlot av samma producent, liksom blandning av Cabernet och Kekoporto från andra producenter. Lite dividerande blev det, men till slut bestämde vi oss för den rena Caberneten. Det var verkligen en lyckträff, stor och lång, massor med både doft och smak. Det enda som avhöll det från att vara helt perfekt var att det visade sig vara ett av de dyraste – om inte det allra dyraste – de hade. Men läckert var det.
När så alla fått sitt behov av mat och dryck stillat, kvarstod dock ett visst koffeinbehov. Men det var inga svårigheter att stilla det heller. I baren utanför matsalen stod de så gärna till tjänst, och vi samlades med våra koppar ute på terrassen. Ljuvligt väder, och spikregnet hade upphört. Sen beställde Soile och Kauko in en flaska bubbel, för att lite i efterhand fira sin silverbröllopsdag. Och av en märklig slump skedde sammaledes vid grannbordet, fast där hade det varit dubbelbröllop. Ja, det var tydligen populärt att gifta sig det året.
Nåväl, kaffe och bubbelskålar till trots, det blev allt lite kyligt, så vi beslöt att avsluta kvällen på vårt rum. Sängarna blev alldeles fullsatta, men så fort gästerna fått varsitt glas vin i handen upphörde klagomålen över bristande komfort som genom ett trollslag. Och då var det också slut på allt hams och flams. Åtta knivskarpa hjärnor aktiverades, i akt och mening att skapa den perfekta lyriken. Men tyvärr ligger det något i uttrycket ”Ju fler kockar …”. Men är perfektion verkligen så eftersträvansvärt? Jag har hört att det bara är Allah som är perfekt, och honom är det ingen av oss som gör anspråk på att vara. Men resultat fick vi, i form av en sång tänkt att framföras på bussen vid tillfälle. Får väl se vad som händer, vår möda tål kanske inte att dras fram i dagsljus. Men dylikt skapande tar på krafterna, och vi gjorde tidig kväll. Redan vid halv elva var det gästfritt i sängarna igen. Kära nån, undrar om vi börjar bli gamla och försvagade?
Därefter var det sötingar för hela slanten, om än med lite olika stilar. Det andra vi provade var på Hárslevelüdruvan, 2004. Sent skördade och även den ståltankslagrad. Mycket honung och russin i både doft och smak, hög syra, frisk honungstonad sötma.
Nr tre var gjort på Köverszölö, 2002, en för mej helt ny bekantskap. Sent skördade druvor och ett halvårs lagring på nästan nya ekfat. Doften var obetydlig, och sötman tog tyvärr överhand över syran, inte riktigt harmoniskt.
Det fjärde var en blandning av de tre tidigare provade druvorna. Ett Számorodnivin med viss botrytis och honung i doften. Hög syra som fint matchade den diskreta men ändå tydliga botrytisen.
Nummer fem var ett vin från 1999, där andra pressningen av botrytisdruvorna använts. Druvsort fick jag inte kläm på. En fräsch honungsdoft och en klar, citrustonad botrytissmak.
Det sjätte och sista vinet vi fick prova var en 5 puttonyos aszú 2000. Frisk, lite grön sötma och tydlig botrytis i både doft och smak. Definitivt alldeles för ung.
En jättetrevlig provning, även om det saknades vatten. Fast man kan ju inte få allt här i världen. Naturligtvis blev det en del kommers efteråt, man kan bara inte lämna en sådan provning tomhänt. Den hade definitivt givit mersmak.
Solen sken varm och go´ när vi kom upp ur underjorden, och i sakta mak strosade vi igenom byn för att till slut landa på en markisskuggad terrass tillhörande en restaurang, där det serverades en utmärkt gulaschsoppa till mycket facilt pris. Mätta och belåtna återvände vi till bussen som tog oss tillbaka till vårt château.
Väl där tyckte Monica och jag att det skulle sitta fint med en kopp kaffe och en cigarett på terrassen. Där var ljuvligt, lagom varmt, lugnt och stilla. Men säg den frid som varar för evigt. Plötsligt började det regna småspik över fru Carlsson, snacka om hastigt uppbrott! Sen, vid närmare eftertanke kom vi fram till att det var fåglar som sprätte ut kvarlämnat skräp, företrädesvis spik, från taket där de lämnats kvar av hantverkare som fanns högt och lågt. Men lite överraskande var det allt.
En dusch efter detta miniäventyr, och så på’t igen. Eftermiddagspasset skulle vara i slottets källare, åtminstone tre våningar under marknivå. Denna provning var, trots att den var utsatt i Scandoramas katalog, egentligen struken ur programmet. Men Martin blev så tagen av allas vår besvikelse över detta, så han lyckades med lock och pock få hotellet, liksom den för dagen lediga kyparen Lazlo (visst var han söt och rar?) att ställa upp. En härlig provning blev den, något lössläppt men med både goda och intressanta viner.
Först ut var ett vitt från Balaton, Cserszegi Füszères 2004, gjort på Traminer och Irsai Olivér, den sistnämnda ytterligare en helt ny bekantskap. Svag doft, mycket hög syra, viss beska, frisk citrus med svagt parfymerad ton.
Andra vinet var en kékfrankosrosé från Sopron, 2003. Ovanligt blekt rosa (eller var det belysningen i källaren som gjorde att den såg så blek ut?), obetydlig doft, jordgubbar och lite restsötma i smaken och dessutom en antydan till tannin.
Efter detta vin var Växjöfalangen bara tvungna att brista ut i sång, och jag håller absolut med. Allt var jättetrevligt och gott, Lazlo höll på att vända ut och in på sig i sina ansträngningar att förmedla sitt kunnande till oss, på något haltande tyska. Detta skulle sen Martin i sin tur tolka, och det var nog inte så rasans lätt alla gånger. Men vi fick veta vad vi ville, till stor belåtenhet i alla fall för mej.
Men det var ett vin kvar, ett rött från Pecs, Villanyivorós Barrique 2004, producerat av Vylyan, gjort på Cabernet Sauvignon och Kekoporto. Kraftig, lite tung doft med mycket bär. Tanninrikt, mycket mörka bär, choklad och en viss ung grön ton i smaken. Ett mycket trevligt vin, som vi tänkte försöka få till den väntande middagen.
Efter provningen gick vi raka vägen till matsalen, där vi kunde förse oss från en väl tilltagen buffé. Till det drack vi först det tillhörande, tämligen tunna egrivinet vi vid det här laget lärt oss känna igen. Men sen skulle vi allt ha en flaska av det mumsiga vi smakat nere i källaren. Det visade sig bara vara så eländigt att just exakt det inte fanns i något av deras två låsta vinskåp. Vi var en hel delegation som troppade med kyparen för inventering av det lokala lagret. Ner i källaren fick vi inte gå och leta, fast det hade varit himla kul! Vi hittade både en ren Cabernet och en ren Merlot av samma producent, liksom blandning av Cabernet och Kekoporto från andra producenter. Lite dividerande blev det, men till slut bestämde vi oss för den rena Caberneten. Det var verkligen en lyckträff, stor och lång, massor med både doft och smak. Det enda som avhöll det från att vara helt perfekt var att det visade sig vara ett av de dyraste – om inte det allra dyraste – de hade. Men läckert var det.
När så alla fått sitt behov av mat och dryck stillat, kvarstod dock ett visst koffeinbehov. Men det var inga svårigheter att stilla det heller. I baren utanför matsalen stod de så gärna till tjänst, och vi samlades med våra koppar ute på terrassen. Ljuvligt väder, och spikregnet hade upphört. Sen beställde Soile och Kauko in en flaska bubbel, för att lite i efterhand fira sin silverbröllopsdag. Och av en märklig slump skedde sammaledes vid grannbordet, fast där hade det varit dubbelbröllop. Ja, det var tydligen populärt att gifta sig det året.
Nåväl, kaffe och bubbelskålar till trots, det blev allt lite kyligt, så vi beslöt att avsluta kvällen på vårt rum. Sängarna blev alldeles fullsatta, men så fort gästerna fått varsitt glas vin i handen upphörde klagomålen över bristande komfort som genom ett trollslag. Och då var det också slut på allt hams och flams. Åtta knivskarpa hjärnor aktiverades, i akt och mening att skapa den perfekta lyriken. Men tyvärr ligger det något i uttrycket ”Ju fler kockar …”. Men är perfektion verkligen så eftersträvansvärt? Jag har hört att det bara är Allah som är perfekt, och honom är det ingen av oss som gör anspråk på att vara. Men resultat fick vi, i form av en sång tänkt att framföras på bussen vid tillfälle. Får väl se vad som händer, vår möda tål kanske inte att dras fram i dagsljus. Men dylikt skapande tar på krafterna, och vi gjorde tidig kväll. Redan vid halv elva var det gästfritt i sängarna igen. Kära nån, undrar om vi börjar bli gamla och försvagade?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
