Lundbladhs resor

Klassiska Vinresan 11/10 – 21/10 2008

2008-10-24T22:47:00.024+02:00

Fredagen den 10 oktober

Jobb hela dagen, hem för att hämta väskorna och iväg till Jönköping. Bokat rum hade vi gjort, ordentliga som vi är, men när vi kom fram till Eurostop hade de inte en aning om det. Undrar var den beställning hade hamnat? Det finns tydligen fyra olika Quality Hotel i Jönköping, hoppas bara inte vi blir debiterade från något av de andra, om vi var väntade och aldrig dök upp. Men hur som helst och tack och lov fanns det rum att tillgå dit vi kom, så vi behövde inte leta vidare.

En välbehövlig middag och sen tidig sänggång, för att vara utvilade inför kommande äventyr.

Lördagen den 11 oktober

Avgång kl 9.00, efter inpackning i bussen och diskret inspaning av medresenärerna. Ska nog bli trevligt. Själva är vi sex, Soile och Kauko, Ulf och Helene och Jan och jag. Dessutom var det gamla bekantarna Bengt och Birgitta Grimsby liksom Tommy Persson och Lena Andersson med. Ska bli riktigt kul att återknyta bekantskapen med dem.

Ulf och Helene anslöt i Ljungby och i Helsingborg var det ytterligare ett antal som kom på, just innan vi körde på färjan till Helsingör. En väldigt kort tur är det över till Helsingör, hann just jämt uppsöka toan och inhandla varsin inplastad macka innan det var tid att äntra bussen igen. Det satt inte dumt med en macka - förvånansvärt god, faktiskt – medan det visades en liten film om vintillverkning. Sen var det dags för Stora Omflyttningen. Åtta i taget samlades runt två konferensbord, för att presentera sej för varandra och prova ett par viner. Mystiska var de. Ja, vinerna alltså, inte medpassagerarna. Vita var de i alla fall, det var det enda det gick att vara säker på. Fast å andra sidan, när är jag säker på vilket vin jag provar? Fattar inte att jag ska vara så hopplös när det gäller det. Träning saknas definitivt inte, det måste nog tyvärr erkännas att det är förmågan som felar.

När första gruppen var klar hade vi hunnit igenom Danmark och nästa färjetur väntade. Rödby – Puttgarden, 45 minuter, bättre tidsmässigt än den förra men snoigt ändå blev det, eftersom det var ända chansen att få något i sej innan aftonens middag som förväntades infalla någon gång i en osäker framtid.

Väl i bussen gick det undan på motorvägen, grupp efter grupp om åtta samlades för presentation och provning, och efter ett par timmar fick vi dessutom en liten bensträckarpaus för toalettbesök och kaffe.

Men vilken temperaturskillnad mot morgonen i Jönköping! Nu klarar vi oss nog utan jacka tills vi är hemma igen.

Vid åttatiden var vi framme vid hotellet i Hildesheim. Många timmar hade det blivit i bussen och det var inte utan att det var rätt gott att kliva av, checka in och strax därpå, i hotellfoajén, ta emot en välkomstdrink i form av en sekt, innan middagen serverades. Uj, så gott det var med något i magen nu!

Efter väl förrättat värv vid bordet, trerätters med fyra olika viner, kändes det helt ok att avsluta dagen. Fast baren såg trevlig ut, så en liten avrundning där, med öl för vissa och vin för andra, satt helt rätt.

Söndagen den 12 oktober

Härlig hotellfrukost efter ”sovmorgon”. Kl 9.00 gick bussen vidare mot nya djärva mål.

Via ett kaffestopp kom vi vid ett-tiden till Würzburg, där vi fick några timmar på egen hand, närmre bestämt 2,5. Fast innan hade vi åkt runt och tittat på Marienburg och lite annat smått och gott, kommit ur bussen och knatat iväg på jakt efter lämpligt lunchställe, hade klockan hunnit en bit till. En riktigt trevlig grekisk restaurang blev det, fast vi fick inte sitta ute, med motivering att det var för kallt! Ja herregud, det var säkert inte stort mer än 20 gr, inte kan man sitta ute då! Men det var himla gott och trevligt ändå, trots inomhussittning.

Halv fyra var vi åter på plats i bussen, för vidare färd mot Randersacker, endast några få km bort.

Incheckning på Gasthof Bären, lika spännande varje gång där. Det finns nämligen ingen hiss, däremot tre våningar. Inte kul att släpa upp sin tunga väska till just under taknocken, små och klena som vi är. Men vi hade tur, fick rum endast en trappa upp. Väl på plats fick vi en liten paus, att ägna åt promenad i byn eller vila, allt efter läggning.

Så äntligen dags att sträva upp för de himmelshöga backarna, för det första vingårdsbesöket, hos Weingut Störrlein. En liten snabbgenomgång om druvans väg från planta till jäskar, och så dags för provning. Sex sinsemellan helt olika viner, fem vita och ett rött fick vi smaka. Kanske inte riktigt samma kvalitet på de billigare som jag vill minnas från tidigare besök där, men det kan faktiskt helt enkelt bero på att prisnivån höjts och att det tillkommit några enklare i den lägsta prisklassen. Men inget av de vi provade var på något sätt dåliga, bara väldigt olika.

Efter provningen återvände vi till Bären och den väntande middagen. En fräsch sallad till förrätt tillsammans med en Silvaner, till huvudrätt en ljuvlig anka tillsammans med en Spätburgunder och till sist en himla kul och god dessert bestående av en mousse gjord av Weissherbst, den pressande men ojästa musten av de nyss skördade druvorna.

Särskilt sent var det inte när vi lämnade borden, men tämligen möra var vi ändå, så det blev tack och god natt direkt.

Måndagen den 13 oktober

Avfärd kl 7.30, slut på sovmornar, uppenbarligen. Men det är en lång färd som väntar.

Efter ett par timmars färd och bensträckare var det dags för dagens första vinprovning. Klockan har ju faktiskt hunnit bli 10, och hur sent som helst kan man naturligtvis inte vänta. Två vita viner fick vi prova, två av dem som vi provade igår, en Silvaner och en Bacchus-Scheurebe. Naturligtvis var jag omedelbart tvärsäker på vilka de var. Jag hade ju anteckningarna från gårdagen och fick ihop det perfekt! Lätt som en plätt, faktiskt. Fast kanske inte … Ett rätt hade jag, förstår inte hur det kunde bli ett fel. Tror att han sa fel, läste fel på flaskan … Inte kan det väl vara jag som hade fel?!

Under tiden vi grunnade och grubblade på detta gick tiden, morgondimman lättade och strax efter elva sken solen och temperaturen steg till 18o. Inte illa, satt gott för oss stackare som kommer från höstrusket i norr.

Färden gick via Österrike, där det blev lunchstopp på en vägkrog. Helt ok för att vare en sådan. Jag beställde fiskfilé, fick två stycken varav en var i princip rå. Helene var genast på bettet och ville klaga. Kunde hon väl få. Jodå, en ny skulle ordnas. Tyvärr blev det inte sagt vilken dag. De andra blev färdiga med sitt, och jag tyckte väl att jag trots allt kunde överleva utan den andra filén. Vi gick därför till disken för att meddela att vi inte hade tid att vänta mer. Men se det gick inte for sej. I det närmaste klar var den, och den stackars fisktillagerskan var så förtvivlad, så jag kunde inte annat än att ta emot den i en frigolitlåda, med sås och citron och hela härligheten. Men det kändes inte lockande att sitta i bussen och äta den, och direkt svältande var jag inte, så den hamnade i första bästa soptunna. Usch, ett sånt skamligt slöseri, jag vet, men så hemsk är jag.

Väl ombord igen rullade vi vidare mot Italien och det hägrande målet Mezzacorona.
En sån anläggning! Det var verkligen raka motsatsen till Störrleins familjära. Vi fick först en genomgång av en modell av hela bautaanläggningen och därefter en rundvandring i Rotaridelen. Fast lite tradigt var det i början. Ingen av oss var väl så där enormt intresserade av deras möjligheter att ha fester, bröllop, konferenser osv, och antalet stolar de förfogade över var väl inte heller vad vi var där för att få veta. Men till slut fick vi äntligen se en ståltank igen. Och det var inte vilka ståltankar som helst, det var precis hur många 30 000-liters sådana som helst. Faktiskt ganska imponerande. Så fick vi se lite om hur de lagrades efter remuage i väntan på degorgement, omkorkning, etikettering och slutlig transport till kund.

Så äntligen dags för provning. Fast lite snopet var det efter allt skryt om alla stolar de förfogade över. I provningsrummet fans max 10 st, så de flesta av oss fick allt vackert stå.

Två mousserande – en vit och en rosé – en Pinot Gris och två Teraldegoviner fick vi smaka på. Goda och trevliga alla fem, fast bäst tyckte vi nog den vita Rotarin och den ena Teraldigon var. Och det ville vi naturligtvis gärna inhandla några av. Men det var rörigt. En riktig butik hade de, men endast en enda tämligen butter expedit. Det var näst intill omöjligt att hitta vad man ville ha. Är faktiskt osäker på om lådorna vi plockade till oss är vad vi bestämde oss för. Ska bli väldigt spännande att se, när vi packar upp.

Efter avfärd från Mezzacorona var det bara en kort färd till Rovereto där vi skulle övernatta. Ett trevligt hotell, fast inredningsarkitekten hade inte riktigt samma smak som jag.

Fast personligt var det, på gott och ont. Men vi skulle ju bara sova där och inte sitta och beundra färgsammansättningen.

Efter incheckning var det middag på grannhotellet.

En härlig måltid med goda viner, i synnerhet det vita vi fick till förrätten. Den var gjord på druvan Nosiola, en av alla dessa lokala druvor som man aldrig tidigare hört talas om. Väldigt mätta blev vi, så Ulf, Jan och jag beslöt att fresta på med varsin grappa efteråt. Det fanns i deras dryckeslista, 4 euro/st, så vi utgick från att det inte skulle vara några problem att få köpa varsin sådan vid sidan om. Hm, kyparen såg lite fundersam ut när vi beställde, men kom snällt med dem. Vi tänkte det var lika bra att betala direkt, 3 x 4:- + lite extra var ju inte så svårt att räkna ut. Men se det gick inte, kyparen sa sig inte veta vad det kostade, så vi skulle vänta lite. Ok, vi smuttade i oss grappan, en riktigt trevlig sådan, men sen ville vi faktiskt bryta upp. Försökte igen att betala, men fick då veta att Sten var tvungen att ta det på den gemensamma notan. Jaha, gick bort till honom för att tala om detta och lämna pengarna. Då berättade han att kyparen gått till honom efter det att han fått beställningen för att få det godkänt (?). Sten hade i princip inget att invända men talade om att sådana extra beställningar skulle betalas av var och en. Klara och enstämmiga besked från två håll, men lik förtrollat gick det inte för sej. Sten skulle betala, punkt slut. Var inget annat att göra än att lämna vad vi förmodade var korrekt summa, men det dröjde tills hela kalaset var betalt innan vi fick veta att det faktiskt stämde det vi räknat ut från början.

Trots tämligen tidig timme var vi allt ganska möra, så efter en kort kik på Internet anslöt vi
oss till blommorna på rummet för att invänta en ny dag.

Tisdagen den 14 oktober

Avfärd 7,45 och efter lite letande bland diverse småvägar kom vi fram till Bolla vid halv tiotiden. Efter en mycket snabb genomgång av vineriet bjöds vi på en mycket proffsig provning av en Soave, en Bardolino, en Valpolicella och en Amarone. Väldigt goda var och en på sitt sätt och alla ville handla. Men det tog tid. Inte för att det är särskilt ovanligt, men lite synd för det betyder att tiden i Verona krymper.

Jajamän, krympte gjorde den, 1½ timme fick vi där, och det var inte mycket om man både skulle se arenan, Julias balkong och dessutom få något i sej.

Arenan tog vi en snabbtur igenom, gav oss mot balkongen men vände innan vi kom fram på grund av att tiden sprang iväg. Hungern gjorde sig påmind och för första gången någonsin har vi nu ätit pizza i Italien. Den var faktiskt jättegod, och föredömligt snabbt gick det.

Halv två gick bussen igen, mot Toscana. Resan tog sin tid och lite sent var den nog när vi äntligen kom till Melini. En väldigt kul rundvandring fick vi där, arbetet var i full gång i vineriet. Druvor anlände, krossades, transporterades, det rann, bubblade och forsade överallt. Sen provning, fyra härliga viner. Som grädde på moset fick vi sen se deras balsamvinärerlagring och fick höra lite om den framställningen.

Handlas skulle det naturligtvis också, och precis som vanligt tog det mycket längre tid än planerat. Klockan var redan halv åtta när vi kom därifrån, nästan åtta när vi checkade in på hotell Semifonte och kvart över när vi åter satt i bussen för att åka till Macciavellis bostad under förvisningstiden från Florens. En snabb men väldigt intressant guidning där, sen till den intilliggande restaurangen Tavernetta E Fattoria S Andrea in Percussina. Kan klockan ha varit nio när vi satte oss? Nåt sånt i alla fall.

Sen åt vi, och åt, och åt. Det var bruchetta i stort antal, fyra sorters pastarätter, kött av blandat slag – kyckling, revbensspjäll, korv. Och så naturligtvis dessert på det, en ljuvlig citronpaj av något slag och en kopp kaffe.

Vid det laget var alla tämligen möra, midnattstimmen hann bli slagen innan vi återvände till hotellet och våra väntande sängar. Men vi blev lovade sovmorgon. Vi ska inte iväg förrän kl 8 i morgon bitti! Vi får väl vila upp när vi kommer hem.

Onsdagen den 15 oktober

Efter alltför få timmars sömn, och en frukost som alla i går kväll kunde svära på skulle vara omöjlig att få ner, gav vi oss iväg helt enligt schema. Det är i alla fall inte på mornarna förseningarna inträffar.

Vi far alltså iväg mot dagens första mål, Col d’Orcia. Hittills har jag fått en hel del stickat under transportsträckorna, men nu är det bara några få mil som gäller, så det får ligga till sej. Men en socka har jag i alla fall fått klar hittills.

Efter ett par timmar på vindlande vägar med fantastisk utsikt över det toscanska landskapet och ett välbehövligt kaffestopp – hotellkaffet var bevars väl inte något att skriva hem om – kom vi fram till fantastiska Col d’Orcia. Vi var faktiskt lite rädda för att vi hade för höga förväntningar efter det förra besöket, men det hade vi inte behövt oroa oss för.

Provningen var suveränt proffsig under ledning av Pablo Härri, vinmakaren själv. Helt fantastiska viner, i alla fall de flesta. De hade med ett vin från deras vingård i Chile också, och det avvek väl en del.

Efter provningen blev det lunch, en urläcker historia i flera steg med deras goda viner till.

Vi satt ute i det strålande solskenet, det var nästan lite för varmt! Efter bruchetta, pasta och kötträtter blev det kakor i sällskap av ett sött Muscatvin och sist ett glas – och det ett rejält sådant – grappa. Gott var det, mycket var det, och trötta blev vi.

Tiden hade dessvärre inte stått still, och efter sedvanliga inköp var vi så på väg igen, nu med Siena som mål.

Flackt är väl inte det första ordet som slår en när man tänker på Siena. Backarna är mäktiga, gatorna smala och trafiken, ja vad ska man säga, det är väl i och för sig inte så väldigt många fordon, men de som finns rör sej hastigt, antingen det är scootrar, bilar eller bussar. Men till Plaza Campo kom vi, och det var helt ok att sitta där med en kopp kaffe och titta på folk som kom och gick. I en livsmedelsaffär fick vi tag i lite ost, skinka, bröd och vin inför aftonens måltid på egen hand.

Efter Sienabesöket var det bara en punkt kvar på dagens program: San Gimignano. På vägen dit passerade bussen hotellet, där några passade på att hoppa av, men flertalet följde med för ytterligare en bergsbestigning. San Gimignano är verkligen värt mödan att ta sej till, väldigt fascinerande gammal stad med sina medeltidshus och torn som den är berömd för. Och väl där var vi naturligtvis tvungna att sätta oss på en uteservering och dricka ett glas Vernaccia San Gimignano.

Strax efter klockan åtta var vi tillbaka på hotellet, där Soile, Kauko, Ulf, Helene, Jan och jag åt lite av de inköpta matvarorna, drack lite vin och avslutade därefter kvällen i baren med lite öl, grappa eller vad hågen stod till.

Torsdagen den 16 oktober

Florens. Iväg framåt förmiddagen, inte förrän 8.45. Inte så långt från hotellet till Florens egentligen, men två timmar tog det innan alla avgifter och tillstånd för bussen var avklarade och guiden kommit på plats. En mycket snabb tur upp till höjderna i stans utkant, den mäktiga vyn över stan från ovan var bara tvunget att beses. Sen in till centralare delar och en guidad rundtur bland byggnader och konstverk.

Väldigt intressant, även om det var rysligt mycket folk och inte alltid så lätt att hålla kontakt med vänner och bekanta. Men det var så vist inrättat att vi fått varsin hörsnäcka, så lyssna till guiden kunde vi även om vi inte kunde se henne. Fast å andra sidan var det inte henne vi kommit dit för att titta på.

Efter ett par timmar var den promenaden slut och vi skulle lämna stan för lunch och provning på le Sorgenit. Ulf och Helene avstod dock från det besöket för att fördjupa sej lite i Florens. Väl på plats på Sorgeni fick vi tyvärr inte möjlighet att gå in i vineriet, de hade just fått in skörden och hade det lite för trångt och blaskigt för att vara lämpligt promenadområde för besökare.

Men lunchen var trevlig. Inte lika elegant som på Col d’Orcia, men inte sämre för det. Till anitpasti fick vi prova det första vinet, en blandning av Chardonnay och Sauvignon Blanc. Till prima piatti (se vad jag kan, hoppas stavningen är nåt så när) i detta fall pastan, fick vi prova det första av de röda vinerna, till huvudrätten det andra och tredje. Till desserten hade det säkert suttit fint med en Vin Santo – önska kan man väl! – men i stället fick vi ett glas grappa till kaffet, och det smällde väl så högt. Ja, apropå det, nu har äntligen Soile och Kauko blivit frälsta, och har nu inhandlat sitt livs första flaska av denna ädla dryck!

När lunchen var klar liksom inköpen, återvände vi till Florens för att göra stan på egen hand. Tror klockan var halv fem när vi kom dit, och tre timmar fick vi på oss. Fast då hade vi gått, stått, suttit, ätit och druckit så pass mycket – i nämnd ordning! – att det inte fanns mycket ork kvar i de gamla kropparna. Första bästa piazza spanades in – Piazza S. Croce – där en fantastisk kyrka fanns att beskåda, så ytterligare en liten dos kultur fick vi oss till livs. Dessutom skön musik, en fantastisk gitarrist satt vid torget, han spelade så det gick kårar utefter ryggraden, och två cd-skivor köpte vi av bara farten. Första bästa servering som fick sen vår fulla uppmärksamhet, och där stannade vi tills det var dags att återvända till bussen.

Väl på hotellet kändes det klart och tydligt att det var dags för en munsbit, och den hittade vi i hotellrestaurangen. Konstigt stuk på den. Kan ha en viss, om än inte full förståelse för att vi som grupp blir hänvisade till vissa långbord när det gäller frukosten, men lite överraskade blev vi när samma regel gällde på kvällen. Långbord var vad vi blev hänvisade till, att dela med gruppens övriga deltagare som valda att äta middag där. Ingen skugga över sällskapet, tycker bara systemet är lite märkligt. Kommer man som enskilda individer och betalar var för sej bör man väl kunna få välja var man vill sitta, när det finns gott om plats för övrigt?! Men mat fick vi i oss och ett kort besök i baren blev det därefter – grappa naturligtvis – och sen tack och god natt.

Fredagen den 17 oktober

Avfärd 7.45. Nu blev det till att samla ihop alla pinaler, för nu lämnar vi Semifonte och vänder norrut mot Pisa och det lutande tornet. Men molnen hopar sej och säger sig ha hört att det ska vara sämre väder i nordligaste Italien. Verkar väl dumt, det som varit så skönt med 25o och solsken.

- - -

Jaha, då var det avklarat.

Tornet lutade i god ordning och dessutom tror jag faktiskt det var det varmaste hittills. Säkert 30o i solen. Men svarta moln seglar omkring på himmelen, vi får väl se vad det blir av det.

Tur som tokiga hade vi, strax efter vi lämnat Pisa kom det en rejäl skur, fast den blev inte långvarig.

Färden gick vidare och framåt eftermiddagen kom vi fram till Erbaluna. Ett sånt ställe! Severino Oberto tog emot och visade sedan lite vad som hände med druvorna när de kom in till vineriet. Skörden var i slutskedet, de hade bara Nebbiolo kvar.

En helt ljuvlig provning fick vi sedan på altanen med en otrolig utsikt över omgivningarna. Vi fick prova en Dolcetto, en Barbera, två Barolo och till sist grappa och chinato, ett starkvin kryddat à la jul. En riktigt kul sak, även om jag inte på rak arm kan komma på i vilket sammanhang den kan komma till sin rätt.

Mycket och gott tilltugg fick vi dessutom och en genomgång av Severino som har förmedlade från hjärtat.

Hoppsan, nu börjar det bli besvärligt att få plats med alla inköpta viner i bussen!

Sen bar det av till Alba, där vi skulle tillbringa natten. Och under över alla under, väl där var den 1½ timme till eget förfogande innan middagen.

Även efter middagen var vi några stycken som valde att ta en liten sväng ut igen och det var en väldigt angenäm avslutning på en angenäm dag att sitta en stund på torget och smutta på ett sista glas vin för dagen.

Lördagen den 18 oktober

Upp och iväg, Valtellina nästa.

Några timmars körning, genom tunnlar en gross, och till slut nådde vi vår destination, lunchrestaurangen Francia. Bussen segade sej uppför bergssidorna och till sist kom den inte längre.

Då började bergsbestigningen för fot, och efter mycket stånk och stön kom vi till sist fram till dukat bord. En härlig och mycket innehållsrik lunch med ett härligt vin till väntade på att vi skulle hugga in. Mätta blev vi med råge och efter återgång till bussen och några få minuters färd var vi framme hos Nino Negro. En liten rundvandring och sen provning av tre härliga viner. Shopping därpå, naturligtvis, men nu börjar det bli trångt på allvar i bagaget. En del av resväskorna flyttades in i bussen för att bereda plats åt vinerna. Hur ska detta sluta, vi har ju ytterligare ett ställe att besöka.

När vi väl satt i bussen igen var det inte långt till Sondrio, där vi skulle övernatta. En väldigt trevlig liten stad som det var himla kul att gå omkring i. En garnaffär hittade jag, med ljuvliga italienska garner. Några nystan slank ner i kassen, även om det var en del språkförbistringar mellan garndamen och mej innan transaktionen var avklarad.

En riktigt kul markand fanns det också, och en läcker liten jacka till Alex fick följa med hem.

Trots den omfattande lunchen kändes det som om det behövdes något mer i magen innan natten och efter lite letande hittade vi en liten, mycket lokal pizzeria. De italienska pizzorna är faktiskt väldigt annorlunda de svenska, riktigt fräscha och goda.

Och vilket vin vi hittade där, en Ruché som var himla trevlig om än kanske en liten aning för ung.

Efter detta var det inte vare sig tid eller ork för mer än en grappa innan sängdags.

Söndagen den 19 oktober

Nu lämnar vi Italien och drar oss rakt norrut. Det har blivit markant kyligare, även om det ser ut att bli en strålande dag igen. Vi ska igenom Schweiz, ett snäpp in i Österrike och sedan en bit genom Tyskland till Markelsheim. Nu är det långa transportsträckor som gäller igen. Just inget händer, milen försvinner och lunch blir det på en tämligen rörig vägkrog i Schweiz.

Vid sextiden när vi Markelsheim, där vi är väntade på byns vinkooperativ. Lite sena dit var vi i vanlig ordning, så det blev bara ett snabbt välkomsttal av kooperativets ordförande, medan vi smuttade på ett första av deras viner.

Detta skedde i vineriet, men någon rundvandring hanns inte med, utan vi fortsatte direkt till deras provningssal. Där blev vi presenterade för ett antal för oss okända druvor, som t ex Regent, Tauberschwarz, Acolon och de något mer kända Zweigelt, Swarzriesling och Rivaner (Müller-Thurgau).

Efter en del inköp checkade vi in på det närbelägna hotellet och fick sen så småningom middag. Rätt sent var det innan den kom igång, så därför var det inte or för mer än en Tresterbrand i baren före läggdags.

Måndagen den 20 oktober

Sista dagen på tysk mark. Fy för den lede vilken kyla vi vaknade upp till. Bilarna på gatan var täckta av frost och vi fick en bister påminnelse om vad som väntar vid resans slut.

Vinerna som inhandlades under gårdagen är på plats i bussen, men inte utan omfattande omflyttningar. Allt fler av våra väskor har hamnat inne i bussen, stackars chauffören Anders som får slita och släpa så.

Dagen förflyter med hjälp av diverse upptåg från Stens sida. Mycket snack om väsentligt och oväsentligt, någon film och lite frågesport. Och jag har ju min stickning. Jans andra socka är nu också klar och är på god väg med en liten tröja till Alex.

Och en sista provning på bussen hinner vi också med, så inte övergången från vin till vatten ska bli alltför abrupt.

Framåt sextiden når vi Travemünde, där det blir tid för en sista shoppingraid i en bordershop, innan det är dags att lämna buss för båt. Efter installation i hytterna träffas vi för gemensam Captain’s Buffé. God mat och dåliga viner.

En sista barrunda, nästan folktomt överallt, tidig sänggång.

Tisdagen den 21 oktober

Tidig morgon väcks vi upp av en tordönsstämma, packar ihop oss, äter frukost och byter båt mot buss. Vi har anlänt till Trelleborg, och avfolkningen börjar. Trelleborg, Malmö, Lund, Helsingborg, tätt är det mellan hållplatserna nu. Sen rullas det vidare till Ljungby, där Ulf och Helene stiger av, i hällande regn ska de samla ihop sina inköp och sitt bagage och stuva in i bilen, stackarna.

Den nu tämligen decimerade skaran fortsätter så till Jönköping, dit vi kom vid halv ett-tiden. Hela bussen töms, alla springer stjärnögda runt med sina vinlådor, precis som en uppskruvad julafton. Sen återstår bara inpackning i de egna bilarna – tack och lov är det nästan uppehåll nu – och de sista milen hem.

London – Cornwall 20 – 28 juni 2008

2008-06-29T19:17:00.000+02:00

Dessa minnen är nedskrivna efter hemkomst, glömde naturligtvis ta med mej en anteckningsbok.

Fredagen den 20 juni

Upp i ottan för att vara på plats på Säve i god tid innan planets avgång kl 10. Allt flöt på ovanligt smidigt och vi knackade på dörren på 10, Wentworth Close redan sex timmar efter vi låst vår egen ytterdörr. Det var nog det snabbaste vi varit med om, inte en fördröjning någonstans, allt gick som på räls.

En lugn eftermiddag och kväll, med mycket prat och diverse förberedelser inför stundande avfärd till Cornwall.

Lördagen den 21 juni

2008-06-29T19:13:00.000+02:00

Återigen en tidig morgon.

Vi gav oss iväg vid halv åtta för att via buss, lokaltåg och diverse tunnelbanor till slut komma med tåget från Paddington tio över tio. Vi var ganska möra redan då, så visst var det skönt att slå sej till ro på tåget. Men fem timmar där är ganska mycket, så vissa av oss blev med tiden tämligen rastlösa.

Stackars våran lille Alex, det var inte jättekul men han klarade det galant trots tristessen och instängdheten.

Väl framme vid St Erth’s station väntade en hyrbil. Hu, så kusligt, jag som inte kört vänstertrafik på 25 år och dessutom överhuvudtaget aldrig kört en högerstyrd bil! Stor var den dessutom, eller i alla fall betydligt större än vår egen. Men tack och lov blev det en mjukstart, det var bara några få km till vår slutliga destination, John Fowler’s Holiday Village. Det var en förvånansvärt stor anläggning med säkert 300 stugor, väldigt lummigt och trevligt och vår stuga var fräsch och helt ok i storlek.

Klockan hade hunnit bli tämligen mycket innan vi installerat oss, så den enda aktiviteten för kvällen bestod i att få något i oss, en tämligen medioker hämtmat från den lokala restaurangen. Men vi blev mätta och det var trots allt huvudsaken. För övrigt orkade vi just ingenting mer utan ägnade kvällen åt småprat och – tror jag – fotboll på tv.

Söndagen den 22 juni

2008-06-29T19:09:00.000+02:00

Lugn morgon, ja så lugn våran Alex tillät. Några sov ut och Alex och jag gav oss ut för att utforska omgivningarna lite mer. Vi hade redan tidigare beslutat oss för att inte rusa iväg någonstans på förmiddagen utan bara försöka hämta andan. Dessutom började David känna sej lite småorolig i magen. Hu, hemska tanke, tänk om vi allihop skulle bli liggande i magsjuka?!

Men efter lunch och middagslur för den som det behövde kände vi oss redo för en första liten utflykt. Vi kom fram till att det skulle vara alldeles lagom att åka in till den tämligen närbelägna staden St Ives.

Vägen dit var lite småkuslig, vägarna i Cornwall är inte jättebreda, noterade vi. Men fram till St Ives kom vi. En sån mysig liten stad, säkert helt underbar om man inte har en bil att släpa på. Men vilka smala gator och inte en enda var i närheten av att vara horisontell! Backe upp och backe ner samtidigt som det svängde runt i hårnålskurvor med förskräckande regelbundenhet. Innan vi till slut hittade en parkeringsplats var vi nästan ända uppe i himmelen och jag hade sett en skymt av helvetet vid ett flertal tillfällen under resans gång. Tyvärr la batterierna i kameran av, så det blev inte ett enda kort taget där.

Väl parkerade och ute i det fria hade vi en väldigt trevlig eftermiddag som tillbringades med att strosa runt och bese vad som fanns att beskåda i stan och åt dessutom en väldigt god middag på en trevlig restaurang. Sen var det bara att börja uppstigningen mot parkeringsplatsen och göra oss redo för hemfärd. Men hade jag klarat att köra i St Ives borde jag väl klara allt? Så med gott mod gav vi oss iväg hemåt. Inte var vägen kul, men vadå, med lite försiktighet så. Men oj, där möter vi en buss, en stor en, bäst att smyga in mot sidan så mycket det går. Men aj, vad var det som lät så hemskt? Och som det börjar skaka i bilen! Vad har hänt, har vi fått punktering? Bäst att stanna på första bästa något bredare fläck. Jo, visst var det punktering, på BÅDA vänsterhjulen! Och där stod vi, på en väg som just jämt rymde två bilar i bredd, och som slingrade sej fram och tillbaka som en orm, och därmed skymde all sikt. Varningstriangel måste naturligtvis sättas ut. Men ack, inte fanns det någon sådan i bilen. Bara till att hoppas och be att ingen skulle köra rakt in i oss. Ja, vad göra? Naturligtvis ringa efter hjälp. Lätt som en plätt när alla och envar har med sig sin mobil. Fast vad hjälper det när det inte finns täckning? Modet sjönk mer och mer, tack och lov sov Alex inne i bilen. Enda möjligheten tycktes vara att Karin och David gav sej iväg till fots till stugbyn, uppskattningsvis tre km. Drygt men inte oöverkomligt. Efter hand stannade ett förvånansvärt stort antal bilar där de frågade om de kunde hjälpa till. Men vad finns att göra när två hjul är punkterade och det bara finns ett i reserv? Men en av dem, som inte hade fullt i sin bil, erbjöd sej att plocka upp Karin och David utefter vägen och så gjorde de också. På det sättet kom de fram till bebyggda trakter lite tidigare än annars.

Väl där och med täckning för telefonerna försökte de först ringa uthyraren, men det var ju söndag kväll och enbart en telefonsvarare de kom i kontakt med. Till slut fick de i alla fall tag i en assistansfirma som det på ett kort i bilen stod att bilen var försäkrad i. Men de ville inte kännas vid den här bilen, nej den fanns inte i deras register! En vänlig själ bland de anställda i stugbyn körde tillbaka David för att kolla att de fått med sej korrekt bilnummer och för att rapportera, vi kunde ju inte ha telefonkontakt med varandra och Jan och jag hade ju inte en aning om vad som hände, om något överhuvudtaget hände. Åter tillbaka i stugbyn och med ny kontakt med assistansfirman beslutades det att de trots allt, fast mot full ersättning kunde komma och hämta bilen trots att de fortfarande inte hittade den i sitt register, och köra den till en verkstad. Vad göra? Fanns naturligtvis inget att göra åt, något var ju tvunget att göras. Och vid det laget hade dessutom Alex vaknat och var helt förtvivlad. Inte gick det att så mycket som sätta ner honom, mamma och pappa var borta, allt var jättehemskt. Men efter att det var klart med assistanshjälpen kom David igen och Jan och Alex åkte tillbaka till tryggheten hos mamma Karin.

Allt detta gick inte precis i en handvändning, och innan till slut assistansbilen kom hade det nog gått mellan två och en halv och tre timmar sen eländet började. Genomfrusna och allmänt eländiga kunde vi till slut återvända till stugan, efter det att assistansmannen – som mycket väl kände till uthyrningsfirman och visste att bilen var försäkrad hos dem – kört in bilen ytterligare en bit, som jag aldrig i livet vågat, och till slut körde David och mej tillbaka till stugan. Dessutom fick han via för oss fördolda kanaler tag i uthyraren och det blev bestämt att den obrukbara skulle in till verkstaden och bli pånyttfödd, och förmiddagen dan därpå skulle vi få en annan bil under tiden den första åtgärdades. Vi fick också veta att vägrenarna i Cornwall har den lilla egenheten att de är uppbyggda som en liten mur av gamla tegelstenar och liknande och därefter har gräs och annan växtlighet fått härja fritt runt om och skickligt dolt hela hemskheten. Kontentan är att vägrenar i Cornwall är fällor som ska undvikas till varje pris.

Den kvällen delade vi ett par – kanske tre? – flaskor vin och lyckades till slut få upp värmen och tillbaka en del av livsmodet. På natten drömde jag vildsint om smala och krokiga och taggiga vägar.

Måndagen den 23 juni

2008-06-29T18:59:00.000+02:00

Åter en lugn förmiddag, denna gång dock icke på grund av eget beslut utan en följd av billöshet. Men jag tror vi behövde det! David började också känna sej bättre. Det hade inte varit riktigt illa under dagarna, mest om nätterna, men det kändes skönt att det definitivt var på bättringsväg. Men en lugn förmiddag skadade nog inte ur hans synpunkt heller. Och lite kul i omgivningarna kunde man faktiskt också ha.

Framåt lunchtid kom ersättningsbilen och vi beslöt oss för att göra ett nytt försök på den engelska landsbygden. Denna gång var det en liten stad – by? - som heter Marazion och Mount St Michael som lockade. Lite lagom långt bort, bara någon halvtimmes bilfärd. Vägen var faktiskt helt ok, men byn var inte stort roligare än St Ives ur bilkörarsynpunkt. Men vi behövde inte köra så mycket, lyckades bara köra fel en gång så vi fick en extra och inte särskilt önskvärd men harmlös extratur. Parkering hittade vi precis mitt för det gamla slottet St Michael, som ligger på en ö strax utanför byn.

Det går alldeles utmärkt att gå dit under ebb, det var bara det att det började precis vända när vi kom dit och för att inte riskera att bli fast där ute beslöt vi oss för att beundra hela härligheten från stranden. Ur vissas synpunkt var det alldeles utmärkt, beväpnad med en spade var det faktiskt ganska kul, betydligt roligare än att sitta i kärran och bara bli kringdragen.

Hemresan gick lugnt, i dubbel bemärkelse. Jag körde Mycket Lugnt, kunde i luften känna alla osande svordomar från bakomvarande trafikanter men kunde tyvärr inte göra något åt det annat än att försöka hålla åt sidan så snart tillfälle gavs. Mina nerver var fortfarande i dallring. Men tack och lov för GPS:en som följde med hyran, vi behövde i alla fall inte fundera så mycket på vägval och riktning!

Väl tillbaka i stugan var det ganska sent, och vi beslöt oss för att uppsöka restaurangen som fanns på området, inte den vi hämtat maten från första dagen utan en annan. Det fanns två namn på områdeskartan. Fast det visade sig tyvärr vara samma, av någon outgrundlig anledning hade de bara ett annat namn för den sittande delen. Kvalitén och utbudet var exakt detsamma och servicen var ett skämt. Men vi fick i alla fall något i oss.

För övrigt förflöt kvällen lugnt och sansat med lite tv och några sällskapsspel.

Tisdagen den 24 juni

2008-06-29T18:48:00.000+02:00

Nu skulle vi i alla fall ge oss iväg ut lite tidigare. Denna gång var det Land’s End som var målet. Inte alltför långt bort och nåt som skulle vara kul att se. En turistfälla, javisst, men det skulle dessutom finnas en liten bondgårdsaktighet med getter och grisar och hönor och liknande att beskåda för små asfaltsblommor och en del lokala hantverkare.

Men först ett litet morgonbad.

Fin väg dit, en sån där härlig en med linje både i mitten och på sidorna! Tänk så vackert det ser ut! Inga problem att hitta dit heller, länge leve GPS.

Väl där beskådades det som fanns att beskåda av naturscenerier, lokalt cider inhandlades, grisar och getter beskådades med stor fascination och Karin och jag hittade varsin härlig väska! Lite afternoon tea hann vi dessutom med innan det var dags för återfärd. Nerverna var på plats, det hade ju inte varit några problem att ta sej dit, hur skulle det då kunna vara det på hemvägen?

Det gick lysande, damen i GPS:en dirigerade oss igenom den ena rondellen efter den andra och svängar hit och svängar dit. Men efter ett slag tyckte vi det verkade lite obekant vad gäller bynamn vi passerade. Mystiskt, vad hände? Och borde vi inte snart vara framme? Hade något tänkt på om St Ives – som var riktningen vi skulle mot – synts till på länge? Nej, faktiskt inte. De vita linjerna vid kanterna hade dessutom försvunnit för ett slag sen. Nu försvann även mittlinjen. Vägen blev smalare och smalare. Något var fel, väldigt fel! Men var fanns plats att stanna för att konsultera karta och jämföra med senaste bynamnet vi passerat? Till slut hittade vi en liten ficka – tror det var en privat uppfart av något slag – och då, efter lite letande, kom vi fram till att vi kört helt rätt första halvan från Land’s End men sen hände något. Det måste ha varit på det stället där inte rondellens avfarter stämde med vad damen sa, och där vi fortsatt på eget bevåg utan att hon protesterat. Nu var vi i alla fall i rakt motsatt riktning och mycket långt från vårt avsedda mål. Inte kul. Vägen var inte kul. Alex tyckte inte det var kul att åka bil längre, och det tyckte förresten inte någon av oss. Men det enda vi kunde göra var att programmera om GPS:en och hålla ett bättre vakande öga över att hon inte hittade på några fler practical jokes. Så fortsatte vi färden, rakt in i helvetet. Hittills hade vi trots allt befunnit oss på vägar där det i alla fall fanns en teoretisk möjlighet att mötas två bilar i bredd, men det ändrades drastiskt. Hon ledde in oss på den ena smalare än den andra, och eftersom de inte fanns på bilkartan hade vi inget annat val än att bara fortsätta. Ja, förresten, vadå vända? Vägen var till slut snäppet smalare än bilen, och det enda vi kunde göra var att fortsätta och innerligt be om att vi inte skulle möta någon. Det var troligtvis otroligt vackert och trolskt, mitt inne i en lövträdsskog där grenarna som inte skrapade mot bilsidorna slöt sej som ett tak över oss. Tyvärr var det ingen som hade nerver till att plocka upp kameran, det hade annars varit kul att ha ett kort från denna gröna helvetesfärd. Km efter km, säkert en halvtimme körde vi så, innan vi äntligen kom fram till en större väg. Ja, alltså så pass stor att det fanns lite mellanrum mellan bilen och växtligheten. Fast fortfarande var det absolut ingen möjlighet att möta någon. Tack och lov slapp vi det också, i ett sånt läge vet jag faktiskt inte vad vi skulle ha gjort. Förhoppningsvis hade det varit någon lokal förmåga som visste hur det skulle gå till. De har kanske något trick och kan klättra upp i träd eller nåt?

Men till slut blev vi ledda till större och större vägar, och när vi till slut kom ut på en med mittlinje började vi återigen andas. Att en vit linje i mitten av en väg kan vara så vacker!

Det blev en mycket längre utfärd än vi planerat från början, men vi hade fått se mycket av Cornwalls natur, och det vi inte vet om Cornwalls vägar är inte värt att veta!

Laga middag? Sällan, fanns inte ork. Vi gjorde något som jag aldrig gjort förr, ringde till en kinarestaurang som kom med en massa olika små lådor innehållande diverse födoämnen, faktiskt riktigt gott. Och en flaska vin till, det behövde våra nerver.

Onsdagen den 25 juni

2008-06-29T18:16:00.000+02:00

Jaha, nu var det min tur. David var helt pigg och frisk och jag kände mej som en urvriden disktrasa som med jämna mellanrum behövde vridas ur ytterligare. Ingen möjlighet för några utfärder. Där rök planerna för ett besök på Eden Project.

Karin, David och Alex tog bussen in till St Ives och hade en trevlig dag där, ömsom i stan ömsom på stranden. Tyvärr var det inte varmt nog i vattnet för några bad. Jan och jag stannade i stugan, jag mesta tiden i sängen. Inget kul men heller inget att göra något åt.

Karin och David hade köpt med sej lite mat som Jan sen tillagade, den första middag som tillreddes där.

Torsdagen den 26 juni

2008-06-29T18:06:00.000+02:00

Sista dagen innan hemfärd. Jag var återigen på benen och i skapligt skick. Nu skulle vi i alla fall kunna komma iväg till Tintagel, Kung Arthurs födelseort. Startade skapligt tidigt och hade som delmål ett zoo som skulle finnas i närheten av Newquay, ungefär halvvägs. Vi tyckte det kunde vara lämpligt att dela upp färden lite, för Alex skull. Motorväg till att börja med, oh så ljuvligt! Men när vi närmade oss Newquay blev naturligtvis vägarna sämre och sämre och sämre, fattar inte hur folk som bor i detta land står ut!!! Och så fanns det inget zoo där! Vet inte varför, om det blivit felläst i broschyren eller om det var något som funnits och lagts ner, det spelar ju ingen roll, där och då fanns det i alla fall inte. Så det blev bara en extra omväg till ingen nytta.

Men till slut kom vi i alla fall fram till Tintagel, en jättemysig liten by där vi promenerade runt lite,
besåg det gamla posthuset och till slut gick mot den udde där själva slottsruinen fanns. Ja, vi gick inte dit ut, såg den bara uppifrån en klippa. En sån storm där var! Inne i byn var det skapligt lugnt, lite blåst javisst, men inte som där. Det gick knappt att gå upprätt! Och så tycks det vara för det mesta, fattar inte varför någon fått för sej att bygga nåt där ute. Men visst var det imponerande att se.

Därefter fortsatte vi några få km – naturligtvis på vägar som saknade sidolinjer och oftast även mittlinje, vad annars? – till Boscastel. Denna by blev mer eller mindre dränkt i en översvämning 2004, och är tydligen det den är mest känd för, men det som gjorde att vi åkte dit var att där finns ett häxmuseum, ett fantastiskt intressant ställe som det verkligen var kul att vi hann med.

Middag passade vi också på att få i oss när vi var där, vis av erfarenhet vågade vi inte ta något för givet när det gällde tid för hemkomst.

Men bortsett från att jag svängde åt fel håll ut från parkeringen, eftersom damen i GPS:en var så långsam i starten och folk stod bakom och blev otåliga, och därför fick köra en vid sväng runt byn – vägar utan mittlinje, men faktiskt nästan en halv gång bredare än bilen. Där fick vi faktiskt möte, ett par gånger till och med, men då körde jag åt sidan så mycket jag vågade, stannade och blundade. Sen fick de andra tala om för mej när det var fritt fram att köra vidare. Hur de mötande bilarna fixade det vet jag inte, och ärligt talat bryr jag mej heller inte om det!

Så småningom kom vi i alla fall ut på bredare och bredare vägar och äntligen var vi åter på motorvägen! Det flöt på jättebra, ända tills vi var nästan hemma. Då blev vi omkörda och fick ett stenskott i framrutan som spräckte den. Hur ofta får man stenskott på en motorväg? Och hur ofta av dem spräcker en ruta? Det blev en rysligt dyr historia, den här hyrbilen. Självrisk för bärgningen £88, byte av hjul och en navkapsel £ 293 och nu en ny ruta. Har i skrivande stund inte fått veta vad den går på, uthyraren skulle kontakta Karin när han visste. £100? £200? Inte en aning, känner mej bara lite uppgiven.

Men ingen blev ju skadad och det är huvudsaken, och hem till stugbyn kom vi utan vidare missöden. Lugn kväll med lite ihopsamling av diverse utspridda ägodelar. Fantastiskt så många gömställen våran Alex lyckas hitta att stoppa grejer i! Dessutom hade han lärt sej att man kan gömma sej nederst i ett linneskåp och att man kan dra ut lådor i byråer och kliva upp där. Fast det gick inte så bra. Byråer som man kliver upp i har en tendens att välta över sej, och det är ju inte så kul. Fast i just det här specifika fallet var det nog klättraren som kom lindrigast undan, omgivningen däremot höll på att få en samfälld hjärtattack. Därefter vändes byrån så lådorna inte gick att nå, för allas väl.

Fredagen den 27 juni

2008-06-29T18:05:00.000+02:00

Återigen upp tidigt. Bilen skulle avlämnas vid stationen i god tid före tågets avgång strax efter tio. Sen fem dryga timmar innan vi kom tillbaka till Paddington, så tunnelbana, lokaltåg och buss, innan vi åter var tillbaka till utgångspunkten. En överlycklig liten Alex gick igenom alla sina saker, de var precis som han mindes dem! För oss övriga blev det mest att sitta och pusta ut.

Lördagen den 28 juni

2008-06-29T18:04:00.000+02:00

Taxi hämtar kl 8.00. Flyget går i och för sig inte förrän tolv, men vi har suttit i bilköer och varit nervösa förr, så det är allt bäst att ha lite marginal. Nu gick det i och för sig snabbare än det någonsin gjort förr, 50 min bara. Tror aldrig vi varit med om under 1½ tim förr. Incheckningen öppnade skapligt tidigt också, av någon outgrundlig anledning är det också något som kan skifta rätt avsevärt. Men det gjorde att vi hade gott om tid efter det vi passerat säkerhetskontrollen till att både fika och kika runt bland affärerna. Som vanligt gick jag till Body Shop och handlade vad som kan behövas under de kommande månaderna. Den har faktiskt blivit min ”lokala” butik, här i Trollhättan finns ju ingen och att åka till Göteborg för det ändamålet blir helt enkelt inte av.

Hur som helst, allt flöt på och till slut var vi hemma igen med vårt pick och pack. Det har varit en fantastiskt kul vecka, även om den kryddats med en del oönskade tillsatser. Saknar redan våran lille Alex!

STORA VINRESAN 9 – 20 SEPT 2006, Fredag 8/9 2006

2008-06-07T13:48:00.000+02:00

Ledig från jobbet för att förbereda inför resan. Fullt upp med tvätt och strykning, hämta mattor från kemtvätt, lösa in euro … Ja, och så packa förstås, inte alltid helt lätt. När Jan kom hem från jobbet åt vi lite, avslutade packningen och gav oss iväg mot Jönköping vid 6-tiden. Checkade in på Eurostop strax efter åtta, ställde bilen på den bevakade p-platsen och upp-sökte restaurangen för att äntligen få lite mat i oss igen. Biff, helt ok men totalt ointressant. En malbec/bonarda/sangiovese från Argentina förgyllde upp måltiden avsevärt.

Sten och Inga-Britt dök upp där, men innan dess satt vi och studerade våra medgäster och försökte gissa vilka som eventuellt skulle med på resan. Några borde det väl vara?

Lördag 9/9 2006

2008-06-07T13:38:00.001+02:00

Nu börjar det! I frukostmatsalen träffade vi på Hillevi och Leif från Falun, de enda av medre-senärerna vi åkt tillsammans med tidigare. Jättetrevligt!

Efter frukost var det bara att samla ihop sig och gå till bussen. Ilastning kunde ske från 8.30 och avresan var satt till kl 9.00. Men redan 20 minuter i 9 satt alla på sina platser, allt bagage var också på plats och inräkningen avklarad. Ingen dålig start på resa, att komma iväg 20 minuter före utsatt tid.

Sten berättar lite om vad som komma skall, milen rullar undan och i Helsingborg ansluter de tre sista resenärerna.

Snabb färjetur över till Helsingör, snabbt och elegant förflyttas vi genom Danmark och kom-mer så småningom via färjan Rödby – Puttgarden till Tyskland.

Denna vår första dag tillsammans är naturligtvis som gjord för att lära känna varandra, och till hjälp får vi vår första vinprovning. Åtta och åtta satt vi längst bak i bussen, presenterade oss och provade två vita viner. De andra sju jag hamnade tillsammans med klarade det naturligt-vis, men inte jag. Tycker jag blir sämre och sämre på det praktiska. Ganska deprimerande, men vad då, bara att ligga i och hoppas på bättring.

Vid halv åtta var vi framme i Bad Nenndorf och hotell Tallymann. Efter att vi installerat oss på rummen samlades vi vid restaurangen kl åtta, där det serverades en fördrink i form av en sekt. Mycket torr och god, även om vi inte riktigt fick kläm på druvsammansättningen.

Därefter serverades middagen med fyra viner. Maten var väldigt god och vinerna var också mycket bra, var och en på sitt sätt. Med mycket mat och trevligt sällskap rann timmarna iväg snabbt, men vid elvatiden gav vi upp och drog oss tillbaka.

Söndag 10/9 2006

2008-06-07T13:36:00.000+02:00

Upp redan kl 6, och efter dusch och härlig frukost var vi redo för avfärd 7.30. En helt ohemul tid, men vad gör man inte för att få komma till Champagne? Lite kyligt i luften, men solen ski-ner från en klarblå himmel, så det bådar gott för den närmaste framtiden.

Resan flyter på. De flesta tar sig en tupplur i början, men efter kafferasten 2½ timme och drygt 20 mil senare är alla pigga och alerta igen. Sten delar ut diverse frågeformulär för att hålla oss sysselsatta.

Lunch på vägkrog någonstans i Belgien. Solen gassar, det är ljuvligt skönt i skuggan.

Vid halvfemtiden är vi äntligen framme vid dagens och resans första vingårdsbesök, Bouché Pére et Fils i Pierry. Solen skiner och alla är fulla av förväntningar när vi blir visade in i ett rum där det är förberett för provning.

Men innan det är dags för detta, får vi en mycket intressant rundvandring bland vinrankor och i källare. Bouché-filsen Nicolas är en synnerligen trevlig guide som förklarade tillverkningsprocessen på ett lysande sätt. Sen är det dags att prova fyra av deras champagner innan besöket avslutas med diverse inköp.

En kort tur via Epernay till Reims, och incheckning på hotellet. Ett gammalt hotell med mycket vindlingar och vrår, trappor hit och dit och korridorer som slingrar sig fram som ormar. Men vi hittar våra rum allihop, och när vi gjort oss av med bagaget är det hög tid för middag.

Detta sker på Brasserie Flo, lämpligt placerat mitt emot hotellet. Ett mycket trevligt ställe med god om än inte särskilt spännande mat.

Som avslutning på kvällen tar vi en promenad bort till katedralen, denna berömdhet som ej bör missas när man äntligen befinner sig i Reims. Inte fullt så enkelt att hitta som det lät vid beskrivningen, men fram kom vi till slut och visst är den imponerande! Tyvärr var den inte belyst som vi hoppats på, men vi fick i alla fall ett hum om dess storhet.

Väl åter på hotellet väntar sängarna, där vi somnar ovaggade.

Måndag 11/9 2006

2008-06-07T13:35:00.000+02:00

Sovmorgon! Bussen går inte förrän 8.30, så vi kan sova ända till kl 7. Frukosten tog lite läng-re tid än förväntat, det var lång kö din, men till slut fick vi vår beskärda del av den. Jan tog ett ägg, men det visade sig vara okokt! Senare fick vi veta att även ändra råkat ut för samma öde, p.g.a. att vi inte fattat att de skulle kokas i en märklig anordning som stod där på bordet, liknande en frityrkokare. Ja, ja, hela tiden lär man sig något nytt.

Kl 9 var det meningen att provningen hos De Venoge skulle starta, men lite komplikationer på vägen blev det. Stackars Roger höll på att fastna i ett hörn inne i Epernay, fick backa en lång bit på en MYCKET smal väg och därefter leta sig ny väg. Närmare halv tio var vi på plats och delades upp i två grupper. Vi hamnade i grupp nummer två, och fick börja med en liten pro-menad på egen hand. Det var verkligen imponerande att se alla stora, glassiga champagne-husen på rad: Moet & Chandon, Pol Rogers o s v.

Vår tur blev det vid halvelvatiden, och det blev en väldigt intressant visning och provning. Men trappan ner till den fantastiska, kilometerlånga källaren var gruvlig! Lång och mörk och rent ruskig. Men 23 meter ner under markytan var det magnumbuteljer i pupitre, kalk i väggar och tak, prestigeviner i långa rader … precis som man föreställer sig att det ska se ut i under-jorden i dessa trakter.

Väl uppe i dagsljuset igen fick vi prova tre av deras viner under trevlig ledning av vår unga, entusiastiska guide. Lite inköp blev det naturligtvis också.

Vid det här laget närmade sig klockan tolv och lunch väntade på oss inne i Epernay, så en snabb promenad till förbi alla härligheter fick det bli. Men väl på Cave a Champagne blev vi väl förplägade och kunde så småningom, både mätta och belåtna, äntra bussen som Roger lyckats stanna inte alltför långt från restaurangen. Men Epernay verkar inte vara något kul ställe att köra i, i alla fall inte med buss!

Så en lugn, lång och behaglig transportsträcka till Chinon i Loire.

Varmt och gott var det, i alla fall varmt, 33o sades det. Men till slut, vid 7-tiden, var vi framme i Chinon, efter en händelselös resa. Chinon verkar vara en trevlig liten stad, och med förvän-tan ser vi emot att checka in på vårt pittoreska hotell. Ja, definitionen på ”pittoreskt” kanske skiftar. Detta ställe var mest byggt på höjden och vårt rum låg tre trappor upp. Utan hiss och smal, slingrande trappa! Det var ingen bra början, att få bagaget dit upp. Men Sten hjälpte oss med den ena väskan, så vi kom skapligt lindrigt undan. Stackars Kjell-Åke fick ryggskott på köpet.

Så väl på rummet. Inte särskilt stort, inte ens särskilt ”pittoreskt”, men helt ok. Senare fick vi klart för oss att vi tydligen fått ett av de elegantare och luftigare rummen, två sängar i stället för en smal, hängmattsformad grand lit, och dessutom plats för bägge väskorna på golvet. Och det utan att en av oss behövde gå in på toaletten medan den andra passerade! Fast efter ett par besök på nämnda toalett rasade ringen och locket samman, eller rättare sagt upplöstes i dess olika beståndsdelar. Lite osäkert kändes det sedan, när man fick lägga ring-en löst på holken, försiktigt sänka sig ner på den och be till högre makter att den inte skulle ge sig på glid medan man var koncentrerad på annat. Detta åtgärdades dock dagen därpå, tack och lov. Det får vara måtta på äventyrligheterna.

Nåväl, efter installationen på rummet gav vi oss ut i vimlet på stan. En sån trevlig liten stad! Klockan hade vid det här laget hunnit bli åtta så alla affärer var stängda, men en trevlig pro-menad hann vi med innan vi tyckte det var dags att leta rätt på en restaurang för middag. Tack och lov väntade vi inte för länge, de fylldes snabbt på trots att de var många till antalet. Vi lyckades få det sista bordet på en uteservering vid det lilla torget. Att det var det sista bor-det som ockuperades förstod vi snabbt, eftersom det dels lutade kraftigt och framför allt i princip delade utrymme med den allt tätare trafiken som passerade mellan själva restaurang-en och serveringen, på väg upp mot en parkeringsplats. Men så snart vi fick maten försvann omgivningen ur medvetandet. Confit Canard, anklår precis som på Qvänum Mat & Malt, en dröm, en rent gudomlig upplevelse! Brynt potatis och stekt bacon till, som även det förde tan-karna till himmelska höjder. Och då är ändå inte potatis något som står särskilt högt på den kulinariska önskelistan för någon av oss. Till detta drack vi en alldeles förträfflig Cabernet Franc av lokalt ursprung, rekommenderad av servitrisen. Detta var inte en måltid man släng-de i sig, så när vi väl mätta och belåtna gick därifrån, så var det dags att återvända till hotel-let. Där fanns en liten innegård med stolar och bord där vi slog oss ner med ytterligare varsitt glas vin, dels för att samla krafter inför uppstigningen mot rummet, men framför allt för att det var en sån ljuvlig kväll. Rätt snart dök det upp fler och fler av våra medresenärer, återvän-dande efter sina respektive måltider. Det huvudsakliga samtalsämnet var naturligs rummen och dess lägen. Omdömet totalt för hotellet skulle nog inte hotellägaren vilja höra.

Så både kom och gick natten.

Tisdag 12/9 2006

2008-06-07T13:34:00.002+02:00

Dagen började med sovmorgon, en alltid lika sympatisk start. Först kvart i nio var det upp-ställning för gemensam promenad till dagens första provning hos det näraliggande Couly-Dutheil. Ett väldigt trevligt besök, där vi blev mycket väl omhändertagna av en otroligt trevlig tjej. Jan var väldigt noga med att hon skulle fotograferas, hoppas det blev en bra bild, tänk vad besviken han ska bli annars! Men det var inte bara Jan som uppskattade henne, efter avslutad provning utbröt sång: ”Här är gudagott att vara”. Det finns uppenbarligen talanger även på detta område i sällskapet, för jag tyckte det lät riktigt imponerande. Men mitt omdö-me i saken är kanske inte så mycket värt, tondöv som jag är.

Efter sedvanliga inköp var det tid för fria aktiviteter igen. En repa på stan medan affärerna var öppna var kul, även om inköpen där var lite blygsammare. Lite vykort blev det förståss, och ett besök på det lokala vinoteket blev det också tid till. Fast det tog tyvärr inte så lång tid, stort är väl inte ordet för att beskriva det, men en söt Chenin Blanc hade de som var riktigt trevlig. En dylik fick vi allt ha med oss hem också.

En omelett på ett litet ställe vid en tvärgata satt inte dumt sen, och när den var på plats åter-vände vi till hotellet. Alla affärer hade nämligen passat på att stänga när vi vände ryggen till, så det fick bli lite vila istället, inför kommande övningar.

Dessa ägde rum på Domaine Gouron, dit vi togs med en kort busstur. Den ena av ägarbrö-derna var med redan på bussen, och berättade utefter vägen om växtlägen vi passerade. Sedan en kort visning av deras källare, innan provningen. Mycket trevlig kille som tillsam-mans med sin lika trevliga fru presenterade deras viner, allt från mycket lätta till kraftfulla. Klart läge för några inköp igen.

Resten av eftermiddagen fri för egna strövtåg. En promenad genom gamla stan där medelti-da hus trängdes utefter trånga gränder.

En välbehövlig vila, och sen dags för gemensam middag. I samlad tropp begav vi oss iväg till restaurangen, där problem omedelbart uppdagades. De hade missat beställningen! Sten var inte glad. Trots att han hade med sig utskrifter av gedigen korrespondens med dem, gick det inte att trolla fram platser till oss alla. Ursinnet var tydligen totalt hos ledningen på restau-rangen – eller var det kocken? – som i ren och skär ilska kastade glas omkring sej och Sten. Tydligen en demonstration av franskt temperament. Förvirringen var total under en stund, men till slut lyckades Sten utverka 16 platser där och resterande på en annan restaurang. Vi anmälde oss som frivilliga att stanna kvar, trots befarat motigt bemötande. Och visst var ser-vitriserna lite aviga, de kanske fick känna på kockens ilska i köket och sen hade lite svårt att koppla på solskenshumöret när de serverade oss? Ganska förståelig faktiskt, även om vi var lika oskyldiga som de var.

Hur som helst fick vi mat, bra sådan till och med, och ganska sent blev det innan vi var tillba-ka på hotellet efter en mycket innehållsrik dag.

Onsdag 13/9 2006

2008-06-07T13:34:00.001+02:00

Tidigt upp och tidigt iväg mot nya djärva mål. Halv åtta lämnade vi Chinon och styrde kosan mot Cognac. Där blev vi väldigt väl mottagna hos Méry et Fils, en liten cognacproducent, far, mor, son och sonhustru, där sonen François (?) livfullt förklarade konsten att frambringa den-na ädla dryck. Efter genomgång och kort rundvandring fick vi prova deras produkter. Först två Pineau, jättegoda, inte alls så sötsliskiga som jag hade befarat, en vit och en röd. Sen över till det tunga artilleriet. En 5-årig som inte var något vidare, så en 10-åring som var riktigt skaplig och till slut en 15-åring som var hur läcker som helst. Under tiden provningen pågick serverade Madame en försvarlig mängd läckerheter av olika slag, ostar i olika smaker och färger, brödskivor med läckra röror, tomater, korv och jag vet inte allt. Det var ingen dum idé med lite tilltugg, för trots att vi inte svalde så mycket av var och en av dryckerna så lyckades det bli någon procent eller två man fick i sig. Mycket trevligt och mycket gott, och självklart en hel del inköp efteråt.

När denna övning var avslutad, gav vi oss iväg, i sällskap med François, till deras restaurang som de hade inne i Cognac. Ett tämligen oansenligt ställe. Ja, oansenligt är kanske inte rätta ordet, med blinkande lampor i olika färger i inredningen. Vi blev emellertid förplägade på bäs-ta tänkbara vis, en trerätters lunch där varje kuvert skulle ha kunnat räcka till en normalfamilj, väldigt gott men som sagt kanske i rikligaste laget. Och så serverades det naturligtvis vin till. Först ett vitt, två flaskor till åtta personer, sen ett rött, även det två flaskor och så till dessert ett mousserande som de själva gjort. Efter desserten fick vi varsin kopp kaffe, och när det var urdrucket serverades det cognac i de fortfarande varma kopparna. En väldigt bra idé, faktiskt! Ja, vid det laget hade en lång, väldigt lång, tid gått, och trötta men på mycket gott humör återvände vi till bussens trygga famn, där flertalet av oss tog en liten men välbehövlig tupplur. Under tiden körde Roger så fort han bara kunde, men långlunchen i kombination med någon vägomläggning gjorde att vi var drygt två timmar försenade till Chateau Figeac, som var näs-ta mål. Naturligtvis väldigt ledsamt, men vi blev trots det mycket vänlig mottagna där med en liten presentation och en snabb rundvandring. Som höjdpunkt fick vi sedan smaka ett av de-ras viner från 1996. En ljuvlig upplevelse och visst var det dessutom lite högtidligt bara att vara på ett sådant ställe, som man bara trott man skulle få läsa om i böckerna. Om tids-schemat hade hållit skulle vi tydligen fått se lite mer och prova ytterligare ett vin, men vi var så tacksamma och nöjda med att få komma dit över huvud taget. Och dessutom fick vi vörd-samt hälsa på ägaren, den nästan 90-åriga greven.

Efter detta besök tog det inte så lång tid innan vi var i Bordeaux. Lite misstänksamma mot det enkla hotell som väntade oss var vi, men det blev verkligen en positiv överraskning. Rummet hade, om än inte egen eller särskilt stor, så dock balkong, det fanns luft runt båda sängarna och dessutom två stolar! Vad mer kan man begära? Ja, och det fanns hiss!

Väl installerade gav vi oss ut för att få i oss lite mat. Trots den rikliga lunchen behövdes det något mer innan natten. Men någon långpromenad blev det inte tal om. Några få kvarter bort hittade vi ett litet ställe som hade några enkla bord på trottoaren, där vi slog oss ner och be-ställde varsin sallad. Då kom Sten och Inga-Britt ut därifrån. Det visade sig att det var där vi skulle äta i morgon. Sten var lite snopen över att vi råkat hitta just det stället, men nu satt vi ju ute och i morgon ska vi vara inne. Menyn blir nog inte riktigt densamma heller, skulle jag tro.

Gott och lagom mycket var det, men sen kändes det faktiskt ganska lagom att avsluta kväl-len.

Torsdag 14/9 2006

2008-06-07T13:33:00.000+02:00

Sovmorgon. Iväg kvart i nio efter en stärkande fransk frukost, huvudsakligen bestående av en croissant och kaffe.

Mot Margaux. Bara namnet får det att pirra i hela kroppen. Efter en kort stund anländer vi till Château Giscours, ett 3:e cru. Fantastiska byggnader i riktig Château-stilt – vad jag nu kan mena med det. Men imponerande ser det ut, och vi tas emot av en mycket trevlig fransyska som börjar med att berätta slottets historia. Hon verkar inte helt nöjd med att den förra ägar-familjen vägrar släppa ifrån sig själva byggnaderna. Som det nu är, är det bara vineridelen som är överlåten till de nya ägarna. Själva huvudbyggnaden är helt tom, ingen har tillträde till den. Trots att de nya ägarna skulle vilja använda den, t ex som hotell eller B & B, vägras de att köpa den.

Efter den historiska genomgången fick vi en lysande beskrivning av jordmånen och de olika förutsättningarna för de olika druvorna de odlar. Och så ett litet smakprov på vad de kan åstadkomma. Dels fick vi prova deras första vin, Château Giscours 2002 och dels deras and-ra vin La Siréne 2000. Härliga båda två, men La Siréne var naturligtvis mer lättillgänglig både p.g.a. stil och ålder. En bra start på dagen!

Efter detta besök begav vi oss till staden Pauillac. Vid det här laget hade det börjat regna, och det fortsatte tyvärr mer eller mindre hela dagen. Har sommaren tagit slut?

Här i Pauillac fick vi ett par timmar på oss för oss själva, men ösregnet manade inte till några längre promenader, tyvärr. Rakt in på första bästa restaurang bar det, för de flesta av oss. Där blev de nog lätt överraskade, i synnerhet som vi ramlade in mitt i deras egen lunch en kvart innan de skulle öppna. Men vänliga som de var, lät de oss sätta oss där inne och så småningom fick vi dessutom varsin jättegod och mättande sallad.

Efter lunchen kikade vi runt lite i de närliggande butikerna, men snart var det dags att ge sig iväg mot nya spännande mål.

Nästa punkt på dagordningen var Château Pontet-Canet, 5:e cru, i Pauillac. Här fick vi först en kort rundvandring ute för att beundra vinfälten och få en historisk genomgång av egendo-men och dess byggnader. Ett lysande exempel på olika ägares önskan att tillföra något nytt och eget till det ursprungliga. Alla de här slotten har förmodligen fantastiska historier, san-ningar eller skrönor är väl kanske inte alltid så lätt att avgöra. Synd att det regnar, men det är smällar man får ta. Det hade i alla fall avtagit, jämfört med hur det vräkte ner inne i Pauillac. Nåväl, snart var vi inomhus och fick den obligatoriska genomgången av vineriet. De har un-der de senaste åren bytt ut de tidigare ståltankarna mot enorma ek-diton. Dessutom använ-der de nya, konformade cementtankar som tack vare sin form är lättare att rengöra och be-höver därför inte bekläs invändigt med glasfiber. Mycket trevlig och intressant presentation.
Till sist fick vi prova deras Château-vin från 1997. Tyvärr tydligen en av de sämsta årgångar-na, billigast i deras prislista, och det kändes nog tämligen oharmoniskt. Det hade varit roligt att få prova ett andravin som jämförelse, men så blev det inte.

Efter detta besök vände vi och körde söderut igen, till St.-Julien och Château Beychevelle. Nu kan vi prata slott! Rena Versailles, helt fantastiska byggnader. Men det var ju trots allt inte dem vi kommit för att titta på. Vi togs emot av en mycket trevlig engelsk dam, som dels för-såg oss med ett antal olika skrönor om hur namnet Beychevelle (”fällda segel” i något för-vanskad form) uppkommit. Sen en presentation av deras vinifieringsanläggning. De hade kommit på att det inte var så käckt med de enorma ståltankarna de brukat använda, så de hade bytt ut en del av dem mot stora, men inte så stora, ekfat, och de ståltankar de hade kvar var två mindre sammanbyggda på varandra. Det märktes utifrån egentligen bara på att de hade två luckor. Lite kul, som omväxling mot alla andra ståltankar vi sett genom åren, som i princip sett likadana ut. Även här hade de cementtankar också, men den traditionella, fyr-kantiga sorten.

Provningen som sedan följde var helt lysande. Vi fick prova deras Château Beychevelle 2005, trots att den inte lämnat fatet ännu! Den borde varit helt odrickbar, men harmonin fanns där utan tvekan, bakom alla tanniner. Denna årgång lär bli fantastisk, så det var verkligen roligt att få smaka den när den ännu befinner sig i sin linda.

Efter denna magnifika start fick vi prova dels Château Beychevelle 2001 och dels deras and-ravin Amiral 2001. Det var verkligen kul att jämföra. Andravinet var lättillgängligare - naturligt-vis – men båda var väldigt goda.

Efter de följande inköpen sjönk vi med en samfälld suck – av lycka, belåtenhet eller pur trött-het? – ihop i våra säten i bussen, för transport tillbaka till Bordeaux och vårt hotell. På grund av att i princip hela Bordeaux’ stads gatunät är uppgrävt för något för mej okänt ändamål, så blev resan något drygare än förväntat. Men strax före åtta var vi i alla fall tillbaka på hotellet, och en kvart senare gav vi oss i samlad tropp iväg till restaurangen där middagen väntade.

En härlig måltid blev det, med trevliga viner till – skam vore det väl annars, i Bordeaux! - och när allt detta var avklarat fanns det inte mycket krafter kvar i de gamla kropparna. Det var precis just jämt att vi orkade med den korta promenaden tillbaka till hotellet. Men utefter hal-va vägen blev vi stående för att åse och beundra effektiviteten hos några bilbärgare, som tillsammans med en uppsättning gendarmer rensade en gata från felparkerade bilar. Undan gick det, bilar lyftes och släpades, det märktes att det var yrkesmän med lång erfarenhet som utförde detta hantverk. Att bilarnas sirener tjöt brydde de sig naturligtvis inte om. Men att inte någon av ägarna reagerade för allt oväsen? Fast de kanske föredrog att lösa ut bilarna hos någon som inte slitit med själva förflyttningen. De var nog inte nådiga att tas med där och då!

När vi tröttnat på underhållningen var det bara att säga god natt och dra sig tillbaka.

Fredag 15/9 2006

2008-06-07T13:32:00.002+02:00

Upp före tuppen för att sitta på plats på bussen 7.30. Ingen rast och ingen ro. Men idag är det lugnt, nästan bara transportsträcka, så vi får gott om tid att sova. Regnet smattrar så hem-trevligt mot rutorna, men det är förståss inte fullt så mysigt när det är dags för rast. Men lite förstärkning i kaffet får domnande leder att vakna till liv, och ytterligare ett antal mil senare äter vi lunch på ett något överbefolkat ställe utefter vägen.

Färden fortsätter i hällande regn, och redan strax efter fem är vi framme vid hotell Panorama i Beaune. En och en halv timme står till vårt förfogande för uppfräschning och installation, innan vi åter ger oss iväg, denna gång till Château de Melin, för provning och middag. En mycket god och innehållsrik avslutning på denna för övrigt ganska innehållslösa dag.

Lördag 16/9 2006

2008-06-07T13:32:00.001+02:00

Sovmorgon. Inte iväg förrän kl nio! Vilken lyx. Men sen blir det full fart. Raka spåret mot Chassagne-Montrachet, där en provning på Caveau de Chassagne-Montrachet väntar. Mycket bra upplagt, alla får bra sittplatser vid bord och jättebra viner från olika producenter. Bara lite svårt att välja vika vi vill köpa, vår kvot börjar med förskräckande hastighet fyllas.

Efter väl förrättat värv i Caveauns provningsrum var det dags för lunch på Auberge des Vig-nes, ”det lilla huset på prärien”, detta oansenliga lilla etablissemang som nu återigen lycka-des få oss att sucka av förtjusning över deras läckra mat. Fast man kan väl diskutera det lämpliga i att stoppa i sig en så omfattande måltid, åtföljd av en avsevärd mängd vin, utan att få en välbehövlig tupplur efteråt.

Stackars Madame Rion, som stod i omedelbar tur att få besök av oss, fick ta emot en tämli-gen däst och dåsig grupp. Men med sin entusiasm och glada humör fick hon oss snabbt att vakna till. Efter presentationen av vingården fick vi prova på bredden av deras produktion, allt från mycket enkelt vin till mycket bra. Dessutom ”odlade” hon tryffel, som hon sålde, inlagda i cognac. Och naturligtvis köpte vi!

När detta var lyckligen avklarat hade klockan hunnit närma sig halv fem, och vi hade den le-diga eftermiddagen i Beaune framför oss. Ja, så mycket eftermiddag var det väl inte kvar, men när vi någon halvtimme senare släpptes av i utkanten av Beaune gav vi oss glatt i kast med att hinna med så mycket som möjligt där. Först på agendan stod ett besök i den fantas-tiska bokhandeln, där jag denna gång lyckades bli vid en liten skopa i silver. Lyckan var total, den guldpläterade jag köpte sist vi var där har börjat bli tämligen bedagad.

Nästa punkt på dagordningen var att bese Hospices de Beaune, som vi inte hann med förra gången, p.g.a. ovan nämnda bokhandel. När allt betittande var klart hade klockan gjort ett rejält skutt framåt, och benen började känna för hemgång. Men först skulle bröd, ost och vin inhandlas, för konsumtion lite senare på kvällen. En härlig ostaffär hamnade vi i, där det var helt omöjligt att få stopp på inköpen. Allt såg så läckert ut, och vid det här laget hade dessut-om lunchen hunnit falla i glömska. Men slutligen hade vi fått vad vi antog borde mätta oss, och vi styrde kosan mot hotellet. Och tack vare en lysande karta i en broschyr kom vi rakt ut på rätt väg, vilket vi av bitter erfarenhet vet inte är någon självklarhet.

Väl tillbaka på hotellet satte vi oss tillsammans med Hillevi och Leif vid poolen och dukade upp våra inköp. Mycket godsaker blev det på det lilla bordet, elegant serverat på omslags-papper tillsammans med vin av skiftande kvalité, serverade ur plastmuggar tillhandahållna av hotellet (om än kanske inte tänkta för just detta ändamål). Halvvägs in i vår eminenta måltid fick vi ytterligare förstärkning till vårt lilla sällskap, då Rune och Sten-Åke anslöt sig, tillsam-mans med sina inköpta delikatesser. Detta sammanföll med mörkrets inbrott, och så fort Rune dök upp på scenen utlöstes larmet. Obs! Alltså inte jag denna gång, vilket skedde sist vi var här! Men jag undrar om de – hotelledningen – inte dämpat ner det avsevärt. Från förra gången vill jag minnas att det var mycket mer oväsen och betydligt mer strålkastarbelysning. Denna gång var larmet faktiskt ganska modest.

Efter det att larmet tystnat fortsatte och avslutade vår måltid. Vid det laget började det faktiskt bli lite kyligt, efter en otroligt varm och vacker dag. Men kvällen var trots allt inte så långt li-den, lite vin fanns kvar och till och med lite ork, så vi förflyttade oss in till Runes och Sten-Åkes rum, där kvällen så småningom avslutades.

Söndag 17/9 2006

2008-06-07T13:31:00.001+02:00

Avfärd från Beaune kl 8, med kosan ställd mot Alsace. I dag har vädret åter fuktat till sej, men i bussen far vi inte illa. Vid halvtolv tiden når vi Alsace och kör genom de små byarna tills vi når Riquewihr där det blir lunchuppehåll. Nästan tre timmar fick vi på oss, och i hällande regn genomforskar vi stadens souvenirbutiker. En tarte flambé till lunch på en trevlig restaurang hinner vi också med.

Efter detta uppehåll var det bara några minuters färd till Ribeauville och incheckning på hotell La Tour. Även här får vi några timmar för egna övningar, upptäcktsfärd i stan eller vila på rummet.

Klockan sex var det åter dags för lite allvar, provning hos Louis Sipp, där Etienne Sipp och hans fru Martinne presenterade deras olika typer av vin med stor inlevelse och entusiasm.

Två timmar senare vandrar vi vidare, till restaurang Ami Fritz, där sedvanlig choucrout serve-ras tillsammans med vin från Louis Sipp. Det var väl troligtvis sista gången vi äter detta här, och det är väl knappast något jag kommer att sakna.

Det är valdag i dag, så viss rapportering via diverse sms får vi, men utgången verkar något oklar. Men det visar sig väl så småningom.

Måndag 18/9 2006

2008-06-07T13:30:00.000+02:00

Avfärd klockan åtta, med sikte på Tyskland och Rheinhessen. Redan halv nio blev det vin-provning i bussen, två så helt omöjliga viner (i alla fall den ena), att Roger lovat bort halva sin buss om någon klarar det. Men han fick behålla den!

Lunch hos familjen von Opel och deras Schloss Westerhaus i Ingelsheim, där vi även fick prova deras viner. Första gången Sten är här, så det är lite av en test.

Först en ”välkomstdrink” av en något suspekt sekt. Eller var den bara för isande kall, helt en-kelt? Bara en massa syra, men tanken var ju god. Så genomgång av deras vinkällare, ut-märkt presenterade av deras Nya Zeeländska vinmakare Paul. En helt annan typ av vineri än andra vi besökt, definitivt mindre automatiserat och moderniserat, även om vinmakaren be-rättade att han så snabbt det bara låter sig göras byter ut allt det gamla mot modernare vari-anter, både tankar och maskineri.

Efter genomgång av det lilla vineriet satte vi oss till bords och fick prova två av deras viner. Sedan serverades det en väldigt god och trevlig kall buffé med charkuterier, ost och bröd. Till detta fick vi prova ytterligare fyra viner, varav ett underbart eiswein som alla föll pladask för. Men vid de följande inköpen tog just detta eiswein slut, så på vinst och förlust köpte vi ett an-nat.

När alla fått vad de ville ha och vi och våra nyförvärvda flaskor packats in i bussen var det inte långt till nästa ställe. Bara tvärs över Rhen, från Rheinhessen till Rheingau och Domde-chant Werner i Hochheim.

Ett fantastiskt ställe där vi blev mycket trevligt mottagna av Dr F W Michel, Werner himself, som på utmärkt svenska berättade lite om sin vingård och därefter ledde oss igenom en här-lig provning, tillsammans med sin fru(?).

När även denna var klar märktes en tydlig matthet hos församlingen. Det var ju resans sista vingårdsbesök och nu längtar vi bara hem med alla godsaker vi samlat på oss under resans gång.

Incheckning på utmärkt hotell i Rüsselsheim, packa om bagaget så det bara blir handbagage i morgon kväll på båten, och så avsluta kvällen med middag.

Tisdag 19/9 2006

2008-06-07T13:29:00.000+02:00

Tidigt upp och iväg, denna sista heldag på vår resa. Upp genom Tyskland till Hildesheim, denna trevliga lilla stad, som nog egentligen inte är så rysligt liten. En dryg timmes uppehåll för egna strövtåg och lunch. En synnerligen trevlig whiskeyaffär finns det strax intill torget också, som besöktes av ett flertal. Man kan ju inte enbart dricka vin och cognac, det bör ab-solut alterneras med en god whiskey då och då.

Vidare på vår färd norrut. Utanför Lübeck blev det ett uppehåll igen, denna gång vid ett bau-tashoppingcenter, där ytterligare ett antal euron byttes mot kassar med skiftande innehåll.

Och så till slut utav med var vi framme vid färjan i Travemünde och kunde gå ombord. Klock-an åtta samlades vi för den sista gemensamma middagen, Captain’s Buffé, där vi kunde äta oss mätta utan några problem. Vinet som serverades via tappkran var kanske inte helt i klass med vad vi vant oss vid den sista tiden. Men det är väl bara att acceptera att vardagen kryper närmre och närmre. Det blir kanske inte stora Bordeauxer och Bourgogner varje dag hädan-efter.

Resans sista natt tillbringades i en säng där fjädringarna tappert försökte ta sig ut i friheten, men det lilla obehaget lär väl snart vara glömt bland minnena av alla dessa fantastiska upp-levelser vi varit med om.

Onsdag 20/9 2006

2008-06-07T13:27:00.000+02:00

Tidigt upp, ilandstigning i Trelleborg halv åtta och här lämnar Margareta och Thomas oss. Vi andra fortsätter resan ett slag till, i Lund stiger Alf av och vi övriga slappar oss upp genom Skåne och Småland, tills vi når Jönköping vid tolvtiden.

Så urlastning ur bussen. Det är några lådor, förutom allt ursprungligt bagage, som ska förde-las och ompackas till våra bilar. När jag ser vår egen lilla bil tycks den ha krympt, hur i hela världen ska detta berg av vinlådor få plats där? Men på ett eller annat sätt går det att pussla ihop det, och knäande tar den oss hem.

SLOTT OCH VIN I UNGERN 11/9 - 18/9 2005

2007-09-05T16:07:00.000+02:00

Efter övernattning på hotell Residens i Malmö och en härlig hotellfrukost, hämtades vi av Scandoramabussen. Efter mellanlandning vid Ollebo, där övriga resenärer anslöt, for vi iväg söderut över Öresundsbron. Genom Själland gick färden ner till Gedser, där vi bytte buss mot båt. Två timmar till sjöss med god tid för en smörrebröd satt gott. När vi kom till Rostock var vi både andligt och lekamligt förberedda för de kommande timmarna i bussen. De gick faktiskt förvånansvärt fort, tack vare mycket och intressant information, och med bensträckare varannan timme. Vår eminente chaufför Emanuel bidrog också, förutom med snabb och säker körning, till underhållningen. Rappa repliker och roliga historier avlöste varandra.

Framåt kvällningen passerade vi gränsen till Tjeckien, och klockan 19.58 var vi framme vid hotellet i Usti nad Labem. Vid niotiden blev vi serverade en trerätters middag. Fräscht och gott, men undan gick det. Sista tuggan var inte svald förrän tallrikarna försvann. Hela härligheten var överstökad på mindre än en timme. Fast eftersom alla var tämligen möra, så gjorde det inte så mycket att det gick undan. Men klockan tio, det strider mot alla naturlagar att dra sig tillbaka så dags, så en liten eftersittning fick det allt bli på Monicas och Bosses rum. Tyvärr var det rysligt lyhört, så vi störde grannarna och fick avsluta kvällen nere i foajén i stället. Måste försöka få rummen intill varandra i fortsättningen, så vi kan hålla oss i mitten och inte störa de som vill sova. Men när klockan var elva gav även vi upp, det skulle bli tidig väckning.

Måndag 12/9 -05

2007-09-05T16:05:00.000+02:00

Klockan ringde 5.20. En sån fasansfull tid att stiga upp på! Frukost klockan sex, en frukost som kommer att gå till historien som den där Bosse åt, och inte måttligt heller: korvar och bacon och ägg om vart annat. Detta har väl aldrig hänt tidigare, och vi tvivlar väl alla på att någonsin få skåda något liknande igen. Klockan sju var vi i rullande buss igen, och genom regndiset åkte vi vidare genom Tjeckien, via centrala Prag. Det var kul att återse den, vi fick till och med en skymt av botellet vi bodde på, när vi var där för ett par år sen. Men idag var temperaturen ca 20o lägre än sist. Vi passerade även Brno, och där kunde man, mellan alla solros- och majsodlingar skymta en och annan vinranka. Undrar om det var Swatovavnirechke? Ja, strunt samma, huvudsaken att det var vinrankor. Vi har faktiskt varit på väg i drygt ett dygn nu, och en resa utan vinrankor är som en sommar utan sol. Fast faktums faktum, hittills har det druckits öl i sällan skådad mängd. Men det ska väl räta upp sig när vi kommer till Ungern. Lunch på hotell Stupava: Korvsoppa och panerad karp, med betoning på panerad, och en mycket intressant potatismossallad.

Färden fortsätter via Budapest, där vi fick en snabbtitt på denna spännande stad, som definitivt gav mersmak. Där anslöt en ungersk chaufför, för att avlösa Emanuel, som vid det laget behövde få lite vila. Klockan 19 var så färden slut för denna dag, och vi var framme vid vårt slottshotell. Mycket imponerande, rena sagostuket. Med det visade sig vid rumsfördelningen att det är ryslig skillnad på folk och folk. Skogarna installerades rent furstligt, med sittgrupper högt och lågt, som gjort för nattliga sammankomster, faktiskt. Carlssons är inte riktigt lika nobla, så de fick nöja sig med lite mindre elegans, tämligen rymligt men något sparsammare möblerat. Kyllönens och vi fick nöja oss med mer folkligt stuk på våra rum, men sängar fanns där, och dom var sköna. Men innan det var dags att krypa till kojs skulle det ätas middag. Lite klurigt var det att hitta matsalen i källaren, men med guide fann vi vägen via dörrar och trappor, bassänger och skönhetssalonger. Och väl framme var det bara att konstatera att det varit mödan värt. En mycket slottlig, för att inte säga kyrklig interiör, där vi vederbörligt bänkade blev serverade den ena läckerheten efter den andra. Till förrätt var det någon sorts crêpes, fast med lite tjockare pannkakor, fyllda med välkryddad köttfärs och åtföljt av champinjoner. Till huvudrätt fick vi kycklingklubba, ett par skivor fläskkött, ris och äntligen lite rejäl råkost. Och pressgurka! Det var länge sen vi hade det hemma, och det som är så gott. Till dessert serverades en bamsig chokladtårta, mycket god men tämligen överflödig efter allt den andra vi stoppat i oss.

Ljuvligt väder ute, och efter maten var det skönt med en liten promenad innan vi samlades hos Kyllönens för en improviserad variant av Irish Coffee: vatten kokt i medhavd vattenkokare, pulvercappuchino och whisky. Tillsammans med lite dagssammanfattande tjôt var det en god och trevlig avslutning på en mycket lång men väldigt intressant dag. Själva bussresan hade ju varit fylld av otroligt mycket intressant information om allt vi passerade.

Tisdag 13/9

2007-09-05T16:04:00.000+02:00

Sovmorgon! Härlig frukost med levande musik. Ännu en härlig upplevelse, som vi aldrig varit med om tidigare. Klockan nio avgår bussen mot Eger. 43 km och en och en halv timme senare var vi framme. Efter en gemensam stadspromenad var det helt klart dags för en paus på en trevlig servering. Solen gassade och skuggan under ett parasoll hägrade, i synnerhet om man samtidigt kunde få sitta och smutta på ett gott vin. I detta fall blev det en fräsch Léanyka. Inte precis det man oftast dricker, en mycket trevlig ny bekantskap.

Efter denna förfriskning var vi mentalt reda för nästa punkt på programmet, jakten på ett vinotek. Fast dessförinnan skulle några av oss gå tillbaka en bit för att uppsöka en passerad bank. När de långt om länge återvände, efter många och komplicerade turer på banken, började jakten. Det sägs ju att jakten i sig är mer värd än det nedlagda bytet. I så fall är vi mycket nöjda, för under jaktens gång fick vi köpt några vykort – inte illa det – men något vinotek stod inte att finna. Ledsamt, visst, men varför deppa ihop för det? Resans mål och mening i och för sig, men är inte mål och mening till för att skifta och förändras, precis som principer är till för att brytas?

Efter denna jakt – som slutade med ett glas öl –äntrade vi bussen för vidare transport till lunchrestaurangen. Där väntade ett glas pallinka – aprikosbrännvin som så att säga tog oss med överraskning, på gott och ont. Det var inte så värst gott, då är allt grappa betydligt bättre. Men det var intressant! Därefter serverades en mycket god bönsoppa tillsammans med ett glas olazriesling. Vinet serverades med bravur från kolvliknande tingestar med långa glasrör, av ett par mycket stolta unga kypare. Till huvudrätt fick vi kalkon och en mycket god kålsallad, ledsagat av ett Egri Bikavér, som enligt mitt tycke var måltidens höjdpunkt. Till dessert serverades dagens pannkakor med katrinplommon-fyllning. Till detta skulle det vara ett halvsött/sött muscatvin. Men något galet blev det visst där, dom tog väl ur fel tunna, det var på sin höjd halvtorrt. Synd, det hade passat bättre med något sötare.

Solen gassade när vi kom ut ur den svala restaurangen, och innan vi gick ombord på bussen fick vi oss lite levande musik till livs, av en något sliten man med ett klarinettliknande instrument. Inne på restaurangen var den utlovade scárdazmusiken på skiva i stället för som förespeglats av levande orkester. Men det gick ju bra det med, och den var utan tvekan lättare att få tyst på, när Martin skulle informera om mat och dryck.

Efter den kringelkrokiga vägen tillbaka till hotellet var det väldigt skönt med en promenad i omgivningarna. Temperaturen var dessutom betydligt behagligare på den högre höjden. En dusch sen, och man var som en ny människa. Och det kunde verkligen behövas, inför stundande maratonätning. Det skulle bli slottsmiddag i renässansstil. Uppsnofsade samlades vi i matsalen klockan åtta, och vid borden väntade haklappar och ”kungliga” kronor. Det förtog något av elegansen vi kämpat oss till, men det var smällar man fick ta. Faktiskt såg jag ett par mej närstående herrar smyga av sig slipsarna i skydd av haklapparna. Först serverades en mycket god soppa, och därefter kom utmaningen, ett enormt fat med blandad konfekt: grönsaker och frukter, fisk (karp?), biff och fläsklägg, och under alltihop potatis. Lite rörigt blev det, när allt skulle delas och fördelas, men det uppstod aldrig några problem med att någon ansåg sig få för lite. Undrar om det vankas pyttipanna i morgon? Mätta och belåtna satt vi och pustade ut, när så desserten bars in. Vad det var exakt blev jag inte klok på, någon sorts kakor, en med vaniljsås och en med aprikossås, och i ärlighetens namn måste jag erkänna att jag inte orkade med någon fördjupad efterforskning i ämnet. Två trerättersmåltider på en och samma dag, det sätter sina spår. Tror faktiskt inte jag tappat ett enda hekto idag.

Efter detta maratonlopp var det skönt att sätta sig i sällskapsrummet och avsluta dagen med en kopp kaffe och lite eftersnack.

Onsdag 14/9

2007-09-05T16:02:00.000+02:00

Idag är det Tokaj som gäller. Voine, voine, det här ska bli spännande! Efter frukost gav vi oss iväg. Knappt en och en halv timme tog bussturen, och både intressant information om det förbiilande landskapet och roliga historier hanns med, innan vi var framme. Bara av att se vinfälten som sträckte sig upp över kullarna, allt tätare och större ju närmre vi kom, fick det att vattnas i munnen. Tokaj visade sig vare en charmig liten by, och efter en kort promenad från bussen kom vi fram till dagens huvudattraktion, vinprovning hos Hertzelö, en en – eller rättare sagt sju – 500-årig vingård. Nere i källaren bänkade vi oss runt ett långbord, där glas och Pogatio/saltbullar var framdukade. Provningen leddes av en mycket trevlig ung dam, både duktig och pratglad, och Martin tolkade med bravur. Inte så lätt alla gånger kanske, efter som den lilla damen fyllde i med ungerska när engelskan tröt. Sex viner fick vi prova, och först ut var en torr 100% Furmint 2004. Ett ståltankslagrat, mycket fräscht vin.

Därefter var det sötingar för hela slanten, om än med lite olika stilar. Det andra vi provade var på Hárslevelüdruvan, 2004. Sent skördade och även den ståltankslagrad. Mycket honung och russin i både doft och smak, hög syra, frisk honungstonad sötma.

Nr tre var gjort på Köverszölö, 2002, en för mej helt ny bekantskap. Sent skördade druvor och ett halvårs lagring på nästan nya ekfat. Doften var obetydlig, och sötman tog tyvärr överhand över syran, inte riktigt harmoniskt.

Det fjärde var en blandning av de tre tidigare provade druvorna. Ett Számorodnivin med viss botrytis och honung i doften. Hög syra som fint matchade den diskreta men ändå tydliga botrytisen.

Nummer fem var ett vin från 1999, där andra pressningen av botrytisdruvorna använts. Druvsort fick jag inte kläm på. En fräsch honungsdoft och en klar, citrustonad botrytissmak.

Det sjätte och sista vinet vi fick prova var en 5 puttonyos aszú 2000. Frisk, lite grön sötma och tydlig botrytis i både doft och smak. Definitivt alldeles för ung.

En jättetrevlig provning, även om det saknades vatten. Fast man kan ju inte få allt här i världen. Naturligtvis blev det en del kommers efteråt, man kan bara inte lämna en sådan provning tomhänt. Den hade definitivt givit mersmak.

Solen sken varm och go´ när vi kom upp ur underjorden, och i sakta mak strosade vi igenom byn för att till slut landa på en markisskuggad terrass tillhörande en restaurang, där det serverades en utmärkt gulaschsoppa till mycket facilt pris. Mätta och belåtna återvände vi till bussen som tog oss tillbaka till vårt château.

Väl där tyckte Monica och jag att det skulle sitta fint med en kopp kaffe och en cigarett på terrassen. Där var ljuvligt, lagom varmt, lugnt och stilla. Men säg den frid som varar för evigt. Plötsligt började det regna småspik över fru Carlsson, snacka om hastigt uppbrott! Sen, vid närmare eftertanke kom vi fram till att det var fåglar som sprätte ut kvarlämnat skräp, företrädesvis spik, från taket där de lämnats kvar av hantverkare som fanns högt och lågt. Men lite överraskande var det allt.

En dusch efter detta miniäventyr, och så på’t igen. Eftermiddagspasset skulle vara i slottets källare, åtminstone tre våningar under marknivå. Denna provning var, trots att den var utsatt i Scandoramas katalog, egentligen struken ur programmet. Men Martin blev så tagen av allas vår besvikelse över detta, så han lyckades med lock och pock få hotellet, liksom den för dagen lediga kyparen Lazlo (visst var han söt och rar?) att ställa upp. En härlig provning blev den, något lössläppt men med både goda och intressanta viner.

Först ut var ett vitt från Balaton, Cserszegi Füszères 2004, gjort på Traminer och Irsai Olivér, den sistnämnda ytterligare en helt ny bekantskap. Svag doft, mycket hög syra, viss beska, frisk citrus med svagt parfymerad ton.

Andra vinet var en kékfrankosrosé från Sopron, 2003. Ovanligt blekt rosa (eller var det belysningen i källaren som gjorde att den såg så blek ut?), obetydlig doft, jordgubbar och lite restsötma i smaken och dessutom en antydan till tannin.

Efter detta vin var Växjöfalangen bara tvungna att brista ut i sång, och jag håller absolut med. Allt var jättetrevligt och gott, Lazlo höll på att vända ut och in på sig i sina ansträngningar att förmedla sitt kunnande till oss, på något haltande tyska. Detta skulle sen Martin i sin tur tolka, och det var nog inte så rasans lätt alla gånger. Men vi fick veta vad vi ville, till stor belåtenhet i alla fall för mej.

Men det var ett vin kvar, ett rött från Pecs, Villanyivorós Barrique 2004, producerat av Vylyan, gjort på Cabernet Sauvignon och Kekoporto. Kraftig, lite tung doft med mycket bär. Tanninrikt, mycket mörka bär, choklad och en viss ung grön ton i smaken. Ett mycket trevligt vin, som vi tänkte försöka få till den väntande middagen.

Efter provningen gick vi raka vägen till matsalen, där vi kunde förse oss från en väl tilltagen buffé. Till det drack vi först det tillhörande, tämligen tunna egrivinet vi vid det här laget lärt oss känna igen. Men sen skulle vi allt ha en flaska av det mumsiga vi smakat nere i källaren. Det visade sig bara vara så eländigt att just exakt det inte fanns i något av deras två låsta vinskåp. Vi var en hel delegation som troppade med kyparen för inventering av det lokala lagret. Ner i källaren fick vi inte gå och leta, fast det hade varit himla kul! Vi hittade både en ren Cabernet och en ren Merlot av samma producent, liksom blandning av Cabernet och Kekoporto från andra producenter. Lite dividerande blev det, men till slut bestämde vi oss för den rena Caberneten. Det var verkligen en lyckträff, stor och lång, massor med både doft och smak. Det enda som avhöll det från att vara helt perfekt var att det visade sig vara ett av de dyraste – om inte det allra dyraste – de hade. Men läckert var det.

När så alla fått sitt behov av mat och dryck stillat, kvarstod dock ett visst koffeinbehov. Men det var inga svårigheter att stilla det heller. I baren utanför matsalen stod de så gärna till tjänst, och vi samlades med våra koppar ute på terrassen. Ljuvligt väder, och spikregnet hade upphört. Sen beställde Soile och Kauko in en flaska bubbel, för att lite i efterhand fira sin silverbröllopsdag. Och av en märklig slump skedde sammaledes vid grannbordet, fast där hade det varit dubbelbröllop. Ja, det var tydligen populärt att gifta sig det året.

Nåväl, kaffe och bubbelskålar till trots, det blev allt lite kyligt, så vi beslöt att avsluta kvällen på vårt rum. Sängarna blev alldeles fullsatta, men så fort gästerna fått varsitt glas vin i handen upphörde klagomålen över bristande komfort som genom ett trollslag. Och då var det också slut på allt hams och flams. Åtta knivskarpa hjärnor aktiverades, i akt och mening att skapa den perfekta lyriken. Men tyvärr ligger det något i uttrycket ”Ju fler kockar …”. Men är perfektion verkligen så eftersträvansvärt? Jag har hört att det bara är Allah som är perfekt, och honom är det ingen av oss som gör anspråk på att vara. Men resultat fick vi, i form av en sång tänkt att framföras på bussen vid tillfälle. Får väl se vad som händer, vår möda tål kanske inte att dras fram i dagsljus. Men dylikt skapande tar på krafterna, och vi gjorde tidig kväll. Redan vid halv elva var det gästfritt i sängarna igen. Kära nån, undrar om vi börjar bli gamla och försvagade?

Torsdag 15/9

2007-09-05T16:01:00.000+02:00

Idag är det mest truppförflyttning. Vissa gav sig visserligen iväg redan klockan åtta för att föryngra sig i ett thermalbad. Fast vi vågade oss inte på dylika experiment, skulle ju vara hemskt om man började gå i barndomen igen. Nej, det kändes säkrare att satsa på lite extra skönhetssömn istället. Sovmorgon och packning i lugn och ro är mer i vår stil. Klockan tio gav vi oss iväg från Palota hotell, hämtade upp badarna och satte kurs mot Budapest. Där fick vi, helt utanför programmet, två timmar på oss. En himla kul överraskning. Jag tror faktiskt att de flesta tillbringade tiden i saluhallen. Det var verkligen fantastiskt att se alla dessa paprikor, frukter och övriga grönsaker i alla upptänkliga färger och fasoner, kött, ost, bröd och kakor, ja allt som tänkas kan i matväg och dessutom en hel del textilier och lädervaror. Det var verkligen en kul upplevelse.

Så vidare mot Pecs. Under vägens gång fick vi som vanligt höra en massa intressant om det vi passerade och om Ungern i allmänhet. Milen försvann snabbt och vi var framme i god tid innan middagen, som skulle serveras klockan åtta prick - det var väldigt viktigt.

Alla var på plats utanför restaurangen i god tid, men sen började förvirringen. Ett antal servitörer gick runt med brickor lastade med vinglas, från början ungefär hälften rött och hälften vitt, för utdelning av valfri dryck till var och en. Men det gick inte helt enligt deras planer. De flesta ville ha rött, och stackarna kämpade frenetiskt för att bli av med de vita. Till slut gav de upp och hade bara rött. Vid det laget var de så förvirrade – språkförbistringen gjorde ju inte saken bättre heller – så vissa bord glömdes helt bort och vid andra fick bara ett par stycken. Med de gick ju att fånga in, problemet var bara att några då ville ha vitt vin. Det blev nästan för mycket för dem, och när sen ett par beställde varsitt glas rött plus en flaska vatten extra, så blev det bara för komplicerat. Ett glas vin och en flaska vatten gick bra, men två glas + vatten, då körde det ihop sig! Men efter en halvtimme hade alla fått sina glas, och den obligatoriska pannkaksrullen kunde serveras. Denna följdes av den vid det här laget lika välbekanta kycklingen. Desserten var dock ett nytt påfund, en ovanligt läcker mandel- och nöthistoria.

Efter maten satte vi oss i baren. I och för sig bara 20 minuter före stängning, men det skulle väl räcka för att beställa varsin kopp kaffe. En mycket trevlig bartender som pratade förhållandevis bra engelska, både mycket och gärna. Han pratade så väl för sina varor, att vi beställde åtskilligt mer än vad som varit tänkt från början. Det han pratade sig allra varmast för var pallinkan. Bäst i välden av alla hans lovord att döma, men jag tyckte inte den var något vidare. Fast allt är ju relativt, jämfört med cappuchinon var det rena gudadrycken. Jag tror faktiskt han glömde kaffebönorna och enbart använde mjölk och vatten, möjligtvis en aning kryddat med något slags surrogat. Det var faktiskt för djävligt. Ja, ja, man ska ju enligt god ton ändå inte dricka cappuchino efter lunch, och för min del gick det precis lika bra med ett glas riktigt god merlot.

Fredag 16/9

2007-09-05T15:53:00.000+02:00

Lugn och behaglig morgon. Väskorna skulle vara i bussen klockan åtta, men det var en och en halv timme därefter för fria aktiviteter, om man inte ville följa med på guidad stadspromenad. Själva åt vi frukost i lugn och ro, och fick äntligen skrivit några vykort. Men ärligt talat, jag kan inte bli klok på vad vi skulle här nere att göra över huvud taget, mellan klockan åtta på kvällen och halv tio på morgonen.

Några timmars färd från Pecs fick vi en sju minuter lång båttur tvärs över Balaton. Strax på andra sidan åt vi lunch i Balatonfüred, en härlig gös, ett rejält glas vin och efteråt en chokladkaka som var riktigt god. En snabbrusch till närliggande butik säkrade dessutom eventuellt kommande behov av tjôtvin. Fast Emanuel gillande inte att vi sprang iväg, han tutade så ilsket, förlåt!

Vid femtiden var vi framme i Sopron, efter att ha hunnit med en kafferast utefter vägen. Det var ett kul ställe, där det förutom medhavt busscaffé och lokal toalett fanns en liten gränshandel med allt möjligt roligt och oroligt. Prydnader av alla de slag - företrädesvis tomtar - korgar, frukter, paprika i alla former och fasoner liksom inläggningar av skiftande slag. Lyckades faktiskt bli av med en del forint. Bytte dem mot något som såg ut som nån sorts paprikasås. Hur den ska användas får vi väl experimentera oss fram till.

Väl framme i Sopron fick vi en liten guidad tur runt det gamla fina torget. En stund för oss själva fick vi också, och då men benäget bistånd av observanta och omtänksamma kompisar blev jag vid några ljuvliga målade ägg. De jag har hemma kan behöva lite sällskap, om nu de här överlever resan.

Strax före sex var det återsamling för kort promenad till Soproni Borvidék och herrskapet Erhardt. Där skulle vi få prova tre av de viner de saluför. Borden var dukade med, förutom glas förstås och denna gången faktiskt två per man, rejäla fat med ost, nötter och bröd. Konstigt nog hade de med vindruvor också, men de tyckte väl det var käckt som dekoration. Nåväl, det var ju vinet som skulle spela huvudrollen, och förs fick vi smaka en Chardonnay 2004, från Vincellér Ház, ett friskt, fräscht vin, jäst med kolsyremetoden, ståltankslagrat, mycket hög syra och ganska fruktigt. Bör nog kunna få lite mer avslipad syra om ett år eller två.

Det andra vinet var en Kekfrankos, Pfneiszl Pincészet Kekfrankos Ujra Együll 2003 (och så sägs det att tyska vinnamn är långa och krångliga!). Mycket röda, söta bär i doften, mjuka tanniner, bär, en liten bitterhet och väl balanserad ekton i smaken.

Det tredje och sista var de tydligen mycket stolta över, men jag tyckte nog det andra var trevligare. Det här var en Cabernet Sauvignon 2002, även den från Vincellér Ház. Undrar om de inte borde koncentrera sig på vita istället. Lite märklig doft, inte skadat men bakom de söta, mörka bären fanns något cellouidliknande i doften. Efter en stund i glaset blev det i och för sig bättre och man kunde ana den cabernettypiska gröna tonen. I smaken var det mörka bär, mjuk tannin och mycket fat. Inte undra på, 22 månader på ny barrique. Inte riktigt i min smak. Men intressant var det, synd bara att det var så svårt att höra unge herrn när man satt en bit ifrån. Men vi hade tack och lov Martin som tolk, och han hördes tydligt och klart. Lite handlat blev det här också, Kekfrankos är ju inte det som står tätast på Systemets hyllor.

När detta var avslutat var det bara en kort färd till hotellet, ett stort komplex i typisk gammal öststatsstil. Efter incheckning serverades middagen. Denna gång var kycklingen i sällskap med rödkål. Efteråt fick det bli en kopp kaffe med avec i baren, som avslutning på dagen. Tidig avfärd i morgon.

Lördag 17/9

2007-09-05T15:51:00.001+02:00

Uppe innan tuppen fått stövlarna på. Ja, det visade sig faktiskt vara stövelväder, i alla fall hade det börjat regna under natten. Temperaturen var också minst 10o lägre än föregående mornar, men nu gör det inte så mycket, när vi bara på snabbast möjliga sätt ska förflytta oss genom Österrike och Tyskland. Österrike rann förbi utanför bussfönstren utan att lämna några djupare spår. Ett fikastopp var väl det intressantaste som hände där.

Väl inne i Tyskland var det inte så långt till Passau, där vi åt lunch i ett gammalt bryggeri. En helt ljuvlig Seelaks serverades, det var nog bland det godaste jag ätit på den här resan. Kotlett, som en del valt, var tydligen också bra. Fast mysfaktorn var väl inte så hög. Hann även med en snabbrusch in i två vinaffärer. Ett tyskt vin fanns att tillgå, resten var import.

Efter ytterligare ett par timmars körning var det rast igen, och precis som traditionen bjuder satte alla kurs mot toaletterna. Väl framme uppstod ett visst kaos. Hela härligheten var automatiserad, om än inte helt så i alla fall halvt. Istället för att lägga sin inträdespeng på en tallrik, övervakad av en Frau, skulle man här stoppa sin slant i en parkeringsautomatsliknande anordning. Som tack för det fick man ut en liten biljett. Det enda som skilde den från en parkeringsbiljett var att det inte stod något klockslag. Efter att ah erhållit sin biljett skulle man passera genom ett vändkors. Tre dylika fanns det. För säkerhets skull övervakades alltihop av en Frau och en Herr, det var väl dom som haft hand om tallrikarna tidigare. Men eftersom vi var Dumme Schwede fattade vi inte att det var olika köer för män och kvinnor. Det var visserligen ingenmansland på andra sidan, men det borde vi ju fattat att det måste vara nån form av ordning. Men med lite ryande från vaktparet blev det ordning på detta också. Herrar till höger, damer till vänster och den i mitten, som i och för sig såg likadan ut, var för trafik i motsatt riktning. Men då var det ok att blanda män och kvinnor. Ja, och biljetten man fått kunde sedan användas som betalning i restaurangen, himla käckt. Vid nästa stopp, mitt bland vinfälten i Franken, var det tydligen likadant, men den missade jag. Stod utanför och beundrade utsikten och drömde om allt läckert som så småningom skulle hamna i Bocksbeutels.

Tja, sen rann det på i god fart. Det visade sig att Skogarna inte bara har gott siffersinne, de behärskade alfabetet också, och lyckades nästan pricka in full pott på tävlingen där obegripliga personnamn skulle omvandlas till begripliga landsnamn. Bra jobbat!

Vid sjutiden anlände vi till hotellet, som låg långt bortom all ära och redighet. Trodde ett slag att vi kommit alldeles åt skogen. Men vid vägs ände låg ett helt förtjusande Gasthof, med mycket personlig planlösning. Vilken blomsterprakt det var i korridoren, ja i den där rummen låg vid, alltså, inte den kilometerlånga transportsträckan dessförinnan. Undrar vad de tänkt sig där, måste väl finnas någon tanke med det.

Middag klockan åtta, med både god mat och hög mysfaktor. Till förrätt fick vi pumpasoppa. Intressant är kanske det ord som ligger närmst till hands. Inte fullt så intressant som kastanjesoppan vi fick vid annat tillfälle, inte så rysligt långt härifrån. Den var så otroligt intressant, att den bäst beundrades på visst avstånd. Jag tyckte faktiskt pumpasoppan smakade lite gräddkola. Men med en fräsch sylvaner till var det helt ok. Till huvudrätt fick vi kotlett, champinjoner, hemgjord pasta och sallad. Inte en kyckling så långt ögat kunde nå! Jättegott var det, precis som desserten som bestod av bärkompott, vaniljpudding och grädde. Ingen risk att matchvikten understigs idag heller.

Även om man inte gör ett jota så lång dagen är, så blir man faktiskt lite sliten. Efter maten kändes det inte angeläget med någon mer omfattande nattmangling, men vi var naturligtvis tvungna att provsitta Kyllönens vattensäng, där vi tillsammans med för ändamålet införskaffat vin avslutade dagen i stilla frid och kontemplation.

Söndag 18/9

2007-09-05T15:51:00.000+02:00

Söndag 18/9

Sista före-tuppenuppstigning, sista hotellfrukosten, ombordstigning klockan sju, tre grader varmt. Verkar otroligt att det bara är ett par dagar sedan den var 20o så här dags på dagen. Dimman ligger tät, det är tyst och stilla i bussen.

Men säg den frid som varar för evigt. Snart förser Martin oss med den ena kluriga uppgiften efter den andra, och vi hålls fulltsysselsatta medan Emanuel snabbt och elegant för oss norrut.

Strax efter sex är vi tillbaka där vi började, Olleboterminalen i Malmö. Slit och släp med väskor, märkligt vad tunga de blivit under resans gång. Men till slut har alla skingrats till sina respektive anslutningsbussar. Som en sista liten pikant detalj visade sig vår buss vara överbokad, det var två personer fler än det fanns säten till, då oräknat att ytterligare en fick nöja sig med ett trasigt. Men efter en och en halv timme på golvet, när de första stigit av, hade vi alla sittplatser, och kunde falla till ro i väntan på att komma hem.

Söndag 18/9

2007-09-05T15:50:00.000+02:00

Sista före-tuppenuppstigning, sista hotellfrukosten, ombordstigning klockan sju, tre grader varmt. Verkar otroligt att det bara är ett par dagar sedan den var 20o så här dags på dagen. Dimman ligger tät, det är tyst och stilla i bussen.

Men säg den frid som varar för evigt. Snart förser Martin oss med den ena kluriga uppgiften efter den andra, och vi hålls fulltsysselsatta medan Emanuel snabbt och elegant för oss norrut.

Strax efter sex är vi tillbaka där vi började, Olleboterminalen i Malmö. Slit och släp med väskor, märkligt vad tunga de blivit under resans gång. Men till slut har alla skingrats till sina respektive anslutningsbussar. Som en sista liten pikant detalj visade sig vår buss vara överbokad, det var två personer fler än det fanns säten till, då oräknat att ytterligare en fick nöja sig med ett trasigt. Men efter en och en halv timme på golvet, när de första stigit av, hade vi alla sittplatser, och kunde falla till ro i väntan på att komma hem.

Gourmetresan /Sten Svenhage 2/10 - 12/10 2004

2007-09-05T15:47:00.000+02:00

Bussresa till Tyskland - Frankrike - Italien -Tyskland med Sten G Svenhage

Äntligen randas dagen för avresa. Men ack så tidigt den randas, långt innan tuppen fått skorna på. Klockan 6 - på morgonen! - lämnade vi Trollhättan för den första etappen till Jönköping, där vi skulle möta upp vid bussen. Kallt och ruggigt, men med förväntningarna värmande i kroppen samlades vi 29 av 32 deltagare, varav ett flertal var gamla bekanta sen tidigare resa. När allt bagage var inpackat och vi själva placerat oss i bussen, gav vi oss iväg mot det första stoppet i Halmstad, där våra gamla Trollhättebekanta Britt Johansson och Elisabet Björk anslöt. Därefter raskt mot Helsingborg, där Karin Thellmark från Höllviken anslöt. Färjan över till Helsingör gick snabbt och elegant, liksom färden genom Danmark och färjan Rödby - Puttgarden. Nu började det verkligen kännas att vi var på väg, stämningen var hög, alla hade det bekvämt i den stora bussen som så snabbt och elegant framfördes av vår trevliga chaufför Sören, och en bit ner i Tyskland började allvaret med den första vinprovningen i bussen. Sten hade med sig ett rött vin som vi skulle försöka pricka in. En klurig historia - för mej i alla fall. Det visade sig vara en Syrah från Portugal, João Portugal Ramos. Men även om gissningen blev i vildaste laget - jag vägrar tala om vad jag trodde det var - så kändes det att vi nu var igång med detta allvarliga värv vi gett oss in på. Detta var det första vin av 103 som vi provade under resan.

Hur som helst så rullade bussen på, och framåt kvällen kom vi till Hildesheim, där vi skulle övernatta. Efter en god middag med ett antal trevliga viner till stöp vi i säng, hur man nu kan bli så rysligt trött av att bara sitta still. Men det var förståss den okristligt tidiga uppstigningen som var orsaken. Man stiger inte upp halv fem en lördagsmorgon ostraffat!

2004-10-03

2007-09-05T15:45:00.000+02:00

Lördagsmorgonens start var inte nån höjdare, men denna morgon var om möjligt än värre, om än inte lika tidig. Hade beställt väckning i hotellreceptionen, men inte sjutton ringde de! Vaknade tjugo över sju, och bussen skulle gå kl åtta, så det blev att slänga sej in i duschen för att försöka vakna, trycka ner det som blivit uppackat i väskorna igen och ett synnerligen raskt besök i frukostmatsalen. En torr brödbit och en kopp kaffe var vad som hanns med, alla andra läckerheter som fanns uppradade fick sig bara en sorgsen blick. Men vi sinkade i alla fall inte bussen, utan satt på våra platser prick åtta, om än något flämtande. Gissa vem som tvärsomnade, så fort bussen kommit i rörelse?

Ett par timmar senare, efter en kafferast utefter autobahn, var det dags för nästa provning. Den bestod av två vita viner, Dr Faust Pinot Blanc och Deidesheim Harmoni. Vi trappar upp! Denna provning skedde i grupper om åtta, för att vi skulle lära känna varandra lite bättre. Vinerna i sig, i alla fall det ena, var väl inte några bekantskaper som manade till fördjupad kontakt, men medpassagerarna var alla av det sympatiska slaget, så det blev en mycket trevlig stund, Dr Faust till trots.

Framåt eftermiddagen anlände vi till Ribeauvillé i Alsace, vårt första egentliga delmål. En liten promenad i den lilla stan (byn?) hann vi med innan det åter var dags för allvar. Vårt första vingårdsbesök var hos Lois Sipp, där vi fick en fantastiskt trevlig provning av sonen Etiénne Sipp. 11 viner fick vi prova, och därefter berättade Etiénne livfullt och engagerat om sent skördade druvor och botrytis.

Efter provningen var vi mogna för lite mat, och detta fick vi på den närliggande restaurangen Ami Fritz. En mycket god Tarte flambé serverades till förrätt, tillsammans med en Pinot Gris. Till huvudrätt fick vi så en enorm tallrik rågad med choucroute - surkål - beledsagat av fläsk och korvar av allehanda slag. Mycket var det, men med hjälp av en Gewurztraminer lyckades vi få ner merparten av det. Till dessert fick vi en härlig glassaktig historia med grädde och hallonsås. Precis vad vi behövde! Men eftersom det var så himmelskt gott så slank det också ner. Redan här känner man hur hektona börjar samlas runt midjan, men vad då, tids nog att dra åt svångremmen när man kommer hem!

Ännu en lång dags färd mot natt hade nått sitt mål, och mätta och belåtna kröp vi i säng, vaggade till ro av kyrkkockan som klämtade så glatt tvärs över det lilla torget.

2004-10-04

2007-09-05T15:43:00.000+02:00

Nu kom vi upp i laga tid. Förutom fungerande väckning från hotellet hade vi satt båda våra mobiltelefoner på ringning, och så skulle det förbli i framtiden! Inga fler missade frukostar för vår del minsann! Fast denna morgon hade det nog inte märkts någon skillnad, vad gäller frukost intag. De alsaciska frukostarna är något spartanska, i alla fall i jämförelse med de tyska. Fast bagetten och croissanten var god, inte tu tal om saken. Kaffet lämnade väl kanske något övrigt att önska, men man kan ju inte få allt här i världen. Och vi hade ju så att säga att ta av sen föregående kvälls middag, så det var knappast någon risk för akut undernäring.

Bussen äntrades för en kort färd till Riquewihr, där vi fick en och en halv timme på oss att i det ljuvliga vädret strosa omkring och beundra denna urgamla korsvirkesstad. Lite federweisser hanns också med att smakas, druvmust som ännu inte jäst färdigt till vin. Tror att jag trots allt föredrar den färdigjästa produkten.

Åter i bussen kunde vi utefter vägen se hur skörden i vinfälten var i full gång. Allteftersom vi passerade det ena flitiga vinplockargänget efter det andra, så närmade vi oss snabbt Beaune, där vi skulle stanna i två nätter. Direkt efter ankomsten till Beaune fick vi ett par timmar för oss själva att ströva runt på egna upptäcktsfärder. För vår del (Monica och Bosse Carlsson, Ingrid och Sven-Bertil Skog, Jan och jag) styrde vi stegen till en turistbyrå, där vi fick varsin karta över stan. Direkt därefter landade vi i en helt fantastisk bokhandel, som hade i princip allt. En del inköp kunde faktiskt inte undvikas, t ex halsband, slipsar, planscher mm. Efter dessa utsvävningar uppkom ett akut behov av mat, så vi beslöt oss för att uppskjuta de mer kulturella aktiviteterna ytterligare en stund. En trevlig uteservering kunde tillfredsställa våra behov i form av varsin Croque Monsieur och ett glas vin. Denna monsieur var en helt ny bekantskap, som vissa av oss faktiskt hade lärt oss om på en genomgången turistfranskakurs förra hösten. Tänk att vi skulle få nytta av den! Det var ljuvligt att sitta där i solen och värmen, äta gott, dricka gott, må gott och titta på folk. Och det fortsatte vi med tills det var dags för bussen att ta oss till hotellet, som låg någon kilometer utanför stan. Där blev det en snabbdusch för att sen i samlad tropp bege oss till Château de Melin för provning och middag. Väl där blev vi först visade runt i deras källare, och där vi fick ett första litet smakprov på en aligoté. Därefter lämnade vi underjorden, gick över slottsgården och blev visade in i en sal där vi fick deras vita viner presenterade för oss. Paul Dumay, Ch de Melins ägare sedan fyra år tillbaka, berättade ingående om alla deras olika ägor runt om i Bourgogne. De, till skillnad från själva slottet, hade han övertagit från sina föräldrar. Tyvärr var den gode Paul lite svår att förstå, men så mycket begrep jag, att de hade ägor på alla typer av lägen, från det lägsta regionala till Grand Cru.

Vinerna vi fick prova avspeglade väl detta. Det var allt från aligotén som just inte lämnade några spår i minnet, till deras Meursault som var himmelskt läcker.

Efter de vita vinerna blev vi visade in i en annan stor sal, där det var uppdukat till middag. Till denna provade vi deras röda viner, eller i alla fall sex av dem.

Åter på hotellet var inte klockan stort mer än nio. Nåt så otroligt tidigt har vi väl aldrig varit med om! Efter en snabbtur in på rummen gick vi till hotellreceptionen, där det fanns några sittgrupper. Trots allt var vi inte sugna på några större äventyr, men en stund i stilla kontemplation med varsitt glas vin/öl satt fint. Tröttheten kom snabbt ikapp oss, och snart var det dags att dra sig tillbaka.

2004-10-05

2007-09-05T15:39:00.000+02:00

Sovmorgon. Avfärd kl 9.00. Kort färd till Chassagne och Caveaux de Chassagne-Montrachet, för dagens första provning. Ett mycket trevligt kooperativ där vi fick prova 4 vita och 3 röda viner, under ledning av en något svårförståelig med engagerad man. Han berättade att de hade 500 olika viner, mest från Côte D'Or men även en del från Chablis.

Efter detta förmiddagspass var det dags för lunch. Och vilken lunch! Det avåts på ett litet ställe som heter Auberge de Vignes, någonstans ute på landsbygden. Vad sägs om paté med inbakad persilja, bröd och sallad; lammedaljong med rosmarin, polentaskivor med tomatröra, morötter och gurka; två sorters ost; och som avslutning en äppel-marängskapelse som var något alldeles extra. Till detta drack vi ett vitt och ett rött bourgognevin. Inte heller idag verkar det som att vi skulle förlora vikt!

Mätta och belåtna fortsätter vi färden, nu tillbaka till Beaune där vi ska besöka Bouchard Père & Fils. Besöket i deras vinkällare var verkligen en upplevelse. De har obegripliga 6 miljoner flaskor lagrade, från tidigt 1800-tal fram till våra dagar. Firman fick ny ägare 1995, och efter det har det skett en markant uppryckning. De har ägor över hela Bourgogne, med tonvikt på Côte de Beaune. Här fick vi prova tre röda och två vita, kanske inte några av deras toppditon, men trevliga. Det var verkligen kul att se deras källare, men inför själva provningen hade vi nog lite för höga förväntningar.

Efter denna provningseffektiva för- och eftermiddag fick vi ledigt resten av dagen, och vi gav oss glatt ut i vimlet i Beaune. Vårt huvudsakliga mål - bortsett från att strosa runt och insupa atmosfären - var att inhandla lämpliga livsmedel inför kvällens middag. Vi var nämligen överens om att vi inte hade behov av någon lagad måltid efter den fantastiska lunchen, och dessutom hade vi sett den perfekta picnicplatsen vid hotellpoolen. Vi siktade in oss på en liten livsmedelsaffär där det inhandlades ostar av alla de sorter, charkuterier och patéer, och naturligtvis viner som verkade spännande, t ex Givry 1er Cru, vitt och rött, och en Passe-tout-Grains. Bröd inhandlades också. När vi var nöjda med våra inköp påbörjades uttåget ur stan, med hjälp av den något undermåliga stadskartan. I den gamla stadskärnan, där vi befann oss, finns tydligen inte en rät linje i gatunätet, och det blev snabbt lätt förvirrat när vi skulle enas om riktningen. Hur som helst så gick vi ditåt vi till slut enats om att Route de Pommard låg, den väg vi skulle följa ca 1 km för att komma till vårt hotell. Efter ett par minuter befann vi oss i ett bostadsområde, där ny förvirring uppstod. Nåja, herrarna i sällskapet hävdade i efterhand att de hade totalkoll på situationen, så det var kanske bara jag som var drabbad av förvirringen. Samtidigt såg jag min chans att få praktisera den franska som jag så mödosamt lärt mej på franskakursen. Alltså repeterade jag i huvudet hur jag skulle fråga någon inföding efter vägen. Därefter attackerade jag första bästa förbipasserande, med ett glimrande "Route de Pommard, s'il vous plaît?" Lyckan var total, när mannen ifråga för mej fullt begripligt svarade "à droite, á droite et á gauche et tout droit". Jag begrep direkt att vi skulle svänga höger två gånger, sen en gång till vänster och så rakt fram. Precis vad vi lärt oss på kursen, klockrent faktiskt! Samtidigt viftade han förståss väldigt vältaligt åt höger respektive vänster, så situationen var glasklar. Efter denna förklaring såg den vänlige mannen ut att förvänta sig en något klarare bekräftelse på att meddelandet mottagits, utöver en uppmärksam och intelligent uppsyn, så vänlig som jag är repeterade jag á droite osv, på i mina öron klingande franska, och avslutade alltihop med ett Merci, Monsieur. Vid det laget tror jag att vägvisaren insåg mina språkliga tillkortakommanden, och började därför förklara alltihop en gång till, fast med många fler ord. Det var då jag blev helt på det klara med att han nog inte varit nykter på en lång stund. Mitt kära sällskap hade vid det laget samlats i en intresserad ring runt oss. När den hjälpsamme fransmannen hämtade andan försökte jag tacka för hjälpen en gång till, och började gå. Han gick åt samma håll, hela tiden pratande. Tack och lov avlöste Monica och Karin Thellmark mej som lyssnare. Vid detta laget hade han tagit en klar och tydlig ledning, pratande och gestikulerande i ett kör, och gav oss inte en chans att avvika från den inslagna vägen. Strax före första korsningen, där vi enligt tidigare instruktioner skulle svänga åt höger, kunde man gena över en parkeringsplats, vilket han troligtvis förklarade med alla de ord som rann ur honom. Tyvärr kunde vi inte ge ett nöjaktigt svar, så han ryckte fatalistiskt på axlarna och tog återigen ledningen med ännu fler ord. Skulle tro att han alltibland även luftade sina åsikter om vår intelligens. Till slut ansåg han tydligen att vi borde kunna klara oss på egen hand. Han blev väl torr i halsen av allt pratande, kan jag tro. Han skulle bara vetat att vi bar på ett flertal flaskor vin! Nåväl, promenaden fortskred, solen sken, 27o C var det trots att timmen började bli sen, och vi misströstade mer och mer. Det låg väldigt nära till hands att misstänka att vår hjälpsamme vän inte hade en aning om var efterfrågad väg låg. Den förväntade kilometern var passerad för länge sen, men av någon anledning kändes det inte längre lika angeläget att fråga någon om vägen. Det kändes snarast som att mina kunskaper i franska borde få vila i frid. Och sällskapet hade nog sagt upp bekantskapen med mej för gott, om jag gjort om samma bravad en gång till. Hursom helst stretade vi på, och till allas förvåning dök en Citroenfirma upp framför oss, och Citroën var något vi alla uppfattat i den något ensidiga konversationen tidigare, flera gånger faktiskt. Fast där och då hade vi väl lite svårt att avgöra om vår bestrukne hjälpare pratade om sin egen bil, bilar i största allmänhet eller om det var något vi förväntades ha nytta av för vår fortsatta färd. Och tänka sej, där låg den eftersökta Routen! Vid det laget hade jakten på den pågått ca trekvart och det var väl ungefär vid den punkten uttåget ur Beaune borde skett, utan denna vidlyftiga kringelkrok vi tog. Men det är ju nyttigt med motion och efter en timmes strövande i stan och sen en timmes rask promenad till hotellet, hade vi effektivt förbrukat lunchen och berett plats för vår supé. Men först kände vi ett visst behov av att ta igen oss en stund på respektive rum.

Framåt kvällningen samlade vi ihop oss och våra inköp och begav oss till poolen. Men tänka sej, där satt redan ett sällskap, som fått samma lysande idé. Vi fick gott plats allihop, och det såg mycket trevligt ut, när vi bänkat oss och började duka upp. Mat hade vi liksom dryck, glas och korkskruv, men det här med någon form av tallrikar hade vi missat, liksom kniv att skära ost och korv med. Men Sven-Bertil tillverkade eleganta tallrikssubstitut av den ena bärkassen, och vi hade ju folieskäraren på korkskruven! Fast ärligt talat funkade den inte så bra i det här sammanhanget. Men våra mer framsynta bordsgrannar hade den utrustning som behövdes, och de var vänliga nog att låna oss en kniv. Allt löser sig till det bästa, vi hade alla våra läckerheter elegant upplagda och när vi satt där förväntansfulla och just skulle hugga in, tyckte jag att det var på sin plats att föreviga detta ögonblick. Fram med kameran, hittade lämpligt ställe att få med hela härligheten och knäppte. Vid det laget hade skymningen börjat falla, så blixten utlöstes. Ja, det var faktiskt inte bara den som utlöstes, utan även ett larm i form av strålkastare som tändes samtidigt som det tjöt besinningslöst ur en högtalare. Oj, vad gör man? Vi valde att försöka bortse från eländet, fortsatte att äta, även om det blev något svårare att kommunicera med varandra, förutom med gester. Fast de syntes ju å andra sidan väldigt tydligt i det klara ljusets sken. Efter en stund kom en man som kastade ett öga åt vårt håll, ansåg väl att vi trots allt var ganska harmlösa och stängde av eländet. Efter det kunde vi åter till fullo koncentrera oss på vad vi hade på bordet och på varandra, fast några fler kort blev inte tagna den kvällen.

2004-10-06

2007-09-05T15:32:00.001+02:00

Tidig start med färd mot Cave des Vignerons de Buxy, ett kooperativ där vi först fick en väldigt intressant rundvandring i deras vineri, där produktionen var i full gång. Det jäste och bubblade överallt, vin pressades och omdrogs och var i största allmänhet i rörelse. Efter denna trevliga rundvandring visades en informationsfilm, i och för sig med fransk berättare, men det gick utmärkt att bara titta på bilderna. Min franska räckte inte fullt ut att förstå vad som sades, konstigt nog.

Sen började förvirringen i och med att själva provningen skulle påbörjas. Provningsledaren, som tydligen inte visste så mycket om just det förfarandet, ville att vi skulle sitta kvar på de bänkar där vi sett filmen, och det gjorde vi snällt. Vi fick varsitt glas med det första vinet, och det gick jättebra tills den första klunken var tagen och det uppstod behov av spottkopp. Begäran möttes med viss förvåning och vi blev hänvisade ut i foajén, där det fanns ett stenkar, ungefär som en torrlagd liten fontän. Det blev lätt rörigt när alla reste sig för att hälla ut, och då förstod till och med den lilla guiden att det inte funkade som hon hade tänkt sej. Därför blev hela provningen förflyttad ut till foajén, närmre spott-koppen. Tyvärr fick vi stå runt en rund disk, typ reception, trångt blev det men viner fick vi prova, och det var ju huvudsaken. Sju stycken blev det, fyra röda och tre vita, av något blandad kvalitet.

Efter väl förrättat förmiddagsvärv var vi mogna för lunch. Denna skulle intas på Auberge Saint Veran, en liten bit utanför Buxy. Där blev vi serverade en gåsleverpaté (ja, om det var gåslever eller anklever ska jag nog för säkerhets skull låta vara osagt, men ljuvligt gott var det) till förrätt, en biff av tvivelaktig härkomst serverad med friterad potatis och en rödvinssås som i princip var behållningen av varmrätten, och som avslutning en äppeltarte med glass. Till förrätten fick vi ett vitt vin från Saint Veran och till varmrätten en Beaujolais från St Amour.

Mätta blev vi, trots en viss besvikelse över biffen. Men förrätten var så himmelskt god, så det gjorde inte så mycket. Stärkta till kropp och själ var vi redo för nya äventyr. Men först skulle vi förflyttas lite söderut, ner till Rhône. Där väntades vi - trodde vi i alla fall - till Guigals Château d'Ampuis. Väl där visade det sig att deras papper rörande vårt besök kommit bort. Lång väntan på att detta skulle hittas, och när det väl var gjort visade det sig att den som skulle hålla i provningen var inte där. I stället fick en ung pojke som bara jobbat där två veckor ta hand om oss. Han var säkert mycket duktig, men lite nervös. Han ledde oss runt i vineriet. Även här var verksamheten i full gång och eftersom den inte sker i tysthet hade han lite svårt att göra sig hörd. Men han gjorde så gott han kunde av en besvärlig situation, och efter rundvandringen fick vi prova två vita och tre röda av deras viner. De flesta av dessa levde väl kanske inte upp till våra förväntningar, och själva provningen var också lite förvirrad där vi trängdes runt ett bord avsett för hälften så många besökare. Eftersom detta var ett av de ställen vi mest sett fram emot att besöka blev vi väl lite besvikna, men å andra sidan kan ju inte allt vara perfekt. Nu har vi varit där i alla fall.

Eftermiddagen framskred, och vi fortsatte färden söderut och kom så småningom till Orange, där vi skulle stanna två nätter. Det var ganska sent när vi kom fram, och det enda som verkade lockande som kvällsaktivitet var en bit mat, som vi hittade på en liten trevlig italiensk restaurang i närheten av hotellet.

2004-10-07

2007-09-05T15:29:00.000+02:00

Upp i ottan för att hinna med att besöka marknaden som fanns precis utanför hotellet. Ja, den verkade finnas över hela stan, vad det anbelangar. Vi hann tyvärr inte mer än skrapa lite på ytan där, det var en sån marknad där man nog kunnat tillbringa åtskilliga timmar. Massor av mat av alla slag. Grönsaker så fina att de såg ritade ut, fisk och kött, svampar av både kända och okända sorter och ostar. Och inte vilka ostar som helst, en del behövde både koppel och bur för att inte ge sig iväg på egen hand. Har aldrig sett något liknande. De mest fascinerande var de med grå-grön päls, tjock som en angorakatts. De med brun-orange päls gick inte heller av för hackor, av utseendet att döma. Sen fanns det de som bara hade fläckar av skiftande kulör, men saknade päls. Och så förstås en oändlig mängd variationer på de mer vanliga blå- och grönmögelostarna, liksom alldeles vanliga vita och lite gulaktiga. Det var en färgsymfoni som jag aldrig tidigare skådat i ett oststånd, och många såg verkligen lockande ut, om än inte riktigt alla. Men det var inte bara mat på den här marknaden. Det var tyger, väskor, skor och kläder också, och i synnerhet ett stånd fångade herrarnas uppmärksamhet. Där såldes rafsets, upp-hängda på stänger för allmän beskådan. De var av något skiftande beskaffenhet, men ett hade de alla gemensamt, och det var att de bestod mer av hål än tråd. Färgerna på de trådar som fanns var dramatiska, svart och lila företrädesvis. Mycket smakfullt, men verkar lite kallt så här framåt hösten.

Men tiden rann iväg, och snart nog var vi tvungna att överge marknaden för dagens allvar. Rätt snart var första stoppet, vid klosterruinen i Chateauneuf-du-Pape. Vädret var ljuvligt, solen sken och det kändes nästan lite högtidligt att beträda denna historiska mark. Vi strosade runt och bara njöt, beundrade den spektakulära utsikten och begrundade de skiftande uppbindningsmetoderna i vinfälten som flankerade promenadvägen.

En sån härlig start på dagen!

Och det skulle visa sig bestå med härligheten. Vårt besök på Château Mont-Redon kom heller inte på skam. Vi möttes upp av en mycket trevlig man som förevisade vineriet och ledde oss igenom en synnerligen läcker och intressant provning. Det var två vita - den ena av blandade druvor och den andra en ren viognier - och tre av deras röda Chateauneuf-du-Pape från olika årgångar, 2002, 1999 och 1993. Det var läckert och synnerligen svårspottat!

Efter dessa härligheter åkte vi in i byn Chateauneuf-du-Pape, där vi på egen hand fick botanisera bland de matställen som fanns, för att få i oss lite lunch. Vi hamnade på byns guldkrog, där vi på vinst och förlust beställde "dagens", vilket visade sig vara ren vinst. Kanin och blomkålsgratäng, som bara smälte i munnen! Fast det var nog inte tänkt att lunchen skulle avnjutas så snabbt, för vi fick lite undrande frågan om vi verkligen inte skulle ha lite ost efteråt, och någon dessert? Fast det skulle vi inte, tyvärr. Vagnen de körde runt ostarna på, och där gästerna kunde välja vad som behagades, såg verkligen lockande ut.

Men ingen rast och ingen ro, dags att ge sig ut på vägarna igen. Denna gång var det Vigneron Beaume-de-Venise som var målet. Där var det en provning av tre röda viner och två VDN-viner. Trevlig provning utan att lämna några outplånliga spår. Sen hade vi faktiskt lite tid över, och då åkte vi upp i bergen till den lilla byn Gigondas. Det var en upplevelse för oss alla, och troligtvis allra mest för vår skicklige chaufför. Vi passagerare klev ur bussen i utkanten - eller man ska kanske säga inkanten? - av byn och promenerade de få metrarna in till torget, centrum av byn. Gick man vidare så var man snart ute ur byn igen. Men det gick inte att vända bussen där vi klev av, så den var helt enkelt tvungen att tas igenom byn. Sten gick före och försökte på det sättet hjälpa till som lots, och Sören körde sakta, sakta - knappt styrfart. Husväggarna gick nämligen kant i kant med vägbanan, och vägbanan gick så att säga kant i kant med bussen. Det var fler än ett ställe där det verkade stört omöjligt att ta sig igenom, men med ett läskpappers marginal klarade Sören av det. Jag skulle faktiskt inte velat köra vår lilla Seat där! Men när den väl var igenom och parkerad på lämplig plats kunde vi slappna av, och gick runt och kikade lite. Inne på något ställe såg vi en skylt som angav att det bodde 615 personer i byn, och jag tror att merparten av dem satt ute vid husväggarna och beskådade alla galna turister. Och naturligtvis hittade vi ett ställe där vi kunde prova några viner, och även inhandla några St-Gayan, som var härliga.

Dagen avslutas med gemensam middag på restaurang Parvis i Orange, där vi som förrätt blev serverade en viltterrin med svarta oliver och en endivesallad, till huvudrätt fick vi delikat filodegsinbakad pärlhöns med små bittra körsbär och en tomat med tapenadafyllning och till slut ett ugnsbakat äpple med nötfyllning och vaniljsås. Allt detta ledsagades av ett Côte-du-Rhônevin från Domaine Bouche l'Amandier. Mätta och belåtna återvänder vi till vårt hotell, denna märkliga skapelse där det inte finns en rak linje, där man åker hiss upp för att sedan gå några trappor ner, och där vindlingarna och vrårna slår det mesta i labyrintväg. Men jag tror att flertalet hittade sina rum, och sov gott efter en lång och slitsam dag. För visst går det åt en hel del energi för att klara av all god mat och dryck!

2004-10-08

2007-09-05T15:27:00.000+02:00

Vi lämnar Orange för vidare äventyr, förlagda längre söderut. Första anhalten är Maison des Vines i Provence, inget vineri utan snarare en butik á la systembolaget. Vi tas emot av en mycket trevlig och entusiastisk tysk kvinna, gift med en engelsman och sen länge bosatt i Provence. Hon börjar med att berätta om Maison des Vines och idén bakom. Det började med att någon kom på den lysande idén att samla flera olika producenters utbud under ett tak, med den förträffliga tanken att kunderna inte skulle behöva fara runt från den ene producenten till den andra för att hitta lämpligt vin. Det är dock bara Côtes de Provence-viner som saluförs här. Men innan vi började botanisera i butikens hyllor fick vi vara med om en enastående trevlig provning. Först två vita viner, så två roséer och sist två röda fick vi prova, och till detta serverades bröd, ost och lite annat tilltugg. Synnerligen trevligt och läckert alltihop, och vår provningsledare berättade på mycket lättförståelig engelska - något vi tyvärr inte blivit bortskämda med - om de olika vinerna och druvorna de var gjorda på.

Efter denna trevliga upplevelse lämnar vi Frankrike och via Côte d'Azur kommer vi framåt eftermiddagen fram till Asti, för boende i två nätter. Efter en liten andhämtningspaus gör vi oss iordning för kvällens övningar, provning av Barberaviner med åtföljande middag. Vi ska samlas i hotellfoajén för vidare transport till restaurang Il Campanaro, som ligger nångonstans ute i ingenting, en halvtimmes färd från Asti. Men innan avfärd blir vi ombedda att ta plats vid borden som normalt används till frukost, och där bjuder hotellägaren på bubbel med tilltugg, urläckra saker, men vi är ju på väg till middagen! Detta inhopp i planerna visar sig visst vara en ursäkt för att vissa rum inte varit av förväntad klass. En mycket trevlig gest, men vi har tyvärr inte tid att njuta särskilt länge av den. En liten skramlig buss och en privatbil ska ta oss till restaurangen, för vägen dit tål visst inte vid ekipage av vår buss storlek.

Väl på plats på restaurangen blir vi väl omhändertagna av norrmannen Terje och hans sambo Monica, som livligt och medryckande berättar om Barberavinerna i allmänhet och de bästa i synnerhet. Och det var några av de sistnämnda vi fick prova. Nio stycken närmare bestämt, av lite olika klass men generellt sett mycket läckra. Eller rättare sagt, det var åtta Barberaviner och en Barolo som Terje hittat och bara var tvungen att presentera också. Och det hade vi alls ingenting emot, för den om någon var svårspottad!

När så själva provningen var avklarad, fick vi lämna borden för att de skulle göras iordning inför middagen. Under tiden fick vi ett glas vitt vin på altanen, och minglade omkring i den härliga kvällssvalkan.

När så middagsborden var klara, bänkade vi oss för en kulinarisk upplevelse av sällan skådat mått:
Kalkonpaté med senapssås.
Äggstanning med Karl-Johansvamp och ostsås - jag får fortfarande hänryckningar när jag tänker på den!
Tagliatelle med köttsås.
Vildsvin med katrinplommon.
Hallonfromage med björnbär, vinbär och blåbär.

Till förrätterna drack vi ett fantastiskt gott vin av druvan Ruché, en helt ny upplevelse för oss alla. Till vildsvinet fick vi en Barbera och slutligen till fromagen en Moscato d'Asti. Alltihop avslutades sedan med kaffe och grappa.

Ruchévinet väckte sådan uppskattning, att de viner Terje hade införskaffat för vidare försäljning till hugade spekulanter inte räckte på långt när. Efter avslutad middag - alltså runt midnatt - begav han sig därför hem till producenten, jagade tydligen upp hela familjen för att skrapa ihop vad de hade av Ruchévin. En del flaskor hade de, men de var tyvärr inte etiketterade. Alltså sattes etiketterings-maskinen igång, och innan morgonen hade hela deras lager förflyttats till vår buss. Ändå saknades det några, som fick införskaffas av annan producent. Men det gick ju bra det med, huvudsaken var att vi fick fördjupa bekantskapen med denna härliga druva.

Halv ett var vi tillbaka på hotellet, ganska slitna men mätta och belåtna. Ljusen släcktes tämligen omgående hos de flesta, tror jag mej veta.

2004-10-09

2007-09-05T15:25:00.000+02:00

En ny dag randas med nya, fantastiska upplevelser att vänta. Efter frukost ger vi oss av till byn Barbaresco och dess kooperativ Produttori del Barbaresco. Här möts vi och tas om hand av den mycket sympatiske och entusiastiske vd:n, och blir visade runt i deras vineri och lager. Han berättade mycket medryckande och informativt om vintillverkningen, och efter en snabbtur till lagringshuset en bit ifrån själva vineriet, tar han oss med ut och visar hur vinrankorna växer och är uppbundna. Han hade ett helt annat upplägg i sin presentation är vad de övriga producenter vi besökt har haft, och det var ett mycket välkommet avbrott mot de vanliga rundvandringarna. Efter denna strålande presentation av tillverkningen skulle vi så få smaka av deras produkter. Detta skedde i en kyrka, som byn fått köpa av Vatikanen, för att användas som provnings-, samlings- och utställningslokal. Det var en ganska fantastisk upplevelse att sitta och prova viner under takkupoler fyllda av flygande änglar och betande lamm!

Vi fick prova tre Barbaresco av olika årgångar: 2000, 1998 och 1996. Same, same but different, skulle man nog lugnt kunna säga. Att de hade vissa likheter var otvetydigt, men ändå var de så olika. Var och en skaffade sig sin favorit, och för min del föll jag som en fura för 1998 års tappning. Efter provningen fick vi en buffélunch, bestående av diverse charkuterier, bröd och olivolja, mosarella och tomat (Ingetdera med någon som helst likhet med vad vi stöter på här. Och det är inte till våra bredgraders varianters fördel), och till slut ett flertal olika hårdostar. Det var mums tillsammans med vinerna!

Efter denna kulinariska utflykt återvände vi till Asti, för att fördriva eftermiddagen och kvällen på egen hand. Vi hamnade åter på en marknad, säkert lika stor som den i Orange men inte alls lika kul. Visst hade de en massa olika ting att betitta, men det var väldigt mycket avloppsrör, muttrar och plastdraperier, uppblandat med lite toalettborstar och plastbunkar. Visst är det kul att se hur en italiensk toalettborste ser ut, men när man konstaterat att den är till förvillelse lik en svensk, så förlorar det något av sin tjusning. Vi gjorde därför som våra stackars slitna kroppar krävde, gick och satte oss på ett gatukaffé för varsin kopp espresso och en grappa till det, och betittade det förbiilande vimlet.

Eftermiddagen förflöt i stilla mak, och efter lite siesta var det sen dags för middag. På nåt märkligt sätt verkar det som om allt kretsade kring mat och dryck. Och det är klart, det gjorde det ju också, eftersom det var en sån resa. Hur som helst så gav vi oss ut i folkvimlet och sökte oss på vindlande vägar till en restaurang. Det tog ett slag innan vi hittade något som vi tyckte verkade trevligt. Till slut hittade vi en hotellrestaurang som såg inbjudande ut. Dels hade de bord ute på trottoaren, men det verkade lite väl stimmigt för våra stackars trötta huvuden, så vi valde att sätta oss inne. Det var en urgammal källarlokal - i alla fall gav den det intrycket - med tegelväggar och valv och prång lite här och var. Från början var vi i princip ensamma där, oh himmelska frid, med snart nog fylldes lokalen av andra matgäster. Vi beställde och fick varsin pastarätt med åtföljande lämpligt vin, och satt där och njöt och småpratade i allsköns ro. Då brakade helvetet lös, i form av en ung man som skulle stå för levande musikunderhållning. Han skulle stå för sången och till sin hjälp hade han inspelad musik. Musiken var det absolut inget fel på, den inspelade alltså, lugna fina låtar bl a ur Titanic, men hans röst räckte inte riktigt till. Först trodde vi väl att han satte i halsen eller nåt, vi såg honom inte så bra där han stod bakom sin pelare, men eftersom de förbiilande kyparna inte reagerade, så antog vi att det skulle låta så. Nåja, så långt kunde vi väl stå ut, men sen fick han sällskap av en ung flicka, som sjöng om möjligt ännu sämre än ynglingen. Det lät faktiskt som om de nöp varandra! Till slut klarade vi inte av att hålla oss allvarliga längre, utan bröt fullständigt ihop. Förhoppningsvis trodde de att vi berättade hejdlöst roliga historier för varandra, vi ville ju inte såra dessa entusiastiska ungdomar. Men de bjöd faktiskt på en underhållning av aldrig tidigare skådat slag, och vi skrattade så vi grät. Det var inte snällt, jag vet, men det var faktiskt helt omöjligt för ett otränat öra att låta detta passera utan reaktion. Att kyparna kunde klara av att jobba där utan sammanbrott förstår jag inte. Fast å andra sidan, det gjorde de nog faktiskt inte. För när vi hade lyckats äta färdigt, mellan skrattsalvorna, ville vi ha varsin kopp kaffe på maten. Men se då var kyparna som bortsopade från jordens yta! Ibland var det i och för sig någon enstaka som susade förbi, men det tog faktiskt en hel timmes idogt viftande innan vi hade vårt kaffe och notan. Sen kunde vi stappla därifrån, totalt utmattade.

2004-10-10

2007-09-05T15:23:00.000+02:00

Denna resas sista italienska frukost aväts innan vi äntrar bussen för att påbörja resan norrut. Genom Schweiz går färden, till och med en liten sväng in i Österrike, innan vi åter är i Tyskland. I bussen hinner vi med att prova ett par viner, en Delicato Merlot och en Shiraz från Darling Cellars, Sydafrika. Detta för att vi inte helt ska torka ut innan vi når dagens mål, Randersacker i Franken. Där vi tar in på ett förtjusande litet hotell för att strax därpå knallar upp - med betoning på upp, det var en rysligt brant backe - till Weingut Störrlein. Där leds vi igenom sex av deras viner, däribland ett riktigt läckert rött av druvorna Dormina och Pinot Noir.

Kvällen avslutas, naturligtvis, med middag på hotellet. Och här kommer faktiskt den första rätten som jag inte klarade av att äta upp, nämligen kastajesoppa. Den var alltför illande söt för min smak, och jag tyckte mej ana att det var fler som hade samma uppfattning. Men eftersom det var första gången jag smakat detta, så var det en upplevelse i sig. Men rosén som serverades till var inte alls dum. Till huvudrätt fick vi en forell ledsagad av en silvaner och till slut smördegsinbakat äpple med vinmarinerade russin och hallonsås. Så soppan till trots, så förlorade jag ingen vikt den här dagen heller. Vilken tur!

2004-10-11

2007-09-05T15:22:00.000+02:00

Färden går nu snabbt upp genom Tyskland, och tidig eftermiddag lämnar vi autobahn för en liten avstickare till Hildesheim, där vi hade resans första övernattning. En mycket trevlig liten stad, där vi nu fick möjlighet att tillbringa några timmar för egna strövtåg och lunch. Sen var det raka spåret till Travemünde och ombordstigning på båten till Trelleborg. Kallt och ruggigt är det, och vågorna går höga. En sista gemensam middag - Captain's buffé med högst mediokert vin - där vår fantastiske medresenär Sven Bergman håller ett avskedstal som vi alla sent ska glömma. Han lyckades pricka in oss alla, med våra förtjänster, fel och brister, på ett helt suveränt sätt. Fast när han började tala om indianerna från trollhätte-triben, som kommunicerade via röksignaler, så förstod jag inte riktigt vad han menade. Kan det vara så att han försökte få fram att tre av resans fyra rökare var från Trollhättan? Hu hemska tanke, det vill vi väl inte tro? Ja, ja vara hur det vill med det, efter detta lysande tal var det dags att bryta upp, och dra sig tillbaka till respektive hytter. När vi sen vaknade var vi straxt på svensk mark. I Trelleborg lämnar Karin oss, och ett par timmar senare är det Britts och Elisabets tur att hoppa av. Vi övriga når Jönköping runt lunchdags, och den stora urlastningen sker. Det är viner av sällan skådad mängd som staplas på parkeringsplatsen, och glada som barn på julafton tar vi emot de lådor som är märkta med våra namn. När sen bussen är tömd och bilarna lastade med alla de dyra dropparna, så är det bussen som lätt och elegant flyter iväg och bilarna som nertyngda sakta stånkar sig ut på vägen.

London 15/4 - 19/4 2002

2007-09-05T15:18:00.000+02:00

Måndagen den 15 april lämnade vi Trollhättan vid 9-tiden för att frö första gången ta oss till Säve flygplats för vidare resa till London. Planet skulle lyfta kl 11, och vi var där i god tid, även om det just inte blev någon tid över när säkerhetskontrollerna vid incheckningen var klar. Trots det var det mycket smidigt, och vi kom fram till Stanstedts flygplats vid halv tolv lokal tid. Efter att vi fått ut vårt bagage var det bara att gå en liten bit bort i terminalen och stiga på ett tåg, som tog oss in till Liverpool Street Station på 45 min. Därifrån tog vi tunnelbana till Earl's Court och letade oss fram till hotell Kensington Court. Ett utmärkt hotell, där vi fick det största rum vi hittills haft under våra Londonbesök. Läget var mycket lugnt, kanske rent av lite för lugnt. Det var mitt inne i ett finare bostadsområde, och det fanns inte tillstymmelse till affär, pub eller något liknande i närheten. Lite ledsamt.

När vi checkat in gav vi oss omedelbart ut igen, och begav oss till Victoria & Albert Museum. Ett överväldigande stort museum, där vi gick omkring till stängningsdags halv sex. Vid det laget var vi ganska möra, men vi hade bestämt med Karin att vi skulle träffa henne när hon slutade arbeta halv nio. Under mellantiden strosade vi omkring, drog oss ner mot det ställe där hon arbetade, satt en god stund på en pub och gav oss sen ut på jakt efter en lämplig restaurang. När Karin så slutade väntade vi på henne där, och gick sen iväg till den italienska restaurangen vi tidigare hade spanat in. Det var en trevlig avslutning på den första dagen, men när vi satt i taxi på väg tillbaka till hotellet var vi tämligen trötta.

På tisdagen var Karin upptagen med sina skolarbeten, så vi gav oss iväg på egen hand efter frukost. Först tog vi oss via tunnelbana och en god bits promenad till Tate Modern. Ett enormt komplex, men vi blev lite besvikna över att flera av våningarna upptogs av konferenslokaler och liknande. Själva utställningsdelen bestod bara av två våningar, varav den ena var väldigt intressant och den andra lite för extrem.

När vi var klara med beskådandet åkte vi upp till översta våningen där det fanns en restaurang, och åt en lättare lunch. Där uppifrån såg vi att den nya milleniebron gick precis utanför, så när vi lämnade museet gick vi inte tillbaka där vi kom ifrån, utan gick runt huset och tvärs över Themsen, och hamnade vid St Pauls Cathedral. Det var mitt i kontorsdistriktet, och vi satt länge och bara tittade på alla kostymklädda lunchlediga som satt runt omkring på bänkar och åt sin lunch från de obligatoriska smörgåspåsarna de hade köpt i någon av de otaliga sandwichbutikerna. Vädret var ljuvligt, och det var skönt att sitta och vila benen efter flera timmar på Tate.

När vi hämtat oss gav vi oss iväg igen. Utan något speciellt mål strosade vi bara omkring ett par timmar, innan vi gav oss tillbaka till hotellet för att vila lite innan det var dags för middag. Vi tog tunnelbanan upp till Kensington High Street, och strosade runt lite där på jakt efter en lämplig restaurang. Visst fanns det att välja på, men prisnivån är skrämmande. Till slut valde vi en som såg mycket anspråkslös ut, Café Rouge, men det var en fantastiskt fin mat där. Efter det kände vi att det var lämpligt att avsluta dagen.

På onsdagen hade vi tänkt besöka Towern, och gav oss också dit. Men när vi väl kom dit och fick se att inträdet var £11,50, beslöt vi samfällt att vi inte var så intresserade. Istället gick vi runt där i trakten ett par timmar och träffade sen Karin vid lunchtid på en pub vid Tower Hill, efter hennes föreläsning på förmiddagen. Där åt vi lunch och gav oss därefter över Themsen till Vinopolis. Det var en god bit att gå dit också, från närmaste tunnelbanestation, men det var egentligen inga svårigheter att hitta. Där tillbringade vi ett antal timmar med att i hörlurar lyssna på Oz Clark's beskrivning av de olika vinområdena i världen, och smaka av en del viner. Tyvärr upplevde vi att det saknades en del områden, att andra blev mycket schematiskt beskrivna och att när det gällde provningarna var det många länders viner som knappt eller inte alls var representerade. Visst var det kul och intressant, men inte riktigt vad vi hade förväntat oss.

När vi ansåg oss klara där, och även hunnit gå igenom deras affärsdel, hade klockan gått och vi blivit hungriga igen. Karin föreslog att vi skulle åka till en indisk restaurang som låg i Camberwell, inte långt från där hon bor. Vi tog taxi dit, och kom till ett alldeles utmärkt litet ställe, där vi satt ganska länge. Sen ansåg vi alla tre att det kunde vara dags att avsluta dagen.

På torsdagen gav vi oss iväg till Leister Square och köpte biljetter till Mamma Mia. När det var avklarat gick vi runt en del i Soho, var bland annat i en whiskyaffär som anses som en av de mest välsorterade. Det var en liten butik som verkade kunna ha sett likadan ut hur länge som helst. En man höll sig diskret i bakgrunden, smälte nästan in i skuggorna, och lät oss gå runt och titta och jämföra med den lista vi hade med oss från whiskymässan som var här i Trollhättan tidigare i år. Det var roligt att se alla dyrbarheter, men priserna där var obetydligt lägre än vad de är här. Trots det köpte vi en flaska Balvenie för £20. Priset här är ca 400:-.

När det började närma sig lunchdags gick vi till en ställe som heter Café Bohème, och som låg precis mitt för den teatern där Mamma Mia gick. Eftersom det låg så bra till, och maten vi fick till lunch var bra, bestämde vi oss för att gå dit innan musicalen började, för att äta middag.

Efter att återvänt till hotellet för ett par timmars vila, ringde vi till Karin när hon slutat sina föreläsningar för dagen, och talade om vad vi fått tag på. Vi gav oss sen direkt till Leister Square Station, där vi sammanstrålade och gav oss iväg för att först äta middag och sedan gå till teatern. Föreställningen uppfyllde mer än väl våra förväntningar, vi hade väl i och för sig inte några större när vi gick dit, utan tänkte väl mest att det kunde vara kul att ha sett den. Men den var verkligen väldigt väl hopkommen och otroligt väl framförd. Det var verkligen en kväll vi blev nöjda med.

Fredag - hemresedagen - checkade vi ut från hotellet vid 10-tiden, och tog en taxi till Liverpool Street Station. Vi hade avtalat att möta Karin på puben där, för att äta lunch tillsammans innan hon var tvungen att ge sig iväg till skolan. Det var en fantastiskt fin pub, som en salong tagen ur en gammal film. Strax före ett gav sig Karin iväg, och vi satt kvar för nästa möte. En halvtimme senare kom Keith, och vi satt och pratade tills det var dags för oss att ta oss ut till Stanstedt vid halv tre.

Planet gick inte förrän halv sju, men eftersom vi blivit uppmanade att vara vid incheckningen senast två timmar före avgång tycket vi det var bäst att vara där ytterligare en timme tidigare. Det visade sig vara en överloppsgärning, incheckningen öppnade inte förrän halv fem. Det var lite drygt att släpa runt på bagaget den extra timmen, men för övrigt gick hemfärden precis lika smidigt som utfärden.

Klassiska Vinresan / Sten Svenhage 29/9 - 9/10 2002

2007-09-05T14:59:00.000+02:00

VINRESA TILL TYSKLAND - ITALIEN - FRANKRIKE

Tidigt söndag morgon gav vi oss iväg, 14 glada vinvänner från Trollhättan, för att sammanstråla i Jönköping med 24 likasinnade från övriga landet. (Lite överväldigande, kanske rent av lite skrämmande, var det nog trots allt för våra medpassagerare att vi var så många från Trollhättan.) Där embarkerade vi en härligt bekväm buss, som snabbt och elegant förde oss ut ur landet, med destination Vinländer.

Så snart den sista medpassageraren stigit på i Helsingborg, och färjan över sundet var överstånden, var det dags för resans första provning. Tre chiantiviner blev det, som ett litet smakprov av vad som komma skulle. Dessutom berättade Sten Svenhage, vår researrangör, om vin i allmänhet och resans förväntade vinupplevelser i synnerhet. Dagen gick snabbt, och framåt kvällningen hade vi kommit till Hamburg, där första övernattningen skulle ske. Trots den bekväma bussen var de flesta av oss ganska möra, så vi uppskattade att middagen serverades på hotellet. Sen var det inte några svårigheter att somna.

2002-09-30

2007-09-05T14:58:00.001+02:00

Klockan åtta träffades vi åter vid bussen, efter en god natts sömn och en bastant tysk frukost. Nu var vi redo att handlöst slänga oss ner mot intressantare trakter, närmre bestämt Franken. Även denna dag fylldes av videofilmer - om vin -, information om Franken och dess viner, och en provning. De vinerna var dock inte från Franken utan från Trentino-Alto Adege. Tre spännande viner var det, en på den lokala, och för oss okända, druvan Marzemino, en på den likaledes lokala, men inte fullt så okända druvan Teroldego och den tredje gjord på Merlot.

Framåt kvällen hade vi så till slut nått Franken och byn Randersacker. Vi såg med spänd förväntan fram mot resans första vingårdsbesök, som var på Weingut Störrlein. Det var en liten familjeägd vingård, där vi blev väldigt väl mottagna, och hade en härlig provning, där vinerna presenterades av den enbart tysktalande fadern och som tolkades av dottern i huset. Åtta olika viner fick vi prova, både enkla och lite mer exklusiva, liksom både vita och röda. Trots att vingården inte var särskilt stor, så hade de ett förbluffande stort urval av viner. Där fanns i princip alla de typiska Frankendruvorna representerade, som Rivaner, Kerner, Scheurebe, Silvaner, Riesling, Spätburgunder och Schwarzriesling. Den sistnämnda var en helt ny bekantskap. Det var nog ingen som kände till, att det är detsamma som Pinot Meunier, den "tredje" druvan i Champagne.

Denna mycket trevliga provning avslutades med diverse inköp, och därefter åkte vi till kvälles hotell, där vi åt en härlig middag med anka, och drack mer av familjen Störrleins viner.

2002-10-01

2007-09-05T14:55:00.000+02:00

Var det inte Moncia Zetterlund som sjöng någonting om "Upp halv sju ..."? Det känns ungefär så, här också, upp steg vi faktiskt var morgon, om än lite segare för var dag som gick.

Dagens resmål var Trentino - Alto Adige, och för att komma dit åkte vi tvärs igenom Österrike, där vi alla satt andäktiga och beundrade utsikten. Något direkt stopp hanns inte med där, men resan gick snabbt ändå, med bl a en provning av tre viner från den kända Frankiska vinfirman Weingut Bürgerspital.

Så kom vi då till slut, efter ännu en lång men innehållsrik dag i bussen, fram till Trento och dagens vingårdsbesök hos Cantina d'Isera. Här fick vi prova fem av deras härliga viner, en Chardonnay, två olika Marzimino, en Rebo och en Muscat. Här fick vi också veta, att operahjälten Don Giovanni besällde ett Marziminovin till sin sista måltid. Efter detta trevliga och välplanerade besök checkade vi in på kvällens hotell. Det var ett litet - lite för litet visade det sig - hotell, som låg underbart vackert. Här träffade vi på Italiens svar på Fawlty Towers' Basil. Tyvärr hade han vare sig Sibyl eller Manuel till sin hjälp, utan sprang och ordnade, eller i alla fall försökte ordna allt som inte fungerade. T ex hade han inte riktigt grepp på hur många rum han hade. Det visade sig saknas några, och på grund av detta blev några stycken utlokaliserade på annat håll. Men mat hade han så det räckte, och god var den. Vad sägs om en tallrik med rökt lax, ål, svamp och grönsaker, med ett glas Pinot Gris, följt av pasta med svamp och en dutt tryffel och spenat, acompanjerat med ett glas Marzimino Selection. Därefter kom huvudrätten, hjortkotlett med polenta och ytterligare lite Marzimonovin. Vid detta laget var alla mycket nöjda, även om serveringen varit något kaotisk och lite ojämnt fördelad. Men när vi lutade oss tillbaka för att invänta desserten, ställdes det fram stora skålar med en variant av bruna bönor. Vi tittade lite förundrat på det, men väluppfostrade som vi alla är, så började vi äta. När det var i det närmaste klart kom förklaringen. Det skulle vara tillsammans med en enorm marinerad lövbiff, som plötsligt dök upp, eller rättare sagt ner på våra tallrikar. Till den serverades ett Rebo-vin, som hjälpte till att skölja ner åtminstonne en del av biffen. Vid det laget var vi alla överens om, att det bara inte gick att äta mer. Då kom deserten, en mycket stor mjuk mandelkaka och en lika stor bit äppelkaka med vaniljsås och ett glas Muscato. När detta åtminstonne hade avsmakats hade klockan hunnit bli tolv, och samtliga mer eller mindre rullade in på sina respektive rum. De som skulle vidare till annat håll för att få sin välbehövliga sömn, skjutsades av allas vår Basil, som efter denna pers måsta ha fallit ihop i en liten hög någonstans. Han var emellertid inte värre däran än att han kunde hämta dessa överskjutande gäster klockan sju följande morgon, i tid till frukost. Den hade många likheter med middagen, i alla fall när det gällde organisation. Det var säkert gott och rikligt för de tio första, men sen tog i princip allt slut, och stackars Basil for som ett torrt skinn för att fylla på juice, kaffe, bröd och så vidare. Han gjorde emellertid ingenting åt bristerna förrän de påpekades, så det gick knappast att kalla det för flyt. Till slut var vi i alla fall klara för avfärd.

2002-10-02

2007-09-05T14:53:00.000+02:00

Dagens resmål är Toscana, som vi väl alla ser fram emot med stor spänning. På vägen stannar vi några timmar i Verona, en, som det verkar, fantastiskt intressant stad. Tyvärr hinner man inte med så mycket på några stackars timmar, men vi hann i alla fall bese Julias balkong och den stora, mycket imponerande romerska arenan.

Efter några trevliga timmar på egen hand fortsatte vi mot Poggibonsi, där vi skulle tillbringa tre nätter på ett alldeles nytt och frächt hotell. Det var en mycket skön känsla att kunna ordna upp i bagaget i lite lugn och ro, det blir lätt rörigt, när det ska upp och ner för varje natt. Hur som helst, när incheckningen var avklarad bar det åter iväg, denna gången till Niccoló Machiavellis tillfälliga uppehållsort i början av 1500-talet. Där blev vi bjudna på en mycket intressant provning av toscanska viner, och därefter en rundvandring i det hus där Machiavelli bodde när han skrev Il Principe.

Efter avslutad rundvandring blev vi bjudna ner i den gamla restaurangen som låg i direkt anslutning till Machiavellis bostadshus, och där han tydligen tillbringat åtskillig tid. Det var en fantastisk gammal byggnad, och maten levde helt upp till de förväntningar vi hade. I lugn och ro åt vi oss igenom bönsoppa, pasta, kyckling-korv-lamm-fläsk med bönor, allt ledsagat av Chiantiviner, och slutligen en mandelskorpa med ett glas Vin Santo.

Så var ännu en mycket innehållsrik och intressant dag till ända.

2002-10-03

2007-09-05T14:51:00.000+02:00

Så skönt att inte behöva packa ihop och dra ut väskorna till bussen! Nu hade vi bara oss själva att hålla ordning på, på morgonen när vi skulle iväg på nya äventyr. Dagens ämne var Montalcino. Vi kom tidigt på förmiddagen till Col d'Orcia. Solen sken, luften var ljuvlig, och vi hamnade mitt i paradiset. Så kändes det i alla fall, när vi kom in på gården - eller snarare parken. Efter sedvanlig rundvanring blev vi, på stående fot, bjudna på en provning bestående av 5 härliga viner, bl a Brunello. Därefter serverades en "lätt" lunch (som hade räckt till åtminstonne två normalmiddagar) som intogs ute i parken. Vi åt och drack och njöt i fulla drag av omgivningarna, och mådde oförskämt bra. Vår chaufför slog huvudet på spik med sitt uttalande: Så här ska man ha det, när det är som jävligast!

Lätt dästa efter denna upplevelse fortsatte vi färden till Siena. Där var det åter möjlighet för egna strövtåg några timmar. I den gamla stadens branta backar - den verkade enbart bestå av backar som i princip gick rakt upp i himmelen - gick vi av oss en hel del av alla kalorier vi fått i oss tidigare. Det var emellertid inte helt lätt att ta sig fram i Siena, gatorna var, förutom backiga, otroligt smala, trottoarer existerade inte och trafiken var våldsam. Men visst var det otroligt intressant att se den fantastiska katedralen, liksom Piazza del Campo och alla urgamla byggnader.

Efter ett par timmar var det åter dags att samlas vid bussen, för vidare färd till San Gimignano. Vid det laget var klockan ganska mycket, så det blev ett ganska kort besök i denna ljuvliga gamla stad. Vi hann i alla fall inhandla lite bröd och ost och vin, som vi tog med oss till hotellet. Där dukade vi upp våra inköp vid kanten av poolen, och avslutade kvällen på ett perfekt sätt med denna improviserade måltid. Vi blev snart varse att det kanske inte var helt vanligt att man gjorde på detta sätt, för gardiner drogs åt sidan för bättre överblick över vad som försiggick och en modig man i personalen vågade sig till och med ut i ett uppenbarligen påhittat ärende - han flyttade en basänghåv några decimeter - för att på nära håll beskåda vad vi hade för oss. Men det är väl härligt när man kan underhålla sina medmänniskor? Denna frugala måltid fick bli avslutning på ännu en lyckad och innehållsrik dag.

2002-10-04

2007-09-05T14:49:00.000+02:00

Denna dag är det Florence som gäller. Till att börja med guidas vi runt med bussen, av en svensk kvinna som bott där i många år. Därefter var det egna övningar i några timmar, då vi strosade runt och beundrade den vackra staden. Några besökte Palazzo Antinori där god mat och goda viner serverades, andra ägnade dagen åt att bara titta och förundras, kanske uppblandat med lite shopping. Där finns verkligen otroligt mycket att se, så det gav verkligen mersmak. Florence åkte upp ett ansenligt antal pinnhål på listan över önskeresmål.

Efter detta stadssmakprov var vi alla mogna för att smaka av lite viner igen. Detta skedde på Fatoria le Sorgente, som låg strax utanför Florence. Där fick vi prova tre stycken viner, en Chardonnay / Sauvignon Blanc, en Chianti och en Cabernet Sauvignon / Merlot. Om jag inte missminner mig, var det här vi första gången råkade ut för ett korkskadat vin. Det var ju rysligt ledsamt för familjen Ferrari, ägarna, men i ärlighetens namn var det ganska intressant att se, hur otroligt snabbt det noterades av dem som blev serverade ur just denna flaska. Detta var också en provning på stående fot, och till detta serverades peccorinoost och olivbröd.

Men hur intressanta och trevliga än dessa provningar varit, både vad det gäller kultur eller vin, så kan man ju inte leva på det allena. Dags för nästa kulinariska utsvävning, som denna gång skedde på en lokal fiskrestaurang alldeles i närheten av vingården. Inte heller denna kväll gick vi hungriga från borden!

2002-10-05

2007-09-05T14:47:00.000+02:00

Vi gör oss beredda att lämna Toscana, med destination Piemonte. På vägen hinner vi konstatera, att tornet fortfarande lutar i Pisa. Måste erkänna att jag inte hade en aning om, att det där också fanns flera helt underbara byggnader, som sådana betydligt mer sevärda än själva tornet. Varför syns aldrig de på bilderna därifrån?

Efter detta stopp, där solen flödade varm och intensiv, fortsatte vi vidare mot Azienda Agricola Erbaluna i den lilla byn La Morra. Signor Umberto hade tydligen ganska nyligen börjat lära sig engelska, och prövade sina kunskaper med stor förtjusning. Det gick alldeles utmärkt att förstå honom när han presenterade sitt vineri och sina viner för oss. Det han inte kunde förklara i ord blev ändå helt begripligt tack vare hans mycket uttrycksfulla kroppsspråk. Här blev vi inför provningen anvisade platser på en stor terrass med en vidunderlig utsikt över nejden. Fru och bror och barn och en stor del av övrig släkt och vänner hjälpte glatt till med serveringen. I synnerhet en liten parvel i tre-fyraårsåldern gick med liv och lust in för sina uppgifter, som att placera ut plastmuggar till vatten. Sex viner och en grappa fick vi prova här. Naturligtvis var det flera härliga Barolon och dessutom en Barbera och en Dolcetto. Till detta fick vi även här lite småtugg till, i form av olika ostar och bröd. Det var ett mycket trevligt och minnesvärt besök, trots att vi även här råkade få ett defekt vin. Stackars Umberto, han var helt förkrossad! Men snabbt som ögat pilade han iväg efter en annan flaska, och snart var han glad igen.

Efter detta besök checkade vi in på ett hotell strax utanför Asti. Restaurangen vi skulle till för att äta middag låg inne i Asti, så det blev att åka buss en stund till. Ja, det var åter en av alla dessa minnesvärda måltider. Sju rätter serverades, den ena läckrare än den andra, men de skilde sig avsevärt från vad vi dittills hade blivit bjudna på. Vad sägs om getost med druvmarmelad och äppelmos? Eller råbiff, rakt upp och ner, serverad slevvis? Himmelskt gott, men det såg lite udda ut, vi vill ju gärna föreställa oss råbiff med kapris och äggula och liknande. Men inga såna krusiduller här, inte. Ja, det var de två kalla förrätterna. Därefter följde två varma förrätter, först en grillad paprika med en vitlökssås och sen en ljuvligt god svamppudding med gorgonzola- (eller liknande)sås. Varmrätten bestod av kanin med polenta, därefter var det fyra olika sorters starka ostar med nötter och honung och alltihop avslutades med panna cotta. Till de kalla förrätterna serverades ett Ruchévin och till de övriga, till och med osten, fick vi ett Barberavin. Till panna cottan serverades ett Muscat Spurmante och till slut som pricken över i fick vi varsin Muscatgrappa.

Allt detta tog sin rundliga tid, och klockan hade hunnit bli 00.30 innan vi var åter på hotellet. Mätta och trötta och belåtna kunde vi se fram emot att väckarklockan skulle ringa sex timmar senare.

2002-10-06

2007-09-05T14:45:00.000+02:00

Nu har vi på nära håll studerat nebbian, den berömda morgondimman i Piemonte. Den är tjock! Trots det lyckades vår eminenta chaufför att ta oss ut ur, inte bara Piemonte utan också ut ur Italien och in i Schweiz. Allt gick utomordentligt smidigt fram till St Gotthardstunneln. Där var det stopp. Lite otäckt, man visste ju inte vad som kunde ha hänt där, efter alla hemskheter man hört talas om tämligen nyligen. Men efter 45 min lossnade det, och färden kunde gå vidare, genom vad vi antar ett naturskönt landskap. Vid det här laget hade vädret slagit om, och regnet öste ner. Någonstans i norra Schweiz blev det ett nytt stopp, denna gången ca en halvtimme, och när vi äntligen kommer till gränsen så blir det tvärstopp igen. Denna gång var det av rent byråkratisk natur, är fortfarande osäker på de exakta turerna, men tid tog det. Vid det här laget är vi verkligen starkt försenade, men Sten lyckas via telefon ändra tiden dels hos vingården vi skulle besöka och dels på restaurangen vi skulle äta på. Men på grund av allt detta blev besöket och provningen hos Louis Sipp i Ribeauvillé i Alsace sorgligt genomhastat, men nu var det som det var, och det var trots det både intressant och gott. Därefter skyndade vi vidare till den restaurang vi skulle äta på, ett stenkast från det förtjusande hotell vi skulle bo på. En typisk alsacisk måltid serverades, med choucroute och korv och allt annat som hör till. Tyvärr var det ett par stycken som inte kände sig riktigt bra, men med den farten vi dittills hållit, var det väl ingen som tyckte det var så konstigt. Alla gjorde emellertid en tidig kväll, för vi var alla tämligen trötta. Men tro för all del inte att det blev någon vila den natten, i alla fall inte för de flesta. Tänk er bara en hel busslast med magsjuka! Tack och lov var det våldsammaste över på morgonen, men det var en sorglig skara som samlades över tekopparna i frukostmatsalen morgonen därpå!

2002-10-07

2007-09-05T14:42:00.000+02:00

Trötta, frusna och fortfarande lite upproriska inombords gav vi oss iväg mot Strasbourg. Det är säkert en alldeles förtjusande intressant stad, men klockan nio på morgonen, efter en inte helt avslappnad natt, i nio graders "värme" och snålblåst kom den tyvärr inte helt till sin rätt. Men jag måste bara berätta om den mest makalösa toalett vi skådat på denna resa, och för övrigt också, tror jag. Toaletter var ju i synnerhet denna dag av allmänt intresse, och vi var väl en sex-åtta stycken som sammanstrålade runt en av inte alltför många offentliga dylika inrättningar. Det var ett liten stålbås, en typisk enrummare, lite större än en baja-maja, men hermetiskt tillsluten. Det fanns en röd knapp man skulle trycka på, så gick dörren upp. Som enda utsmyckning fanns en gul "saftblandare" på taket. Förste man gick in, och kom välbehållen men en smula konfunderad ut igen. Det stod ingenstans att finna något att spola men. Lite förargligt, men inget att göra åt. Kön var ju trots allt ganska lång. Näste man liksom den tredje och fjärde, letade lika intensivt utan resultat. Vi blev lite fundersamma, det blev trots allt fullare och fullare där inne. En annan egenhet den här anordningen hade, var att så fort någon gått in och stängt dörren efter sig, satte saftblandaren på taket igång med att blinka och tjuta! När det var min tur att inträda i detta mystiska hus, läste jag på en skylt att jag hade tre minuter på mej. Lite egendomligt, tyckte jag allt, men tänkte att det var en stilla uppmaning med tanke på utanförvarande behövande. Ytterligare en efter mej hann in och ut, men sen blev det tvärstopp. Dörren gick bara inte att få upp. Och sen brakade det löst där inne! Det spolades och sköljdes och skrubbades och härjades! Vi blev alldeles förstelnade, i synnerhet den som just kommit ut därifrån. Men det måste väl i rimlighetens namn finnas en avkännare, så att man inte får en dusch på köpet när man är där? Det är ju inte så ofta man är lämpligt klädd för det ändamålet så där ute på stan. Ja, det var en upplevelse! Därutöver blev det mest ett kringstrosande, alternativt att en del tog en båttur på Rhen. En liten lätt lunch lyckades de flesta också få i sig, men sen vi var allt ganska nöjda med att sätta oss i bussen för vidare transport mot Tyskland.

Nästa anhalt var Årets Vinby, Deidesheim, som vi nådde tidigt på eftermiddagen. Där besökte vi vinkooperativet Winzerverein Deidesheim, som var helt annorlunda mot alla de andra producenterna vi besökt. Här var det rena industrin, och det var verkligen kul att se skillnaden. Verksamheten var i full gång, bönderna kom in med sina skördar och i tankarna bubblade det. Allra först blev vi bjudna på ojäst druvmust, Federweisser, som tydligen var oerhört populärt där. Provningen i sig var tämligen rörig, vi fick varsitt glas och det fylldes på med nya viner lite allt eftersom vi vandrade runt. Det var liksom inte läge för några anteckningar, men med det glasklara minne jag har, kan jag å det bestämdaste hävda att vi fick smaka tre Rieslingviner och ett Dornfelder.

Efter detta lätt kaotiska besök fick vi ett par timmar för fria övningar = en skön tupplur för de flesta, innan det blev dags för middag på hotellet. Nu märktes det verkligen att vi lämnat det matglada Italien och Frankrike. Nu blev vi "endast" serverade tre rätter, men det var mer än rikligt och gott, en tallrik men lättrökt fisk och en fiskpaté serverade med en Weissburgunder, och därefter en kalkonstek med Spätburgunder till. Desserten bestod av en ljuvligt lätt chokladmousse med färska bär.

2002-10-08

2007-09-05T14:41:00.000+02:00

Nu är alla åter pigga och raska, och vi påbörjar hemresan. Som vanligt berättade Sten mycket om viner, och det visades videofilmer och lämnades ut frågeformulär i olika svårighetsgrader, så vi hade fullt upp hela resan upp till Hamburg, där vi åter övernattade. Strax innan Hamburg stannade vi till vid en Supermarket, där vi kunde spendera våra sista slantar, och fylla ut de knappa gliporna i bagageutrymmet på bussen.

2002-10-09

2007-09-05T14:40:00.000+02:00

Vi lämnar Hamburg tidigt och tillbringar dagen på ungefär samma sätt som tisdagen. Det rullar på, och med avbrotten för färjeöverfarterna går dagen snabbt. På eftermiddagen är vi åter vid våra bilar i Jönköping, och den stora urlastningen påbörjas. Det var en imponerande hög med vinlådor vi hade lyckats samla på oss under resans gång, men snabbt och elegant fördelades det och lastades in i vars och ens bilar, och den sista biten hem kunde påbörjas. Sen var det rysligt skönt att lägga sig i sin egen säng!

Det har verkligen varit en mycket intressant och trevlig resa. 79 olika viner hann vi prova, mycket god mat har det varit och inte minst har vi gjort många nya, trevliga bekantskaper. Medelåldern var tämligen hög, närmre 60 än 50 skulle jag tro. Detta trots att det var med en ung kille från Stockholm, som hade fått Munskänkarnas resestipendium. Patrick visade sig vara en mycket kunnig och mycket trevlig bekantskap, som senare erkände att han varit lite betänksam inför ressällskapet, rent av lite fördomsfull. Men han erkände villigt och glatt att de flesta fördomar kom på skam, och det verkade som om han trivdes rätt bra med oss gamlingar. Vi trivdes i alla fall mycket bra både med honom och alla andra som var med, och förutom all seriös lärdom vi blev vid, så hade vi otroligt trevligt.

Las Palmas 2001-03-28

2007-09-05T14:37:00.000+02:00

Las Palmas, Gran Canaria
28/3 - 4/4 2001

Vi började den här resan på onsdagsmorgonen den 28 mars kl 4.30! Planet gick 6.45 och vi landade på Gran Canaria 11.30 lokal tid. Där blev vi hämtade av en taxi och var på hotellet redan kl 12.

När vi landade på Kanarieöarna blev vi först lite fundersamma, för det var lika grått och trist som det var hemma, den enda skillnaden var att det var 20 grader varmare här, och det var ju bra! Annars blåste det och molnen gick lågt, så det var tur att vi hade varma tröjor med oss.

Vårt hotell, Brisamar, låg ett tjugotal meter från havet, det var endast strandpromenaden som var emellan, så vi vaknade och somnade till vågornas brus. Hotellet var ett litet och lugnt mellanklasshotell, med trevlig personal och allt var rent och snyggt.

De första dagarna tyckte vi nog att vi hade rest till fel ställe, solen fanns inte där den skulle och vad fanns det egentligen att titta på här?

Vi kom ner mitt på dagen på onsdagen, och den dagen, liksom torsdagen, ägnade vi åt att orientera oss i stans centrum. Vi travade gata upp och gata ner. Det man först märkte var att biltrafiken var intensiv med mycket avgaser. Las Palmas är den mest biltäta staden i hela Spanien.

På fredagen dök solen upp, och vi åkte med på en grottur. Vi åkte ut från stan och upp i bergen där vi besökte några familjer som bodde i grottor inne i bergen. Det låter ganska torftigt och eländigt, men det fanns både el och vatten, och de yngre hade helt moderna bostäder, med fullt utrustat kök, TV o s v. Vi besökte även en kyrka helt uthuggen i berget. Lunch åt vi också inne i berget, i en restaurang på 1 000 kvm, helt uthuggen i berget.

På lördagen var vi kvar i stan. Det första vi gjorde var att försöka hitta en buss som tog oss till en ganska nybyggd galleria. Vi hittade rätt buss, gallerian var väl inte så imponerande som vi hade trott, det finns liknande affärer vart man än kommer. Sedan skulle vi ta oss tillbaka in till stan, närmre bestämt till Catalinaparken. Vi frågade en servitör där vi åt lunch om vilken busslinje vi skulle ta. Vi hoppade på den vi blivit anvisade, men inte kom vi dit vi hade tänkt! Vi hamnade ute i andra änden av stan, i den gamla stadsdelen! Det var ju i och för sej kul, men inte vad vi hade planerat. Men när vi ändå var där tog vi en promenad på en stor gågata, och därefter gjorde vi ett nytt försök med en annan busslinje. Denna gång kom vi rätt. Vi gick runt och letade efter parken ett slag, för där vi hade hamnat var det inte speciellt grönt, inga växter utan ett stort och plattsatt område med några uteserveringar och en skatboardbana där några killar åkte skateboard. Men tydligen hade vi kommit rätt. Efter detta gick vi genom stan mot hotellet. Nu var det eftermiddag och vi satte oss på balkongen, drack kaffe och läste. Det kryllade nu av människor runt omkring, hela stranden och strandpromenaden var full.

Söndagen började vi med en stadsrundtur. Vi hade i och för sig redan sett mycket av stan, men dels hade vi vunnit bussrundturen på en lott som vi fått vid en välkomst- och informationsträff på torsdagen, och dels så skadar det ju inte att få mer kött på benen. Resan tog två timmar, vi besökte ett ställe där en grupp framförde Canarisk musik och dans, det var trevligt att sitta i solen och lyssna på detta. Sen åkte vi ner i hamnkvarteren, upp i något som kallades trädgårdsstaden, vi skulle väl kalla det för "gräddhyllan", fashionabla kvarter med prunkande trädgårdar, vi förevisades gamla stan mm.

När den turen var gjord steg vi av nere vid Catalinaparken där det var marknad. Där strosade vi runt några timmar och gick sedan längs med strandpromenaden hem till hotellet. Vädret var lika strålande och varmt som på lördagen, folk låg på stranden eller promenerade på strandpromenaden.

På måndag morgon åkte vi som tidigare planerat till gamla stan igen. Busslinjen visste vi ju nu, och det gick alldeles utmärkt. Först gick vi upp till Sankta Ana Katedralen. Där hamnade vi helt plötsligt utanför Columbusmuséet. Man förstår inte hur de klarade av att segla över haven med de fartyg och den utrustning som de hade till sitt förfogande! Men de kom väl kanske inte alltid dit de skulle? Efter Columbusmuséet gick vi till det Canariska museet, och det var imponerande! Där kunde man följa urinvånarnas, Guanchernas, liv långt tillbaka i tiden. Det roliga är att det fortfarande finns folk som använder sig av de redskap som man använde för århundraden sen. Vi återvände sen till Sankta Anas Katedral, och där åkte vi först upp i ett av tornen. Det var en vidunderlig utsikt, hela stan låg framför oss och man såg även långt ut till havs och inåt land. Därefter tog vi ett snabbt besök i själva katedralen. Efter det var vi både hungriga och tröstiga och hittade en trevlig restaurang i ett gammalt 1500-talshus där vi åt en välbehövlig lunch. Därefter var klockan så pass sent och vi så pass trötta att det var dags att ta bussen tillbaka in till stan. Efter en liten tur i några butiker återvände vi så till hotellet.

På tisdagen var det åter dags för en arrangerad bussresa. Det var mulet igen, men de andra dagarna hade det ju klarnat upp framåt dagen och blivit varmt, så vi bestämde oss för att klä oss lätt, kjol och kortbyxor. Det skulle bli en ö-rundtur. Bussen tog oss upp i bergen, dimman låg tät, det var så fuktigt att det såg ut som regn. Vid första stoppet, i mandeldistriktet där vi skulle få smaka några mandelprodukter, regnade det faktiskt ordentligt. Temperaturen var säkert inte mer än 10 grader, så det var lite svårt att koncentrera sej på något annat än att komma inomhus och få något varmt i sej!

På grund av dimman såg vi tyvärr just ingenting av utsikten. Vi var uppe på 1500 meters höjd, så det hade säkert varit helt fantastiskt. Vi besökte ytterligare en grottkyrka och åt lunch i ännu en grottrestaurang. På vägen passerade vi en gammal vulkan på vars botten en ensam man bodde. Vi återvände till Las Palmas efter en dag runt de centrala delarna av ön utan att egentligen ha sett någonting! Men vädret kan ju ingen rå över.

På kvällarna letade vi upp trevliga ställen att äta på och det var inte så svårt. God mat och gott vin finns det gott om i Las Palmas!

Ju längre tiden gick så insåg vi att Las Palmas har mycket att bjuda på. Tyvärr hann vi inte med allt vi ville se, så om några år får vi nog återvända!

Så på onsdagen var det dags att återvända hem. Resan gick smidigt och bra på alla sätt. Vi landade på Landvetter kl 19 och var hemma igen 21.30.