Jobb hela dagen, hem för att hämta väskorna och iväg till Jönköping. Bokat rum hade vi gjort, ordentliga som vi är, men när vi kom fram till Eurostop hade de inte en aning om det. Undrar var den beställning hade hamnat? Det finns tydligen fyra olika Quality Hotel i Jönköping, hoppas bara inte vi blir debiterade från något av de andra, om vi var väntade och aldrig dök upp. Men hur som helst och tack och lov fanns det rum att tillgå dit vi kom, så vi behövde inte leta vidare.
En välbehövlig middag och sen tidig sänggång, för att vara utvilade inför kommande äventyr.
Lördagen den 11 oktober
Avgång kl 9.00, efter inpackning i bussen och diskret inspaning av medresenärerna. Ska nog bli trevligt. Själva är vi sex, Soile och Kauko, Ulf och Helene och Jan och jag. Dessutom var det gamla bekantarna Bengt och Birgitta Grimsby liksom Tommy Persson och Lena Andersson med. Ska bli riktigt kul att återknyta bekantskapen med dem.
Ulf och Helene anslöt i Ljungby och i Helsingborg var det ytterligare ett antal som kom på, just innan vi körde på färjan till Helsingör. En väldigt kort tur är det över till Helsingör, hann just jämt uppsöka toan och inhandla varsin inplastad macka innan det var tid att äntra bussen igen. Det satt inte dumt med en macka - förvånansvärt god, faktiskt – medan det visades en liten film om vintillverkning. Sen var det dags för Stora Omflyttningen. Åtta i taget samlades runt två konferensbord, för att presentera sej för varandra och prova ett par viner. Mystiska var de. Ja, vinerna alltså, inte medpassagerarna. Vita var de i alla fall, det var det enda det gick att vara säker på. Fast å andra sidan, när är jag säker på vilket vin jag provar? Fattar inte att jag ska vara så hopplös när det gäller det. Träning saknas definitivt inte, det måste nog tyvärr erkännas att det är förmågan som felar.
När första gruppen var klar hade vi hunnit igenom Danmark och nästa färjetur väntade. Rödby – Puttgarden, 45 minuter, bättre tidsmässigt än den förra men snoigt ändå blev det, eftersom det var ända chansen att få något i sej innan aftonens middag som förväntades infalla någon gång i en osäker framtid.
Väl i bussen gick det undan på motorvägen, grupp efter grupp om åtta samlades för presentation och provning, och efter ett par timmar fick vi dessutom en liten bensträckarpaus för toalettbesök och kaffe.
Men vilken temperaturskillnad mot morgonen i Jönköping! Nu klarar vi oss nog utan jacka tills vi är hemma igen.
Vid åttatiden var vi framme vid hotellet i Hildesheim. Många timmar hade det blivit i bussen och det var inte utan att det var rätt gott att kliva av, checka in och strax därpå, i hotellfoajén, ta emot en välkomstdrink i form av en sekt, innan middagen serverades. Uj, så gott det var med något i magen nu!
Efter väl förrättat värv vid bordet, trerätters med fyra olika viner, kändes det helt ok att avsluta dagen. Fast baren såg trevlig ut, så en liten avrundning där, med öl för vissa och vin för andra, satt helt rätt.
Söndagen den 12 oktober
Härlig hotellfrukost efter ”sovmorgon”. Kl 9.00 gick bussen vidare mot nya djärva mål.
Via ett kaffestopp kom vi vid ett-tiden till Würzburg, där vi fick några timmar på egen hand, närmre bestämt 2,5. Fast innan hade vi åkt runt och tittat på Marienburg och lite annat smått och gott, kommit ur bussen och knatat iväg på jakt efter lämpligt lunchställe, hade klockan hunnit en bit till. En riktigt trevlig grekisk restaurang blev det, fast vi fick inte sitta ute, med motivering att det var för kallt! Ja herregud, det var säkert inte stort mer än 20 gr, inte kan man sitta ute då! Men det var himla gott och trevligt ändå, trots inomhussittning.
Halv fyra var vi åter på plats i bussen, för vidare färd mot Randersacker, endast några få km bort.
Incheckning på Gasthof Bären, lika spännande varje gång där. Det finns nämligen ingen hiss, däremot tre våningar. Inte kul att släpa upp sin tunga väska till just under taknocken, små och klena som vi är. Men vi hade tur, fick rum endast en trappa upp. Väl på plats fick vi en liten paus, att ägna åt promenad i byn eller vila, allt efter läggning.
Så äntligen dags att sträva upp för de himmelshöga backarna, för det första vingårdsbesöket, hos Weingut Störrlein. En liten snabbgenomgång om druvans väg från planta till jäskar, och så dags för provning. Sex sinsemellan helt olika viner, fem vita och ett rött fick vi smaka. Kanske inte riktigt samma kvalitet på de billigare som jag vill minnas från tidigare besök där, men det kan faktiskt helt enkelt bero på att prisnivån höjts och att det tillkommit några enklare i den lägsta prisklassen. Men inget av de vi provade var på något sätt dåliga, bara väldigt olika.
Efter provningen återvände vi till Bären och den väntande middagen. En fräsch sallad till förrätt tillsammans med en Silvaner, till huvudrätt en ljuvlig anka tillsammans med en Spätburgunder och till sist en himla kul och god dessert bestående av en mousse gjord av Weissherbst, den pressande men ojästa musten av de nyss skördade druvorna.
Särskilt sent var det inte när vi lämnade borden, men tämligen möra var vi ändå, så det blev tack och god natt direkt.
Måndagen den 13 oktober
Avfärd kl 7.30, slut på sovmornar, uppenbarligen. Men det är en lång färd som väntar.
Efter ett par timmars färd och bensträckare var det dags för dagens första vinprovning. Klockan har ju faktiskt hunnit bli 10, och hur sent som helst kan man naturligtvis inte vänta. Två vita viner fick vi prova, två av dem som vi provade igår, en Silvaner och en Bacchus-Scheurebe. Naturligtvis var jag omedelbart tvärsäker på vilka de var. Jag hade ju anteckningarna från gårdagen och fick ihop det perfekt! Lätt som en plätt, faktiskt. Fast kanske inte … Ett rätt hade jag, förstår inte hur det kunde bli ett fel. Tror att han sa fel, läste fel på flaskan … Inte kan det väl vara jag som hade fel?!
Under tiden vi grunnade och grubblade på detta gick tiden, morgondimman lättade och strax efter elva sken solen och temperaturen steg till 18o. Inte illa, satt gott för oss stackare som kommer från höstrusket i norr.
Färden gick via Österrike, där det blev lunchstopp på en vägkrog. Helt ok för att vare en sådan. Jag beställde fiskfilé, fick två stycken varav en var i princip rå. Helene var genast på bettet och ville klaga. Kunde hon väl få. Jodå, en ny skulle ordnas. Tyvärr blev det inte sagt vilken dag. De andra blev färdiga med sitt, och jag tyckte väl att jag trots allt kunde överleva utan den andra filén. Vi gick därför till disken för att meddela att vi inte hade tid att vänta mer. Men se det gick inte for sej. I det närmaste klar var den, och den stackars fisktillagerskan var så förtvivlad, så jag kunde inte annat än att ta emot den i en frigolitlåda, med sås och citron och hela härligheten. Men det kändes inte lockande att sitta i bussen och äta den, och direkt svältande var jag inte, så den hamnade i första bästa soptunna. Usch, ett sånt skamligt slöseri, jag vet, men så hemsk är jag.
Väl ombord igen rullade vi vidare mot Italien och det hägrande målet Mezzacorona.
En sån anläggning! Det var verkligen raka motsatsen till Störrleins familjära. Vi fick först en genomgång av en modell av hela bautaanläggningen och därefter en rundvandring i Rotaridelen. Fast lite tradigt var det i början. Ingen av oss var väl så där enormt intresserade av deras möjligheter att ha fester, bröllop, konferenser osv, och antalet stolar de förfogade över var väl inte heller vad vi var där för att få veta. Men till slut fick vi äntligen se en ståltank igen. Och det var inte vilka ståltankar som helst, det var precis hur många 30 000-liters sådana som helst. Faktiskt ganska imponerande. Så fick vi se lite om hur de lagrades efter remuage i väntan på degorgement, omkorkning, etikettering och slutlig transport till kund.
Så äntligen dags för provning. Fast lite snopet var det efter allt skryt om alla stolar de förfogade över. I provningsrummet fans max 10 st, så de flesta av oss fick allt vackert stå.
Två mousserande – en vit och en rosé – en Pinot Gris och två Teraldegoviner fick vi smaka på. Goda och trevliga alla fem, fast bäst tyckte vi nog den vita Rotarin och den ena Teraldigon var. Och det ville vi naturligtvis gärna inhandla några av. Men det var rörigt. En riktig butik hade de, men endast en enda tämligen butter expedit. Det var näst intill omöjligt att hitta vad man ville ha. Är faktiskt osäker på om lådorna vi plockade till oss är vad vi bestämde oss för. Ska bli väldigt spännande att se, när vi packar upp.
Efter avfärd från Mezzacorona var det bara en kort färd till Rovereto där vi skulle övernatta. Ett trevligt hotell, fast inredningsarkitekten hade inte riktigt samma smak som jag.
Fast personligt var det, på gott och ont. Men vi skulle ju bara sova där och inte sitta och beundra färgsammansättningen.
Efter incheckning var det middag på grannhotellet.
En härlig måltid med goda viner, i synnerhet det vita vi fick till förrätten. Den var gjord på druvan Nosiola, en av alla dessa lokala druvor som man aldrig tidigare hört talas om. Väldigt mätta blev vi, så Ulf, Jan och jag beslöt att fresta på med varsin grappa efteråt. Det fanns i deras dryckeslista, 4 euro/st, så vi utgick från att det inte skulle vara några problem att få köpa varsin sådan vid sidan om. Hm, kyparen såg lite fundersam ut när vi beställde, men kom snällt med dem. Vi tänkte det var lika bra att betala direkt, 3 x 4:- + lite extra var ju inte så svårt att räkna ut. Men se det gick inte, kyparen sa sig inte veta vad det kostade, så vi skulle vänta lite. Ok, vi smuttade i oss grappan, en riktigt trevlig sådan, men sen ville vi faktiskt bryta upp. Försökte igen att betala, men fick då veta att Sten var tvungen att ta det på den gemensamma notan. Jaha, gick bort till honom för att tala om detta och lämna pengarna. Då berättade han att kyparen gått till honom efter det att han fått beställningen för att få det godkänt (?). Sten hade i princip inget att invända men talade om att sådana extra beställningar skulle betalas av var och en. Klara och enstämmiga besked från två håll, men lik förtrollat gick det inte för sej. Sten skulle betala, punkt slut. Var inget annat att göra än att lämna vad vi förmodade var korrekt summa, men det dröjde tills hela kalaset var betalt innan vi fick veta att det faktiskt stämde det vi räknat ut från början.
Trots tämligen tidig timme var vi allt ganska möra, så efter en kort kik på Internet anslöt vi
oss till blommorna på rummet för att invänta en ny dag.
Tisdagen den 14 oktober
Avfärd 7,45 och efter lite letande bland diverse småvägar kom vi fram till Bolla vid halv tiotiden. Efter en mycket snabb genomgång av vineriet bjöds vi på en mycket proffsig provning av en Soave, en Bardolino, en Valpolicella och en Amarone. Väldigt goda var och en på sitt sätt och alla ville handla. Men det tog tid. Inte för att det är särskilt ovanligt, men lite synd för det betyder att tiden i Verona krymper.
Jajamän, krympte gjorde den, 1½ timme fick vi där, och det var inte mycket om man både skulle se arenan, Julias balkong och dessutom få något i sej.
Arenan tog vi en snabbtur igenom, gav oss mot balkongen men vände innan vi kom fram på grund av att tiden sprang iväg. Hungern gjorde sig påmind och för första gången någonsin har vi nu ätit pizza i Italien. Den var faktiskt jättegod, och föredömligt snabbt gick det.
Halv två gick bussen igen, mot Toscana. Resan tog sin tid och lite sent var den nog när vi äntligen kom till Melini. En väldigt kul rundvandring fick vi där, arbetet var i full gång i vineriet. Druvor anlände, krossades, transporterades, det rann, bubblade och forsade överallt. Sen provning, fyra härliga viner. Som grädde på moset fick vi sen se deras balsamvinärerlagring och fick höra lite om den framställningen.
Handlas skulle det naturligtvis också, och precis som vanligt tog det mycket längre tid än planerat. Klockan var redan halv åtta när vi kom därifrån, nästan åtta när vi checkade in på hotell Semifonte och kvart över när vi åter satt i bussen för att åka till Macciavellis bostad under förvisningstiden från Florens. En snabb men väldigt intressant guidning där, sen till den intilliggande restaurangen Tavernetta E Fattoria S Andrea in Percussina. Kan klockan ha varit nio när vi satte oss? Nåt sånt i alla fall.
Sen åt vi, och åt, och åt. Det var bruchetta i stort antal, fyra sorters pastarätter, kött av blandat slag – kyckling, revbensspjäll, korv. Och så naturligtvis dessert på det, en ljuvlig citronpaj av något slag och en kopp kaffe.
Vid det laget var alla tämligen möra, midnattstimmen hann bli slagen innan vi återvände till hotellet och våra väntande sängar. Men vi blev lovade sovmorgon. Vi ska inte iväg förrän kl 8 i morgon bitti! Vi får väl vila upp när vi kommer hem.
Onsdagen den 15 oktober
Efter alltför få timmars sömn, och en frukost som alla i går kväll kunde svära på skulle vara omöjlig att få ner, gav vi oss iväg helt enligt schema. Det är i alla fall inte på mornarna förseningarna inträffar.
Vi far alltså iväg mot dagens första mål, Col d’Orcia. Hittills har jag fått en hel del stickat under transportsträckorna, men nu är det bara några få mil som gäller, så det får ligga till sej. Men en socka har jag i alla fall fått klar hittills.
Efter ett par timmar på vindlande vägar med fantastisk utsikt över det toscanska landskapet och ett välbehövligt kaffestopp – hotellkaffet var bevars väl inte något att skriva hem om – kom vi fram till fantastiska Col d’Orcia. Vi var faktiskt lite rädda för att vi hade för höga förväntningar efter det förra besöket, men det hade vi inte behövt oroa oss för.
Provningen var suveränt proffsig under ledning av Pablo Härri, vinmakaren själv. Helt fantastiska viner, i alla fall de flesta. De hade med ett vin från deras vingård i Chile också, och det avvek väl en del.
Efter provningen blev det lunch, en urläcker historia i flera steg med deras goda viner till.
Vi satt ute i det strålande solskenet, det var nästan lite för varmt! Efter bruchetta, pasta och kötträtter blev det kakor i sällskap av ett sött Muscatvin och sist ett glas – och det ett rejält sådant – grappa. Gott var det, mycket var det, och trötta blev vi.
Tiden hade dessvärre inte stått still, och efter sedvanliga inköp var vi så på väg igen, nu med Siena som mål.
Flackt är väl inte det första ordet som slår en när man tänker på Siena. Backarna är mäktiga, gatorna smala och trafiken, ja vad ska man säga, det är väl i och för sig inte så väldigt många fordon, men de som finns rör sej hastigt, antingen det är scootrar, bilar eller bussar. Men till Plaza Campo kom vi, och det var helt ok att sitta där med en kopp kaffe och titta på folk som kom och gick. I en livsmedelsaffär fick vi tag i lite ost, skinka, bröd och vin inför aftonens måltid på egen hand.
Efter Sienabesöket var det bara en punkt kvar på dagens program: San Gimignano. På vägen dit passerade bussen hotellet, där några passade på att hoppa av, men flertalet följde med för ytterligare en bergsbestigning. San Gimignano är verkligen värt mödan att ta sej till, väldigt fascinerande gammal stad med sina medeltidshus och torn som den är berömd för. Och väl där var vi naturligtvis tvungna att sätta oss på en uteservering och dricka ett glas Vernaccia San Gimignano.
Strax efter klockan åtta var vi tillbaka på hotellet, där Soile, Kauko, Ulf, Helene, Jan och jag åt lite av de inköpta matvarorna, drack lite vin och avslutade därefter kvällen i baren med lite öl, grappa eller vad hågen stod till.
Torsdagen den 16 oktober
Florens. Iväg framåt förmiddagen, inte förrän 8.45. Inte så långt från hotellet till Florens egentligen, men två timmar tog det innan alla avgifter och tillstånd för bussen var avklarade och guiden kommit på plats. En mycket snabb tur upp till höjderna i stans utkant, den mäktiga vyn över stan från ovan var bara tvunget att beses. Sen in till centralare delar och en guidad rundtur bland byggnader och konstverk.
Väldigt intressant, även om det var rysligt mycket folk och inte alltid så lätt att hålla kontakt med vänner och bekanta. Men det var så vist inrättat att vi fått varsin hörsnäcka, så lyssna till guiden kunde vi även om vi inte kunde se henne. Fast å andra sidan var det inte henne vi kommit dit för att titta på.
Efter ett par timmar var den promenaden slut och vi skulle lämna stan för lunch och provning på le Sorgenit. Ulf och Helene avstod dock från det besöket för att fördjupa sej lite i Florens. Väl på plats på Sorgeni fick vi tyvärr inte möjlighet att gå in i vineriet, de hade just fått in skörden och hade det lite för trångt och blaskigt för att vara lämpligt promenadområde för besökare.
Men lunchen var trevlig. Inte lika elegant som på Col d’Orcia, men inte sämre för det. Till anitpasti fick vi prova det första vinet, en blandning av Chardonnay och Sauvignon Blanc. Till prima piatti (se vad jag kan, hoppas stavningen är nåt så när) i detta fall pastan, fick vi prova det första av de röda vinerna, till huvudrätten det andra och tredje. Till desserten hade det säkert suttit fint med en Vin Santo – önska kan man väl! – men i stället fick vi ett glas grappa till kaffet, och det smällde väl så högt. Ja, apropå det, nu har äntligen Soile och Kauko blivit frälsta, och har nu inhandlat sitt livs första flaska av denna ädla dryck!
När lunchen var klar liksom inköpen, återvände vi till Florens för att göra stan på egen hand. Tror klockan var halv fem när vi kom dit, och tre timmar fick vi på oss. Fast då hade vi gått, stått, suttit, ätit och druckit så pass mycket – i nämnd ordning! – att det inte fanns mycket ork kvar i de gamla kropparna. Första bästa piazza spanades in – Piazza S. Croce – där en fantastisk kyrka fanns att beskåda, så ytterligare en liten dos kultur fick vi oss till livs. Dessutom skön musik, en fantastisk gitarrist satt vid torget, han spelade så det gick kårar utefter ryggraden, och två cd-skivor köpte vi av bara farten. Första bästa servering som fick sen vår fulla uppmärksamhet, och där stannade vi tills det var dags att återvända till bussen.
Väl på hotellet kändes det klart och tydligt att det var dags för en munsbit, och den hittade vi i hotellrestaurangen. Konstigt stuk på den. Kan ha en viss, om än inte full förståelse för att vi som grupp blir hänvisade till vissa långbord när det gäller frukosten, men lite överraskade blev vi när samma regel gällde på kvällen. Långbord var vad vi blev hänvisade till, att dela med gruppens övriga deltagare som valda att äta middag där. Ingen skugga över sällskapet, tycker bara systemet är lite märkligt. Kommer man som enskilda individer och betalar var för sej bör man väl kunna få välja var man vill sitta, när det finns gott om plats för övrigt?! Men mat fick vi i oss och ett kort besök i baren blev det därefter – grappa naturligtvis – och sen tack och god natt.
Fredagen den 17 oktober
Avfärd 7.45. Nu blev det till att samla ihop alla pinaler, för nu lämnar vi Semifonte och vänder norrut mot Pisa och det lutande tornet. Men molnen hopar sej och säger sig ha hört att det ska vara sämre väder i nordligaste Italien. Verkar väl dumt, det som varit så skönt med 25o och solsken.
- - -
Jaha, då var det avklarat.
Tornet lutade i god ordning och dessutom tror jag faktiskt det var det varmaste hittills. Säkert 30o i solen. Men svarta moln seglar omkring på himmelen, vi får väl se vad det blir av det.
Tur som tokiga hade vi, strax efter vi lämnat Pisa kom det en rejäl skur, fast den blev inte långvarig.
Färden gick vidare och framåt eftermiddagen kom vi fram till Erbaluna. Ett sånt ställe! Severino Oberto tog emot och visade sedan lite vad som hände med druvorna när de kom in till vineriet. Skörden var i slutskedet, de hade bara Nebbiolo kvar.
En helt ljuvlig provning fick vi sedan på altanen med en otrolig utsikt över omgivningarna. Vi fick prova en Dolcetto, en Barbera, två Barolo och till sist grappa och chinato, ett starkvin kryddat à la jul. En riktigt kul sak, även om jag inte på rak arm kan komma på i vilket sammanhang den kan komma till sin rätt.
Mycket och gott tilltugg fick vi dessutom och en genomgång av Severino som har förmedlade från hjärtat.
Hoppsan, nu börjar det bli besvärligt att få plats med alla inköpta viner i bussen!
Sen bar det av till Alba, där vi skulle tillbringa natten. Och under över alla under, väl där var den 1½ timme till eget förfogande innan middagen.
Även efter middagen var vi några stycken som valde att ta en liten sväng ut igen och det var en väldigt angenäm avslutning på en angenäm dag att sitta en stund på torget och smutta på ett sista glas vin för dagen.
Lördagen den 18 oktober
Upp och iväg, Valtellina nästa.
Några timmars körning, genom tunnlar en gross, och till slut nådde vi vår destination, lunchrestaurangen Francia. Bussen segade sej uppför bergssidorna och till sist kom den inte längre.
Då började bergsbestigningen för fot, och efter mycket stånk och stön kom vi till sist fram till dukat bord. En härlig och mycket innehållsrik lunch med ett härligt vin till väntade på att vi skulle hugga in. Mätta blev vi med råge och efter återgång till bussen och några få minuters färd var vi framme hos Nino Negro. En liten rundvandring och sen provning av tre härliga viner. Shopping därpå, naturligtvis, men nu börjar det bli trångt på allvar i bagaget. En del av resväskorna flyttades in i bussen för att bereda plats åt vinerna. Hur ska detta sluta, vi har ju ytterligare ett ställe att besöka.
När vi väl satt i bussen igen var det inte långt till Sondrio, där vi skulle övernatta. En väldigt trevlig liten stad som det var himla kul att gå omkring i. En garnaffär hittade jag, med ljuvliga italienska garner. Några nystan slank ner i kassen, även om det var en del språkförbistringar mellan garndamen och mej innan transaktionen var avklarad.
En riktigt kul markand fanns det också, och en läcker liten jacka till Alex fick följa med hem.
Trots den omfattande lunchen kändes det som om det behövdes något mer i magen innan natten och efter lite letande hittade vi en liten, mycket lokal pizzeria. De italienska pizzorna är faktiskt väldigt annorlunda de svenska, riktigt fräscha och goda.
Och vilket vin vi hittade där, en Ruché som var himla trevlig om än kanske en liten aning för ung.
Efter detta var det inte vare sig tid eller ork för mer än en grappa innan sängdags.
Söndagen den 19 oktober
Nu lämnar vi Italien och drar oss rakt norrut. Det har blivit markant kyligare, även om det ser ut att bli en strålande dag igen. Vi ska igenom Schweiz, ett snäpp in i Österrike och sedan en bit genom Tyskland till Markelsheim. Nu är det långa transportsträckor som gäller igen. Just inget händer, milen försvinner och lunch blir det på en tämligen rörig vägkrog i Schweiz.
Vid sextiden när vi Markelsheim, där vi är väntade på byns vinkooperativ. Lite sena dit var vi i vanlig ordning, så det blev bara ett snabbt välkomsttal av kooperativets ordförande, medan vi smuttade på ett första av deras viner.
Detta skedde i vineriet, men någon rundvandring hanns inte med, utan vi fortsatte direkt till deras provningssal. Där blev vi presenterade för ett antal för oss okända druvor, som t ex Regent, Tauberschwarz, Acolon och de något mer kända Zweigelt, Swarzriesling och Rivaner (Müller-Thurgau).
Efter en del inköp checkade vi in på det närbelägna hotellet och fick sen så småningom middag. Rätt sent var det innan den kom igång, så därför var det inte or för mer än en Tresterbrand i baren före läggdags.
Måndagen den 20 oktober
Sista dagen på tysk mark. Fy för den lede vilken kyla vi vaknade upp till. Bilarna på gatan var täckta av frost och vi fick en bister påminnelse om vad som väntar vid resans slut.
Vinerna som inhandlades under gårdagen är på plats i bussen, men inte utan omfattande omflyttningar. Allt fler av våra väskor har hamnat inne i bussen, stackars chauffören Anders som får slita och släpa så.
Dagen förflyter med hjälp av diverse upptåg från Stens sida. Mycket snack om väsentligt och oväsentligt, någon film och lite frågesport. Och jag har ju min stickning. Jans andra socka är nu också klar och är på god väg med en liten tröja till Alex.
Och en sista provning på bussen hinner vi också med, så inte övergången från vin till vatten ska bli alltför abrupt.
Framåt sextiden når vi Travemünde, där det blir tid för en sista shoppingraid i en bordershop, innan det är dags att lämna buss för båt. Efter installation i hytterna träffas vi för gemensam Captain’s Buffé. God mat och dåliga viner.
En sista barrunda, nästan folktomt överallt, tidig sänggång.
Tisdagen den 21 oktober
Tidig morgon väcks vi upp av en tordönsstämma, packar ihop oss, äter frukost och byter båt mot buss. Vi har anlänt till Trelleborg, och avfolkningen börjar. Trelleborg, Malmö, Lund, Helsingborg, tätt är det mellan hållplatserna nu. Sen rullas det vidare till Ljungby, där Ulf och Helene stiger av, i hällande regn ska de samla ihop sina inköp och sitt bagage och stuva in i bilen, stackarna.
Den nu tämligen decimerade skaran fortsätter så till Jönköping, dit vi kom vid halv ett-tiden. Hela bussen töms, alla springer stjärnögda runt med sina vinlådor, precis som en uppskruvad julafton. Sen återstår bara inpackning i de egna bilarna – tack och lov är det nästan uppehåll nu – och de sista milen hem.
